Go Holmfrid!

http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/06/det-ar-det-rodgrona-samarbetet-som-ar-olyckan-inte-vanja

Go Holmfrid!

Synd bara att mittenpartierna (C & FP) lite slutat vara mittenpartier och istället profilerar sig som någon slags "landsbygden mitt i stan blir nyliberalism i folkdräktsskal" respektive "batonger och betygs liberaler kryddat med invandrarkritik".

Men man skall inte ge upp. Ett parlamentariskt läge där (S) är vågmästare kanske kan locka sunda folkpartister och centerpartister till ett fruktsamt mittensamarbete...

Vissa dagar vet jag knappt vad jag vill eller ens om jag vill att (S) skall vinna valet av fruktan för hur pinsamt det kan bli... fan skall vara socialdemokrat i dessa dagar.

***************************************

Kanske är det värsta som finns tappade sugar… man borde kanske skämmas för sin uppgivenhet och istället ta fram Marx, bloda sin tand och gå på nästa arbetarekommunmöte. Kanske är det röd-gröna samarbetet en bra sak. Kanske kommer inte Mona att behöva slå knut på sig själv varje gång hon skall svara på frågan om vilken demokratisyn en framtida regering skall ha och vilka ministerposter de tidigare kommunisterna skall få.

De vänsterpartistiska politiker jag träffat genom åren har i de allra flesta fall varit både förnuftiga och trevliga (det gäller förvisso även för de flesta moderater jag träffat så det kanske är fel måttstock) och i miljöpartiets mer verklighetsförankrade del finner jag mycket av det jag tror kan bli framtidens frågor. Så varför känner jag sådan maggropsskepsis mot (S)+(V)+(MP) samarbete.

Kanske måste man inse att framtiden inte ligger i att ha en partielit som lurar med sig facket och vänstersossarna in i en mittenpolitik med hjälp av fagert tal om fornstora dagar, röda faner och minnet av Erlander och Wigforss… att man inte i evighet kan regera själva på ett underlag av en dryg tredjedel av folket… att en idé inte måste vara dålig för att den inte har sitt ursprung i någon SSU-broilers överbelästa PK-huvud.

Kanske kommer jag att finna kraften att argumentera för en röst på Mona, att med högburet huvud och sliten kavaj gå till röstlokalerna nästa år och demonstrativt bara ta en valsedel från min (S)-märkta partikamrat (vi kommer väl att ha folk att ställa utanför vallokalerna trots medlemsraset…) och att sedan sitta i soffan och mysa när jag ser röstsiffrorna komma in och Mona, Maria, Lars, och Peter sitta i TV-soffan och tacka alla som röstat och alla valarbetare. Kanske, kanske, kanske…