Svårt att debattera gud

http://newsmill.se/artikel/2009/04/08/hellre-bokstavstroende-kristna-forljugna-nytolkningar-av-bibeln

Kan bara återigen konstatera att debatten mellan troende och ateister är debatt där båda sidor konsekvent väljer att lyssna (läsa) det den andre säger (skriver) genom sina egna tolkningsfilter, och därför får oerhört svårt att förstå den andres meddelande. Detta skapar en diskussion som egentligen är två monologer utan mottagare. Diskussionen tycks inte ha något egentligt innehåll eftersom ingendera sida har någon ambition att egentligen bry sig om vad den andre tycker eller tänker.

Jag hamnar själv väldigt lätt i denna fälla när jag försöker diskutera med religiösa (eller nyliberaler, AIKare, standardsystemsförnekare, metoddårar eller vad det nu kan vara). Men även när jag verkligen försöker har jag mycket svårt att förstå vad en troende person menar eftersom jag omöjligen kan förstå hans utgångspunkter. Jag har verkligen försökt förstå hur man med sin intellektuella heder i behåll kan hävda att gud finns men alltid misslyckats. Detta även då jag lyssnar till eller diskuterar med människor vars intellektuella ärlighet jag inte har någon som helst anledning att betvivla.

Antingen hamnar man i ett läge där jag får en känsla av att det den troende menar med "finns" inte omfattar det jag menar. Att Gud finns såtillvida att vi i västvärlden (och på många andra håll) kan relatera till begreppet och att detta begrepp har en innebörd för oss… visst då finns Gud. Men då får ordet Gud agera platshållare åt en samlad moral och etik som man själv får skapa och fylla begreppet med, och då känns det som att Gud är en omväg och att vad vi istället skulle fokusera på är att skaffa oss moderna begrepp genom vilka vi kan fundera kring och förmedla moraliska, etiska och existentiella tankar. En gren i denna diskussion är den där jag säger att jag inte tror att Gud finns och den troende hör att jag inte tycker att det skall finnas någon moral alls, och då kan jag förstå att man blir irriterad.

Eller så får jag en känsla av att personen egentligen "vet" att Gud inte finns, men att man väldigt gärna vill att Gud skall finnas, så gärna att man "väljer" att tro på det. Här blir det genast tvärstopp i diskussionen eftersom denna tro till varje pris måste försvaras och detta genom att alla argument möter en teflonliknande vägran att ta in tankar som skulle kunna hota den ömtåliga gudstron.

Varför diskuterar vi då detta ämne hela tiden. Varför är vi ateister så sugna på att få andra att sluta tro på Gud?

Jag tror att det finns olika typer av ateister likväl som det finns olika typer av Gudstroende. Själv tillhör jag den sortens ateist som gärna pratar med religiösa därför att jag är nyfiken på hur de tänker. Jag drivs här av en längtan att förstå det jag ännu aldrig lyckats förstå, nämligen hur man kan tro på Gud fastän man är en intelligent och modern människa. Däremot vill jag verkligen tro (och jag jobbar hela tiden på det) att jag har respekt för den andres tro, och att jag inte vill förstöra något som fungerar för honom.

Den enda gång då jag verkligen känner att det är viktigt att diskutera tro kontra vetande är när människor vill införa lagar eller regler (eller inte införa lagar och regler) baserat på deras religiösa föreställningar (i mina ögon vanföreställningar). Om någon vill begränsa rätten till abort eller om de vill förhindra homosexuella från att ingå äktenskap, och detta baserat på något som står i bibeln då blir det plötsligt viktigt att ta debatten. Kanske är målet här inte att få den andre att inse att det inte kan finnas en Gud, utan snarare att han skall inse att hans tro inte kan tillåtas förbjuda andra (som har en annan tro) att göra si eller så. I dessa sammanhang blir det viktigt att ta debatten, och i dessa sammanhang kan även jag säker framstå som en ateistisk fanatiker.