Jag går och lägger mig, andra kommer att dö.

”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, Det dör som en stormvind i öknen bort.”

Vad jag inte skulle gett för att ha skrivit de raderna själv. Men även om det var någon annan som skrev dem för länge sedan så ligger det otroligt mycket i dem. Man kan inte skapa med våld, det blir fel och det blir kortsiktigt. I princip kan man nog gå ett steg längre och säga att våld alltid är fel.

Men, ingen princip som inte har ett eller ett par undantag. Ett sådant undantag tror jag att man kommit till i Libyen. Det är dags nu för omvärlden att visa Gadaffi att man inte kan bomba sitt eget folk till underkastelse. Att stå bredvid och titta på utan att ingripa vore inte bara ett svek mot Libyens folk, det vore även en mycket farlig signal till regionens alla andra diktatorer.

Exakt vilken typ av våld som skulle kunna vara effektivt vet jag inte. Helst skulle man ju önska att hot om våld vore nog. Varje flygplan man skjuter ner innebär att man riskerar en pilots liv, och ett liv är ingenting man kan offra lättvindigt. En större militär insats skulle naturligtvis riskera att kosta mycket mer än ett Libyskt liv, och även ett eller annat Brittiskt, Franskt eller Amerikanskt.

Skulle man välja att hjälpa befrielserörelsen i Libyen med konkret militärt våld, då tar man också på sig ett ansvar för den fortsatta utvecklingen i landet. Man öppnar också för diskussionen om vilket ansvar demokratier har för att ”hjälpa” alla de människor som lever under förtryck i andra länder. Om vi tar oss rätten att militärt hjälpa folket i Libyen, måste vi då även ingripa i Burma, Nordkorea, Zimbabwe och Iran? Var drar vi gränsen i så fall? Kina, Kuba, Vitryssland och Syrien? Världen är full av diktaturer.

Den sorgliga trenden man kan se är att västvärldens demokratier verkar mest intresserade av att ”hjälpa” befrielserörelser i länder som har olja, och där diktaturen på något sätt börjar hota flödet av detta det svarta guldet.

Men trots alla dessa problem med ett ingripande så tycker jag att det är dags i Libyen nu. Totalt flygförbud i hela landet, infört genom att flyg under FN-flagg skjuter ner allt som lyfter från Libyska flygplatser. Förhoppningsvis skulle detta leda till att inga flyg lyfter så att man slipper skjuta ner någon, men om förbudet trotsas (och det kommer det väl att göras några gånger) så får man löpa linan ut även om man då riskerar att döda en pilot eller två. Ytterligare en förhoppning är då att detta flygförbud leder till att Gadaffis sista desperata offensiv misslyckas, att armén massdeserterar och att demokratin får en chans i Libyen, i resten av regionen och i hela världen.

Anledningen till att jag tycker att det är dags är inte att Libyen är en diktatur. Då hade det funnits värre diktaturer att ta tag i innan man kom till Libyen. Det handlar här om att vi inte kan svika en frihetsrörelse som kommit så långt på väg. Jag tänker då inte bara på Libyen utan på hela regionen.

Så, under tiden som jag skriver detta så kom beslutet. Jag vet inte vad man skall känna. Det är alltid svårt att ropa hurra för ett krig eller för krigshandlingar. Människor kommer att dö, och det är den högsta av kostnader, vare sig det är i krig, kärnkraftsolyckor eller trafikolyckor.

Vi får se under natten hur det utvecklar sig. Kanske kom beslutet för sent för de modiga människorna i Libyen, kanske kan det innebära att vågen tippar över. Vi får se. Det är inte lätt att vara klok i förväg, och ibland är det inte ens lätt att vara efterklok.

Nu skall jag sova, men jag tror inte att de kommer att sova så gott i Benghazi i natt. Det är med en tanke på dem och en på kämparna i Fukushima som man somnar i kväll. Dessutom har det börjat snöa igen.