Vi måste våga prata kärnkraft med varandra!

Det finns alltid olika sidor av alla mynt. Ett politiskt beslut kan alltid kritiseras, och skall kanske alltid kritiseras, det är politikens vardag, och det är något politiker måste lära sig leva med.

För att mentalt klara av den påfrestningen behöver man stöd, och det stödet söker man som politiker hos sina partikamrater. Man stöttar varandra och kan på det viset ta kritik från politiska motståndare och från tidningarnas ledarsidor utan att helt bryta ihop.

Behovet av stöd fylls alltså av värdegemenskap inom de som valt att gå med i samma parti. En effekt av detta behov blir också att det skapas en värdegemenskap. Man lär sig att tycka likadant som de andra i gruppen. Om detta har det skrivits massor, och fenomenet är inte alls konstigt.

Men fenomenet kan vara förödande. Det hämmar kritiskt tänkande och det leder till felaktiga beslut. Group-think problem uppstår i nästan alla grupper, och det är särskilt tydligt i värdebaserade organisationer som till exempel ett politisk parti, eller en grupp partier.

En annan effekt av detta beroende av stöd från de egna är att det blir mycket svårt att ta i frågor som klyver de vanliga värdegemenskaperna. EU-frågan var en mycket tydlig sådan fråga. Partierna (och då i synnerhet socialdemokraterna) fann inte att denna fråga fick ett logiskt svar utifrån den värdegemenskap man annars var van vid att dela. Man fann sig stå med en diametralt motsatt åsikt jämfört med dem man normalt sett hade i sin grupp. Stödet man var van vid att kunna ”komma hem till” efter en jobbig dag ute i hetluften fanns inte längre. En röd ros på kavajuppslaget signalerade plötsligt inte värdegemenskap. Vänner var plötsligt fiender.

Nu ser vi konsekvenserna av en annan sådan svår fråga. Vi har under mycket lång tid undvikit att diskutera kärnkraften. Det är för jobbigt att på allvar ta den debatten, och jag tror att en del av förklaringen står att finna i att vi inte orkar göra vänner till fiender.

Inom alliansen finns sprickan, och den gör så ont att man för allt i världen inte vill ta diskussionen. Inom socialdemokratin är sprickan precis lika stor, och rädslan för att blotta den ännu större. Vi är mitt uppe i en process att modernisera vårt förhållande till välfärdssamhället, och det skapar spänningar och det gör ont. Att då dessutom spä på med en diskussion om det kloka i att bygga vår energiförsörjning på en tokfarlig kärnkraftsindustri blir helt enkelt för jobbigt.

Kärnkraftsfrågan är långsiktig, och man kan alltid vänta ett par år till. På lång sikt vet vi att kärnkraft kan vara mycket, oerhört, alldeles vansinnigt farligt, men på tio års sikt… ja, det skall väl inte behöva hända nått så snart? Vi fattade ju ett beslut, i god demokratisk ordning, att ta bort kärnkraften med förnuft. Dessvärre tolkades detta som ett ”någon gång sedan”, och problemet med ”sedan” är att man aldrig verkar nå fram dit. ”Sedan” är som ”där”, det är ”där man inte är”.

Jag tror att vi måste bli av med kärnkraften. Man kan inte ha ett energisystem som riskerar att förstöra jorden vi lever på (inte ens om det bara handlar om ett hundratusentals kvadratkilometer stort område varje gång). Man kan inte överlåta åt kommande generationer att förvara vårt giftiga avfall i hundratusentals år. Det är fel och man får inte göra så. Simple as that!

Jag tror inte att vi kan rycka undan nästan halva Sveriges energiproduktion i en handvändning. Det är en långsam process som måste tas i små steg. Men just därför måste vi börja nu, idag, med en gång.

Så, vi måste orka ta oss an denna fråga i vårt parti. Vi måste orka sitta ner med de som är rädda för konsekvenserna för den tunga industrin och hitta en långsiktig lösning. Självklart skall vi i Sverige ha en trygg energiförsörjning, och självklart måste vi hitta en global lösning som inte bara innebär att vi flyttar problemet till andra länder. Vi måste värna jobben, klimatet och en rimlig levnadsstandard. Men vi kan inte rygga för problemet, KÄRNKRAFTEN ÄR FÖR FARLIG – DEN MÅSTE BORT!!!

För att kunna hantera denna fråga måste vi i vårt parti lära oss att vi ibland kan ha olika åsikter. Vi måste lära oss vara lite (eller helt) oeniga i vissa frågor. Vi måste lära oss prata, argumentera, kompromissa och hitta nya vägar. Vi måste lära oss att ibland gå till votering och att då riskera att förlora. Men mest av allt tror jag att vi måste lära oss att vara en trygg famn för varandra, även i frågor och tider då vi inte är överens. Vi kan inte dela partiet varje gång vi inte är överens. Vi kan inte vara där med etiketterna så snart någon uttrycker en åsikt kring vilken det inte finns en partigemensam överenskommelse kring vad man får tycka. Vi måste våga lyfta nya stenar, och vi måste ha en process för att hantera det vi kan hitta där under.

Kanske kommer vi att komma till en punkt då kompromissen är omöjlig, och då får man ta konsekvensen av det. Majoriteten får då bestämma och minoriteten får finna sig eller gå någon annan stans. Men till och med om det skulle gå så långt i någon fråga (jag tror inte att kärnkraften är den frågan) så måste vi, för våra idéers framtids skull, kunna göra det i samförstånd och utan att riva broar för framtida samarbete. Detta är MYCKET SVÅRT, men jag tror att det är nödvändigt.

Det verkar finnas en bred skepsis mot kärnkraften som framtidens energikälla bland S-märkta bloggare (Peter Andersson, Johan Westerholm, Kristian Krassman, Peter Johansson, HBT-sossen, med flera). Kanske kan det sprida sig in i partiets beslutande organ vad det lider?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.