Ett starkare (V) bra för (S)?

Först de antaganden detta inlägg bygger på:

1) Ett västerparti med fortsatt Ohly-prägel kommer inte att ingå i ett organiserat samarbete inför nästa val. Även om de undersökningar som tydligast visar detta har solkats ner av den finansiering som möjliggjorde dem, så tror jag att sanningen består. (S) skall inte samarbeta med partier som inte kan ta ett tydligt och glasklart avstånd från diktaturer, även de som haft ”goda” ambitioner.

2) Socialdemokraterna kommer inte att kunna delas i två delar som förblir vänner. Om socialdemokraterna delas så kommer det (tyvärr tycker jag) att bli en smutsig skilsmässa där de två delarna kommer att behöva många år på sig innan de kan samarbeta effektivt för ett bättre Sverige.

3) Att vara socialdemokrat behöver inte innebära att man är kär i organisationen Socialdemokraterna, utan att man vill se en politik som leder till ett Sverige som hänger ihop, ett Sverige där vi hjälps åt för att vi alla, var och en efter sina förutsättningar och önskemål, kan förverkliga våra innersta stämningars längtan. Om denna politik förs bäst av helt andra, eller tillsammans med andra, än av det Socialdemokratiska partiet så må så vara.

4) Ett parti kommer inte långsiktigt att kunna få fyrtio procent av rösterna. När det drar ihop sig till val måste man spetsa sitt budskap, och att då nå fram med en politik som är så bred att den framstår som bästa alternativ bland en tredjedel av alla röstberättigade (40% av de som faktiskt röstar) är svårt. Svårare och svårare tror jag att det blir i takt med att folk i allt mindre grad slentrianröstar på det parti de alltid röstat på, och där man mer och mer röstar efter de sakfrågor som får fokus i valrörelsen eller som ligger en varmast om hjärtat.

Om detta är sant så kanske den utveckling som nu kan anas inom Vänsterpartiet är en bra sak.

Jag tror att det Socialdemokratiska partiet skall präglas av en stark koppling till verkligheten. Det handlar att pragmatiskt finna realistiska lösningar på de problem som verkligheten lägger för oss. Det skall ske med en ideologisk kompass i det långsiktiga, men utan att man för den skull drabbas av dogmatiska låsningar i det kortsiktiga. Blicken skall vara fäst vid fötterna och en liten bit framför, men samtidigt skall man ha tanken på kompassen och horisonten.

Problemet med denna realism är att man lätt tappar fokus på det långsiktiga och det utopiska. Måste man varje dag tänka på vad som är möjligt så tror jag att man i längden slutar fundera på vart man skulle vilja komma om inte om hade varit. Det blir för smärtsamt att hela tiden tvingas göra en sak (det som är för stunden möjligt) om man har det man egentligen skulle vilja göra i tanken. Man tenderar därför att koppla bort visionerna och fokusera på att skapa ett rimligt samhälle i morgon hellre än att inte lyckas skapa paradiset i en avlägsen framtid.

Så, för att kunna vara effektiva i det dagliga arbetet tror jag att man behöver kompisar som kan agera det lite plågsamma men goda samvetet. Någon som kan viska i örat de drömmar och visioner som man annars inte orkar hålla i medvetandet. Någon som kärleksfullt kan påminna om lite mer orealistiska visioner, och som då och då kan hitta en lucka i den grå verkligheten där man kan ta ett litet sidsteg mot en bättre framtid.

Jag tror att Socialdemokraterna kommer att behöver flankeras, av de som vågar tänka socialistiska drömmar utöver det kortsiktigt möjliga, och även av de som vågar tänka civilisationskritiska, antikommersialistiska, lite extremare ekologistiska tankar, även om de för tillfället inte är genomförbara i praktisk politik.

(Jag tror att jämställdheten mellan könen är minst lika viktigt som jämlikhet och miljö, men jag hoppas att detta skall kunna bli en socialdemokratisk gren, om inte får man väl lägga FI till de tre partier jag skissa på i denna text.)

Dessa vänner kan man ha inom partiet. Detta är bekvämt och skönt eftersom de då lojalt sluter upp i valrörelser och när det gäller, och man löper mindre risk att få dolken i ryggen. Men samtidigt är det lite ostrategiskt eftersom dessa röster som interna minoriteter inte kan få några röster. I ett val gäller det att suga upp så många röster som möjligt, och då kan det vara smartare att ha de lite visionärare och lite extremare grupperna organiserade på ett sådant sätt att de kan få röster och bidra till regeringsunderlaget (och antagligen även i regeringen).

Om det nu inte går för ett parti att samla en egen majoritet eller ens en nästan-majoritet, så måste man hitta ett par andra partier som man kan gå till val tillsammans med, eller som man efter ett val kan bilda regering med. För att vara stark i morgondagens politiska landskap räcker det inte med att ha en bra politik själv, man måste även ha bra kontakter med andra partier som man har tillräckligt mycket gemensamt med för att man skall kunna regera ihop.

Jag tror att en sådan grupp partier som skulle kunna få majoritet i ett val skulle kunna bestå av den realistiska/mitterska delen av socialdemokraterna, ett mer vänsterinriktat socialdemokratiskt parti och ett grönt mittenparti. Jag tror att det bästa sättet att uppnå detta vore att dela (S) i två partier efter någon form av mitten/vänster skiljelinje, och att dessa båda partier samarbetar med (MP). Vänsterpartiet skulle då svältas ut. Men eftersom jag tror att en delning av (S) inte skulle kunna ske i samförstånd, utan skulle bli en mycket infekterad historia med ömsesidig skuldbeläggning för den delning båda skulle hävda var olycklig, så vore det kanske bättre att vänsteralternativet skulle kunna bestå av ett förnyat Vänsterpartiet som präglas mer av vägval-vänster (om ni minns dem) än av ”DDR uppnådde mycket gott också”.

En sådan utveckling skulle göra att (S) i bästa fall blir ett 30-35% parti. Ett icke-kommunistiskt västerparti skulle suga upp röster som traditionellt varit socialdemokratiska, men det är ett pris det kan vara värt att betala för att få en trovärdig samarbetspartner som kan locka de väljare Socialdemokraterna lämnar (skall och måste lämna) till vänster om sig. Två arbetarerörelsepartier och ett grönt parti, en trojka för framtidens Sverige, ja varför inte?

Men LO då? Ja, jag har svarat på den frågan innan, men jag gör det igen. Ingen skall få LO. Facket (LO och TCO) skall vara just fackföreningsrörelser. De har stora utmaningar i att hitta former för att finnas där för den nya tidens arbetstagare där projektanställningar och F-skattesedlar inte kommer att bli ovanligare. Detta arbete skall ske med fokus på arbetstagarna, och då skall man inte hämmas av partipolitiska hänsyn. Sedan skall den politiska vänsterhalvan självklart vara det naturliga valet för LOs och TCOs medlemmar, men det skall vara så för att vänsterblocket för den bästa politiken för vanliga löntagare, inte för att alla deras fackliga företrädare är ”tvångsanslutna” till ett visst politiskt parti.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.