Var svenskarna någonsin solidariska?

Kanske fanns det aldrig en verklig solidaritet. Kanske byggde arbetarrörelsen upp välfärdssamhället för att gynna sig själva. Det fanns aldrig en utbredd känsla av att vilja offra lite för att alla skall kunna få känna trygghet. Man ville att andra skulle offra lite för att man själv skulle känna trygghet.

Socialdemokratin kanaliserade denna känsla, byggde upp en känsla av att det var vi mot dem, klass mot klass, vi som krävde och de som tvingades lämna ifrån sig. Kring denna idé var det ganska lätt att samla massorna (nåja, lätt och lätt, det tog ju några årtionden…) och man kunde då mitt i den i grunden gruppegoistiska smeten blanda in ett och annat korn av faktisk solidaritet. Så länge majoriteten kunde fås att tro att de tjänade på en bred välfärd så kunde man smyga med stöd till de verkligt svaga, solidaritet med fattiga länder och på slutet en del miljöfrågor, jämställdhetsfrågor och till och med HBT-frågor.

Men så kom Reinfeldt och hans gäng. De såg detta, fattade hur det hängde ihop och kopierade. På samma sätt som socialdemokratin kunde bygga en majoritet med de medelinkomsttagande LO-medlemmarna som grund, och sedan smyga in lite äkta solidaritet, så skulle nu högern bygga det nya arbetarepartiet, och med grunden i samma medelinkomstgrupp smyga in en ganska stor dos klassisk högerpolitik.

Så, medelinkomsttagaren står nu där som åsnan mellan två hötappar. Hon funderar på om hon skall följa plånboken och därigenom få lite mer pengar själv samtidigt som högerns verkliga målgrupp får miljard efter miljard i sänkt skatt. Eller om hon skall följa hjärtat och kanske oron över att en dag själv vara den som behöver hjälp och rösta mot den egna plånboken för ett lite mänskligare samhälle. Just nu verkar hon i ganska hög grad välja det förra.

Kanske är problemet att det inte finns någon genuin solidaritet. Kanske är problemet att det alltid varit en minoritet inom partiet som trott på solidaritet på riktigt. Arbetarerörelsen växte, regerade och dog med en bred arbetareklass bästa för ögonen. För sin egen skull, inte av solidaritet med någon. Nu är för många arbetare och tjänstemän tillräckligt välavlönade för att det skall gå att locka dem åt höger med strategiska plånboksfrågor, och vi står på andra sidan och försöker locka tillbaks dem med samma morötter, fast våra är aningens mindre och färre eftersom vi envisas med att ge lite åt dem som annars inga morrötter får. Vi är fångade i ett spel vi inte kan vinna, men vi är för svaga och vilsna för att komma på vilket annat spel man skulle kunna spela.

Den rörelse som växte fram kring tanken på att ge den lilla människan en röst har ju onekligen varit fantastiskt framgångsrik. Vi har det otroligt mycket bättre i Sverige idag än vad vi haft utan denna rörelse. De flesta arbetare hade fått det bra ändå, det har de i USA där arbetarerörelsen under hela 1900-talet varit mycket svag. Kanske hade landet varit lika rikt (jag tror i och för sig att vår välfärdsmodell är tillväxtdrivande) och lika framgångsrikt. Men vi hade inte haft lika mycket reell frihet, vi hade inte haft den trygghet och de möjligheter för alla som vi har i dag och som vi tar för givet i dag. Högern har motsträvigt kämpat mot varje litet steg vi tagit. De har varit emot semester, föräldraledighet, arbetsrätt, rösträtt, pension, fri sjukvård, förskola. Svensk socialdemokrati har byggt världens bästa land (inte sällan tillsammans med borgliga mittenpartier) och det skall vi vara stolta över.

Men jag tror att man överskattar generationer av socialdemokratiska väljare om man tror att de röstade på oss av solidaritet med de som behöver en hjälpande hand. Jag tror dessvärre att vi vann 1900-talet genom att ha en berättelse som människor kände igen sig i, genom att ha en politik som gynnade flertalet. Nu klarar vi inte det längre, nu appellerar vår berättelse inte till flertalet, nu ekar det tomt i våra möteslokaler. Vi har på sätt och vis besegrat oss själva genom att lyckas för bra. Men alla kom inte med, och andra kommer att halka efter. Vi måste hitta en berättelse som skapar solidaritet hos bredare grupper än vi någonsin klarat av att väcka solidariska tankar hos. Vi måste få folk att känna att de avstår lite mer när de röstar på oss, men att dessa pengar gör så oändligt mycket mer nytta där de hamnar.

Detta kräver övertygande i två svåra steg.

För det första måste vi skapa en trovärdighet kring pengarnas användande. Vi måste visa att skattepengarna används effektivt och till rätt saker.

För det andra måste vi skapa en känsla av att man vill göra uppoffringar i den egna konsumtionskraften för att andra skall få lite att handla för. Solidaritet med de som har det lite sämre för att uttrycka det lite gammaldags.

Men mer om dessa två i kommande inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.