Första maj, varje sliten kavaj…

Arbetarrörelsens stora dag, en dag att visa vilka massor som står bakom budskapet om rättvisa, frihet och bröd.

Problemet är ju då bara att det verkar vara fler människor som står bakom sina fotbollslag en slumpvis vald omgång i allsvenskan än de som samlas under de röda fanorna på första maj. Styrkedemonstrationen har blivit någonting annat, en demonstration av hur svårt det är att tänka om, att förändras i takt med sin tid.

För de av oss som verkligen tycker att socialdemokratins idéer har en framtid och som tror på rättvisa och frihet på ett sätt som har sitt ursprung i Marx snarare än Mill, för oss känns det angeläget att förnya första maj.

Länge tyckte jag att man skulle bevara och försöka vitalisera första maj inom traditionens ramar. Det skulle vara ett tåg, ett möte och ett tal, det skulle vara slitna kavajer som blev till mantlar av strålande ljus. Men nu tycker jag inte så länge.

Om man inte ens kan förnya en tradition i form, hur skall man då kunna förnya en politik i innehåll? Det finns säker de i det socialdemokratiska partiet som skulle ha svårt att förstå varför vi inte längre tågar med röda fanor. Men om det inte går att förklara för dessa välmenande gamla trotjänare att vi visar svaghet snarare än styrka när vi snart bara är avlönade ombudsmän i tåget, hur skall det då gå att förklara för valmanskåren hur nya metoder kan vara nödvändiga för att i föränderliga tider sträva mot samma gamla eviga värden?

Jag tycker att oförmågan att förändra första maj (trots att det görs en massa vällovliga försök) är ett oroväckande tecken inför den välbehövliga renoveringen av politiken som kommer att behövas om socialdemokratin skall gå framlänges in i nästa val och kunna vinna detta.