Vem tar hand om välfärden?

Jag tycker inte särskilt synd om Håkan Juholt. Han har själv målat in sig i det hörn han nu står i, och han kommer säkert att ta sig ut på något sätt.

Jag tycker egentligen inte så synd om det socialdemokratiska partiet. Vi har valt Håkan till vår ledare, vi har själva odlat den partikultur vi har, och nu verkar vi implodera av vår historiska tyngd. Sådant händer. Om vi får ha vår demokrati kvar i hundra år till så kommer vi att se partier växa och krympa, komma och gå, detta är inte så konstigt.

Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle.

Jag hoppas på ett någorlunda snabbt tillfrisknande för socialdemokraterna, det vore så klart det enklaste. Men om det inte händer väldigt snabbt så betyder det fyra år till med en moderatledd regering, och det är inte bra för Sverige.

Så, ett starkare och framför allt tydligare socialdemokratiskt parti är kanske inte hela lösningen. På något sätt måste även socialliberala krafter i folkpartiet vakna till och sätta stopp för de mest vansinniga moderata förslagen. Det KAN inte vara folkpartistisk politik att sparka på sjukskrivna och arbetslösa. Drivs förmögenhetsöverföringen till de rikaste tillräckligt långt så måste folkpartiet till slut vakna till liv och börja bli lite besvärligare i alliansen. Dessvärre tror jag att Mj Björklund har för fullt upp med att omforma svensk skola med lumpen som modell för att ha tid att se vad som händer med resten av politiken.

Centern har jag förlorat hoppet för. Jag kan bara hoppas att detta folkrörelseparti går ut tiden innan socialdemokraterna gör det. Frågan är om inte Mauds insatser i regeringen varit ännu sämre för Sverige än vad herrarna Fredrik och Anders varit.

Krisdemokraterna tycker jag som vanligt illa om, men det finns en kärna av välfärdskramande som är i det närmaste socialdemokratisk. Nu verkar det partiet ha bestämt sig för att sluta finnas, så den hjälp som skulle kunnat komma därifrån i kampen för att rädda välfärden, den kan man nog glömma.

Vänstern då, det är väl ett parti som i princip bär socialdemokratiska idéer? Ja, kanske med en partiledning som aldrig kallat sig kommunister. Jag tror att ett starkare vänsterparti är bra för Sverige. Men bara i kombination med en fungerande socialdemokrati. Vänstern lider av samma sjuka som delar av socialdemokratin, nämligen en vägran att inse att egoismen är en ganska viktig drivkraft. Människor har ett behov av att få bygga för sig själva och för sina närmaste. Detta är ingenting fult, och det är något samhälle behöver. Man vill få lov att lyckas, och när man gör det vill man få behålla en del av det man skapat.

Miljöpartiet? Jag vet inte just nu. Jag förstår inte riktigt var man har dem. Miljöfrågorna är jätteviktiga, och jag hade kunnat använda min röst bara för att ge kraft åt en blåslampa i de frågorna. Men i andra frågor vet jag inte riktigt. Det är väl klart att de inte är moderater, och att de är välfärdsvänliga. Det är väl fortfarande så att miljöpartiet för mig personligen vore andrahandsvalet om jag tvingades till ett sådant. Men som politisk kraft för att hålla ihop samhället ser jag dem inte ta ledartröjan.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.