Litet försvar. För vad, mot vad?

Jag läste för mycket länge sedan en bok om fattiga bönder någonstans i världen (var kan kvitta). Det var en antropolog som bott ett tag hos dessa bönder och har berättade bland annat om hur man lade stora mängder tid på att vakta sina melonodlingar, detta eftersom de andra bönderna annars omedelbart stal meloner. Den bonde som antropologen bodde hos ondgjorde sig mycket över detta och menade att det var den tjuvaktiga traditionen bönderna emellan som höll dem kvar i fattigdom, och att de skulle kunna göra så mycket bättre nytta av den tiden de nu lade på att vakta sina fält mot varandra om de bara kunde sluta sno meloner så snart de fick chansen.

Detta kunde antropologen inte annat än hålla med om, och hans förvåning var därför stor när bonden på vägen hem från sina åkrar (som en av hans söner stannade kvar att vakta) plötsligt stannade till, tittade sig omkring, och snabbt som blixten böjde sig ner och stal två meloner från ett obevakat fält de gick förbi.

Då antropologen förvånat frågade om det inte var precis det beteendet som bonden just lagt skulden för deras fattigdom på, så svarade bonden att jovisst, så var det. Men han kunde inte riktigt se varför just han skulle vara den första att sluta stjäla meloner, eftersom han visste att någon annan i morgon skulle stjäla några av hans. Dessutom ansåg bonden att det var närmast omoraliskt att inte vakta sina åkrar eftersom det bidrog till att stöldspiralen aldrig skulle brytas.

Jag kommer att tänka på denna gamla historia då jag blir konfronterad av en yngre (och betydligt idealistiskare) kollega med frågan om varför jag tycker att det är moraliskt försvarbart att dricka alkohol. Även om jag med mitt mycket rimliga drickande inte skadar någon annan, så menade han att jag ändå bidrar till att legitimera en kultur där det är okej att alls dricka, och att det i förlängningen är att bidra till det elände som alkoholen ställer till med (min tolkning av en lite allmännare diskussion).

En liknande frågeställning infann sig när jag läste Johan Ehrenbergs krönika ”När blir lön stöld” i ETC för några månader sedan. Ehrenberg menar att alla löner över 50 tusen kronor i månaden är stöld. Eftersom jag, i alla fall om jag har uppdrag, tjänar mer än så blev jag först lite provocerad. Visserligen håller jag med om att lönestrukturen i Sverige (och alla länder) är ”orättvis”. Men vad skulle det tjäna till om jag gick till min arbetsgivare och bad om att få min lön sänkt till, säg, 30 tusen? Mina kompanjoner skulle säkert kunna hitta ett sätt att förgylla sina liv med de pengarna, men vad skulle fattiga, sjuka eller arbetslösa tjäna på det.

Så, för att lyfta detta till en mer generell diskussion; Vilket ansvar har jag som individ att handla enligt den maxim jag skulle vilja se upphöjd till allmän lag?

I båda exemplen ovan så är det så att mina ”brott” mot den allmänna moral jag någonstans omhuldar, inte för sig själv leder till att någonting blir värre. Om jag köper en flaska vin på fredagen och dricker den tillsammans med min fru, ofta uppdelat på två kvällar, så blir världen inte ett enda dugg sämre än om jag lät bli (i vart fall inte om alternativet var att köpa druvjos på samma flaska och dricka den istället). Om jag tar emot den lön en lönemarknad satt som rimlig för min kompetens och arbetsinsats gör inte välden det minsta sämre än om jag lät bli.

För att jämföra med att köra bil istället för att ta tåget, eller att slänga sådant jag borde sorterat i soporna, så är det så att i de senare fallen blir världen faktiskt lite sämre varje gång jag fuskar. Inte så att det märks, eller att det är min oxfilé som får isarna att smälta, men det bidrar något lite. Men med alkoholen i mitt glas vin eller min höga lön så blir faktiskt inte någonting sämre av att jag inte slutar. Däremot skulle man kanske kunna uppnå en effekt om vi var många, nästan alla, som slutade med vilket beteende det nu gäller.

Så, åter till frågan. Vilket ansvar har man? Skall man alltid leva exakt på det sätt man tror att det skulle vara bra om alla levde? Gäller detta även om man är helt övertygad om att andra i nuläget inte kommer att haka på, och även om man därför tror sig veta att den uppoffring man gör faktiskt inte kommer att ha någon som helst effekt?

Vad gäller löner så tror jag inte ens att det vore bra med ett samhälle där alla tjänade lika mycket oavsett vad de bidrog med. Jag tror visserligen att det skulle kunna finnas mycket rättvisare parametrar för lönenivåer, och jag tycker att en rättvis lönespridning skulle vara betydligt mindre än den vi har idag. Men jag har ingen bra idé för hur ett system som skapade denna ”rättvisa” skulle kunna se ut, och tills någon kan komma på en sådan och övertyga mig om den så tror jag att det system vi har idag är det minst dåliga. Jag förespråkar inte att politiken skall jobba på att sänka höga löner. Däremot tror att politiken skall ägna sig åt att hela tiden höja lägstanivån, eller underlätta för facket att göra det, så att ingen som jobbar heltid skall ha riktigt låg lön, men det är inte det jag diskuterar här. (Har gjort det här).

I ljuset av att jag inte ens vet hur ett system för rättvisare löner skulle kunna se ut, och att jag inte förespråkar ett sådant system så får jag nog försöka sluta ha dåligt samvete för min egen lön. Jag skulle ju inte vilja se total löneutjämning upphöjd till allmän lag (kanske mest för att jag inte har någon bra idé för hur en sådan utjämning skulle kunna gå till), och jag behöver därför inte själv handla enligt den maximen.

Vad gäller alkohol så tycker jag att den uppoffring det vore för mig och andra måttlighetsdrickare att inte kunna ta ett gott glas vin eller whiskey vore ett lågt pris om det gjorde att tusentals kvinnor och barn skulle kunna få gå och lägga sig i kväll utan att behöva vara rädda för vad deras partner eller pappa skall ställa till med när han blivit tillräckligt full. Lägg därtill den personliga tragedi det innebär för alla de som inte kan dricka måttligt, det våld i offentliga miljöer alkoholen skapar och de kostnader för vård och rehabilitering det innebär för samhället så är det svårt att motivera alkoholens existens. Men eftersom jag är säker på att ett förbud inte skulle lösa något av ovanstående, utan att det bara skulle främja den organiserade brottsligheten och underminera förtroendet för rättsväsendet så propagerar jag inte för ett alkoholförbud.

Och så länge jag inte tycker att man skall ha ett förbud i praktiken så tänker jag fortsätta ta ett glas gott vin på fredagskvällen och detta utan att se det som en moralisk kompromiss.

Är detta bara ett dåligt sätt att för mig själv försvara att jag fortsätter handla av girighet eller njutningslusta? Ja, jag tycker ju inte det, men visst skall man vara vaksam på den risken.

Missade igår ett föredrag om Moral Compromise som filosofiska föreningen i Göteborg arrangerade. Tycker dock att ämnet är intressant, och jag har en känsla om att det kommer mer inlägg om detta på denna blogg inom kort.