Det är svårt det där med delat ansvar.

Läser Lena Sommestads blogginlägg:

”Det är viktigt att vi som kvinnor lär oss att tillvarata våra intressen, men det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli. Det är dags att skaka om i en jämställdhetsdebatt, där kvinnors ”val” att vara hemma och jobba deltid ständigt tas gör givna.”

Läser Elin Grelson i ETC:

”Jag tänker på vilken tradition jag placerar mig själv i, när jag står i Norrlandssommaren och säger ja till den jag älskar. Ett heteromonogamt, patriarkalt sätt att ordna relationer, en förväntan om kärnfamilj och trohet. Jag tänker på vad som händer med mig när jag både juridiskt, religiöst och samhällsmässigt ingår i ett tätt band med en annan människa. Jag vill inte suddas ut för kärleks skull. Men trots att sambeskattning slopats och äktenskapet är en betydligt friare institution idag än förr, bildar äktenskapet en enhet mellan två människor. På gott, men också ont.”

Hela detta inlägg är skrivet med ett heteronormativt parförhållande i tankarna. Jag vet att det finns många som inte lever i sådana förhållanden, och det är säkert så att det finns diverse problem även i sådana relationer. Jag har dock ingen inblick i, eller erfarenhet av andra samlevnadsformer, och jag överlåter därför åt andra att skriva om dessa. Jag ser dock en framtid där vi antingen hittar ett sätt att lösa de problem jag skissar på nedan, eller där fler kvinnor kommer att välja bort heterosexuella förhållanden till förmån för att leva ensam eller tillsammans med någon klokare (dvs en annan kvinna). Detta kommer i det senare fallet att leda till att fler och fler män tvingas leva ensamma.

Det är svårt det där med att vara familj, att dela på ansvar utan att suddas ut som individ, och framför allt utan att under-/överordna sig varandra.

Lösningen skulle kunna vara den ansvarsbaserade parrelationens upplösande. Lösningen skulle kunna vara att man skaffar ”sina egna” barn. Lösningen skulle kunna vara en slags atomism där man gör sig helt oberoende av alla andra vuxna, och där varje barn har EN vårdnadshavare som ansvarar för det barnet tills det också blir vuxet och kan stå HELT FRI från alla former av relationsbaserade beroenden.

När man jobbar i projekt och med processer (och säkert i alla jobb) så brukar man säga att ”delat ansvar är inget ansvar”. Jag tror att detta är en riktig iakttagelse i många sammanhang. Delar man ansvar så kommer det att innebära att saker hamnar mellan stolarna och inte alls görs, eller att några hela tiden duckar för ansvaret eftersom de vet/tror att andra kommer att ta det. I tydligt hierarkiska organisationer blir detta extra tydligt, någon är hela tiden ansvarig. Man delegerar nedåt och eskalerar uppåt, hela tiden i syfte att flytta och tydligt placera ansvaret hos en person.

I en familj fungerar det tvärtom. Här har man delat ansvar om det i särklass viktigaste som finns, barnen. Man har även ett delat ansvar för lite mindre, men dock, viktiga saker som tvätt, bilar, städning, huslån och trädgård. Här förväntas man lyckas med det som den samlade managementlitteraturen dömer ut som omöjligt, man förväntas dela på ansvaret.

Jag tror att många relationer närmar sig detta problem genom att försöka dela på arbetet. Man försöker först hitta en kompromiss gällande hur mycket arbete som behöver läggas ner, och sedan försöker man hitta modeller för att dela någorlunda lika på detta arbete. Båda dessa moment innebär stora praktiska svårigheter, men det är i teorin ganska enkelt.

Men att dela på arbetet är bara att komma halva vägen. Den stora utmaningen är det delade ansvaret. Det som egentligen inte går att dela måste på något sätt fördelas, och gärna då på ett sådant sätt att det tynger båda parter ungefär lika mycket.

Det handlar om att fördela projektledaransvaret vad gäller rätt utrustning för dagis/skola, barnens kläder och fritidsutrustning, hushållets mathållning och inköpsplanering, logistikplanering för veckans aktiviteter, social planering (släkt och vänners födelsedagar/högtidsdagar med kalas och presentplanering, middagar/fikaträffar med kompisar, barnens lek med kompisar, och barnvaktsplanering), semesterplanering, läkar-/tandläkar-/BVC-besök och allt annat som hör barnfamiljen till. Även här måste första steget vara att komma överens om vad som måste planeras och ansvaras för, och sedan måste man på något sätt få en balans i hur detta överenskomna ansvar skall fördelas.

Även att försörja familjen är ett ansvar som måste tas, och det är viktigt att någon jobbar och drar hem pengar till alla ansvar som man måste eller vill ta. Men jag tror kanske att detta argument ibland används av män för att ta sig ur ansvaret för hemmet.

Problemet med ansvar är att det inte är fördelat om den som skall ta det inte gör det på ett sådant sätt att den andre helt kan släppa taget om det. Här är det självklart upp till båda parter att fullt ut ta ansvar respektive att släppa det, men det är inte alltid så lätt. En syssla kan man påminna om och tjata om och det är ändå en viss lättnad att någon annan gör den. Ansvar kan man inte påminna någon om att ta utan att faktiskt ha tagit det själv, och däri ligger förbannelsen. Det är detta som gör att ansvar inte kan delas, möjligtvis fördelas.

Till detta kommer den problematik som följer efter det att man tagit sig igenom vardagspusslet i vardagen. Många har då fördelat framtida potential att skaffa inkomster mycket ojämnt. Pensionspoäng, andra pensionsbesparingar, löneutveckling och investering i karriär har fördelats i relationen på ett sådant sätt att den ena parten (ofta mannen) står ganska väl rustad i händelse av en separation, och den andra parten låses in i förhållandet eftersom hen (oftast hon) inte har råd att bli ensam.

Jag tror inte på atomismen som lösning. Jag tror att vi skall försöka fortsätta att uppfostra och ansvara för våra barn tillsammans så långt det är möjligt. Men jag tror att vi behöver nya verktyg för att göra det. Vi behöver hitta vägar och söka metoder som gör att familjen inte blir en kvinnofälla som kvinnan tillsynes självmant stänger in sig i och som hon sedan på grund av ekonomiska faktorer inte kan välja att lämna.

Den största delen av detta problem är privat och måste till syvende og sidst lösas i varje relation. Men jag tror att politiken också har en roll att spela här. Det handlar om att skapa möjligheter för en modernare relation genom regler och attityder på arbetsmarknaden. Det handlar om att skapa möjligheter och att även till viss del ”framtvinga” modernare relationer i hemmen.

Vissa åtgärder kan vara ett sätt att hjälpa fram ett delat ansvarstagande. Jag tror att en delad föräldraförsäkring är en reform man stegvis bör införa. Jag tror att en generös kommunal familjerådgivning kan vara till stor hjälp.

Andra åtgärder kan lindra effekterna av snedfördelningen så länge denna består. Jag tycker att det skall vara obligatoriskt (eller åtminstone utgångsläget) för makar att dela på pensionspoäng. Jag tycker att pensionsförsäkringar på ett tydligare sätt skall ingå i bodelningar. Jag tycker att man skall titta på ett sätt att vid en bodelning värdera den investering i karriär och löneutveckling som man tillåtits göra på den andra makens ”bekostnad” vid ett snett uttag av föräldradagar och deltidsarbete.

*** VARNING! PRIVAT! ***

Är jag själv då ett föredöme i detta? Har jag lyckats mantla rollen som den moderne mannen som tar halva ansvaret och utför hälften av de överenskomna sysslorna rörande hem och barn? Skulle min relation kunna vara en mall att studera för den som vill se hur ett jämställt förhållande skulle kunna fungera?

Med risk för att bli lite väl privat så är svaret nej. Det händer att jag duckar för ansvaret eftersom jag vet att min fru kommer att ta det. Jag gör inte det för att vara elak, men jag gör det lika fullt, och jag bidrar därmed till en patriarkal struktur som jag säger mig vilja upphäva. Vad detta kan bero på och vad jag skall göra åt det får jag diskutera med min fru och det lämpar sig inte för denna blogg, men det tjänar till att belysa hur stort problemet är.

Jag tror dock att varje man har ett stort ansvar att försöka att varje dag ta ett litet steg mot ett jämställdare samhälle på vardagspusslets område. Det handlar inte om att fördela skuld och skam, det handlar inte om att män kollektivt skall rulla sig i tjära och fjädrar. Det handlar om att försöka underlätta vardagen för de kvinnor vi säger oss älska, och det handlar om att skapa ett bättre samhälle för våra döttrar att växa upp i.

Men framför allt tror jag att det handla om att vi måste bli bättre på detta om vi inte skall framleva våra liv i ensamhet. Jag tror att vi män i min generation i stora delar kan klara sig på svallvågorna av tusentals år av patriarkala äktenskapstraditioner, men för våra söner och son-/dottersöner tror jag att det kan bli svårare. Att inte välja jämställdhet är på sikt att välja ensamheten.

Kvinnor ”behöver” inte män längre. Kan vi inte skärpa till oss så får vi stå där. Det är ingen som tvingar oss att bli jämställda och att ta ansvar, men det är på sikt heller ingen som tvingar en modern kvinna att stå ut med att ta hand om hem, barn och man.