Att vilja det man kan få eller att inte få det man vill?

Tänk att man levde i ett land där det var tillåtet att aga sina barn. Tänk att det i detta land för tillfället var helt omöjligt att få en politisk majoritet för ett förbud mot barnaga, men att det däremot uppstod en möjlighet att samla en majoritet kring ett förslag om att begränsa vilka former av barnaga som skulle vara tillåten.

Som politisk kraft i detta land, skulle det vara OK att verka för en begränsning av rätten att aga barn, även om man var övertygad om att all aga naturligtvis skulle vara helt förbjuden?

Skulle det vara OK att gå till val på ett program som innebar att man ”bara” skulle få uppfostra sina barn genom att örfila dem med öppen hand? Skulle det vara OK att då förtiga det faktum att man egentligen skulle vilja ha et totalförbud om man gjorde bedömningen att detta skulle skrämma bort väljare och omöjliggöra några reformer över huvud taget?

Nu har vi ju tack och lov inte ett klimat i Sverige där många vill få lov att aga sina barn. Men i politiken hamnar man hela tiden i avvägningar mellan att stå för sina värderingar och att få möjlighet att genomföra sin politik. Hur långt bort från det man egentligen vill göra får man hamna i sin valplattform i syfte att kunna få majoritet för de förslag man tror man kan få röster på.

Ett konkret exempel i dagspolitiken är RUT-avdraget. Jag tror att många socialdemokrater skulle klara sig ganska bra utan denna reform, och det är knappast något socialdemokraterna hade infört. Men nu när reformen finns, och det verkar som många marginalväljare vill ha kvar den, och det är en reform som totalt sett inte kostar så mycket, skall man då titta på opinionen när man bestämmer sig för om reformens avskaffande skall finnas med i valplattformen eller inte? Eller skall man istället fatta beslutet bara baserat på om man tycker att det är en bra regel eller inte, alldeles oaktat hur ställningstagandet skulle kunna påverka valresultatet?

Jag tycker att detta är en balansgång. Som utgångsläge tycker jag att man skall föra fram den politik man faktiskt vill föra, åtminstone de förslag man faktiskt vill genomföra under de närmsta fyra eller åtta åren. Man kan då gradera förslagen i sådant man tycker är mycket viktigt att få göra, sådant man vill göra om de ekonomiska prognoserna håller, och kanske sådant man vill göra om ekonomin blir starkare än väntat. Det sistnämnda måste framföras med stor försiktighet, eftersom väljarna kan ha svårt att höra brasklapparna och då bli besvikna när förslagen inte genomförs.

Efter det att man redogjort för sin politik så låter man väljarna avgöra vilket alternativ som låter bäst och så får de bestämma. Det kallas demokrati, och det är det minst dåliga sättet att komma överens som vi har lyckats komma på.

MEN, ibland kan det finnas frågor där man skall titta lite på opinionen och på möjligheterna att bli vald. Om det finns frågor där en liten kursändring kan öka chanserna att alls bli valda så tycker jag att det kan vara OK att vända kappan aningens efter vinden. Det skall då handla om förslag som inte går rakt emot det man tycker, men sådant man kanske inte prioriterat om man kunnat forma politiken i ett vakuum.

Jag tror att avskaffandet av RUT och införandet av en fastighetsskatt kan vara sådana frågor som kan vara värda att offras om man tror sig veta att man har marginalväljarna mot sig. Jag tycker nog inte att barnaga skulle vara något att gå till val på ens om det faktiskt skulle kunna göra barns situation bättre. I det senare (och helt hypotetiska) fallet tror jag vägen vore en benhård förbudslinje parat med intensiv folkbildning och opinionsbildning.

Om du gick igång på detta vill du kanske även läsa:

Att vilja men inte nödvändigtvis säga
Allt eller inget

Läs även andra bloggares åsikter om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.