tisdag 26 juli 2011

Vem har rätt till vilka känslor?

Någonting alldeles fruktansvärt hemskt har hänt. Alla är chockade, ledsna och förbannade. Hur kunde detta hända? Hur är man funtad om man kan stå och skjuta ner 80 ungdomar med berått mod?

Först och främst måste tankarna få lov att gå till de som förlorade nära anhöriga, vänner, kamrater eller andra de tyckte mycket om. Det är dessa tusentals människor som idag känner en personlig sorg som egentligen inte blir vare sig värre eller enklare av att det var 90-talet andra som också dog på samma gång. Detta är de människor som attacken drabbat värst. Naturligtvis tänker jag också på de som skadats under attacken och på de som bär på själsliga sår som sent kommer att läka.

Men när en massaker av detta slag äger rum så drabbar det inte bara de direkt berörda, utan vi är många miljoner människor i Norge, Skandinavien och i resten av världen som också känner starka känslor. Vi känner sorg, vi berörs av de hemska berättelserna, vi tänker oss in i hur det hade varit att själva vara där eller att sitta vid telefonen och vänta på att våra barn skulle ringa och säga att de överlevt. Vi känner rädsla för vad någon dåre skall hitta på nästa gång, vi känner ilska eftersom vi känner att dådet även är riktat mot oss i olika egenskaper. Vi känner sympati med det land som drabbats men vissa av oss känner även en solidaritet med den organisation som var huvudmålet.

Här kommer nu en kamp om sorgen in i bilden. Ingen (hoppas och tror jag) försöker konkurera med de närmast sörjande och drabbades sorg. Den är unik och personlig. Men den allmänna sorgen och ilskan, den blir det en slags konkurrens om, och det tycker jag är lite konstigt. Jag tänker nu främst på flera av de kommentarer som kommit fram i samband med att socialdemokrater kallat detta en attack mot socialdemokratin. Man anklagar socialdemokrater för att försöka lägga beslag på sorgen och för att försöka göra partipolitik av katastrofen.

Jag tycker att det är ganska rimligt att man som socialdemokrat upplever det inträffade som en attack mot socialdemokratin som organisation och som värderingskomplex. Det var ju det. Mördaren har själv beskrivit att han utförde sitt vidriga dåd för att försvåra det norska Arbeiderpariets rekrytering och återväxt. Attacken var således inte bara riktad mot det öppna samhället i allmänhet, utan faktiskt specifikt mot de norska socialdemokraterna. Terroristen hade i just detta fall inte lika gärna kunnat anfalla ett scoutläger eller ett läger med ungliberaler. Det var socialdemokrater han hatade och ville döda.

Detta gör inte att statsminister Reinfeldt på något gjorde fel när han kallade dådet för en attack på det öppna samhället. Det är ÄVEN en attack på det öppna samhället, det är även en attack på demokrati och medmänsklighet. Som en del av det demokratiska samtalet har Fredrik Reinfeldt en självklar rätt att känna att attacken även var riktad mot det han står för, och han har all rätt att känna sorg utifrån den aspekten.

Så att vi socialdemokrater känner oss attackerade utifrån vår tillhörighet som just socialdemokrater förminskar inte på något sätt andras rätt att känna sig attackerade utifrån andra tillhörigheter. Det är ingen tävlig i att känna sig mest attackerad eller att känna störst sorg. Jag har vänner som bor i USA. De känner ingen av de drabbade, de är mig veterligen inte socialdemokrater och de är inte norrmän. De har gråtit över det inträffade, och deras sorg är äkta, deras och värd all respekt.

Norrmän har en självklar rätt att känna sorg och bestörtning utifrån att det är Norge som utsatts för en fruktansvärd attack, tveklöst den brutalaste som utspelat sig i norden sedan kriget. Förespråkare för ett demokratiskt samtal har en självklar rätt att känna sorg eftersom terrordådet utförts mot ett öppet samhälle. Muslimer och marxister måste få känna sig utsatta eftersom dådet motiverats som en attack mot deras rätt att finnas. Politiskt aktiva i demokratiska partier måste få känna en sorg, rädsla och ilska eftersom attacken utförts mot den organiserade politiken. Och så vidare och så vidare.

Mest av allt har alla människor rätt att känna sorg, ilska, rädsla och besvikelse över det faktum att en människa kunnat göra något så ondsint, beräknande och fullständigt omänskligt som att kallblodigt skjuta ner nästan hundra unga människor som inte gjort honom annat än att råka vara på ett läger vars politiska inriktning han ogillade. Att det kan finnas en människa som kan göra någonting sådant fyller oss alla med de starkaste känslor. Vi förstår inte, och vi vill inte förstå.

Alla människor har rätt att känna sorg inför det inträffade, och alla människor kan känna starkt för de drabbade och deras familjer och vänner. Vi skall inte solka ner deras sorg med att käbbla om vem som har rätt till vilken känsla.

1 kommentar:

M sa...

Word!

Jag jobbar som lärare och ska diskutera precis det där med mina elever. Vem har egentligen rätt till vilka känslor? Tack för att du har skrivit denna text!

/M