måndag 19 september 2011

Den självklara rätten till skilsmässa!

Det finns maktstrukturer i samhället. Stora, starka och oftast fula strukturer som i allt väsentligt gör människor ofria. Detta är dåligt. Detta skall man bekämpa med olika medel. Ett sådant medel är politik men regler, lagar och förordningar som sitt yttersta uttryck.

Kvinnor är en grupp som systematiskt förtrycks. De förtrycks av strukturer som upprätthålls (ofta omedvetet) av män och andra kvinnor. De måste ges maktmedel om de skall kunna ta sig ur detta förtryck. Politiken kan bidra med vissa maktmedel.

1) Politiken måste storsatsa på att ge kvinnan rätten till sin egen kropp. Våld mot kvinnor är fortfarande chockerande vanligt. Mycket vanligare än våld kopplat till annan brottslighet. Ändå satsar vi stort på att bekämpa organiserad brottslighet, fotbollsvåld och annat som är sexigt och lite macho. Att storsatsa på nolltolerans mot allt våld mot kvinnor tycks inte lika häftigt. Ett nej är ett nej, och meningen ”nu går jag” måste kunna uttalas utan rädsla för fysiska repressalier. Att slå ”sin kvinna” måste resultera i stränga straff. Vi måste uppmuntra kvinnor att anmäla brotten, vi måste satsa resurser på att utreda och lagföra och vi måste se till att straffen avskräcker. I våldtäktsfall måste det bli förbjudet för utredande polis/åklagare att fråga om kvinnans klädsel eller uppträdande innan våldtäkten. Ett nej är ett nej även om man är full och har stringtrosa.

2) Politiken måste ge kvinnan ekonomiska möjligheter att lämna ett förhållande. Heltid och riktiga löner för kvinnoyrken (helst skulle det inte finnas några yrken med ojämn könsfördelning, men det är kanske lite mer visionärt). Delade pensionspoäng om man har barn och lever under äktenskapslika former. Att vid bodelningar även räkna in det framtida värde en satsning på karriären har (dvs om hon har varit hemma och jag har fått satsa på karriären så skall min högre lön i framtiden också räknas in som en tillgång vid bodelning). Att vid bodelningar vara noga med att räkna in avsättningar i pensionssparande. Att hitta nya civilrättsliga former för samlevnad, där även icke-gifta skall kunna omfattas av en mer äktenskapsliknande bodelning om man har gemensamma barn.

3) Politiken måste göra vad den kan för att tvinga mannen att ta halva ansvaret för gemensamma barn. Detta är naturligtvis ett område där politiken har svårt att tränga in, men jag tror att en delad föräldraförsäkring är ett steg. Jag tror att utbildning av förskolepersonal (så att information om regnkläder, blöjor, studiedagar, mm i högre grad lämnas till pappan) skulle kunna hjälpa. Att få mannen att ta halva ansvaret för hemarbete, läxläsning, presenter till släktens och vännernas födelsedagar, handling och det genensamma boendet är svårt politiskt. Men det är ett viktigt område så kreativitet här skulle kunna ge stor effekt. Kanske skulle subventionerad familjerådgivning kunna vara en del i detta.

4) Och så den mest självklara av alla åtgärder. Kvinnans (och så klart mannens) oinskränkta rätt till skilsmässa. Jag trodde i min enfald att detta inte var en issue 2011, men reaktionerna på Happy, happy har fått mig att inse att jag hade fel. Det finns en kraftfull konservativ backlash på gång även i Sverige. Plötsligt bryr sig någon om vad KDU tycker (det är i och för sig bra, för de är så tokiga att de borde bli mindre ju mer uppmärksamhet man ger dem). Lika självklart som att arbetare (och alla anställda) måste ha rätt att strejka och säga upp sig, lika självklart är det att kvinnan måste ha rätten att ta sig ur ett förhållande som hon av en eller annan anledning inte trivs i. Denna rätt måste vara 100%-ig rent juridiskt, och den måste förstärkas och underlättas i praktiken. Till den praktiska rätten till skilsmässa hör även punkterna ovan. Man skall inte behöva vara rädd för att skiljas, och man skall inte behöva låta bli för att man inte har råd. Man måste få samhällets hjälp att genomdriva en bodelning även om den andra parten trilskas aldrig så mycket, och det skall inte behöva ta flera år.

Jag förstår att det finns sidor av alla reformer. Om man till exempel subventionerade vinterkläder om det var mannen som var och köpte dem (för att tvinga män att ta ansvar för detta område), så skulle det gynna de familjer där mannen skulle bry sig om detta, och bestraffa de familjer där det antingen inte finns en man, eller där han ändå skulle vägra ta detta ansvar. På samma sätt ställs argumenten mot delad föräldraförsäkring upp. Det blir i praktiken ett sätt att ge mer föräldradagar till medelklassfamiljen, eftersom männen där är lite bättre på att vara hemma med sina barn. Det skulle även bestraffa familjer där han tjänar betydligt mer, alltså dubbelbestraffa kvinnan som redan har låg lön. Vissa av dessa argument är värda att ta på allvar, och då kanske anpassa reglerna efter. Men att inte göra någonting, att bara stillasittande se på medans våra kvinnor (våra mammor, systrar, fruar och döttrar) fortsätter vara underordnade oss män, det vore i många fall mycket värre.

Självklart vore det bättre om alla som skaffar barn ihop orkar leva ihop (eller under gemensamt beslutade former isär) till dess barnen flyttar hemifrån. Och jag tror att samhället skall hjälpa till även här med samtalshjälp för de som så behöver, med generösare möjligheter för småbarnsföräldrar att jobba deltid med en förlängd föräldraförsäkring. Men att någon skall fortsätta leva tillsammans av moraliska eller ekonomiska skäl, och därmed bli slav under en samlevnadsform man inte önskar, det måste vi tillsammans hjälpas åt med att undvika.

Men barnen då? Barn mår inte nödvändigtvis bättre i ett dåligt äktenskap än med två frånskilda föräldrar. Jag inser att det inte blir enklare att få ihop livspusslet när man måste bo på ett sådant sätt att barnen kan gå i skolan/dagis utan orimliga resor. Även här måste vi kanske tänka helt nytt vad gäller lagstiftningen. Skall platsen för barnens skola/dagis vid separation begränsa föräldrarnas rätt att flytta? Skall man kunna få bidrag för att kunna bo krav i ett område man egentligen inte har råd med? Skall men kunna få rätt att ”tvångsflytta” den andra parten till ett område båda har råd att bo i? Skall man kunna få avdrag eller tom bidrag om man har långt till dagis/skola om man varit tvungen att flytta? På något sätt måste kanske det offentliga hjälpa till här, men tvång eller bidrag. Alternativet är att alla har sina egna barn… ett slags atomistiskt synsätt som strider mot naturens ordning.

När det gäller könsmaktsordningen (och även miljön) så måste vi bli mycket modigare och tänka mycket mer nytt. Jag är inte tillräckligt insatt för att komma med de spetsiga och kreativa idéerna, men jag vill slå ett slag för att vi måste våga för att vinna. Om man sedan vinner några val med en sådan politik… det är kanske mer tveksamt. Men då kommer folkbildning och opinionsbildning in i bilden, och där måste vi som ideologisk organisation återta den roll jag föreställer mig att den tidiga arbetarerörelsen hade.

1 kommentar:

Anonym sa...

thanks for sharing..