Men fatta då!

Det kan vara mörkret utanför som dröjer kvar allt längre på mornarna och kommer tillbaka allt tidigare på kvällarna. Det kan vara det tryck över bröstet som tanken på allt man borde hunnit med skapar. Det kan vara klumpen i magen som bildas när man tittar ut i världen från sin lilla bubbla.

Någonting är det som får mig att vilja ställa mig på torg och andra öppna platser och skrika så högt jag någonsin kan: ”MEN FATTA DÅ PUCKON!!!”.

Fatta att det vore så enkelt att göra världen så mycket bättre om vi bara kunde göra det tillsammans. Fatta att uppoffringen för att komma till rätta med svältande barn, krig, miljöförstöring, diktaturer, maktstrukturer och allt annat som skapar mörker i människors hjärtan inte är så stor. Vi behöver antagligen inte avstå så många av våra platt TVar eller bilar för att alla skulle kunna få det lite bättre. Om vi gav fan i att kriga, slåss och våldta, om vi slutade fuska och försöka få behålla lite mer än de andra hela tiden, om vi slutade tänka på oss själva och vår egen kortsiktiga konsumtion…

Det känns som om man sitter fast i ett gigantiskt fångens dilemma där de som väljer att samarbeta hela tiden straffas till förmån för de som väljer att utnyttja andra människor i stort eller smått. Det känns som om de som väljer att inte exploatera oljetillgångar eller de som väljer att inte köpa sin kaffemaskin avdragsgillt genom att skriva rördelar på kvittot hela tiden är de som drar det kortaste strået. De som inte kan med eller inte vill, de har visserligen sitt plågade samvete rent. Men om andra inget samvete har, då får de både kakan och den behagliga smaken av att ha ätit den.

Gnäll? Jovisst, det är det såklart. Men lite gnällig får man vara en fredagskväll framför datorn. I alla fall någon fredag då och då.

Om bara alla kunde fatta… om bara alla tyckte som jag. Så enkelt allt vore. Kanske lite tråkigt, men det är väl ett lågt pris att betala för att alla skall kunna ha det lagom bra?

Nej, jag får väl ta en cipramil och gå och lägga mig.