söndag 13 november 2011

Tankar kring girighet

Har tänkt mycket på det här med girighet ett tag.

Vi löser inga problem genom att springa runt och tala om girighet och moral. Vi löser problemen genom att sätta upp rigida regelsystem, kontrollsystem och sanktionssystem. Vi skall inte ha en frivillig fördelning av resurser, vi skall tvinga alla som har mer än de behöver att vara med och hjälpa dem som då och då (eller om så är, hela tiden) behöver en hjälpande hand. Den som då bidrar skall kunna känna att alla andra i hennes situation också bidrar lika mycket och att effekten av det man bidrar med på så sätt blir mycket större.



Inledning
När det framkom att Håkan Juholt tagit emot full kostnadsersättning för en lägenhet trots att han delat den med sin sambo så väckte detta stor vrede, inte minst bland Håkans och mina partikamrater. Det som slog mig i svallvågorna av drevet mot Håkan var att många gräsrötter tycktes ge uttryck för en ilska, inte över att Håkan inte nöjt sig med ersättning för sin del av hyran, utan över att han alls tagit emot ersättning han inte ”behövde”.

Tanken tycktes vara att om man tjänar 144-tusen kronor i månaden så kan man gott betala sitt dubbla boende själv. Man skulle ändå få gott om pengar över. Att ta emot, eller ens vilja ha, mer än man behöver för att kunna leva ett gott liv skulle enligt denna filosofi vara girigt.

Johan Ehrenberg skriver i en krönika i ETC att alla löner över 50-tusen kronor i månaden är stöld. Ingen kan vara värd högre löner än så, och det underliggande budskapet är att man borde skämmas om man har en så hög lön.

"Herregud, de som sitter och förvaltar våra bolag, dessa ”styrelseproffs” eller ”förvaltare”, har inte mer kompetens än en normal politiker på stadsdelsnivå. Eller en klubbordförande i facket. Jag vet. Jag har träffat dem. En lön över 50 000 kronor i månaden är alltid en stöld. Oberoende om den går till ett kommunalråd, en riksdagsledamot, en chefredaktör eller en mellanchef på Vattenfall.”
” Men skäms de inte då? Ibland framför spegeln när den uppenbara överbetalningen för det man aldrig åstadkommit slår dem vid tandborstningen.
Nej. Inte en sekund av ångest.
Deras grundläggande försvar för girigheten är nämligen att om de inte fick dessa miljoner skulle ju någon annan lika oförtjänt få dem.”


Även om Ehrenbergs text riktar sig till de som stillasittande accepterar (och i förlängningen betalar) löjligt höga ersättningar i mångmiljonklassen, så finns där gott om pekpinnar till oss med betydligt lägre men ändå i Ehrenbergs ögon skamligt höga löner. Även här finner vi alltså en filosofi att det är moraliskt klandervärt att ta emot mer pengar än man ”behöver”, och ingen behöver mer pengar än de ca 32 500 kronor man får över efter skatt på en Ehrenbergsk maxinkomst, och om man tänker sig någon form av kompensation för taget ansvar och för utbildning så skulle de flesta klara sig med betydligt mindre (det gör ju för visso de flesta också).

I filmen ”Sånger från andra våningen” går den stackars Kalle runt och letar efter något han kan sälja med en extra nolla på. Girigheten blir här inte att ta emot en ersättning för utfört arbete som är orimligt hög, utan att sälja något för orimligt mycket. Även här tycks moralen vara att man inte får tjäna mer pengar än man behöver. Om man säljer något så skall vinstpåslaget gå att motivera med att den samlade vinsten blir just så stor som den behöver vara för att man skall klara sig. Högre vinster än så är girighet och omoraliskt.

I ett av mina senaste blogginlägg använde jag själv frikostigt ordet girig. Jag skrev lite i affekt, men jag hade inga problem med att kalla andra människor (lite sådär härligt agitatoriskt ospecificerade) för giriga. Detta trots att jag själv enligt mångas måttstock skulle kunna anklagas för att vara just girig. Jag tjänar betydligt mer pengar än vad jag ”behöver”, och jag gör det utan att vare sig ta större ansvar eller göra ett bättre jobb än många andra.

Så, vad är då girighet? Är det skamligt att vara girig, eller är det rent utav någonting bra som Gordon Gekko påstår i filmen Wall Street. När är man girig? Är det när man tar emot den höga lön man blir erbjuden av en arbetsgivare, är det när man säljer någonting för mer än det kostat plus ett rimligt påslag, eller är det när man beter sig illa mot andra människor eller mot miljön för att kunna tillskansa sig ekonomisk vinning?

Om vi vänder oss till all sann kunskaps moder, Wikipedia, så får vi ”veta”:
”Girighet innebär ett överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet.
En girig person tänjer gärna orealistiskt mycket på gränserna och får oftast ett dåligt rykte för sin snikenhet bland sina anhöriga.”

Om man börjar med girighet som personlighetsdrag. Om jag upplevs som snål av min omgivning, och om jag lägger väldigt mycket energi på att berika mig själv ekonomiskt, då blir girigheten ett problem för den girige individen själv. Jag tror att man kommer att få leta länge om man söker livets mening i materiella ting eller i makt över andra.

Men när jag i ett tidigare inlägg, och när man i politiska sammanhang, använder ordet girighet så menar man kanske inte ett irriterande personlighetsdrag. Girighet används då i linje med exemplen ovan.

”Vanliga” väldigt höga löner (50 – 100 tusen i månaden)
Om jag då tjänar mycket pengar på att ha en kompetens som av olika skäl värderas högt på arbetsmarknaden, är man då girig? Ja, enligt Ehrenbergs och de socialdemokratiska gräsrötterna ovan skulle man väl vara det. Jag tycker inte att de har rätt. Man kan endast i undantagsfall kräva av någon att de inte skall ta emot den ersättning de blir erbjudna, i alla fall om man får ersättningen för ett hederligt arbete som inte bygger på att man, mer än i andra jobb, skadar andra människor eller miljön. Skall en överläkare vägra att ta emot sin lön, eller avstå från att förhandla sig till den? Skall en avdelningschef på Volvo inte ta emot den lön Ledarna förhandlat fram åt hans lönegrad? Om dessa löner är omoraliska att ta emot, till vem skall man då avstå dem? Skall volvotjänstemannen istället låta pengarna hamna i aktieägarnas fickor (för det är där de hamnar, knappast hos undersköterskan eller den sjukskrivna).
Jag tycker inte att det går att säga att någon egentligen är värd mer än dubbelt så mycket som någon annan. Men jag har inga bra förslag på hur vi skulle organisera samhället istället, och jag tycker inte att man är omoraliskt girig om man tar emot en hög lön. Jag vet att jag skulle kunna anklagas för att tala i egen sak här, men det är en smäll jag är beredd att ta.

Ersättningar och bonusar i mångmiljonersklassen (ännu mer)
Men om vi då inte talar om ”vanliga” om än väldigt höga löner. Om vi talar om direktörer med miljontals kronor om året i lön och bonus. Är de giriga på ett omoraliskt sätt? Har de (som Wikipedia uttrycker det) ”tänjt orimligt mycket på gränserna” genom att ta emot den ersättning de blivit erbjudna av den styrelse som anställt dem? Skulle världen bli bättre om de sade ”Nej, fem miljoner om året är orimligt mycket. Jag vill inte ha en krona mer än 145 tusen i månaden plus en bonus kopplad till bolagets resultat över de närmaste tio åren”? Eller skulle de rent utav kräva att bolaget avsatte femton procent av aktiekapitalet till vinster, och att resten skulle delas lika per arbetad timma mellan alla som bidragit till resultatet (dvs alla anställda)?

Jag vet inte hur det går till när man anställer en VD för ett storföretag, och jag vet inte hur styrelserna i dessa bolag tillsätts eller ersätts. Ibland föreställer jag mig dock att det finns lite andra parametrar här än för oss vanliga dödliga.

Den mycket duktiga ingenjören på Volvo (som tjänar mer än vad Ehrenberg skulle godkänna) får sin lön därför att någon faktiskt tror att man annars skulle förlora henne till ett annat företag med behov av mycket duktiga ingenjörer. Man gör alltså bedömningen att Volvo tjänar mer än 52 tusen i månaden (plus kostnader för sociala avgifter och overhead) på att ha henne där, man tror för det andra att även någon annan skulle göra samma bedömning och man tror för det tredje att det inte går att få tag i motsvarande kompetens billigare. Alltså ger man denna nyckelresurs en mycket hög lön. Orättvist? Ja, på så vis att pengar kan köpa värden som inte borde fördelas efter människors värde på arbetsmarknaden, men rättvist och rationellt enligt en företagsekonomisk skala.

Gäller då samma regler för mångmiljonersdirektörerna? Jag är inte så säker. Jag tror inte att vi där har att göra med en helt rationell marknad. Måhända är en storbolags-VD värd sin lön på så vis att han faktiskt gör så mycket skillnad för resultatet. Ett bolag som gör vinster som mäts i miljarder behöver ju inte förbättra sitt resultat med så många procent för att en lön på tio miljoner skall vara en rationell kostnad. Men de två andra kriterierna ovan, uppfyller mångmiljonersdirektören dem? Skulle hon omedelbart gå någon annan stans om hon fick ynka sju miljoner om året istället för tio? Skulle det vara omöjligt (eller svårt) att hitta någon annan som kunde göra jobbet lika bra för fem miljoner? Jag är inte så säker på det.

Jag kan inte helt släppa tanken på att direktörer (på storbolagsnivå) och styrelseproffs ingår i någon slags klia-varandra på-ryggen-cirkel där man sätter orimligt höga ersättningar på varandra i syfte att i nästa varv motivera sin egen orimligt höga ersättning. Jag tror att detta fenomen är tydligare ju högre upp i hierarkierna och ersättningsnivåerna man kommer. Ingen vill testa om det skulle gå att hitta en kompetent VD för halva lönen, för en sådan nedåtgående spiral skulle skada alla de som skulle kunna fatta ett sådant beslut.

OK, så låt oss nu anta att dessa extrema löner (jag drar till med 200 tusen i månaden och uppåt) delvis faktiskt inte erbjuds mottagaren för hans kompetens och ansvarstagande, utan som en del i ett spel som mottagaren själv är med i. Man sätter alltså i någon mening sin egen lön, det är inte något som erbjuds en. Låt oss vidare anta att det i vissa branscher inte är aktieägarna som betalar utan att det på grund av bristande konkurrens är kunderna, skulle det förändra girighetssituationen?

Jag tycker till viss del att det gör det. Jag tycker att man kan börja, åtminstone diskutera girighet när vi talar om väldigt högt betalda bankdirektörer. Men jag tycker faktiskt inte att det är självklart så att det är dessa direktörer som bär ansvaret för sina egna löner. Kanske skulle man istället reglera finansbranschen på ett sådant sätt att det fanns en ärligare konkurrens mellan bankerna, och att aktieägarna i bankerna faktiskt riskerade sina investeringar om de direktörer de tillsätter inte sköter sig i förhållande till sina ersättningar. Om kunder nu lämnar Nordea så kanske det är den självsanering som behövs (om de andra storbankerna nu är så mycket bättre)?

Företagsägare, framgångsrika entreprenörer och investerare
Om man då lyckas uppfinna en produkt, anställa människor (till rimliga löner) för att producera den, marknadsföra och sälja den till konsumenter som frivilligt betalar för den, och om man genom denna process lyckas sälja produkten för mer pengar än den samlade kostnaden, är det då girigt?

Är Ingvar Kamprad, bröderna Rausing, eller för den delen familjen Wallenberg giriga? Är familjen SIBA, han som driver ICA Maxi på grafiska vägen eller den framgångsrika krögaren girig? Borde de se till att deras företag sänker priserna till en nivå där de bara gjorde en rimlig vinst (vad det nu skulle vara)? Eller skulle de enligt ovan dela upp allt de tjänar mellan de anställda som bidragit till att skapa mervärdet?

I denna (otroligt heterogena) grupp tror jag att man hittar de jag faktiskt skulle vara beredd att kalla giriga i ordets allra mest negativa och moraliska mening. Men låt mig först skriva att de flesta ”kapitalister” (som vi pseudosocialister kallar alla som tjänar pengar på andras arbete) är mycket värdefulla för samhället, och de tjänar sina pengar genom att förse oss andra med varor och tjänster som vi behöver och är beredda att betala för. De gör det genom att erbjuda anställda bra jobb med rimliga löner och genom att skapa en marknad för underleverantörer så att de i sin tur kan skapa jobb och tjäna pengar.

Men som företagare har man ett lite större ansvar än att bara följa lagar och regler. I första hand skall man göra det, och man skall följa reglernas intentioner även om det finns tekniska kryphål. Men man har ett ansvar utöver det, ett ansvar för anställdas säkerhet, för hur man själv och underleverantörer utnyttjar arbetskraft i länder med svagare regelsystem och för hur man sköter sig i förhållande till miljön. Mycket av detta skall i möjligaste mån regleras i lag, men som storföretagare har man ofta ett försprång på lagstiftaren, och även goda möjligheter att påverka lagstiftarna, och då måste man ta ansvar för vad ens företag gör även i de delar som inte lagstiftats.

Om man då våldför sig på befolkningar i fattiga länder i jakt på olja, sojabönor eller billiga bananer, eller om man bidrar till skogsskövling, slavarbete eller folkmord, då har man tveklöst gått över gränsen för vad jag skulle kalla moraliskt förkastlig girighet. Orsakar man andra människor, eller miljön, stor skada för att tjäna pengar som man egentligen inte behöver, då är man girig, och då är man moraliskt klandervärd. Det kan vara i stor skala, som exemplen ovan, men även i det lilla.

Så…
Få människor skulle väl definiera sig själva som giriga. Men vi är ganska snabba till att bedöma de som har det bättre än oss själva som giriga. Om girighet är att vilja tjäna pengar så ligger det säkert någonting i det, men om man menar en moraliskt klandervärd girighet, då tror jag att man skall vara betydligt mer försiktig.

Att i ett kapitalistiskt samhälle ålägga vissa en moralisk skyldighet att inte ta den lön som är marknadsmässig eller att inte få tjäna pengar på en produkt som andra frivilligt väljer att köpa, det skulle inte föra över resurser till de som behöver dem bättre, utan det skulle bara gynna de som inte omfattar en dylik moral.

Vi löser inga problem genom att springa runt och tala om girighet och moral. Vi löser problemen genom att sätta upp rigida regelsystem, kontrollsystem och sanktionssystem. Vi skall inte ha en frivillig fördelning av resurser, vi skall tvinga alla som har mer än de behöver att vara med och hjälpa dem som då och då (eller om så är, hela tiden) behöver en hjälpande hand. Den som då bidrar skall kunna känna att alla andra i hennes situation också bidrar lika mycket och att effekten av det man bidrar med på så sätt blir mycket större.

Sedan fråntar inte detta individen från allt ansvar. Först och främst skall vi efter bästa förmåga följa de regler som finns, och vi skall försöka leva efter reglernas intention även i de fall de kan vara luddigt formulerade eller försedda med tekniska kryphål. Sedan skall vi även i situationer som inte omfattas av regler vara rimligt generösa mot vår omvärld. Vi skall hjälpa den som fått motorstopp eller punktering, vi skall lämna tillbaka den upphittade mobiltelefonen och vi skall ta oss tid att visa varandra tålamod, hjälpsamhet och respekt. Detta kan inte, och skall inte, regleras fram. Men jag tror att formella regler som signalerar omsorg och solidaritet kan skapa dessa yttringar också i mellanmänskliga relationer som faller utanför offentlig reglering.

Socialistisk ”disclaimer”
Hade världen då varit en bättre plats om var och en själv begränsade sitt utnyttjande av gemensamt skapade resurser till det hon kunde anses, och anse sig, behöva? Om alla bidragit så mycket de kunde utan att slita ut sig, och samtidigt bara konsumerade efter behov. Om vi samtidigt hittat metoder för att kanalisera våra insatser så att det som efterfrågades också var det som producerades, allt med långsiktig hållbarhet i åtanke, vore inte det toppen?!

Jo visst, det HADE varit toppen. Det HADE varit jättemysigt att få leva i en sådan värld. Jag må vara pessimist, men jag tror inte att människan som hon är skapt kommer att kunna få till en sådan värld inom överskådlig framtid. KANSKE, och det är en fantasi och inget att göra politik av, så kommer den dagen då vi inser att materiella ting inte skapar lycka efter det att vi blivit mätta, varma och har något kul att göra. ANTAGLIGEN skulle en sådan insikt, allmänt spridd och genomsyrandes hela samhället, faktiskt göra att vi redan med dagens teknik och kunskap skulle kunna få jordens resurser att räcka till för att alla skulle kunna ha förutsättningar för ett riktigt bra liv. Det är inte produktionskapaciteten som saknas, det är modeller för hur vi skall upprätthålla drivkrafter och för hur vi skall fördela resultatet av produktionen som saknas.

MEN till dess att vi lyckats komma på ett alternativ till det kapitalistiska samhället, så tror jag att motorn i människornas mellanhavanden på det ekonomiska planet kommer att fortsätta vara en marknad. Må vara en reglerad och kontrollerad marknad, men icke desto mindre en evig förhandling mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan kunder och köpare, mellan kapital och arbete. På en sådan marknad kommer vi att komma lite olika ut. Vi kommer att ”lyckas” olika bra med att samla på oss inkomster och rikedomar.

Jag önskar att någon skulle kunna komma på hur samhället skulle kunna organiseras på ett annat sätt, och den dagen så sker så skall jag vara den förste… eller i alla fall inte den siste…

Om du gick igång på detta vill du kanske även läsa:

Att vilja men inte nödvändigtvis säga
Allt eller inget
Min och (S) inställning till framgång

Läs även andra bloggares åsikter om girighet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

4 kommentarer:

Catharina sa...

Jag läste inte till slutet, det gör jag senare, men detta har en koppling... http://www.svd.se/naringsliv/darfor-skenar-elitens-loner_6631148.svd "klia-varandra-på-ryggen" eller "jag-ska-inte-ha-det-lägsta"...

/Catharina

Anders sa...

Precis! Det är lite så jag känner att det går till. Det finns inget marknadsmässigt över dessa löner, utan man driver själv indirekt upp sin egen lön genom att ge mer till andra. Mer girighet här alltså än när det gäller välbetalda tjänstemän utan möjlighet att sätta sin egen lön.

Borde då dessa direktörer visa någon slags återhållsamhet av moraliska skäl? Ja, kanske, men det tror jag inte att de bryr sig om, och därför är vägen inte att skälla på dem. Belys, visa upp och ifrågasätt. Koppla deras beteende till de varumärken de företräder. Det gör ekonomisk skada för ägarna och kanske i förlängningen påverkar det direktörslönerna.

Anonym sa...

Avsaknaden av någon form av ekonomisk moral är väl ungefär så mycket definition av det hela problemet man kan komma.

Den eventuella kompass som människan har inom sig spinner ju helt utom kontroll så snart ordet fallskärm dyker upp vid ett eventuellt styrelsemöte. Kanske finns det något magiskt här som skulle undersökas, ett möjligt fonem som triggar igång lön-delen av hjärnan och som får det övriga intellektet att stanna upp genast.

Jag har alltid tyckt det varit väldigt konstigt att de folkvalda människor som ska representera hoi polloi är så väldigt långt ifrån de som de ska representera. Det är helt sant att det är en jävla pingvin-klubb där man kliar varandra på ryggen. När man en gång har lyckats nästla sig in, så är man lite "set for life" faktiskt.

/b

Anders sa...

@B - Ja det verkar som om belöningssystemet får någon slags frispel när man erbjuds hutlöst med pengar, detta även när man kanske borde inse att det är orimligt. Framförallt är detta problematiskt när grabbarna (för det är det oftast) ger varandra av "våra" pengar.

Ökad medvetenhet om detta bland oss som faktiskt kan straffa dem genom att styra om vår konsumtion vore nog en bra väg att gå. Kanske en konsumentupplysande svart lista över de företag som har de högsta ersättningarna?

Samtidigt är det väl så att en VD-lön på tiotals miljoner på ett bolag som omsätter många miljarder inte påverkar priserna till kund så mycket, så som kund kanske jag skiter i vilket.