Är det de eller jag som tänker fel?

Det sveper en våg av privatiseringar och avregleringar över Sverige. Allt skall förändras, vare sig det fungerade ganska bra eller ej, vare sig man tror att det kommer att fungera bättre eller ej. Det verkar som om borgerliga politiker drabbats av en dogmatisk blindhet, och detta håller i ganska högt tempo på att trasa sönder det välfärdssamhälle det tagit hundra år att bygga upp.

Marika Lindgren Åsbrink skriver mycket bra om detta på sin blogg. Jag håller med henne i allt. Jag tycker även att försäljningen av Regina Kevius badkar har ett anslag av genialitet. Nykter analys på DN-debatt belyser också detta ämne (läs den artikeln!).

Det jag funderar över då jag står och tittar på allt detta är två saker:

1) Finns det en dogmatisk blindhet hos mig? Är det så att mina känslor för det jag kallar rättvisa och ett rimligt samhälle med åren har kommit att sammanflätas med tanken på offentliga lösningar så till en grad att jag inte kan se att både skattebetalaren och brukaren tjänar på att vissa saker utförs av privata entreprenörer? Om jag tog mig tid att verkligen lyssna till privatiseringsivrarna, och verkligen försöka förstå deras argument, skulle jag då komma till en något mer nyanserad bild av det som håller på att hända i Sverige?

2) Vad är det som gör att hyggliga människor, socialliberaler utan minsta anstrykning av nyliberalism och högertankar, kommer till slutsatsen att det är bra att avreglera apotek och bilprovning? Vad är det som gör att dessa välmenande socialliberaler blir blinda för konsekvenserna av friskolor och privata vårdcentraler? Är det så att de inte ser en effektivare offentlig sektor som ett alternativ eftersom de sätter likhetstecken mellan offentlig och ineffektiv? Är det så att de faktiskt tycker att det är en mänsklig rättighet att driva skola? Är det så att pratet om ”skattebetalarnas pengar” bara gäller om man skall satsa dessa pengar på de som har det svårt, och inte alls om man tänker ge dem till de som redan är rika?

Jag tror att jag och en socialliberal ser helt olika saker när vi tittar på offentlig kontra privat verksamhet. Där jag ser trygghet och avsaknad av förblindande profithunger ser hon trötthet, ineffektivitet och pampstyre. Där jag ser yuppies som dricker sig fulla på Stureplan för mina skattepengar ser hon effektivitet som ger rättmätig avkastning.

Jag tror att det finns en god portion av de borgerliga politikerna som faktiskt inte vill annat än att vård, utbildning och omsorg skall vara både solidariskt finansierad och jämlikt fördelad efter behov. Jag tror att det finns en bred majoritet i Sverige för detta (i mina ögon socialdemokratiska) synsätt. Men varför blir då den praktiska politiken precis tvärt om? Eller blir den inte det, är det bara mina sossetränade ögon som förväxlar privat med profitgirig?

Jag tänkte försöka läsa borgerliga bloggar med dessa nyfikna glasögon på. Jag vill förstå hur vi kan komma till så olika slutsatser. Jag vill utgå ifrån att inte alla borgerliga människor vill ha ett samhälle där de som ”lyckas” kan köpa sig en god vård, bra utbildning till sina barn och bra omsorg för sina föräldrar och en dag för sig själva, och där ”de andra” skall stå med mössan i hand och tacka så ödmjukast för de skärvor som kan komma deras väg. Jag vill utgå ifrån att det finns borgerliga politiker som faktiskt tror att privatiseringarna leder till att vi får ut mer vård, utbildning och omsorg ut våra skattepengar, även om några procent används till att värma fickorna på privata intressen.

Jag skall löpande försöka redovisa utfallet av mina studier här på bloggen. Jag hoppas kunna finna ett frö till ömsesidig förståelse goda krafter emellan. Jag tror nämligen inte att varken alla borgerliga väljare eller alla borgerliga politiker är onda, snikna och allmänt nyliberala. Vi får se vad jag kommer fram till.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.