”Kan man inte få ett jobb med en rimlig lön, jag då får man väl ta ett med en orimligt låg lön. Det finns alltid jobb för den som är beredd att förnedra sig tillräckligt mycket för tillräckligt lite pengar.”
Detta tycks vara regeringens politik i ett nötskal, den kallas visst arbetslinjen .
Är detta folkpartistisk politik? Är man som socialliberal nöjd om alla har haft chansen att välja rätt skola, att där sköta sig så att man får bra betyg så att man sedan kan få ett bra jobb med en rimlig lön? Räcker detta för att socialliberalen skall kunna sova gott om natten.
”Alla fick chansen, och om vissa väljer att komma från en trasig bakgrund eller att inte kunna språket eller att av andra skäl inte ha kraft och ork att sköta skolan under tonåren, då är det inte mitt problem. Det samma gäller om man senare i livet envisas med att inte vara anställningsbar, om man har osmaken att vara sjuk eller om man tycker att det är viktigt att ha ett konstigt namn.”
Är det major Björklund som är alla tings måttstock här? Är det så att bara för att han kunde ta sig samman och prestera någorlunda i skolan, sin arbetarbakgrund till trots, så kan alla det, och därmed finns det inga problem med en underbetald underklass som inte kan leva på sin lön? Är det så att om vissa lyckas så kan alla, och då är barnfattigdomen inget problem?
Var finns socialliberalismen? Var finns värmen och insikten om att olika människor har olika förutsättningar i livet? Var finns omsorgen om de som faller och behöver en utsträckt hand?
Hur kan folkpartiet sitta i en regering som så enögt sparkar på de som ligger? Hur kan folkpartiets medlemmar stå ut med att ha en partiledare som aktivt kämpar för att skapa en skola för vissa, för de som har förutsättning att vara skötsamma och välkammade, en skola som skiter fullständigt i de som har det lite motigt under skolåren, och som därför inte har kraft att ta sig i kragen och prestera?
Kanske borde jag som socialdemokrat vara glad för att det inte längre finns ett socialliberalt parti i alliansen. Kanske är det just det utrymme som socialdemokratin kommer att behöva när vi tagit oss samman, valt en ledare och skaffat oss en politik.
Men ändå sörjer jag. Efter valet -94 hade jag höga förhoppningar på en S-FP regering. Så sent som inför det senaste valet lekte jag med tanken på en mittenregering . Jag tror på mittenpartiernas möjligheter att hitta rätt i den svåra balansgången mellan den onda och cyniska marknadsliberalismen och den passiviserande och stelbenta socialismen. Jag tror på socialdemokrati, och jag tror att denna kan hitta en god vän i socialliberalismen. Insikten om att socialismen inte kan fungera fullt ut i allians med insikten om att kapitalism och liberalism inte kan fungera fullt ut. Det kan bli riktigt bra det.
Därför sörjer jag folkpartiets utveckling mot ett känslokallt batongparti, och jag tror att många folkpartister sörjer med mig.
Men liksom jag hoppas på mitt eget partis möjligheter att resa sig som en eldfågel ur askan så måste jag vara hoppfull när det gäller utvecklingen i de partier vi kommer att behöva ha omkring oss. Vi kommer aldrig att samla 50% av väljarna under en partibeteckning, och därför behöver vi ett klokt socialliberalt parti något högerut, vi behöver ett grönt parti åt miljöhållet till och vi behöver ett fräscht demokratiskt vänsterparti något till vänster. Vi behöver alla goda krafter vi kan hitta, och helst så många samarbetsfäiga partier att vi kan välja partner beroende på dans (liksom de har möjligheten att välja bort oss).
Just nu ser det mörkt ut i folkpartiet. Centern nämner jag inte annat än i denna mening eftersom de gått för långt åt vilket håll de nu gått. Miljöpartiet kan gå en spännande framtid till mötes, så där finns det all anledning till optimism. Vänsterpartiet kanske kan hitta en väg ut ur DDR-kramandet om man blir av med kommunisterna i ledningen så även där finns en ljusning. Feministiskt Initiativ… ja vem vet, jag hoppas men undrar.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.
torsdag 3 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Känner starkt för din framtida önskan om färdväg för partiet, den sociala demokratin har alltid varit min ledstjärna till skillnad för de rent socialistiska grundtonerna som jag anser har sin absoluta hemmahörighet i den tid då partiet uppstod. Sedan dess har så mycket vatten runnit under broarna att även SAP måste tidsanpassa sig till verkligheten, det är inte samma situation idag, men många tecken på att vi går mot samma motsättningsfyllda värld med Kapitalet på ena sidan och vanligt folk på den andra. Den största skillnaden som jag ser den idag är att nu saknar vi de kapitalstarka personerna med ett patos för att skapa nåt beständigt, förutom en blixtsnabb personlig förmögenhet, kosta vad det kosta vill bara det inte kostar dem nåt.
Uttrycket - Från var och en efter förmåga till var och en efter behov - är och har alltid varit mitt arbetsmål.
Skicka en kommentar