Allt är inte strukturernas fel

Reaktion på debatten om Paulina Neudings kolumn i SvD.

Jag är inte liberal, eller, jag är ju för allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, mötesfrihet, rätten att organisera sig, religionsfrihet, parlamentarism, republik, homosexuellas lika rättigheter, lika formella rättigheter oavsett vem man är osv, så ganska mycket av det liberala arvet har jag ju som de flesta anammat.

Men i ekonomisk mening är jag inte liberal. Eller, jag är ju för en marknadsekonomi där man har rätt att göra om sina idéer till affärsidéer och sina affärsidéer till företag. Jag är för att man skall ha rätten att sluta anställningsavtal med arbetskraft och att man sedan skall ha rätten att tillgodogöra sig mervärdet av deras arbete. Jag är för att man skall få sluta avtal med andra friska, vuxna människor, och att dessa avtal sedan i princip skall hållas.

På dessa sätt är jag (och en överväldigande majoritet av alla svenskar) liberal.

Men jag blir varm av ilska när jag läser texter av eller lyssnar till de som kallar sig liberaler. Jag tycker att de gör världen allt för enkel för sig, och jag kan inte komma på andra skäl till detta än att de vill rättfärdiga ett dagisbeteende som går ut på att man roffar åt sig så mycket man kan och sedan kallar det ”sitt”. I det avseendet är jag närmast anti-liberal. Jag tror inte att utfallet av människors fria val och fritt ingångna avtal kan användas som en utgångspunkt för att definiera ”rättvisa”. Människor påverkas i allt för hög grad av strukturella (och individuella) faktorer för att det skall vara rimligt att fullt ut låta dem ta ansvar (det vill säga ta konsekvenserna) av sina val. På samma sätt kan man inte hävda en absolut rätt till utfallet av ens val om man hamnat på den vinnande sidan av livets lotteri. Även framgång har strukturella och individuella faktorer, som inte har med flit eller ansvarstagande att göra. Det vore därför orimligt att ge någon 100%-ig moralisk rätt till något de till stora delar tilldelats genom ren tur. (Man skall få behålla mycket av det man roffar åt sig, men man har ingen moralisk rätt till det och vi har därför alla tillsammans, under demokratiska former, all rätt att bestämma hur mycket var och en skall lämna ifrån sig i form av skatt).

Denna i grunden anti-liberala hållning hindrar mig dock inte från att tycka att Paulinas text är ganska rimlig. Visst, man kan läsa den som nyliberalt snömos, som en människorföraktande, kallsint och cynisk text. Men då läser man in väldigt mycket mellan raderna.

Jag läser Paulinas text ungefär såhär: ”Det har påståtts att allt våld och all skadegörelse i Rosengård är statens fel, och att de som begår dessa lagvidriga (och omoraliska) handlingar inte har ansvar för sitt eget handlande. Jag tycker inte att detta stämmer. Jag tycker att staten gör ganska mycket för människorna i Rosengård.”

Det står inte ens i texten att individen har ett personligt ansvar för sin situation, det står inte ens att man väljer om man skall kasta sten på polisen eller inte. Jag tycker att artikeln kunde gått mycket längre utan att bli det minsta nyliberal.

Rimligtvis måste man väl kunna säga att det är fel att kasta sten på demokratiskt styrda poliser i Sverige utan att för den sakens skull vara varken rasist eller nyliberal. Jag tycker till exempel att det är fel, och jag är varken främlingsfientlig eller nyliberal.

Jag kan förstå att det finns strukturella förklaringar till varför ungdomar i vissa förorter väljer att bete sig som de gör. Jag tycker att polisen alltid skall vara den moraliskare parten i alla konflikter, och det är därför alltid förkastligt när polisen trakasserar, utövar mer våld än nöden kräver, eller skyddar rötägg i en missriktad kåranda. Men inga sådana förklaringar kan ta bort den individuella komponenten av ansvaret hos de som kastar sten (eller vad man nu gör).

Man kan visst komma till ett läge där det är moraliskt försvarbart att utöva våld, till och med mot polisen. Att resa sig mot ett totalitärt förtryck är en rättighet, men att kasta sten mot poliser i Sverige år 2009 är det inte.