tisdag 11 januari 2011

Om en lyckas så går det att lyckas...

”Fattar inte Reindfeldt & Co att arbetslösa och sjuka gärna skulle arbeta om de bara hade ett jobb och/eller kunde?”

Detta är en ständigt återkommande fråga på socialdemokratiska bloggar. Jag tror att Reinfeldt överdriver problemet med ”lata” människor i a-kassa eller sjukkassa, men jag tror inte att syftet med nu förd politik i första hand handlar om att göra det lönsamt för dessa människor att gå tillbaka till sina gamla jobb om de kan få ett eller blir friska nog att arbeta.

Jag tror, och det har väl läckt fram lite då och då, att syftet med den förda politiken är att skapa ett nytt inkomstskikt i Sverige, ett inkomstskikt som ligger under de vi har idag. Tanken är (tror jag) att det finns en grupp människor som av olika anledningar inte kan få ett jobb till rådande löner, och man måste då skapa ett utrymme mellan försäkringssystemets nivåer och de nuvarande kollektivavtalen. I detta utrymme skall det sedan växa fram en ny låglöneklass, ännu sämre betalda än de med lägst löner idag.

Detta löneskikt skall då kunna suga upp en stor del av de som idag inte kan få jobb på den existerande arbetsmarknaden. Nya marknader skulle kunna växa fram eftersom dessa nylåga löner skapar möjligheter för billiga servicetjänster (även efter det att någon redan rik entreprenör tagit sitt) som ingen (eller få) är beredd att betala för idag, och eftersom dessa nylåga löner skulle kunna flytta tillbaka jobb från halvlåglöneländer till Sverige nu när vi också har en låglönegrupp.

Men det vackra slutar inte där. Existensen av en extremlåglönegrupp håller också nere löneökningarna i de existerande arbetena. Många grupper (främst inom LO) kommer att få mycket svårt att få upp det som idag är de lägsta lönerna, eftersom hotet ”underifrån” kommer att göra dessa grupper mindre styvnackade i förhandlingarna. Existerande arbeten kommer då sakta men säkert att sugas ner i den nya extremlåglönekategorin.

Vinsten med detta blir att vi får en lägre arbetslöshet, lägre kostnader för sjukfrånvaro och detta skapar ett utrymme för att sänka skatterna för de som redan har det bäst.

Priset är att vi får McJobbs som man inte kan leva på, större och större grupper som inte har råd att gå i bra skolor, teckna de bästa försäkringarna, bo i anständiga bostadsområden eller köpa vinterkläder till sina barn. Detta är nu inget problem i en moderats värld. Hungriga vargar jagar bättre, och därför är hotet om att kunna bli riktigt eländigt fattig även i Sverige bara en drivkraft som kanske kan lyfta en och annan att göra bättre ifrån sig och försöka lite till.

Liberaler har en softspot för den sortens historier där arbetartjejen med invandrarbakgrund, mot alla odds, tar sig fram i livet och kämpar sig barfota i snöstorm fram till en position som innerstadsadvokat eller ännu hellre entreprenör. Att det för varje sådant skyltfönstersexempel finns hundra eller tusen människor som fastnar i extremlåglöneträsket och som får fira jul till ackompanjemanget av besvikna barnaögon som inte fick några hårda paket i år heller, det bekymrar inte liberalen. Om EN lyckas KAN alla lyckas, och om det finns en teoretisk chans att lyckas, då får man skylla sig själv om man inte gör det.

Sedan kan man förfasa och förvåna sig när kriminaliteten ökar, skolresultaten för de som redan tidigare hade svårt att koncentrera sig på skolarbetet försämras och den sociala mobiliteten inte blir så där härligt dynamisk som den liberala våta drömmen utlovade.

Alla liberaler är inte onda, och de flesta är inte dummare än vem som helst, men det finns någonting i deras skyll-dig-själv-mentalitet som är frånstötande och djupt omänsklig.

Den viktiga frågan är då inte ”Hur kan någon tycka att det är bra att samhället glider isär allt mer när vi vet att de som redan har det bra inte blir ett dugg lyckligare av att få lite mer, och när vi vet att det leder till ökat elände för alla?”. Denna fråga är otroligt intressant för den psykologiskt intresserade humanisten, men politiskt är den ointressant.

De politiskt intressanta frågorna är:

”Vilken politik vill vi föra för att motverka framväxten av en ännu-lägre-löner-grupp?”

”Vilken politik vill vi föra för att skapa jobb åt de som idag inga har om vi diskvalificerar låglönevapnet som omänskligt?”

”Hur kommunicerar vi denna berättelse och denna politik till väljarna på ett sådant sätt att även de som inte direkt riskerar att hamna i låglöneträsket känner att vi är det bästa alternativet?”

Jag delar Peter Anderssons avund inför det faktum att borgligheten i alla fall diskuterar faktisk politik. Vi måste upp på banan, vi måste diskutera innehåll och sedan form. Jag vet att vi kan, jag vet att det går att hålla rent från McJobbs utan att ekonomin med nödvändighet stannar. Jag vet att vi i och utanför partiet har den kunskap som behövs för att sätta ihop en politik för en grön tillväxt och för ett samhälle där alla får vara med. Vi har inget emot att folk lyckas, och även en sosse kan glädjas åt en success-story, men det får inte ske till priset av att andra halkar ohjälpligt efter. Låt folk lyckas och känna sig stolta över det, men när man lyckas skall man vara med och solidariskt finansiera en välfärd som kan se till att alla andra också kan få leva drägliga liv som de kan vara stolta över.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

3 kommentarer:

Nemokrati sa...

Det räcker med att sluta rädda euron. EU är ett alltmer högerextremt och för alla parter (även arbetsgivarparten) förlusttyngt storhetsvansinnesprojekt.

Leo sa...

Du har en intressant blog! (Jag surfade hit via din kommentar på Johan Westerholms blog).

Du formulerar en fråga: "Hur kan någon tycka att det är bra att samhället glider isär allt mer när vi vet att de som redan har det bra inte blir ett dugg lyckligare av att få lite mer, och när vi vet att det leder till ökat elände för alla?".

Du avfärdar den frågan som mindre viktig, men imho så blir ditt fortsatta resonemang lite skevt, genom att du ser det så här.

Ty jag tror inte, att så värst många anser, att det är bra "att samhället glider isär allt mer".

Dels är jag inte säker på, vad som avses med, "att samhället glider isär allt mer"? Detta är en av alla dessa fraser, som folk idag verkar använda - sannolikt utan att särskilt många har frågat sig själva, vad de mer KONKRET avser med, "att samhället glider isär allt mer".

Dels - och under förutsättning att vad som (ff.a.) avses är större löneskillnader mellan välutbildade och lågutbildade - så tror jag, att det främst handlar om, att många, som accepterar denna utveckling, inser, att det inte står i mänsklig makt att driva igenom samma lön för t.ex. en vuxen analfabet, som inte talar svenska och en ingenjör eller elektriker (med svenska som modersmål). (Det är tveksamt om en ej svensktalande, vuxen analfabet ens är anställningsbar.) Dvs många, som accepterar växande löneskillnader (i Sverige), anser inte, att det primärt är "bra" - men de inser, att i globaliseringens tidevarv så är det inte möjligt att motverka denna utveckling.

Du har sannolikt helt rätt i, att man eftersträvar, att "skapa ett utrymme mellan försäkringssystemets nivåer och de nuvarande kollektivavtalen" för dem, som svenska arbetsgivare finner alltför högt prissatta (i relation till deras produktivitet). Sveriges (gentemot samtliga andra länder helt avvikande) invandringspolitik är troligen regeringens verktyg för att åstadkomma en sådan utveckling.

Ty sett ur ett internationellt perspektiv, så är högutbildade billiga (för arbetsgivaren) i Sverige medan lågutbildade är dyra.

Det här upplägget fungerade bara så länge som (alltför många) högutbildade liksom företag inte utvandrade (från Sverige) och (alltför många) lågutbildade inte invandrare (till Sverige).

Givet dagens stora utvandring av högutbildade och företag från Sverige och dagens ännu större invandring av lågutbildade till Sverige, så tror jag tyvärr, att det är OMÖJLIGT, att "motverka framväxten av en ännu-lägre-löner-grupp" och OMÖJLIGT "att skapa jobb åt de som idag inga har om [man] diskvalificerar låglönevapnet som omänskligt".

En synpunkt till.. när du skriver, att "en success-story ..får inte ske till priset av att andra halkar ohjälpligt efter", så verkar du framföra i klartext (du får rätta mig, om jag har fel), att det t.ex. inte ska löna sig ekonomiskt att studera några år - jämfört med att välja bort högskolestudier.

Fine - men då lämnar (alltför många) högutbildade landet efter avslutade studier.

När kommunistiska regimer får detta problem, så förbjuder de folk att lämna landet. Hur har socialdemokratin tänkt sig att lösa problemet med en kompetensflykt?

Anders sa...

Jag skulle inte ha någonting emot att leva i ett samhälle där premien för utbildning, ansträngning och ansvar var betydligt mindre än de är idag. Men jag tror dessvärre inte att människorna är redo för ett sådant samhälle. Jag tror att människan (de flesta) vill jobba för att de själva och deras närmaste skall få det bättre, och då behövs viss lönespridning för att skapa incitament för att individen skall anstränga sig lite extra. Nackdelen är att en sådan spridning tenderar att belöna förutsättningar före ansträngning, men det har vi ingen mekanism för att justera för så det kan vi bortse från.

Med denna brasklapp satt så tror jag att vi skall ha löneskillnader. Jag tror att vi skall gratulera den som lyckas skaffa sig ett bra jobb och förhandla sig till ett bra jobb. Det skall vara helt OK att tjäna pengar. Man skall då bidra lite mer till de gemensamma ansträngningarna (=betala mer i skatt), men för resten av pengarna skall man med gott samvete kunna skaffa sig ett gott liv så långt pengar kan hjälpa till med det.

Jag delar analysen att det finns en grupp nederst i produktivitetsskalan som löper en ganska stor risk att inte kunna få ett jobb om man har en rimlig lägstanivå på lönerna. Men jag tror inte att lösningen är att ge upp hoppet om denna grupp och att skapa en lönenivå under rådande lägstalöner för att få dem anställda. Jag tror att man måste arbeta med att hela tiden ge individerna i denna grupp möjligheten att ta sig ur sin situation och att skapa förutsättningar för att kunna bli produktiva nog för att kunna få jobb med en anständig lön.

Att bara stillasittande acceptera att vissa aldrig kommer att kunna låta sina barn följa med på skolutflykten eller ha med sig presenter till barnkalaset är i mitt tycke att ge upp för lätt, och det är att skapa ett samhälle som kommer att slå tillbaka mot alla när de sociala spänningarna blir för stora.

Vi skall inte ha ett tak som håller igen den välutbildade och attraktiva arbetskraftens löner. De skall betala lite mer i skatt, men inte mer än det. Däremot skall vi ha en politik för att ingen individ långvarigt skall befinna sig i den grupp som inte kan få ett jobb till en rimlig lön. Individen måste ta sitt ansvar och hjälpa sig själv, men samhället skall finnas där med en utsträckt hand i form av möjligheter till utbildning, praktikplatser, en fungerande arbetsförmedling och vad det kan vara som behövs.

Politiken skall även skapa möjligheter för fackliga organisationer att hela tiden hålla en press uppåt på de lägsta lönerna.

Vi skall inte ha politiskt satta löner i Sverige, men politiken skall hjälpa till att sätta press på lönerna underifrån så att golvet håller och om möjligt kan höjas steg för steg. Men det måste göras genom att höja produktiviteten i arbetskraften, det är ända sättet för vi kan inte ha högre löner än vad vi producerar för, och vi kan inte fördela om orimligt mycket pengar från de som har kompetens som för tillfället värderas högt på arbetsmarknaden.

Jag tror inte att brain-drain är ett stort problem. Det förekommer ingen massflykt av välutbildad arbetskraft från Sverige, och de flesta som flyttar ut kommer hem igen några år senare med massor av värdefulla erfarenheter i bagaget. Några stängda gränser skall vi naturligtvis inte införa.

En bra utbildning och vård tillgänglig för alla måste alltid vara prioriterat före att hålla uppe lägsta lönerna, men jag tror inte att tiden har kommit att göra det valet. Skulle det sedan visa sig att det i framtiden blir så att globaliseringen gör att gruppen som värderas lågt på arbetsmarknaden växer på ett sådant sätt att det blir ohållbart att hålla emot en extrem låglönemarknad så får man väl fundera på vad man skall göra åt det då. Jag är optimist, jag tror inte att vi skall behöva hamna där, och i vilket fall är vi inte där ännu.