Om en lyckas så går det att lyckas...

”Fattar inte Reindfeldt & Co att arbetslösa och sjuka gärna skulle arbeta om de bara hade ett jobb och/eller kunde?”

Detta är en ständigt återkommande fråga på socialdemokratiska bloggar. Jag tror att Reinfeldt överdriver problemet med ”lata” människor i a-kassa eller sjukkassa, men jag tror inte att syftet med nu förd politik i första hand handlar om att göra det lönsamt för dessa människor att gå tillbaka till sina gamla jobb om de kan få ett eller blir friska nog att arbeta.

Jag tror, och det har väl läckt fram lite då och då, att syftet med den förda politiken är att skapa ett nytt inkomstskikt i Sverige, ett inkomstskikt som ligger under de vi har idag. Tanken är (tror jag) att det finns en grupp människor som av olika anledningar inte kan få ett jobb till rådande löner, och man måste då skapa ett utrymme mellan försäkringssystemets nivåer och de nuvarande kollektivavtalen. I detta utrymme skall det sedan växa fram en ny låglöneklass, ännu sämre betalda än de med lägst löner idag.

Detta löneskikt skall då kunna suga upp en stor del av de som idag inte kan få jobb på den existerande arbetsmarknaden. Nya marknader skulle kunna växa fram eftersom dessa nylåga löner skapar möjligheter för billiga servicetjänster (även efter det att någon redan rik entreprenör tagit sitt) som ingen (eller få) är beredd att betala för idag, och eftersom dessa nylåga löner skulle kunna flytta tillbaka jobb från halvlåglöneländer till Sverige nu när vi också har en låglönegrupp.

Men det vackra slutar inte där. Existensen av en extremlåglönegrupp håller också nere löneökningarna i de existerande arbetena. Många grupper (främst inom LO) kommer att få mycket svårt att få upp det som idag är de lägsta lönerna, eftersom hotet ”underifrån” kommer att göra dessa grupper mindre styvnackade i förhandlingarna. Existerande arbeten kommer då sakta men säkert att sugas ner i den nya extremlåglönekategorin.

Vinsten med detta blir att vi får en lägre arbetslöshet, lägre kostnader för sjukfrånvaro och detta skapar ett utrymme för att sänka skatterna för de som redan har det bäst.

Priset är att vi får McJobbs som man inte kan leva på, större och större grupper som inte har råd att gå i bra skolor, teckna de bästa försäkringarna, bo i anständiga bostadsområden eller köpa vinterkläder till sina barn. Detta är nu inget problem i en moderats värld. Hungriga vargar jagar bättre, och därför är hotet om att kunna bli riktigt eländigt fattig även i Sverige bara en drivkraft som kanske kan lyfta en och annan att göra bättre ifrån sig och försöka lite till.

Liberaler har en softspot för den sortens historier där arbetartjejen med invandrarbakgrund, mot alla odds, tar sig fram i livet och kämpar sig barfota i snöstorm fram till en position som innerstadsadvokat eller ännu hellre entreprenör. Att det för varje sådant skyltfönstersexempel finns hundra eller tusen människor som fastnar i extremlåglöneträsket och som får fira jul till ackompanjemanget av besvikna barnaögon som inte fick några hårda paket i år heller, det bekymrar inte liberalen. Om EN lyckas KAN alla lyckas, och om det finns en teoretisk chans att lyckas, då får man skylla sig själv om man inte gör det.

Sedan kan man förfasa och förvåna sig när kriminaliteten ökar, skolresultaten för de som redan tidigare hade svårt att koncentrera sig på skolarbetet försämras och den sociala mobiliteten inte blir så där härligt dynamisk som den liberala våta drömmen utlovade.

Alla liberaler är inte onda, och de flesta är inte dummare än vem som helst, men det finns någonting i deras skyll-dig-själv-mentalitet som är frånstötande och djupt omänsklig.

Den viktiga frågan är då inte ”Hur kan någon tycka att det är bra att samhället glider isär allt mer när vi vet att de som redan har det bra inte blir ett dugg lyckligare av att få lite mer, och när vi vet att det leder till ökat elände för alla?”. Denna fråga är otroligt intressant för den psykologiskt intresserade humanisten, men politiskt är den ointressant.

De politiskt intressanta frågorna är:

”Vilken politik vill vi föra för att motverka framväxten av en ännu-lägre-löner-grupp?”

”Vilken politik vill vi föra för att skapa jobb åt de som idag inga har om vi diskvalificerar låglönevapnet som omänskligt?”

”Hur kommunicerar vi denna berättelse och denna politik till väljarna på ett sådant sätt att även de som inte direkt riskerar att hamna i låglöneträsket känner att vi är det bästa alternativet?”

Jag delar Peter Anderssons avund inför det faktum att borgligheten i alla fall diskuterar faktisk politik. Vi måste upp på banan, vi måste diskutera innehåll och sedan form. Jag vet att vi kan, jag vet att det går att hålla rent från McJobbs utan att ekonomin med nödvändighet stannar. Jag vet att vi i och utanför partiet har den kunskap som behövs för att sätta ihop en politik för en grön tillväxt och för ett samhälle där alla får vara med. Vi har inget emot att folk lyckas, och även en sosse kan glädjas åt en success-story, men det får inte ske till priset av att andra halkar ohjälpligt efter. Låt folk lyckas och känna sig stolta över det, men när man lyckas skall man vara med och solidariskt finansiera en välfärd som kan se till att alla andra också kan få leva drägliga liv som de kan vara stolta över.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.