Kommenterat på diverse bloggar

Kommentar till: http://dalmaneek.blogspot.com/2010/10/vem-behover-respektera-en-tro-man.html

Jag förstår inte hur man kan tro på en Gud.

Jag ”vet” att det inte finns en Gud, och jag förstår inte riktigt vad det är man tycker sig lösa genom att uppfinna en.

Om någon som tror att det finns en Gud känner att det är en stimulerande sak att diskutera med mig så tycker jag att det är en intressant sak att prata om. Dels väcker det min debattlusta och min passion att övertyga andra, och dels väcker det min nyfikenhet eftersom jag är genuint fascinerad av de psykoligiska mekanismer som (enligt min världsbild) leder till en religiös tro.

MEN jag har inget intresse av att kasta mig över en religiös människa som inte inbjuder till denna diskussion och försöka få denne att inse att han har fel. Om någon vill (eller inte kan låta bli att) tro på en Gud, och om detta är något han inte vill ha ifrågasatt, då har jag (nu för tiden, jag måste erkänna att det inte alltid varit så) inga problem med det. Var och en blir salig på sin tro.

Om någon däremot vill påverka samhällets regler i en riktning som jag inte gillar, och motiveringen till detta är att det står i bibeln eller att Gud på något annat sätt tycker si eller så, då blir situationen en annan. Om någon vill förbjuda homosexuella handlingar baserat på vad Gud låtit antyda i frågan, då vill jag säga att detta argument är ogiltigt eftersom Gud inte finns. Inte egentligen för att jag vill argumentera för att Gud inte finns, utan för att jag vill slå undan benen för motpartens argument för varför vi skall förbjuda homosexualitet. I denna diskussion kommer jag då att påstå att Gud inte finns, att det är orimligt att tro det, att det därför är ointressant vad som står i bibeln (eller åtminstone inte mer intressant än vad som står i Iliaden).

För den religiöse som står bredvid en sådan diskussion kan naturligtvis det jag säger vara kränkande/sårande/ledsamt. Jag kommer ju i en sådan diskussion att säga saker som, även om det inte är syftet, klampar in på dennes privata religiösa tro. Detta är olyckligt, men jag känner att en stor del av ansvaret för detta ligger på den som använder religiösa övertygelser som en del av argumentationen för politiska förslag. Jag måste ha rätten att försöka stoppa förslag jag ogillar, och om argumenten för förslaget är att Gud sagt att det skall vara så, så måste jag få bemöta detta med att försöka förklara att Gud inte finns.

En klokare Gudstroende (än homofoben) skulle antagligen inte bemött argumentet ovan med ”det du säger är ointressant eftersom det inte finns någon Gud”, utan istället gått in på en gemensam arena och diskuterat teologi och bibeltolkningar. Detta är kanhända ett bättre sätt att övertyga en homofob bibeltroende, och kanske ett lika bra sätt att övertyga en svalt religiös allmänhet (vilket i politiska sammanhang är viktigare), men det är inte en väg som är öppen för mig. Jag vill inte diskutera bibeltolkningar utifrån utgångspunkten att det trots allt är Guds ord som står i bibeln. Jag vill inte argumentera för att vi inte behöver bry oss om vad Gud sagt eller inte sagt även om han finns. Jag tror mig ju veta att Gud inte finns, och dessa frågor blir då ointressanta. (Jag diskuterar gärna teologi, bibeltolkningar och annat, men inte som en del i en politisk diskussion utan som en intellektuell övning över en öl eller två.)

Jag har inte hängt med i detaljerna i Humanisternas senaste kampanjer, och jag borde kanske fördjupa mig i detta och överpröva mitt medlemskap på samma sätt som jag inför det senaste valet ifrågasatte min socialdemokratiska hemvisst. Är det så att Humanisterna hakar på en anti-muslimsk trend så är det förfärligt. Men handlingar och önskemål om dumma regler som grundar sig i en muslimsk gudstro måste kunna bemötas på samma sätt som man måste få bemöta dåliga förslag som grundar sig i en kristen gudstro.

Jag kan inte se annat i Humanisternas svar än sådant jag kan acceptera och i allt väsentligt skriva under på. Exakt vad är det i denna (ganska korta) artikel som är fel?

Sedan kan jag också känna igen mig i att det finns ett förakt mot troende bland många ateister. Man (jag själv inkluderad) förstår inte hur någon tänkande människa kan tro på Gud, och man känner en frustration över att så många gör det. Inte för att detta i de flesta fall är ett problem, utan för att det i ett fåtal fall blir stora problem. Jag tycker att man gör bäst i att försöka göra sig av med detta förakt och fokusera på det fall där religionen faktiskt blir ett problem.

Jag tror att man gör sig själv en kraftfull otjänst då man målar på någon annan ett helt åsiktspaket utifrån en etikett. Att någon säger sig tro på Gud är inte samma sak som att denna någon stödjer folkmord baserat på att detta uppmuntras i bibeln, eller att han är homofob, stödjer häxbränningar och tycker att man skall lära ut kreationismen i skolorna. Detta attributionsfel gör vi oss nog alla skyldiga till då och då. Någon är moderat och genast börjar jag argumentera mot nyliberalismen som idé. Detta gör jag för att jag gör en förenkling där alla moderater är nyliberaler, alla sverigedemokrater är rasister, alla AIKare är dumma i huvudet och så vidare. Men jag tror att jag också gör det eftersom det är mycket lättare att diskutera mot en extrem ståndpunkt (eftersom dessa ofta har fel i ganska mycket). Kanske drabbar dessa förenklingar ofta just kristna/religiösa? Jag tror att det kan vara så, och det finner jag olyckligt eftersom det omöjliggör en äkta dialog. Självklart har var och en rätt att först få säga vad hon tycker innan man börjar argumentera mot dessa åsikter. Att argumentera med dig genom att kritisera åsikter du inte har är ju föga meningsfullt.

** Kommentar till Cecilias kommentar till denna kommentar **

Jag brukar kasta ut denna vet-fackla ibland, och jag står för den. Man skulle kunna säga att vi inte ”vet” någonting med absolut säkerhet. Våra sinnen kan bedra oss, vi kan vara kopplade till en maskin som i The Matrix eller allt kan vara en dröm. Detta är sant, vi kan inte ”veta” någonting. Ändå har vi i vårt språk tagit i bruk ordet veta, och om man skall kunna använda det till någonting så måste det få beteckna något jag inte har någon som helst anledning att betvivla, något jag tar som utgångspunkt för hur jag tänker och handlar. Men visst, i linje med min önskan om ett ”äkta” samtal gör jag ofta klokt i att inte använda ordet i samband med Guds existens. Det provocerar och stänger dörrar för ett meningsfullt utbyte av tankar och idéer.

I alla debatter riskerar vi att bemöta åsikter den andre inte har. Vi ser etiketten och läser in mycket mer eller helt andra saker än vad personen i fråga någonsin stått för. Jag är socialdemokrat men vill inte stå för allt alla socialdemokrater någonsin stått för, och då tror jag ändå att socialdemokrat är en mycket mer exakt beskrivning än kristen (det vill säga kristen är en bredare term).

Jag tror till viss del att vi måste få ”gå på etiketten”, annars skulle den kortaste diskussion bli oerhört lång, men det skall göras med känsla och respekt. Om jag hör att någon är kristen så kanske jag skall ägna två minuter åt att ge detta en lite fylligare innebörd innan jag kritiserar vederbörande för att vilja kasta ut evolutionsteorin från skolschemat. De flesta kristna vill ju faktiskt inte göra det. På samma sätt betyder inte etiketten ”moderat” nödvändigtvis att man vill avskaffa den offentliga sektorn och låta sjuka ligga och då i rännstenen. Det finns moderater som är nyliberaler, men det kan man känna av ganska snabbt om man tar sig en minut till det innan man målar på någon hela åsiktspaketet.

Jag tycker att sökandet efter att få diskutera med extrema åsikter (även när man inte hittar någon som företräder dem) är lite tråkigt. Visst kan det vara kul att penfäktas med en objektivist eller en kreationist, men det är inte där det demokratiska samtalet förs. Efter tusen år av sådana diskussioner kommer båda deltagarna bara att vara ännu mer övertygade om att den andre har fel.

När det gäller känslan av huruvida det finns en Gud så är jag extremist. Jag håller den extrema ståndpunkten att jag inte kan tänka mig att det finns någonting som kan kallas Gud, och jag förstår nog inte ens vad det skulle innebära. Så i en teologisk diskussion är jag överflödig och lätt att sammanfatta. Men jag tror att vi i det politiska samtalet behöver kunna prata över ”tros-gränsen”. Eftersom vi skall leva tillsammans efter samma lagar och i samma moraliska och sociala kontext så måste vi kunna kommunicera, och jag tror även då försöka förstå. Första steget är att försöka förstå vad den andre säger/menar och sedan kanske förstå hur man kan mena det.

Vad gäller de ateister jag stött på på nätet så är de ofta frustrerade över att teister inte förstår vad det är att inte tro på Gud. Detta återkommer ständigt i ”ateismen är också en religion”-debatten. Samtidigt som man är arg för att andra inte kan förstå ateismen, så är man helt ointresserad av att förstå teismens alla nyanser. Detta är förstås lite inskränkt, och mycket tråkigt. Jag har ibland försökt fundera kring detta, men jag vet inte om jag kommit någonstans.

Jag ”vet” att du inte är högerkristen. Jag ”vet” att många kristna antingen låter sin tro leda dem till en politisk vänsterståndpunkt, och att andra låter sin tro vara det och sedan finner en vänsterståndpunkt eftersom de finner den rimligare än alternativet även Gud förutan. Jag har ju ovan diskvalificerat mig från en teologisk debatt, men jag finner det mycket märkligt hur man kan säga sig tro på Gud och Jesus, och sedan helt låta det Jesus säger passera en förbi så att man kan landa i en ”Gud hjälper den som hjälper sig själv”-ståndpunkt av högerkristet snitt.

Just det faktum att många kristna (och säkert även muslimer, judar, budister och hinduer) politiskt vill åstadkomma samma eller liknande resultat som jag gör det ännu viktigare att vi kan bilda allianser och partier som kan härbärgera både kristna och ateister. Vad man vill åstadkomma är viktigare än varför, och även i varför frågan tror jag du och jag (och många andra) kan vara tillräckligt överens för att vi skall kunna stå på samma barrikader.

***

Kommentar till: http://johansjolander.blogspot.com/2010/10/nagra-funderingar-infor-valet-2014.html

”Tanken på att allt vad partiet behöver är en enkel rättning vänsterut är alltså en rent av farlig förenkling.”

Detta tror jag är helt sant, och det visar ju också valresultatet. Hade problemet varit en högervridning (eller snarare liberalisering) av socialdemokraterna hade väl folk hoppat till soffan eller till vänster. Det gjorde de ju inte. Valdeltagandet gick upp och vänsterns stod (i stort sett) still.

Jag gillar din analys, men jag saknar konkreta förslag. Detta gäller ju inte bara i denna blogg utan överallt i alla bloggar, men nu kommenterar jag ju här, så:

”måste en politik för ökad jämlikhet genomföras” - Vilka konkreta frågor är det du tänker dig höjer ambitionsnivån i jämlikhetspolitiken?

”en utveckling med privata alternativ och valfrihet som alla understryker ditt eget individuella ansvar” - Hur vänder vi valfrihetsrevolutionen utan att skrämma bort medelklassen? (Jag får räkna mig till medelklass och jag HATAR att välja, så jag röstar på vem som helst som räddar mig från det, men jag tror mig inte vara representativ…)

”måste vi förmå både mobilisera de som brinner av avsky gentemot de ökade klyftorna och vinna över människor som ändå någonstans anpassat sig till en ny värld” – Ja, men hur? Gräsrotsoppinions(ut)bildning? Valfrihetseftergifter?

Jag frågar inte för att kritisera. Jag har själv inget förslag på mirakelmedicin. Jag tror dock att vi vid någon punkt i sorgearbetet efter valet måste våga bli konkreta, måste våga välja vissa vägar och välja bort andra. Kanske måste vi våga välja kompisar (och välja bort eller distansera oss från andra).

***

Kommentar till: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2010/10/socialdemokrati-enligt-westerholm-idag_22.html

Det vore önskvärt att politiska uppdrag betalade sig, å ena sidan så bra att alla ville ha dem (så att vi kunde välja och vraka och få fram den bästa sammansättningen i varje församling) och å andra sidan så dåligt att man inte riskerade att någon tog ett politiskt uppdrag för pengarnas skull, utan för att de brann för saken (vilken sak det nu vara månde).

Det vore önskvärt om alla som jobbade politiskt hade fullgoda alternativ så att de inte blev kvar i politiken för att de inte hade någon annan stans att ta vägen, och så att de inte behövde vara rädda att hävda det de egentligen tycker eftersom de inte har råd att riskera sin position.
Det vore bra om alla hade samma möjligheter att ta ett politiskt uppdrag, vare sig man är privatanställd, egen företagare, offentliganställd, anställd av LO eller anställd av partiet. Samtidigt är det värdefullt att alla får samma ersättning för samma uppdrag.

Det svåra är att hitta en modell som löser detta. Hur mycket ersättning skall man få, när på dagen och veckan skall mötena ligga, hur ofta skall man ha möten, var skall man ha möten. Kan man ha former där man ”möts” på internet, i telefon eller på videokonferenser? Hur skall vår närdemokrati vara uppbyggd? Hur många förtroendevalda skall vi ha i kommuner och landsting?

Jag håller med om att organisationsfrågan är en mycket viktig del av förnyelseprocessen. Kanske inte så viktig som frågan om vilken politik vi skall föra, men de hänger till viss del ihop.
Hur ser du på frågor som facklig-politisk samverkan, tidsbegränsning för vissa uppdrag, uppmuntran att gå in och ut ur politiken, inlåsningen i partidistrikten (vilket gör det svårt att flytta och behålla sin position)?

***

Kommentar till: http://valanalys.blogspot.com/2010/10/stefan-wikens-valanalys.html

"Och då måste vi få alla som just nu inte behöver systemen att förstå att det är okej att vara lyckad."

Detta är en svår nöt att knäcka, men jag tror att den är central. Samtidigt som vi skall ha en solidarisk skattepolitik och en välfärd som inte får vara avhängig av plånboken, och samtidigt som vi vilar på socialistiska rötter där var och en skall få efter behov, så måste vi föra ut signalen att vi inte är ett avundsjukeparti. Det är OK att tjäna pengar och det kanske till och med är OK att äga produktionsmedel.

***

Kommentar till: http://stefanskonspirationer.blogspot.com/2010/10/var-finns-krismedvetandet.html

Menar du att du tror att det är möjligt att under en partiflagg åter samla 45% av rösterna? Att ett av åtta riksdagspartier (pluss två partier till som de flesta åtminstone känner till) skulle kunna få nästan hälften av rösterna?

Jag vill gärna tro det, man jag har otroligt svårt att förstå hur det skulle gå till. I och med att väljarna röstar mer efter frågor (djupa analyser eller dagsländefrågor spelar i det här perspektivet mindre roll) så tror jag att det blir mycket svårt att vara bästa alternativ för så stora grupper.

Jag tror det gick att vara så stora i en tid då "man var socialdemokrat" utan att djupare fundera på vilka frågor som ledde till den slutsatsen. Då man litade på att partiet förde "vanligt folks talan", och då det fanns fler som identifierade sig med "vanligt folk".

Samtidigt tycker jag att socialdemokratisk politik (vilken det nu är...) är så tydligt bättre än alla andras att jag inte kan förstå att vi inte får 80%. Men så är ju jag också en av de 30,66%'en.

---

Jag kan bara hoppas att du har rätt. Om det går att nå 45% eller inte spelar ju egentligen ingen roll. Ambitionen tror jag skall vara att skapa en politik som alla KAN rösta på, en politik som är rimlig för fattig som rik, för storstad som glesbyggd, för kvinna som man, för svensk som nysvensk. Jag tror att den politiken skall formas utan att man allt för mycket sneglar på hur många röster man kan få på vilken fråga. Gärna en snygg paketering, men först en gedigen politik för hela Sverige och alla i Sverige.