Kommentar till ett blogginlägg på ”Mitt i Steget”.
En av John Cleeses figurer säger i en av Monte Pythons sketcher att han vet att det han säger inte är populärt, men att han aldrig strävat efter popularitet...
Jag tror att den enskilde medlemmen, som inte sitter i position där man behöver ta ansvar för en politisk helhet, lätt hamnar i en position där man i enskilda frågor gillar sådant som är enkelt att gilla. Det kan vara kostsamma reformer, miljövänliga förbud oavsett påverkan för näringslivet, eller moraliskt självklara ställningstaganden i utrikespolitiska frågor som man gör utan att tänka på vad det skulle innebära i det stora världspolitiska pusslet.
Jag tror att vi som är medlemmar i partiet ofta är det för att vi drömmer om en rättvisare och rimligare värld där alla människor kan ha det rimligt bra, och där alla kan följa sina bästa stämningars längtan. Vi gör detta utan att vilja tänka på eller förstå att de människor som skall leva i detta drömsamhälle kanske inte är (och kanske aldrig kommer att) mogna att göra det. Den solidariska och flitiga individ som skulle krävas för att gå ut och göra sitt bästa varje dag för det allmännas bästa kanske inte finns och kanske aldrig kommer att finnas. Detta vill vi inte inse, dels för att det kanske är lite svårt, och dels för att det gör för ont. (Mer om det här)
Partiledning, och ledning på olika nivåer, har däremot en mer vardaglig kontakt med konkret politik. De fattar varje dag beslut där man måste välja mellan olika förslag, samtliga med både bra och dåliga sidor. De ser att reformer skall finansieras, att miljökrav kan kosta arbetstillfällen och att man inte kan förfara hur som helst i utrikespolitiken. Men de vill samtidigt också reformera, rädda miljön och befrämja demokrati och mänskliga rättigheter. (Om att man ibland får nöja sig med vad man kan få)
Men, och det skall man vara vaksam på tror jag, de som lever på politiken har även ett intresse av att socialdemokraterna skall fortsätta vara ett stort parti som kan försörja många människor (eller i alla fall just dem). Nuvarande ledning har alltså egoistiska skäl för att följa opinionen snarare än att leda den, att röstmaximera snarare än att försöka flytta samhället i riktning mot en rättvisare och rimligare position om det skulle riskera att störa väljarna.
Så det finns minst två anledningar till att ledningen ligger "till höger" om medlemmarna, och ingen av dem innebär att vi har fel medlemmar. Men vi har ett problem i partiet om vi inte klarar av att utbilda och öppna upp strukturerna i ungefär samma takt. Medlemmarna har nämligen alltid rätt, oavsett hur fel de har.
Läs andras kloka tankar på netroots.
För övrigt anser jag:
Att det är en märklig uppfattning att HBTQ-personer i Sverige skulle leva i en tryggare värld om det inte fanns poliser.
Att jag borde gått och lagt mig för länge sedan.
Att det kanske vore bättre på lång sikt om HBK stannade i superettan ett år till.
söndag 3 juni 2012
lördag 2 juni 2012
Individualiserad solidaritet
Kommentar lämnad på Ulf Bjerelds inlägg på programkommissionens blogg:
Jag känner igen mig precis i definitionen av en självförverkligare. Men jag är socialdemokrat (och partimedlem) och jag kommer att rösta på S utan vare sig RUT, fria skolval, privata alternativ i vården eller gynsamma regler för småföretag, så det jag skriver här handlar om gruppen i allmänhet snarare än om mig.
Jag tror att en stor grupp av självförverkligarna aldrig kommer att röst på oss, så dem kan vi lägga åt sidan.
Jag tror att de övriga kan tänka sig att betala relativt hög skatt och att vara med och solidariskt finansiera vård, utbildning och omsorg. Men då vill de veta att skattepengarna används effektivt, och de vill inte behöva skämmas för den delen de får behålla. (Mer om det här)
Jag tror att denna grupp potentiella S-väljare är mycket måna om känslan av att få vara piloter i sina egna liv. De vill inte bli styrda i sina val av skola, vårdcentral eller pensionsförsäkringar. De är vana vid att ha konsumentmakt då de är konsumenter, och makt över sin egen tid då de förhandlar med sina kunder/arbetagivare. De är vana vid att kunna hota med att resa sig upp och gå om det inte passar dem. Tar man ifrån dem denna makt blir de frustrerade och känner sig omyndigförklarade, och då röstar de på någon annan. (mer om det här)
Jag tror också att dessa väljare känner att de bidrar mer än de får tillbaka. För att ställa upp på detta vill de veta att ingen (eller så få som möjligt) missbrukar systemen de finansierar. Vi måste visa att vi inte är ett bidragsparti, utan att vi avkräver alla medborgare att de är med och tar sitt eget ansvar för sig själva. Sedan skall vi ha generösa system som är med och stöttar alla som behöver det så ofta de behöver det, men det fråntar inte individen hens eget ansvar. (mer om det här)
Nu skall vi inte gå ifrån alla våra värderingar och principer för att locka denna grupp. Tvingas vi bli moderater för att vinna val, då är det ingen idé. Då är det bättre att satsa på opinionsbildning och försöka få med folk på våra idéer. Vi skall leda opinionen, inte för mycket låta den leda oss. En svår balansgång, men nödvändig.
Jag känner igen mig precis i definitionen av en självförverkligare. Men jag är socialdemokrat (och partimedlem) och jag kommer att rösta på S utan vare sig RUT, fria skolval, privata alternativ i vården eller gynsamma regler för småföretag, så det jag skriver här handlar om gruppen i allmänhet snarare än om mig.
Jag tror att en stor grupp av självförverkligarna aldrig kommer att röst på oss, så dem kan vi lägga åt sidan.
Jag tror att de övriga kan tänka sig att betala relativt hög skatt och att vara med och solidariskt finansiera vård, utbildning och omsorg. Men då vill de veta att skattepengarna används effektivt, och de vill inte behöva skämmas för den delen de får behålla. (Mer om det här)
Jag tror att denna grupp potentiella S-väljare är mycket måna om känslan av att få vara piloter i sina egna liv. De vill inte bli styrda i sina val av skola, vårdcentral eller pensionsförsäkringar. De är vana vid att ha konsumentmakt då de är konsumenter, och makt över sin egen tid då de förhandlar med sina kunder/arbetagivare. De är vana vid att kunna hota med att resa sig upp och gå om det inte passar dem. Tar man ifrån dem denna makt blir de frustrerade och känner sig omyndigförklarade, och då röstar de på någon annan. (mer om det här)
Jag tror också att dessa väljare känner att de bidrar mer än de får tillbaka. För att ställa upp på detta vill de veta att ingen (eller så få som möjligt) missbrukar systemen de finansierar. Vi måste visa att vi inte är ett bidragsparti, utan att vi avkräver alla medborgare att de är med och tar sitt eget ansvar för sig själva. Sedan skall vi ha generösa system som är med och stöttar alla som behöver det så ofta de behöver det, men det fråntar inte individen hens eget ansvar. (mer om det här)
Nu skall vi inte gå ifrån alla våra värderingar och principer för att locka denna grupp. Tvingas vi bli moderater för att vinna val, då är det ingen idé. Då är det bättre att satsa på opinionsbildning och försöka få med folk på våra idéer. Vi skall leda opinionen, inte för mycket låta den leda oss. En svår balansgång, men nödvändig.
torsdag 24 maj 2012
Det fria skolvalet är inte den enda frågan
Jag tror att alla barn mår bra av att gå i en skola där arbetarens dotter och direktörens son kan sitta i samma bänkrad och fundera på samma matteproblem. Alla tjänar på att få kompisar från lite olika bakgrund, både kulturell bakgrund och klassbakgrund. Det breddar synen på livet och samhället, och det skapar helare individer.
Jag tycker mycket illa om tanken på ett samhälle där vi har skolor som får lov att bli bra på grund av att elevunderlaget där består av mestadels studiemotiverade, lugna och relativt ”lättlärda” barn, och andra skolor som saknar alla chanser att bli bra miljöer för lärande eftersom de barn som går där till allt för stor del saknar den sociala tryggheten i livet som gör att man kan fokusera och koncentrera sig på att sitta still och lära sig läsa.
Men det går att vända på den bilden, och utgå från en skola med en stor andel barn från resurssvaga hem, barn med en dålig svenska och barn som av olika skäl behöver få utlopp för en jobbig livssituation. Om det i denna skola saknas tillräckliga resurser för att skapa en lugn och harmonisk miljö för barnen att lära sig läsa, skriva och räkna i, skall man då förbjuda föräldrar till ambitiösa barn att välja bort denna skola, bara för att de andra eleverna skulle få en aningens lugnare miljö om den skötsamma eleven satt kvar i klassrummet?
Jag kan inte tycka det. Det är inte rätt att placera den skötsamma flickan mellan de två brötigaste killarna för att de andra i klassen skall få lite bättre arbetsro. Det är heller inte rätt att tvinga barn att gå kvar i en skola de känner hämmar deras möjligheter att få förverkliga sina drömmar och ambitioner, inte ens om detta leder till att de andra barnen på så vis får en aningens bättre studiemiljö.
Jag tror inte att vi kan ta bort det fria skolvalet. Föräldrar och elever måste ha rätten att söka sig till vilken skola de vill, om de själva ombesörjer transporter och om det finns möjlighet att erbjuda dem plats. Detta för att jag tror att människor vill ha denna möjlighet, och för att jag faktiskt tycker att det är rimligt att man skall ha det. Medborgarens valfrihet får aldrig bli ett problem.
Men att föräldrar och barn skall ha rätt att välja skola själva (eller åtminstone söka plats på skola) betyder inte att slaget om en bra skola för alla är förlorat. Jag tror att det finns många andra systemfel att angripa, saker som skulle kunna leda till att alla skolor blev så bra att ingen skulle behöva söka sig därifrån.
Ingen fri etableringsrätt för skolor
Det skall vara kommunerna (eller om man flyttar upp ansvaret, staten) som har det yttersta ansvaret för att det finns bra skolor till alla elever.
”Jamen, vi tycker inte att det är viktigt att det är staten som bygger vägarna!” Nej det är helt riktigt, och jag tycker inte heller att det är nödvändigt att kommunen skall vara den som driver alla skolor, detta kan man mycket väl lägga ut på entreprenad, men det skall finnas ett kommunalt inflytande över hur eventuella friskolor får etablera sig. På samma sätt som PEAB eller Skanska inte kan springa och bygga vägar var de vill och sedan kräva pengar av staten/regionen för varje bil som sedan råkar välja att köra på dessa vägar, så borde det inte vara möjligt för skolföretag att starta skolor hur som helst och sedan kräva pengar för de elever som råkar välja att gå i dessa skolor.
Ett sätt att lösa detta är att kommunen helt och hållet kontrollerar och beslutar om var det skall finnas skolor, och vem som skall driva dem. Man skulle då kunna lägga ut driften av en skola på entreprenad reglerat av en upphandling och ett tydligt avtal med entreprenören.
Ett annat sätt skulle vara att skolor vid etablering måste teckna en försäkring som täcker de kostnader kommunen får när skolan plötsligt försvinner. Kommunen skulle då få sina kostnader för överkapacitet delvis täckta, och systemet skulle bli självsanerande eftersom skolor som etablerade sig i områden med hög skoltäthet och sviktande elevunderlag skulle få betala höga premier för denna försäkring.
Ingen rak skolpeng
Olika elever behöver av olika skäl olika mycket stöd och hjälp för att kunna ta till sig undervisningen i skolan. Jag anser att samhället har ett intresse av och ett ansvar för att ge varje elev de förutsättningar just den eleven behöver för att kunna ta till sig undervisningen. Detta gör att kommunen måste ha möjligheter att styra resurser dit de behövs mest, tills alla skolor är lika bra och lika bra för alla elever som går där.
Detta löser man definitivt inte med en rak skolpeng där varje elev bär med sig lika mycket pengar till den skola de går i. Exakt hur resursfördelningen skall gå till vet jag inte. Jag kan inte komma på något system som inte för med sig problem. En politisk tilldelning per skola omöjliggör ekonomiska incitament för entreprenören eftersom politikerna skulle tolka vins som att man fått för mycket pengar och sänka anslagen året efter. En grundskolpeng på säg 75% av snittkostnaden för en elev i den kommunen, och sedan en premie för elever med särskilda behov skulle kunna var en modell. För elever med diagnoser eller funktionshinder skulle detta kunna fungera. Men för elever med svagt stöd hemifrån, eller elever som har lite svårare att lära sig, så är det svårare. Att få med sig en extra peng kan lätt bli stigmatiserande, och det vill jag undvika. Kanske skulle elever från postnummerområden med vissa sociala faktorer kunna få en högre skolpeng. Det skulle då innebära att en duktig elev från ett för övrigt hårt socialt belastat område skulle kunna ta med sig en stor peng till en redan privilegierad skola. Men det kanske är marginalföreteelser som jämnar ut sig i långa loppet.
Inga öppna eller dolda terminsavgifter
Föräldrarnas ekonomiska möjligheter skall inte påverka kvaliteten i skolan. Detta innebär att man måste reglera bort alla former av avgifter i skolan. Vi skall inte ha vänskapsföreningar som stöttar med pengar, inga sponsoravtal, inga aktiviteter som kostar pengar och inga andra insamlingar. Inte ens den till synes oskyldiga 50-lappen per termin som man har här i Mölndal är okej tycker jag. Skolan skall vara gratis, och det betyder att det inte skall kosta någonting att delta. Vill någon skänka pengar till skolverksamheten så skall dessa gåvor gå till kommunen som sedan får fördela ut dem där de behövs bäst.
Låt kommunen styra antagningen vid fritt skolval
I de fall fler elever söker sig till en skola, än vad det finns platser på den skolan skall det vara kommunen (eller staten) som bestämmer vilka elever som får plats. Jag tycker att närhetsprincipen skall vara tungt vägande vid denna antagning, och man kan även tänka sig kvotering av underrepresenterade kön eller bakgrunder (hur det nu skall definieras).
Det viktiga är att ingen skola skall få plocka ut skötsamma och ”lättutbildade” elever och på så sätt skapa en segregation där en sådan enkelt hade kunnat undvikas.
Rimligtvis skall reglerna för antagning vara så transparenta att skolföretag som etablerar sig i kommunen skall veta efter vilka kriterier de kommer att få elever tilldelade sig.
Tydlig kvalitetsdeklaration baserat på obligatoriska nyckeltal
Lärartäthet, andel behöriga lärare, skolskötersketimmar / elev, specialpedagogtimmar / elev, tillgång till matsal, tillgång till skolbibliotek etc. Det skall finnas ett antal kvalitetsrelevanta nyckeltal som alla skolor i Sverige måste ange i en väl synlig faktaruta på framsidan av alla glättiga broschyrer. Detta för att det val man gör av skola skall grunda sig på så goda grunder som möjligt.
Vinster i skolan
I de fall privata intressenter driver skolor så tycker jag att det är trevligast om det är personalkooperativ som brinner för en viss pedagogisk idé, eller andra icke-vinstdrivande former som vill driva en skola för att de har en vision om hur man kan göra utbildningen bättre. Men jag tror tiden sprungit förbi förbud mot att aktiebolag driver skolan och gör det med vinst. Dels för att vinst som drivkraft kan vara ett sätt att hitta nya former för driften, men framför allt för att det ändå inte går att förhindra att oseriösa aktörer tar ut pengar ut verksamheten om de vill det.
Man kan ha höga löner och pensionsavtal för sig själva om man sitter som rektorer i en skola som drivs i stiftelseform. Man kan starta ett städbolag som städar skolan till överpris, och den vägen indirekt ta ut medel ut verksamheten. Listan kan säkert göras hur lång som helst.
Så…
Jag tror inte att man skall stirra sig blind på det fria skolvalet. Det är inte medborgarnas möjligheter att med informerade val påverka sin egen situation som skall göras till fienden, utan det är det som leder till strukturer där segregationen i skolan tillåts accelerera och som leder till att alla skolor inte blir lika bra för alla elever.
Andra som tyckt om skolan: Eva Lindh, Martin Moberg, Anders Lindberg (AB), DN och DN.
Läs även andra bloggares åsikter om skola, det fria skolvalet och friskolor.
Läs andras kloka tankar på netroots.
För övrigt anser jag:
Att man måste kunna kritisera religionen islam utan att anklagas för främlingsfientlighet.
Att man skall läsa Sam Harris.
Jag tycker mycket illa om tanken på ett samhälle där vi har skolor som får lov att bli bra på grund av att elevunderlaget där består av mestadels studiemotiverade, lugna och relativt ”lättlärda” barn, och andra skolor som saknar alla chanser att bli bra miljöer för lärande eftersom de barn som går där till allt för stor del saknar den sociala tryggheten i livet som gör att man kan fokusera och koncentrera sig på att sitta still och lära sig läsa.
Men det går att vända på den bilden, och utgå från en skola med en stor andel barn från resurssvaga hem, barn med en dålig svenska och barn som av olika skäl behöver få utlopp för en jobbig livssituation. Om det i denna skola saknas tillräckliga resurser för att skapa en lugn och harmonisk miljö för barnen att lära sig läsa, skriva och räkna i, skall man då förbjuda föräldrar till ambitiösa barn att välja bort denna skola, bara för att de andra eleverna skulle få en aningens lugnare miljö om den skötsamma eleven satt kvar i klassrummet?
Jag kan inte tycka det. Det är inte rätt att placera den skötsamma flickan mellan de två brötigaste killarna för att de andra i klassen skall få lite bättre arbetsro. Det är heller inte rätt att tvinga barn att gå kvar i en skola de känner hämmar deras möjligheter att få förverkliga sina drömmar och ambitioner, inte ens om detta leder till att de andra barnen på så vis får en aningens bättre studiemiljö.
Jag tror inte att vi kan ta bort det fria skolvalet. Föräldrar och elever måste ha rätten att söka sig till vilken skola de vill, om de själva ombesörjer transporter och om det finns möjlighet att erbjuda dem plats. Detta för att jag tror att människor vill ha denna möjlighet, och för att jag faktiskt tycker att det är rimligt att man skall ha det. Medborgarens valfrihet får aldrig bli ett problem.
Men att föräldrar och barn skall ha rätt att välja skola själva (eller åtminstone söka plats på skola) betyder inte att slaget om en bra skola för alla är förlorat. Jag tror att det finns många andra systemfel att angripa, saker som skulle kunna leda till att alla skolor blev så bra att ingen skulle behöva söka sig därifrån.
Ingen fri etableringsrätt för skolor
Det skall vara kommunerna (eller om man flyttar upp ansvaret, staten) som har det yttersta ansvaret för att det finns bra skolor till alla elever.
”Jamen, vi tycker inte att det är viktigt att det är staten som bygger vägarna!” Nej det är helt riktigt, och jag tycker inte heller att det är nödvändigt att kommunen skall vara den som driver alla skolor, detta kan man mycket väl lägga ut på entreprenad, men det skall finnas ett kommunalt inflytande över hur eventuella friskolor får etablera sig. På samma sätt som PEAB eller Skanska inte kan springa och bygga vägar var de vill och sedan kräva pengar av staten/regionen för varje bil som sedan råkar välja att köra på dessa vägar, så borde det inte vara möjligt för skolföretag att starta skolor hur som helst och sedan kräva pengar för de elever som råkar välja att gå i dessa skolor.
Ett sätt att lösa detta är att kommunen helt och hållet kontrollerar och beslutar om var det skall finnas skolor, och vem som skall driva dem. Man skulle då kunna lägga ut driften av en skola på entreprenad reglerat av en upphandling och ett tydligt avtal med entreprenören.
Ett annat sätt skulle vara att skolor vid etablering måste teckna en försäkring som täcker de kostnader kommunen får när skolan plötsligt försvinner. Kommunen skulle då få sina kostnader för överkapacitet delvis täckta, och systemet skulle bli självsanerande eftersom skolor som etablerade sig i områden med hög skoltäthet och sviktande elevunderlag skulle få betala höga premier för denna försäkring.
Ingen rak skolpeng
Olika elever behöver av olika skäl olika mycket stöd och hjälp för att kunna ta till sig undervisningen i skolan. Jag anser att samhället har ett intresse av och ett ansvar för att ge varje elev de förutsättningar just den eleven behöver för att kunna ta till sig undervisningen. Detta gör att kommunen måste ha möjligheter att styra resurser dit de behövs mest, tills alla skolor är lika bra och lika bra för alla elever som går där.
Detta löser man definitivt inte med en rak skolpeng där varje elev bär med sig lika mycket pengar till den skola de går i. Exakt hur resursfördelningen skall gå till vet jag inte. Jag kan inte komma på något system som inte för med sig problem. En politisk tilldelning per skola omöjliggör ekonomiska incitament för entreprenören eftersom politikerna skulle tolka vins som att man fått för mycket pengar och sänka anslagen året efter. En grundskolpeng på säg 75% av snittkostnaden för en elev i den kommunen, och sedan en premie för elever med särskilda behov skulle kunna var en modell. För elever med diagnoser eller funktionshinder skulle detta kunna fungera. Men för elever med svagt stöd hemifrån, eller elever som har lite svårare att lära sig, så är det svårare. Att få med sig en extra peng kan lätt bli stigmatiserande, och det vill jag undvika. Kanske skulle elever från postnummerområden med vissa sociala faktorer kunna få en högre skolpeng. Det skulle då innebära att en duktig elev från ett för övrigt hårt socialt belastat område skulle kunna ta med sig en stor peng till en redan privilegierad skola. Men det kanske är marginalföreteelser som jämnar ut sig i långa loppet.
Inga öppna eller dolda terminsavgifter
Föräldrarnas ekonomiska möjligheter skall inte påverka kvaliteten i skolan. Detta innebär att man måste reglera bort alla former av avgifter i skolan. Vi skall inte ha vänskapsföreningar som stöttar med pengar, inga sponsoravtal, inga aktiviteter som kostar pengar och inga andra insamlingar. Inte ens den till synes oskyldiga 50-lappen per termin som man har här i Mölndal är okej tycker jag. Skolan skall vara gratis, och det betyder att det inte skall kosta någonting att delta. Vill någon skänka pengar till skolverksamheten så skall dessa gåvor gå till kommunen som sedan får fördela ut dem där de behövs bäst.
Låt kommunen styra antagningen vid fritt skolval
I de fall fler elever söker sig till en skola, än vad det finns platser på den skolan skall det vara kommunen (eller staten) som bestämmer vilka elever som får plats. Jag tycker att närhetsprincipen skall vara tungt vägande vid denna antagning, och man kan även tänka sig kvotering av underrepresenterade kön eller bakgrunder (hur det nu skall definieras).
Det viktiga är att ingen skola skall få plocka ut skötsamma och ”lättutbildade” elever och på så sätt skapa en segregation där en sådan enkelt hade kunnat undvikas.
Rimligtvis skall reglerna för antagning vara så transparenta att skolföretag som etablerar sig i kommunen skall veta efter vilka kriterier de kommer att få elever tilldelade sig.
Tydlig kvalitetsdeklaration baserat på obligatoriska nyckeltal
Lärartäthet, andel behöriga lärare, skolskötersketimmar / elev, specialpedagogtimmar / elev, tillgång till matsal, tillgång till skolbibliotek etc. Det skall finnas ett antal kvalitetsrelevanta nyckeltal som alla skolor i Sverige måste ange i en väl synlig faktaruta på framsidan av alla glättiga broschyrer. Detta för att det val man gör av skola skall grunda sig på så goda grunder som möjligt.
Vinster i skolan
I de fall privata intressenter driver skolor så tycker jag att det är trevligast om det är personalkooperativ som brinner för en viss pedagogisk idé, eller andra icke-vinstdrivande former som vill driva en skola för att de har en vision om hur man kan göra utbildningen bättre. Men jag tror tiden sprungit förbi förbud mot att aktiebolag driver skolan och gör det med vinst. Dels för att vinst som drivkraft kan vara ett sätt att hitta nya former för driften, men framför allt för att det ändå inte går att förhindra att oseriösa aktörer tar ut pengar ut verksamheten om de vill det.
Man kan ha höga löner och pensionsavtal för sig själva om man sitter som rektorer i en skola som drivs i stiftelseform. Man kan starta ett städbolag som städar skolan till överpris, och den vägen indirekt ta ut medel ut verksamheten. Listan kan säkert göras hur lång som helst.
Så…
Jag tror inte att man skall stirra sig blind på det fria skolvalet. Det är inte medborgarnas möjligheter att med informerade val påverka sin egen situation som skall göras till fienden, utan det är det som leder till strukturer där segregationen i skolan tillåts accelerera och som leder till att alla skolor inte blir lika bra för alla elever.
Andra som tyckt om skolan: Eva Lindh, Martin Moberg, Anders Lindberg (AB), DN och DN.
Läs även andra bloggares åsikter om skola, det fria skolvalet och friskolor.
Läs andras kloka tankar på netroots.
För övrigt anser jag:
Att man måste kunna kritisera religionen islam utan att anklagas för främlingsfientlighet.
Att man skall läsa Sam Harris.
tisdag 22 maj 2012
Att bry sig om vad andra bryr sig om
Det finns en massa saker i världen som jag verkligen inte bryr mig om. Jag är inte för, inte mot, inte arg på, inte glad åt. Jag bryr mig helt enkelt inte. Det kan handla om huruvida min granne köper fil med blåbärssmak eller hallonsmak, om Härryda kommun satsar pengar på ett ridhus, allt som Blondinbella gör, vilka böcker folk väljer att läsa, hur det går i Let’s Dance, att någon jag inte känner döper sitt barn, att Let’s Dance alls finns eller vad olika kändisar har för pålägg på smörgåsen.
Men vissa sådana saker kan jag inte riktigt hålla ifrån mig. Jag vill liksom ignorera dem aktivt. Jag vill skrika ut till världen att jag inte bryr mig. Men det går ju inte riktigt, eftersom det är att just bry sig.
Jag tror att jag irriterar mig på att andra bryr sig om saker jag finner aktivt ointressant. Det smutsar liksom ner min vardag när jag hela tiden matas med information om sådant jag inte tycker att någon borde finna det minsta intressant.
Jag menar nu inte att jag har någon slags rätt att bry mig om vad andra bryr sig om. Tvärtom skall jag naturligtvis skita i det, och om jag inte vill veta någonting om till exempel ett barndop, så innebär ju inte det att jag har med att göra om andra vill det.
Jag måste helt enkelt hitta en strategi för att sluta bry mig, inte bara om ointressanta saker, utan även om att andra bryr sig om ointressanta saker. Problemet blir kanske så att jag kommer att börja reta mig på de som bryr sig om att andra bryr sig om…
Det är nog bäst att jag går och hämtar mina underbara barn och frågar dem vad de har haft för sig idag. Det bryr jag mig i alla fall om!
Men vissa sådana saker kan jag inte riktigt hålla ifrån mig. Jag vill liksom ignorera dem aktivt. Jag vill skrika ut till världen att jag inte bryr mig. Men det går ju inte riktigt, eftersom det är att just bry sig.
Jag tror att jag irriterar mig på att andra bryr sig om saker jag finner aktivt ointressant. Det smutsar liksom ner min vardag när jag hela tiden matas med information om sådant jag inte tycker att någon borde finna det minsta intressant.
Jag menar nu inte att jag har någon slags rätt att bry mig om vad andra bryr sig om. Tvärtom skall jag naturligtvis skita i det, och om jag inte vill veta någonting om till exempel ett barndop, så innebär ju inte det att jag har med att göra om andra vill det.
Jag måste helt enkelt hitta en strategi för att sluta bry mig, inte bara om ointressanta saker, utan även om att andra bryr sig om ointressanta saker. Problemet blir kanske så att jag kommer att börja reta mig på de som bryr sig om att andra bryr sig om…
Det är nog bäst att jag går och hämtar mina underbara barn och frågar dem vad de har haft för sig idag. Det bryr jag mig i alla fall om!
onsdag 16 maj 2012
Egentligen inget nytt under solen
Det stormar rätt friskt i vattenglaset just nu. Det gör det väl kanske alltid.
Vår statsminister har varit ute och lugnat sina kunder som börjat skrämma upp sig över risken att de skulle bli arbetslösa om det råder ”massarbetslöshet”. Han lugnade dem genom att berätta att det inte är bidragsgivarna till hans partikassa som blir arbetslösa, utan det är de andra, de svarthåriga som pratar dålig svenska och inte gått ut gymnasiet. Det är även ungdomar, men det är ju bara charmigt. Man kan ju alltid fråga sina föräldrar om pengarna inte räcker till.
Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt är rasist. Jag tror inte att han bryr sig om vilket land man råkar vara född i eller vilken hudfärg man har. Jag tycker att det är bra att han inte är rasist.
Däremot tror jag att Fredrik Reinfeldt tycker att människor har ett eget ansvar för att skaffa sig ett jobb. Jag tror att han tycker att det är provocerande när människor anser sig vara ”arbetslösa”. Det finns alltid jobb, om man bara är beredd att göra det som behöver göras för den lön som kan tänkas erbjudas för det. Arbetslöshet är alltså i Fredriks ögon, i mycket stor utsträckning, självvalt. Vill man inte ta jobb ingen annan vill ha till de löner som erbjuds så har man ett eget ansvar för att skaffa sig en bättre utbildning, lära sig bättre svenska och flytta dit jobben finns.
Jag tror att Fredrik tröttnat på att allt prat om massarbetslöshet får det att framstå som om moderaternas arbetslinje inte fungerar. Han tycker delvis att denna kritik är jobbig eftersom den är sann. Det visade ju sig att kraftigt försämrade villkor för den som av olika skäl inte jobbar inte gjorde att människor tog sig i kragen och skaffade sig ett jobb. Men han tycker även att den är jobbig eftersom den visar att människor inte tycks förstå att tanken med att sänka nivåerna i trygghetssystemen är att långsamt men säkert skapa utrymme för en ny grupp jobb, jobb med mycket sämre löner än de vi har idag. Dessa låglönejobb kommer då att suga upp stora delar av de som idag envisas med att kalla sig arbetslösa. Men det tar tid, och därför behöver Fredrik få fyra år till på sig (eller om han lämnar över stafettpinnen till någon annan).
Nu pratas det massarbetslöshet, och då börjar ”vanligt folk” bli oroliga. Det är dessa ”vanliga människor” som Fredrik har betalt för att få att rösta på moderaterna. När de blir oroliga längtar de efter trygghet och då röstar de på Stefan Löfven. De måste alltså fås att känna trygghet i moderaternas politik, och då blir det viktigt att påpeka för dem att det faktiskt inte är någon massarbetslöshet bland ”etniska svenskar mitt i livet”.
Nej, Fredrik är inte rasist. Det är bra. Dessvärre kommer hans uttalande att användas av de som är rasister, och det häller massor av vatten på deras små äckliga kvarnar. Detta måste Fredrik rimligen veta om när han säger det han sa. Men han är beredd att ta den olyckliga konsekvensen för att lugna marginalväljarna. Utan marginalväljarna kan han inte fortsätta utföra det uppdrag han fått av de som anonymt fyller hans partikassa. Utan dessa röster kan han inte fortsätta att lite i skymundan gynna de 10-20% av svenskarna som har det allra bäst.
Men ni skall inte bara läsa mina rödvinstexter, utan ni skall också läsa: Gustav Almestad, Eric Rosén, Peter Högberg, JohanWesterholm och PeterAndersson.
Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.
Läs andras kloka tankar på netroots.
För övrigt anser jag:
Att bokstavstroende är farligt var man än hittar bokstäverna.
Att människor från muslimska länder inte skall lastas för att vissa religiösa företrädare är idioter.
Att det verkar lite konstigt att man kan bli dömd för innehav av tecknade bilder.
Att det verkar lite inskränkt att bara ha manliga regissörer i en filmtävling.
Vår statsminister har varit ute och lugnat sina kunder som börjat skrämma upp sig över risken att de skulle bli arbetslösa om det råder ”massarbetslöshet”. Han lugnade dem genom att berätta att det inte är bidragsgivarna till hans partikassa som blir arbetslösa, utan det är de andra, de svarthåriga som pratar dålig svenska och inte gått ut gymnasiet. Det är även ungdomar, men det är ju bara charmigt. Man kan ju alltid fråga sina föräldrar om pengarna inte räcker till.
Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt är rasist. Jag tror inte att han bryr sig om vilket land man råkar vara född i eller vilken hudfärg man har. Jag tycker att det är bra att han inte är rasist.
Däremot tror jag att Fredrik Reinfeldt tycker att människor har ett eget ansvar för att skaffa sig ett jobb. Jag tror att han tycker att det är provocerande när människor anser sig vara ”arbetslösa”. Det finns alltid jobb, om man bara är beredd att göra det som behöver göras för den lön som kan tänkas erbjudas för det. Arbetslöshet är alltså i Fredriks ögon, i mycket stor utsträckning, självvalt. Vill man inte ta jobb ingen annan vill ha till de löner som erbjuds så har man ett eget ansvar för att skaffa sig en bättre utbildning, lära sig bättre svenska och flytta dit jobben finns.
Jag tror att Fredrik tröttnat på att allt prat om massarbetslöshet får det att framstå som om moderaternas arbetslinje inte fungerar. Han tycker delvis att denna kritik är jobbig eftersom den är sann. Det visade ju sig att kraftigt försämrade villkor för den som av olika skäl inte jobbar inte gjorde att människor tog sig i kragen och skaffade sig ett jobb. Men han tycker även att den är jobbig eftersom den visar att människor inte tycks förstå att tanken med att sänka nivåerna i trygghetssystemen är att långsamt men säkert skapa utrymme för en ny grupp jobb, jobb med mycket sämre löner än de vi har idag. Dessa låglönejobb kommer då att suga upp stora delar av de som idag envisas med att kalla sig arbetslösa. Men det tar tid, och därför behöver Fredrik få fyra år till på sig (eller om han lämnar över stafettpinnen till någon annan).
Nu pratas det massarbetslöshet, och då börjar ”vanligt folk” bli oroliga. Det är dessa ”vanliga människor” som Fredrik har betalt för att få att rösta på moderaterna. När de blir oroliga längtar de efter trygghet och då röstar de på Stefan Löfven. De måste alltså fås att känna trygghet i moderaternas politik, och då blir det viktigt att påpeka för dem att det faktiskt inte är någon massarbetslöshet bland ”etniska svenskar mitt i livet”.
Nej, Fredrik är inte rasist. Det är bra. Dessvärre kommer hans uttalande att användas av de som är rasister, och det häller massor av vatten på deras små äckliga kvarnar. Detta måste Fredrik rimligen veta om när han säger det han sa. Men han är beredd att ta den olyckliga konsekvensen för att lugna marginalväljarna. Utan marginalväljarna kan han inte fortsätta utföra det uppdrag han fått av de som anonymt fyller hans partikassa. Utan dessa röster kan han inte fortsätta att lite i skymundan gynna de 10-20% av svenskarna som har det allra bäst.
Men ni skall inte bara läsa mina rödvinstexter, utan ni skall också läsa: Gustav Almestad, Eric Rosén, Peter Högberg, JohanWesterholm och PeterAndersson.
Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.
Läs andras kloka tankar på netroots.
För övrigt anser jag:
Att bokstavstroende är farligt var man än hittar bokstäverna.
Att människor från muslimska länder inte skall lastas för att vissa religiösa företrädare är idioter.
Att det verkar lite konstigt att man kan bli dömd för innehav av tecknade bilder.
Att det verkar lite inskränkt att bara ha manliga regissörer i en filmtävling.
tisdag 1 maj 2012
Lyssna på en röst från förr...
Idag är det partipolitik och vindar för rättvisa och människovärde för alla människor.
De som inte gillar detta skall inte läsa min blogg idag.
Faktum är att ni inte alls skall läsa min blogg idag, utan ni skall lyssna på Palme. Talet är en del av debatterna inför valet 1982, men det kunde i princip lika gärna användas idag.
Lyssna på detaljerna, lyssna på helheten, lyssna på det patos som denne vår största politiker någonsin uppvisar i detta inlägg.
Därför är jag demokratisk socialist. /Palme
Jag kallar mig inte socialist, därför att jag inte kan se vägen till det socialistiska samhället, och därför att jag helt enkelt misstror människornas förmåga att leva i det.
Men en dag som denna, med röda flaggor som slår i vinden, så kan jag lägga detaljerna åt sidan och tillsammans med Palme stolt deklarera att jag tror på ett jämlikare och värdigare samhälle, och kallar man det socialism, då är jag socialist.
Ha ett fantastiskt första maj, både ni som tillsammans med mig väljer att använda en del av dagen till att visa framtidstro tillsammans med likasinnade, och ni som ser det som en ledig dag i solen att använda tillsammans med familj och vänner!
Läs andras kloka tankar på netroots.
De som inte gillar detta skall inte läsa min blogg idag.
Faktum är att ni inte alls skall läsa min blogg idag, utan ni skall lyssna på Palme. Talet är en del av debatterna inför valet 1982, men det kunde i princip lika gärna användas idag.
Lyssna på detaljerna, lyssna på helheten, lyssna på det patos som denne vår största politiker någonsin uppvisar i detta inlägg.
Därför är jag demokratisk socialist. /Palme
Jag kallar mig inte socialist, därför att jag inte kan se vägen till det socialistiska samhället, och därför att jag helt enkelt misstror människornas förmåga att leva i det.
Men en dag som denna, med röda flaggor som slår i vinden, så kan jag lägga detaljerna åt sidan och tillsammans med Palme stolt deklarera att jag tror på ett jämlikare och värdigare samhälle, och kallar man det socialism, då är jag socialist.
Ha ett fantastiskt första maj, både ni som tillsammans med mig väljer att använda en del av dagen till att visa framtidstro tillsammans med likasinnade, och ni som ser det som en ledig dag i solen att använda tillsammans med familj och vänner!
Läs andras kloka tankar på netroots.
fredag 20 april 2012
Gör din plikt - kräv din rätt!!
Oj, tiden går, och texter blir liggande i datorn i dagar utan att publiceras. Men, bättre sent än aldrig, här kommer några funderingar kring ansvar och krav.
Det är en väldig skillnad på dessa två meningar:
“Vi skall hjälpas åt att hjälpa varandra, men för att det skall fungera måste var och en ta ett stort ansvar för att behöva den hjälpen så sällan som möjligt, och för att göra så stor del som möjligt själv även när man får en hjälpande hand. Gör vi alla så gott vi kan så kan och skall vi tillsammans finnas där för varandra de gånger vi snavar till i livet, även om det sker upprepade gånger.”
”Du har det yttersta ansvaret för att du befinner dig i den situation du gör, och vi känner därför inget ansvar för att hjälpa dig utöver att se till att du inte svälter ihjäl. Möjligtvis kan vi tänka oss att ge dig en spark i rätt riktning genom att göra din situation ändå lite sämre för att på så vis öka ditt incitament att själv ta dig ur den.”
I båda fallen läggs ett stort ansvar på individen, men där slutar likheterna.
Varje människa är ansvarig för alla val hen gör. Detta ansvar kan vi aldrig komma undan.
Ansvaret vilar i de konsekvenser jag utsätts för som en följd av de val jag gör. Det kommer att vara jag som får leva med detta oavsett hur orättvist jag tycker att det är eller hur lite jag själv förstår vilka val som lett mig dit där jag är. (Självklart finns det massor av händelser som formar ens liv som man omöjligt kan ha något ansvar för, men de flesta av oss har i ganska stor grad satt oss själva där vi sitter).
Men ansvaret grundar sig också i relationen till andra. Om vi alla skall hjälpas åt att lyfta varandra under armarna, så funkar det inte att vissa väljer att inte försöka gå själva. Jag har ett ansvar att göra så gott jag kan, även i de delar andra kommer att se till att jag slipper bära konsekvenserna fullt ut.
Men att individen har ett mycket stort ansvar för sin egen situation innebär inte att de andra har rätt att titta bort och säga ”skyll dig själv”.
”Walk a mile in my shoes” sjunger Elvis. Det finns tusen skäl till varför en människa gör val som leder till platser hen inte vill vara på. Det kan handla om att man inte ser vart de olika alternativen leder, till att man inte orkar välja det som man långsiktigt skulle vara hjälpt av, det kan handla om olika faktorer i uppväxt och bakgrund. Det finns lika många skäl som det görs val, och den skall nog ha ganska bra på fötterna som sätter sig till doms över andra människors motiv.
Det är alla dessa orsaker som gör individens ansvar också blir kollektivets. Vi kan inte låta våra medmänniskor skylla sig själva, för vi har inte gått i deras skor, och vi vet inte varifrån de kommer eller hur de är konstituerade. Vi är tillsammans skyldiga varandra att finnas där, att räcka ut handen och att låta andra stödja sig på oss när de behöver, eller rent utav bli burna om det skulle vara behovet. Slutar vi se det ansvaret, så slutar vi vara människor.
Så det betyder att både individen OCH kollektivet har ansvar för samma sak? Ja, och det är det som är så viktigt. Ansvar kan vara dubbelt, den enes ansvar slutar inte där den andres börjar. Samhällets (kollektivets) ansvar börjar inte där individens slutar. Dessa ansvar överlappar varandar med mycket bred marginal.
Så, när ledande socialdemokrater skriver om individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar, så betyder det INTE att samhällets ansvar på något sätt minskar. BÅDE individen själv OCH samhället (kollektivet) har ett ansvar för att hen skall kunna få ett arbete hen kan försörja sig och sina barn på. Det är inte ett delat ansvar, det är ett dubbelt ansvar. Båda ansvaren finns för samma sak, och det finns inte en gräns mellan dem.
Detta är på intet sätt en ny idé inom arbetarrörelsen. Att var och en skall göra sitt bästa innan man tar emot hjälp av de andra var logiskt och självklart när A-kassan var kamraternas pengar, när det var tydligt att de andra fick jobba mer när jag inte orkade. Då gjorde man så gott man kunde för att kunna se de som sedan hjälpte en med det sista (om så behövdes) i ögonen.
”Gör din plikt och kräv din rätt” är en paroll som funnits med sedan socialdemokratins barndom, och det är en paroll som håller än idag. Det är en sammanfattning av socialdemokratisk politik. Sedan kan jag hålla med om, och beklaga, att det individuella ansvaret inte så tydligt trummats ut av socialdemokraterna under de senaste tio åren. Jag tror att man haft svårt att få fram hela budskapet, att individens ansvar på intet sätt minskar samhällets ansvar, och då har man inte riktigt vågat prata om det.
Så; att den blivande statsministern och hans blivande finansminister nu går ut och talar om individens ansvar i samma artikel där samhällets ansvar i form av utbildning och näringspolitik avhandlas är helt naturligt. Det är inte att gå mot mitten eller åt höger. Det är att ta upp en viktig del av klassisk socialdemokratiskt tankegods. Klassisk arbetarmoral som kräver att var och en gör sin del så att vi tillsammans kan bli starka nog att hjälpa de som behöver det. Inga konstigheter, och definitivt ingen högersväng!
Om att göra sin plikt och kräva sin rätt.
Om att solidaritet och eget ansvar hänger ihop.
Om att valet inte står mellan krav och kravlöshet.
Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.
Läs andras kloka tankar på netroots.
Det är en väldig skillnad på dessa två meningar:
“Vi skall hjälpas åt att hjälpa varandra, men för att det skall fungera måste var och en ta ett stort ansvar för att behöva den hjälpen så sällan som möjligt, och för att göra så stor del som möjligt själv även när man får en hjälpande hand. Gör vi alla så gott vi kan så kan och skall vi tillsammans finnas där för varandra de gånger vi snavar till i livet, även om det sker upprepade gånger.”
”Du har det yttersta ansvaret för att du befinner dig i den situation du gör, och vi känner därför inget ansvar för att hjälpa dig utöver att se till att du inte svälter ihjäl. Möjligtvis kan vi tänka oss att ge dig en spark i rätt riktning genom att göra din situation ändå lite sämre för att på så vis öka ditt incitament att själv ta dig ur den.”
I båda fallen läggs ett stort ansvar på individen, men där slutar likheterna.
Varje människa är ansvarig för alla val hen gör. Detta ansvar kan vi aldrig komma undan.
Ansvaret vilar i de konsekvenser jag utsätts för som en följd av de val jag gör. Det kommer att vara jag som får leva med detta oavsett hur orättvist jag tycker att det är eller hur lite jag själv förstår vilka val som lett mig dit där jag är. (Självklart finns det massor av händelser som formar ens liv som man omöjligt kan ha något ansvar för, men de flesta av oss har i ganska stor grad satt oss själva där vi sitter).
Men ansvaret grundar sig också i relationen till andra. Om vi alla skall hjälpas åt att lyfta varandra under armarna, så funkar det inte att vissa väljer att inte försöka gå själva. Jag har ett ansvar att göra så gott jag kan, även i de delar andra kommer att se till att jag slipper bära konsekvenserna fullt ut.
Men att individen har ett mycket stort ansvar för sin egen situation innebär inte att de andra har rätt att titta bort och säga ”skyll dig själv”.
”Walk a mile in my shoes” sjunger Elvis. Det finns tusen skäl till varför en människa gör val som leder till platser hen inte vill vara på. Det kan handla om att man inte ser vart de olika alternativen leder, till att man inte orkar välja det som man långsiktigt skulle vara hjälpt av, det kan handla om olika faktorer i uppväxt och bakgrund. Det finns lika många skäl som det görs val, och den skall nog ha ganska bra på fötterna som sätter sig till doms över andra människors motiv.
Det är alla dessa orsaker som gör individens ansvar också blir kollektivets. Vi kan inte låta våra medmänniskor skylla sig själva, för vi har inte gått i deras skor, och vi vet inte varifrån de kommer eller hur de är konstituerade. Vi är tillsammans skyldiga varandra att finnas där, att räcka ut handen och att låta andra stödja sig på oss när de behöver, eller rent utav bli burna om det skulle vara behovet. Slutar vi se det ansvaret, så slutar vi vara människor.
Så det betyder att både individen OCH kollektivet har ansvar för samma sak? Ja, och det är det som är så viktigt. Ansvar kan vara dubbelt, den enes ansvar slutar inte där den andres börjar. Samhällets (kollektivets) ansvar börjar inte där individens slutar. Dessa ansvar överlappar varandar med mycket bred marginal.
Så, när ledande socialdemokrater skriver om individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar, så betyder det INTE att samhällets ansvar på något sätt minskar. BÅDE individen själv OCH samhället (kollektivet) har ett ansvar för att hen skall kunna få ett arbete hen kan försörja sig och sina barn på. Det är inte ett delat ansvar, det är ett dubbelt ansvar. Båda ansvaren finns för samma sak, och det finns inte en gräns mellan dem.
Detta är på intet sätt en ny idé inom arbetarrörelsen. Att var och en skall göra sitt bästa innan man tar emot hjälp av de andra var logiskt och självklart när A-kassan var kamraternas pengar, när det var tydligt att de andra fick jobba mer när jag inte orkade. Då gjorde man så gott man kunde för att kunna se de som sedan hjälpte en med det sista (om så behövdes) i ögonen.
”Gör din plikt och kräv din rätt” är en paroll som funnits med sedan socialdemokratins barndom, och det är en paroll som håller än idag. Det är en sammanfattning av socialdemokratisk politik. Sedan kan jag hålla med om, och beklaga, att det individuella ansvaret inte så tydligt trummats ut av socialdemokraterna under de senaste tio åren. Jag tror att man haft svårt att få fram hela budskapet, att individens ansvar på intet sätt minskar samhällets ansvar, och då har man inte riktigt vågat prata om det.
Så; att den blivande statsministern och hans blivande finansminister nu går ut och talar om individens ansvar i samma artikel där samhällets ansvar i form av utbildning och näringspolitik avhandlas är helt naturligt. Det är inte att gå mot mitten eller åt höger. Det är att ta upp en viktig del av klassisk socialdemokratiskt tankegods. Klassisk arbetarmoral som kräver att var och en gör sin del så att vi tillsammans kan bli starka nog att hjälpa de som behöver det. Inga konstigheter, och definitivt ingen högersväng!
Om att göra sin plikt och kräva sin rätt.
Om att solidaritet och eget ansvar hänger ihop.
Om att valet inte står mellan krav och kravlöshet.
Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.
Läs andras kloka tankar på netroots.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
