Mer muller ur ledens djup

Det bubblar lite i de socialdemokratiska leden, och det är en bra sak. Själv har jag slutat gå på möten sedan länge, och jag försöker varje dag hindra mig själv från att tänka på hur det vore att sluta identifiera sig som socialdemokrat. Att vara socialdemokrat är dock en rock man inte tar av sig hur som helst. Det finns en känsla av lojalitet med gamla partikamrater och med partiet i sig, med pappas beundran av Olof Palme och med känslan av att vara med i den rörelse som skapat det samhälle man älskar att vara kritisk mot.

Jag tror att det är den våndan som många av oss känner, och det är den som ger sig uttryck ibland annat Rebellas rapport "Socialdemokratin – från EP-valet in i framtiden". (Rebella är för övrigt ett ruskigt bra namn på ett feministiskt nätverk socialdemokrater!)

Jag läser först igenom rapporten lite snabbt, och jag nickar och hummar instämmande. Skönt att någon vågar ta bladet ifrån munnen hinner jag tänka. Men när jag tänker efter så har det bladet tagits från ganska många munnar de senaste åren, och även om det förtjänar att sägas om och om igen så saknar jag beskrivningen av alternativet.

Större delen av Rebellas rapport bygger på intern kritik av partiorganisationen. Den kritiken känner jag igen mig i, och marginalen fylls snabbt av "klokt" och "sant". Partiets organisation får sig en rejäl känga, i stora stycken helt välförtjänt. Men eftersom jag ofta kritiserat Mona för att vara för lite ledare och för mycket lyssnare så kan jag nog ställa mig frågande inför hur detta breddade medlemsinflytande skulle gå till. Man får vara försiktig när man själv vill ha mer inflytande och därför skriker efter medlemsinflytande, för det finns ganska många knäppgökar även i vårt parti vars åsikter jag självklart får finna mig i att höra, men som jag inte vill se omvandlade till partilinje. Skriket efter inflytande för alla döljer ibland, tror jag, egentligen ett skrik efter att just mina åsikter skall bli hörda.

Rebella efterlyser också en ärligare debatt partierna emellan, och man menar att socialdemokratin inte håller måttet här. Om detta håller jag med så att jag vill skrika ut meningar som "många väljare har tröttnat på att partierna talar illa om varandra istället för att berätta om vad de själva vill", eller "…slagorden på partiets valaffischer kom ifrån ingenstans, utan förankring i de egna leden".

Jag är övertygad om att den politiska debatten måste hitta ett klimat där man diskuterar förslag på åtgärder, och motiverar dessa med vad man tycker ideologiskt och vad man tror att de skulle få för effekt. Partierna skall föra en diskussion där målet är att redogöra för sin politik så att väljarna sedan kan göra sitt val mellan väl belysta alternativ. Här tycker jag dessvärre att moderaterna är mycket duktigare än vad socialdemokraterna är. De tror på sin politik, och de tror på att väljarna håller med dem. (Visst finns det en skvätt ulv i fårakläder också, men mindre än vi på andra sidan vill göra gällande.)

Det som känns lite tråkigt är att Rebellas skrift inte går före och visar exempel på hur man kan föreslå åtgärder och motivera dem ideologiskt såväl som verklighetsförankrat. Man förstår att Rebella nog är motståndare till privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar, men något konkret förslag på vad man skulle göra istället vare sig presenteras eller motiveras.

Rebella faller därför lite i den grop de själva pekar på. Nu förstår jag att det är svårt att formulera verklighetsförankrade förslag till hur man skulle kunna göra vården effektivare utan att dela ut den till vinstdrivande aktörer, men det måste väl finnas någon som vågar försöka, annars har vi ju förlorat! Att bara säga "[e]n vinstdrivande verksamhet är inte automatiskt bättre än en som drivs i offentlig regi" är förvisso klokt. Men det väljaren, som inte kommit fram i telefon till sin vårdcentral på tio år, vill veta är nog HUR man skall göra den offentligt drivna vården effektiv, inte att det kanske går.

Den otäcka känsla som blir starkare för var gång jag läser välformulerad och kärleksfull intern kritik mot vår egen politik, utan att det framförs konkreta förslag på vad man skulle göra istället, är att det inte finns något bra alternativ. Tänk om det är så förskräckligt att det inte går att göra offentligt driven vård effektiv nog att konkurrera med vinstdrivande alternativ. Tänk om den enda drivkraft som kan få människor att göra sitt bästa faktiskt är att de får mer betalt. Tänk om sänkta skatter och större klyftor faktiskt leder till att alla får det bättre. Tänk om vi har fel…

Jag vägrar dock tro att det är så. Jag VILL tro på allas lika värde, både vad gäller rätten till vård, utbildning och omsorg, men också en rimlig fördelning av mindre viktiga saker som att kunna åka på utlandssemester, köpa platt-TV eller äta oxfilé. Jag VILL tro på att det är möjligt att föra en politik som både skapar värde OCH som fördelar det rimligt jämt till alla som är med och skapar det. Därför fortsätter jag kasta mig över rapporter som Rebellas, för någon gång kommer någon av dem att innehålla Alternativet, den nya politik som kommer att skapa rättvisa och frihet för människorna under det 21a århundradet!

Och tänk vad mysigt det vore om man själv kunde få vara en del av denna nya insiktsprocess. Synd bara att det är lika tomt i mitt huvud som det verkar vara i andras när det gäller att hitta nästa hundra års socialdemokratiska politik…