Nu tar vi tag i detta igen.

Om det är dags att fatta pennan igen, vad skall man då skriva om…

Jag skulle kunna ventilera mitt missnöje med att Socialdemokraterna inte vågar gå ut med att man tänker riva upp ett femte jobbskatteavdrag om man vinner valet. Jag skulle så gärna vilja att det fanns ett stöd i opinionen för en sådan skatteåterställare. Det kommer att vara pengar folk inte ens hunnit vänja sig vid i tid till nästa val. Det borde gå att förklara varför man hellre vill använda dessa pengar för att vår framtid skall få en bättre skola att gå i, eller varför dessa pengar behövs bättre på operationsbor och i akutmottagningar. Jag inser att det inte är direkt populistiskt att gå till val på skattehöjningar, men man måste föra en politik man tror på och inte bara stirra sig blind på opinionssiffrorna.

Annars tycker jag att det börjar se ut som om S kommer att kunna gå till val på en bra plattform. Politiken kring jobben, med utbildning och aktivare åtgärder, är bra. Tydlig kombination av hjälp till de som behöver och krav på eget ansvar. Mycket bra.

Att man måste kunna få vara sjuk när man är just sjuk tror jag de flesta kan stå ut med. Att Reinfeldt har bestämt att ingen är sjuk mer än ett år verkar ju inte övertyga. Folk envisas med att fortsätta vara sjuka även sedan de sparkats ut i försörjningsstöd (socialbidrag). Vem kunde ha anat det?

Eftersom de borgerliga partierna ännu inte lyckats formulera mycket till alternativ, och eftersom de tre små stödpartierna har ett minst sagt besvärligt opinionsläge som tvingar dem till profilering, så ser läget ganska ljust ut. Häri ligger då så klart även faran. Risken att man börjar tro att valet redan är vunnet… ja vem som helst förstår att opinionen kan svänga snabbt och att man måste kämpa ända in i det söderbergska kaklet om man skall vinna några val.

Tillkommer sedan problematiken med att skapa en regering i händelse av ett vunnet val. Särskilt om det skulle visa sig att SD blir vågmästare samtidigt som S+V+MP blir större än M+FP eller vilka borgerliga partier som nu tar sig in i riksdagen. Måtte detta inte hända är min enda idé om hur en sådan situation skulle kunna få en lycklig utgång. Kanske om Mj Björklund avgår och någon socialliberal utan sossehat till kaffet tar över? Men jag tror inte det skulle funka. Inte direkt efter en alliansvalförlust i varje fall.

Själv var jag nere på stan i helgen och fick en godis och en knapp av en partikamrat som gick runt på torget och pratade med medborgare. Han gjorde ett bra jobb och förtjänar en eloge för det. Mindre imponerad blev jag av kommunens tyngre politiker som stod kring ett bord och pratade med varandra. Jag stod en meter ifrån dem och väntade på att någon av dem åtminstone skulle titta på mig så att jag kunde hälsa. Men så skedde inte. Man hade fullt upp med varandra. Så vinner vi inga val. Hoppas det bara var en tillfällighet, och i så fall var det ju bra att det var en som kommer att rösta på dem ändå som ignorerades.

Ja, det var i alla fall något. Nu får det bli en nytändning i skrivandet här på bloggen. En får väl se hur det går.

Idag rekomenderas för övrigt:

Fanny. Alltid rekomenderad. Har haft ett par riktigt bra inlägg under helgen.
Anders Lindberg med Myten om den individuella.

Börja prata om vår politik, sluta prata om deras.

Följande körs ut på Twitter under dagen. Ett litet test att publicerar längre resonemang uppdelade i 140-teckensportioner. Jag kör så får jag se...

Partipolitik i en demokrati handla om att samla mer än hälften av rösterna så att man kan driva igenom den politik man vill se genomförd.

Men eftersom man kommer att tvinga på motvilliga människor sin politik så finns det en strävan att kunna hävda moralisk rätt.

Man vill alltså ha en argumentation som man själv tycker borde göra att ”alla” skulle kunna rösta på ens politik.

Med detta perspektiv blir man därför glad när man ser JÅ sitta i en TV-studio och målas ut på ett sätt som 70% av alla skrattar åt.

Med våra spelregler, som innebär att man skall kunna respekteras av alla, har ju etablissemanget vunnit. SD kan inte försvara sig.

Problemet är ju då bara det att Åkesson inte bryr sig om detta. Han vet att 70% tycker att han har helt fel. Men det spelar ingen roll.

Han förstår att dessa 70% ändå aldrig skulle rösta på honom, men att de andra känner att delar av deras oro och rädsla får en röst.

PK-eliten, och resten av etablissemanget, skrattar åt SDs skrivningar där svenskhet definieras med hjälp av bonader och folkdräkter.

Men JÅ vet att hans väljare, och en stor grupp till, förstår precis vad han menar med svenskhet. De bryr sig inte om exakta definitioner.

När vi skrattar åt JÅ och hans bonader, så skrattar vi också åt en stor grupp ”vanliga väljare”. Vi lär dessa att vi tycker att de är fåniga.

Vi lär dem att om man förstår vad Jimmy och hans gäng menar med svenskhet, då är etablissemanget mot en, men SD förstår.

På detta vis driver vi massor av vanliga svenskar rakt i armarna på ett fascistiskt parti.

Vi gör det eftersom journalisterna inte kan hålla fingrarna i styr, utan de vill alla bli den som knäckte Jimmy.

Alla journalister lyckas, alla knäcker Jimmy. Alla får oss i PK-maffian att skratta åt Jimmy.

Men när de gör det så får de oss också att skratta åt ganska många väljare. Den ”vi och dom” känsla som SD vill skapa, skapar vi åt dem.

Hübinette krossar JÅ i TV, och vi skrattar gott. Sedan kommer nästa mätning och vi skakar förundrat på huvudet åt SDs ökande siffror.

Skratta bäst som skrattar sist. Jag tror vi kan skratta sist om vi slutar ”ta debatten” och istället fokuserar på vår egen politik.

En politik som skapar hopp och chanser för de som snubblar och behöver hjälp. En politik för jobb, utbildning och boende åt alla.

En politik för jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. En politik vi kan sälja in till 60% av väljarna, inte till alla.

Jag tycker ju att vi i S och MP i stora drag har denna politik. Men det fattas viktiga pusselbitar, och tiden rinner iväg.

Så, för att sammanfatta: Vi skall tala om vår politik, inte om deras. Vi skall visa på våra fantastiska företrädare, inte mobba deras.

Medlemmarna har alltid rätt, även när de har fel

Kommentar till ett blogginlägg på ”Mitt i Steget”.

En av John Cleeses figurer säger i en av Monte Pythons sketcher att han vet att det han säger inte är populärt, men att han aldrig strävat efter popularitet...

Jag tror att den enskilde medlemmen, som inte sitter i position där man behöver ta ansvar för en politisk helhet, lätt hamnar i en position där man i enskilda frågor gillar sådant som är enkelt att gilla. Det kan vara kostsamma reformer, miljövänliga förbud oavsett påverkan för näringslivet, eller moraliskt självklara ställningstaganden i utrikespolitiska frågor som man gör utan att tänka på vad det skulle innebära i det stora världspolitiska pusslet.

Jag tror att vi som är medlemmar i partiet ofta är det för att vi drömmer om en rättvisare och rimligare värld där alla människor kan ha det rimligt bra, och där alla kan följa sina bästa stämningars längtan. Vi gör detta utan att vilja tänka på eller förstå att de människor som skall leva i detta drömsamhälle kanske inte är (och kanske aldrig kommer att) mogna att göra det. Den solidariska och flitiga individ som skulle krävas för att gå ut och göra sitt bästa varje dag för det allmännas bästa kanske inte finns och kanske aldrig kommer att finnas. Detta vill vi inte inse, dels för att det kanske är lite svårt, och dels för att det gör för ont. (Mer om det här)

Partiledning, och ledning på olika nivåer, har däremot en mer vardaglig kontakt med konkret politik. De fattar varje dag beslut där man måste välja mellan olika förslag, samtliga med både bra och dåliga sidor. De ser att reformer skall finansieras, att miljökrav kan kosta arbetstillfällen och att man inte kan förfara hur som helst i utrikespolitiken. Men de vill samtidigt också reformera, rädda miljön och befrämja demokrati och mänskliga rättigheter. (Om att man ibland får nöja sig med vad man kan få)

Men, och det skall man vara vaksam på tror jag, de som lever på politiken har även ett intresse av att socialdemokraterna skall fortsätta vara ett stort parti som kan försörja många människor (eller i alla fall just dem). Nuvarande ledning har alltså egoistiska skäl för att följa opinionen snarare än att leda den, att röstmaximera snarare än att försöka flytta samhället i riktning mot en rättvisare och rimligare position om det skulle riskera att störa väljarna.

Så det finns minst två anledningar till att ledningen ligger "till höger" om medlemmarna, och ingen av dem innebär att vi har fel medlemmar. Men vi har ett problem i partiet om vi inte klarar av att utbilda och öppna upp strukturerna i ungefär samma takt. Medlemmarna har nämligen alltid rätt, oavsett hur fel de har.

Läs andras kloka tankar på netroots.

För övrigt anser jag:
Att det är en märklig uppfattning att HBTQ-personer i Sverige skulle leva i en tryggare värld om det inte fanns poliser.
Att jag borde gått och lagt mig för länge sedan.
Att det kanske vore bättre på lång sikt om HBK stannade i superettan ett år till.

Individualiserad solidaritet

Kommentar lämnad på Ulf Bjerelds inlägg på programkommissionens blogg:

Jag känner igen mig precis i definitionen av en självförverkligare. Men jag är socialdemokrat (och partimedlem) och jag kommer att rösta på S utan vare sig RUT, fria skolval, privata alternativ i vården eller gynsamma regler för småföretag, så det jag skriver här handlar om gruppen i allmänhet snarare än om mig. 

Jag tror att en stor grupp av självförverkligarna aldrig kommer att röst på oss, så dem kan vi lägga åt sidan.

Jag tror att de övriga kan tänka sig att betala relativt hög skatt och att vara med och solidariskt finansiera vård, utbildning  och omsorg. Men då vill de veta att skattepengarna används effektivt, och de vill inte behöva skämmas för den delen de får behålla. (Mer om det här)

Jag tror att denna grupp potentiella S-väljare är mycket måna om känslan av att få vara piloter i sina egna liv. De vill inte bli styrda i sina val av skola, vårdcentral eller pensionsförsäkringar. De är vana vid att ha konsumentmakt då de är konsumenter, och makt över sin egen tid då de förhandlar med sina kunder/arbetagivare. De är vana vid att kunna hota med att resa sig upp och gå om det inte passar dem. Tar man ifrån dem denna makt blir de frustrerade och känner sig omyndigförklarade, och då röstar de på någon annan. (mer om det här)

Jag tror också att dessa väljare känner att de bidrar mer än de får tillbaka. För att ställa upp på detta vill de veta att ingen (eller så få som möjligt) missbrukar systemen de finansierar. Vi måste visa att vi inte är ett bidragsparti, utan att vi avkräver alla medborgare att de är med och tar sitt eget ansvar för sig själva. Sedan skall vi ha generösa system som är med och stöttar alla som behöver det så ofta de behöver det, men det fråntar inte individen hens eget ansvar. (mer om det här)

Nu skall vi inte gå ifrån alla våra värderingar och principer för att locka denna grupp. Tvingas vi bli moderater för att vinna val, då är det ingen idé. Då är det bättre att satsa på opinionsbildning och försöka få med folk på våra idéer. Vi skall leda opinionen, inte för mycket låta den leda oss. En svår balansgång, men nödvändig.

Ordföranden har avgått, länge leve ordföranden!

Hållbarhet, Jämställdhet, Frihet och Jämlikhet. Alla viktiga ord för mig. Kanske i den ordningen jag skrivit dem här. Kommer Stefan Löfven att leverera en politik som håller för denna måttstock?

Jag vet inte så mycket om Stefan Löfven. Men jag skall ändå leverera mitt första omdöme, och sedan får jag väl revidera det efterhand som tiden går.

+ Jag tycker att han verkar lugn och trygg. Han får inte panik när mikrofonen sticks upp i ansiktet på honom utan han säger det han redan vet att han tycker.

+ Hans åsikter är grundade i hans erfarenhet och hans värderingar. Det blir därför inte fladdrigt, utan lugnt och relativt rakt. Detta är bra i en tid då vi framstått som ganska fladdriga och osammanhängande.

+ Jag tror att Löfven kan stå upp i traditionella socialdemokratiska frågor. Jag tror att sjukförsäkring, a-kassa, utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik är frågor där han kan innebära ett lyft. Inte för att Juholt var ogrundad i dessa frågor, men kanske kan efterträdaren få utrymme att bli mer konkret?

+ Jag tror att Löfven kan vara en samlande kraft utan att allt för mycket vara en urvattnat kompromisskandidat. Tror man att det viktigaste i världen är att hålla ihop partiet och att ha goda relationer med LO då är han antagligen till och med den bästa kandidaten.

MEN

- Jag känner inte några radikala miljövibbar när jag tänker på IF Metall. Svensk industri framför allt, och sedan får skogen dö och haven stiga om de måste. Kärnkraftskramande och importerad olja för resten.

- Jag känner inte några radikala jämställdhetsvibbar när jag tänker på IF Metall. Det känns mer ”om fabriksarbetarna får bättre betalt så kan väl de dela med sig till sina kärring… förlåt, fruar, och då behöver de väl inte lika mycket i löneökning”, och det är inte så bra.

OCH

? Var han står i inställningen till de som pluggat, gjort lite karriär och därför kan skaffa sig en sådan där japansk matlagningshäll (vad det nu är för något)? Unnar han medelklassen deras ”framgångar” under förutsättning att de är med och betala skatt solidariskt? Jag vet inte, men det kommer vi säkert att få reda på.

? Förstår han att valet 2014 handlar om att få tillbaka de som lämnat oss sedan 2008, inte om att bli bejublad av de som fortfarande skulle rösta på oss? Förstår han att interna jubelmöten är en usel måttstock på hur framgångsrik man kan vara i konsten att vinna val?

SÅ

= Ja, jag vet inte vad man skall tro. Det kunde ha varit mycket värre, och det kunde kanske så här inledningsvis ha känts bättre.

AVSLUTNINGSVIS

Jag tycker att det är tråkigt att det nu blev partistyrelsen som valde partiledare. Jag hade förstått om man snabbt hittade en ordförande som ledde partiet fram till kongressen 2013, och att man på det sättet skaffade sig tid att ha en mer genomtänkt process för att ta fram nästa ”riktiga” partiledare. Nu känns det lite Nordkorea över det hela och det känns inte fräscht, modigt och nyfiket för två öre. Samtidigt är jag inte säker på att jag skulle gilla en helt öppen process där alla fick välja och tycka heller. Möjligen skulle det ha det goda med sig att det splittrade partiet, men… nja, det kanske var det bästa som skedde trots allt. Tråkigt men kanske klokt.

Vad är det för människor som ringer hem till Stefan Löfvens gamla mamma för att mjölka henne på information? Journalistkåren i Sverige borde faktiskt ta sig en ordentlig funderare på vad de håller på med. Fy skäms på sig!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och löfven.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Så oväntat var väl inte detta?

Överallt hör och läser jag samma sak. ”Partiet har endast en gång tidigare befunnit sig i en liknande situation”. Vad är det som är så likt?

På morgonen den 28 februari var det INGEN i hela världen som ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att socialdemokraterna nästa morgon skulle stå utan ledare. Mordet på vår partiledare, och landets statsminister, kom som en blixt från en klar himmel. Eller snarare, det var oändligt mycket mer överraskande än en dylik blixt.

Under hela förra veckan, efter debaclet i Sälen, var det ingen politiskt intresserad svensk som inte höll för troligt, eller åtminstone möjligt, att Håkan Juholt skulle lämna (eller tvingas lämna) sin post. Under flera månader har det varit en tydlig möjlighet att så skulle ske. I Oktober fanns det vadslagningsbyråer som knappt gav pengarna tillbaks på att Håkan skulle ha avgått innan den månadens utgång.

Det framstår alltså som en rätt konstig sak att säga att det var lika överraskande att Håkan Juholt skulle avgå som det var att Olof Palme på ett eller annat sätt skulle behöva ersättas.

Partiapparaten kunde naturligtvis inte förbereda sig på en avgång, det vore lite konstigt, men visst har det under en längre tid funnits en ganska utbredd mental beredskap, annars är ju folk helt tondöva och det får vi väl inte hoppas. Jag tror att det har kollats i stadgar och funderats på alternativa processer såväl som namn. Ingen kommer att kunna få mig att tro annat.

Det har alltså funnits gott om tid att klura på hur nästa partiordförande skall väljas ut, och dessa tankar hoppas jag nu leder fram till en process som ger oss en stark ledare, gärna en lyssnande debattör, men framför allt en lagledare.

Jag bryr mig mindre om huruvida jag får lov att rösta eller inte. Jag är medlem längst ner i partiet, och jag är inte ens säker på att jag tycker att vi ”vanliga” medlemmar skall få rösta. Jag tycker att det är viktigt att den person som väljs inte får uppdraget eftersom hon är den enda ingen lagt sitt tänkta veto mot, eller för att han är den ende som inte tackar nej. Jag vill att man övertalar de som eventuellt säger nej, jag vill att vi får en ledare som klarar av att skaffa sig de delar av mandatet som hon eventuellt inte väljs med. Göran Persson klarade det, det gjorde inte Mona och inte Håkan.

Namn…? Ingen aning. Jag tycker att det är viktigt att det är någon som klarar av att hålla fokus på Jämställdhet och Miljö utan att tappa bort Frihet och Jämlikhet. Jag tycker att det vore kul med en kvinna. Jag tycker att det måste vara någon som vågar svara ”Ja” eller ”Nej” på raka frågor någon gång då och då, någon som vågar driva igenom en åsikt även om den inte delas av alla partikamrater. Vi kan inte gå till val på kansken, inriktningar, vaga visioner och både och. Vi måste skapa en tydlig politik med tydliga förslag som vi kan presentera för väljarna. Vi måste lite snegla på hur V och MP positionerar sig så att vi tillsammans med dem täcker upp så stor del av väljarna som möjligt. Röd-Grön majoritet i valet 2014 måste vara målet, allt annat är underordnat det.

Jag skulle inte bli förvånad om det blir en före detta finansminister som tillslut blir övertalad att ta jobbet. Kanske inte mitt förstaval, men heller ingen katastrof. Jag har för dålig kunskap om kandidaterna för att egentligen ha en favorit, och det är dessutom väldigt svårt att veta hur någon blir som partiledare när jobbet väl är hennes.

Men oavsett allt detta, sluta jämföra denna situation med den 1986. Mordet på Olof Palme var ett trauma för det öppna samhället, för demokratin, för Sverige och för socialdemokratin. Att Håkan Juholt avgår är en störning för partiet och måhända en mindre personlig tragedi, men att jämföra med mordet på en sittande statsminister, det är löjligt.

Återvinning är bra, men ibland lite tragiskt

Jaha, då var det dags igen. Alla kort upp i luften igen.

Hur skall vi välja nästa ordförande? Vilken politik är det vi skall samlas omkring? Hur skall vår organisation se ut och fungera?

Jag är inte ledsen för att Håkan, som situationen såg ut, avgick. Rätt eller orätt så var han en förbrukad kraft som partiledare.

En sak som är bra med att vi står och stampar på samma fläck där vi var för ett drygt år sedan (efter Monas avgång) är att jag kan återanvända alla mina gamla blogginlägg. I stort sett behöver ingenting ändras, för ingenting har hänt. I några fall behöver namnet Mona bytas mot Håkan, men annars…

Strax innan Mona avgick varnade jag för risken med att man skulle byta ut några namn i den högsta ledningen, men att man utöver detta inte skulle orka med att se över politik och organisation. Detta gäller i allra högsta grad fortfarande. Det är inte i första hand de ledande personerna det är fel på. Det som legat Håkan i fatet har inte i första hand varit hans yviga inställning till fakta, eller ens hans slarv med ersättningar för resor och boende. Det som gjort Håkans jobb svårt eller omöjligt har varit att han inte haft en politik att föra fram.

Ytterligare lite tidigare hade jag skrivit om hur illa det vore att inte ta ställning i centrala och aktuella frågor. Jag tycker att det är lite upp till en ledare att tydliggöra politiken och att driva fram tydliga ställningstagande, men det är ingenting hon kan göra själv. Detta är i allra högsta grad aktuellt fortfarande. Vi är för och emot i stort sett allting, och det funkar inte, särskilt inte i opposition. Man måste kunna föra fram konkreta förslag som svar på konkreta frågor.

”Håkan avgår men problemen består” skulle detta inlägg hetat i dag. Då (november 2010) var det Mona, men i övrigt är texten fortfarande dessvärre aktuell.

Inför den diskussion som nu kommer skrev jag för ett år sedan en text där jag funderade över vilken rätt man har att säga nej om man får en fråga om att bli partiledare. Även denna skulle kunnat ha varit skriven idag. Detta är kanske mindre ett problem för den frågan är inte en som ska lösas ut, utan den är mer filosofisk.

Sedan valdes ledaren, och resan jag gjort med honom har jag skrivit om i fredags.

Det sorgliga med att man kan göra så här är att det betyder att vi inte verkar ha kommit någonstans. Det sitter grupper här och där och pratar politisk plattform och organisation, men antingen kommer man ingenstans, eller så lyckas man mycket bättre än VU med att hålla tätt.

Ja, som sagt, jag har ingen att tillägga. Det jag skrev för ett drygt år sedan funkar lika bra som att skriva samma sak en gång till så läs det!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.

När är det dags att avgå?

Har man (enhälligt) valt en partiledare så har man i någon mening kastat sina tärningar. En person är vald och då har hen organisationens förtroende till nästa kongress, och i princip tills hen själv avgår eller gör bort sig ordentligt. Allt annat är orimligt och skulle bara försvaga organisationen på både kort och lång sikt.

Vi (det socialdemokratiska partiet) har valt Håkan till vår partiordförande. Håkan har vad jag kunnat förstå inte förändrats radikalt sedan dess. Alltså har vi kastat våra tärningar med öppna ögon, och vi har den partiordförande vi valt. Den enda som kan avgöra om det är någon annan som skall ta oss till val 2014 är Håkan själv. Ingen annan kan, eller skall, fatta det beslutet.

Vad har jag då möjlighet att göra? Som medlem har jag möjligheten att sluta vara just medlem. Som väljare har jag möjligheten att rösta på något annat parti.

Vad har jag som medlem skyldighet att göra? Ja, jag tycker inte att jag har en skyldighet att försvara Håkan för de klavertramp och snubbelsteg som nu är legio. På jobbet och till mina kompisar har jag ingen skyldighet att försvara Håkan eller någon annan vi valt till vår ledning. Visst, det kan säkert skada partiet (om än mycket marginellt), men det må så vara. Jag tänker inte ålägga mig ansvaret att gå omkring med ett låtsasleende på läpparna och säga att allt känns OK, och att jag tror att vi har alla chanser att vinna valet 2014 med Håkan som partiledare.

När Håkan valdes var jag försiktigt optimistisk. Jag gillade hans installationstal, även om jag saknade ett tydligt avståndstagande från avundsjukepartiet.

"...Som sagt, vi har inte sett resultat och politik ännu. Jag har inte hunnit analysera talet i detalj. Men så här långt känns det som vi idag tagit ett stort steg framåt! Hoppas den känslan finns kvar om ett år!"

I april, efter debatten mellan Waidelich och Borg kände jag fortfarande viss optimism, men jag kände fortfarande att vi huvudsakligen siktade på de redan frälsta.

"...Om vi skall vinna valet 2014 så räcker det inte med jublande kongresshallar fyllda av redan frälsta, eller att vi hundväljare sitter hemma och tycker att Tommy Waidelich verkar vara en bra kille. Vi måste hitta ett sätt att förklara vår politik som gör att de som övergav oss i de senaste valen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att det vi sett hittills av socialdemokratisk förnyelse räcker då."

Sedan gick sommaren, och andra saker fick vara viktigare än partiledare och partipolitik. I oktober började marken skaka. Det var någonting med några hyresersättningar som exploderade. Det drabbade S stenhårt, och därmed i förlängningen välfärden.

"...I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet."

"...Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle."

"...Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…"

Bejublade partiinterna möten, flera bra debatter och en aldrig sinande ström av nya klavertramp senare så är det bilden från i oktober som hänger kvar. Det verkar inte som om Håkan skall förmå att vända detta. Varje opinionsundersökning gör trenden tydlig, vi är på väg att marginaliseras som politisk kraft. Med en ny fräsch vänster och ett hungrigt och duktigt miljöparti så håller vår plats på kartan sakta men säkert på att försvinna. Vi måste nu göra någonting drastiskt om detta skall kunna vända, och jag kan inte se att den förändringen är på gång.

Vi har så många duktiga medlemmar i detta parti, så mycket bra idéer, en ideologi som är så överlägsen, och ändå börjar man i sitt stilla sinne undra om det bästa inte vore att lägga ner alltihop och låta något nytt spira i askan. Sverige behöver ett socialdemokratiskt parti, men behöver Sverige sitt socialdemokratiska arbetareparti som det ser ut idag?

Det är bara Håkan som kan avgöra om det är han som skall leda partiet in i nästa val. Snart är det i vilket fall som helst för sent att byta partiledare. Jag hoppas att Håkan verkligen känner efter om det är han som är rätt person för landets tyngsta politiska uppdrag, partiordförande i det en gång så stolta statsbyggande partiet Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP.

Läs andra infallsvinklar på detta hos:
Cecilia Dalman Eek
Bengt Silfverstrand
Peter Högberg
Johan Westerholm
Peter och Johans debattartikel på STV-debatt
Peter Strobl
Alexandra Einerstam


Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Bra av Alexandra och många andra...

Kommentar till (S)ekten på HBT-sossen.

Väl talat!

Jag är tillräckligt ointressant i partiet för att våga kommentera detta (och andra liknande) inlägg utan att bli stämplad åt ena eller andra hållet (eller det blir jag säkert men det skiter jag i), så jag gör det!

Jag blev lite förvånad att denna diskussion inte kom igång mer än den gjorde i höstas. Jag vet inte om chocken efter valnederlaget var så stor att man inte ens orkade ner i de gamla hemtama höger-vänster skyttegravarana. Men nu verkar de gamla härliga etiketteringsstriderna vara i full gång igen. Som gammal SSUare känner man äntligen igen sig i partiet!

Jag tror att moderaternas spinndoktorer är superglada just nu. De ser att socialdemokratin går ett par år av hopplöst internt navelskåderi till mötes, och de vet att detta innebär att det inte kommer något hot från vänstra planhalvan i nästa val. Detta gör att de kan vända sin energi mot de små borgliga partierna så att de kan sopa rent på sin egen halva. Lagom till valet 2018 kommer de att ha lyckats impregnera landet med så mycket tänk-på-dig-själv-och-skit-i-andra-mentalitet att OM vi är tillbaka på banan då så kommer det att ta fyrtio år att komma tillbaka.

Medan vi bråkar om vi skall behålla några av de första jobbskatteavdragen för att vi tycker att de trots allt inte var så tokiga, eller om vi skall göra det trots att vi hatar dem men inte tror att vi kan ta opinionssmällen av att ta bort dem, så kan moderaterna i lugn fortsätta med att överföra tiotals miljarder från de som har det sämst till de som har det bäst.

Medan vi fortsätter mörda varandra över frågan om vi skall ha rimliga löneklyftor för att det skapar en viss dynamik i ekonomin, eller om vi skall ha det trots att vi hatar alla former av lönedifferentiering men inte har någon idé om hur vi skall komma tillrätta med dem, så fortsätter riskkapitalisterna med moderata politikers goda minne montera ner ännu en bit av den generella välfärden genom att dränera den på skattemedel till bonusar och vinster.

Vi skall fortsätta vara oeniga i partiet, och vi skall fortsätta vända på för och nackdelar med olika politiska möjligheter. Vi skall fortsätta ha en spännvidd mellan de olika nyanserna av socialdemokrati, och vi skall fortsätta diskutera mål, takt och medel. Men vi måste sluta sätta förenklande och förminskande etiketter på varandra.

Säg vad du tycker, säg vilket samhälle du skulle vilja ha och hur du vilken politik du tror skulle kunna leda dit. Berätta gärna för mig varför du inte gillar mina visioner, eller varför du inte tror att mina politiska förslag skulle leda till dem. Men sluta etikettera mig på det ena eller andra sättet. Vi självdör inför öppen ridå och kapitalisterna och de överavlönade står och applåderar oss medans vi gör det.

Tack Alexandra för ditt mod att fortsätta säga vad du tycket även om priset nu kan tyckas högt. Jag borde också aktivera mig, men det du upplever som en frustrationsdriven impuls (att skita i allt) det har jag som mitt utgångsläge efter ett drygt decennium i politisk overksamhet.

Du behövs. Johanna, Peter och Johan behövs. Alla som vill ha ett bättre Sverige via ett starkt S behövs. Vi som inte riktigt orkar tackar er för att ni finns där och jag skall försöka bättra mig.

Ang Daniel Suhonens text i SvD

Nej Daniel, det finns inga nyliberaler i socialdemokratiska partiet!

Det är helt klart att det finns politiska spänningar inom socialdemokratiska partiet. Det är ganska logiskt med tanke på att det är ett parti som tills nyligen skulle omfatta 4 av 10 svenskar (även om denna skara nu krympt till tre).

Det finns de som fortfarande tror på klasskamp av marxistiskt slag, de som betonar miljöfrågorna, de som ser till arbetstillfällena i första hand och en massa andra. Ingen socialdemokrat är lik en annan, och vi ser lite olika på saker och ting.

Det finns socialdemokrater som tycker att RUT kan vara ett bra sätt att hjälpa medelklassfamiljerna att reda ut sina vardagspussel, och det finns de som känner att det är ännu en klassbaserad orättvisa att subventionera hushållsnära tjänster för de som redan har det ganska bra när de flesta trots denna subvention inte har råd att köpa in hjälp.

Det finns socialdemokrater som tycker att vissa skillnader i ekonomiskt utfall kan vara motiverat utifrån faktorer som utbildning, flit och tur med förutsättningarna, och det finns de som ser alla olikheter i ekonomiskt utfall som grymma orättvisor som med politiska medel bör jämnas ut.

Det finns en massa olika åsikter samlade i vårt parti.

MEN det finns inga nyliberaler! Det finns ingen i vårt parti som tycker att den som inte har råd inte skall få sjukvård. Det finns ingen i vårt parti som tycker att den som inte själv kan försörja sig skall ligga och dö på gatorna, helt beroende av välgörenhet och allmosor. Det finns ingen i vårt parti som tycker att utbildning är något för de som har föräldrar som kan betala för den.

Vi skall vara försiktiga med etiketter rent allmänt, och när de används så skall de användas med respekt och i syfte att beskriva någon form av verklighet. Du håller inte med dem du kallar högersocialdemokraterna från Stockholms län, och det är din självklara rätt. Men att kalla dem nyliberaler är bara löjligt, och det skapar en onyanserad debatt som bara de riktiga liberalerna i moderaterna och deras kompispartier tjänar på.

Med detta inte sagt att det inte kan finnas synpunkter på åsikter som förfäktas av socialdemokrater. Jag har massor av synpunkter till både höger och vänster. Visst skall vi ha en debatt internt, och visst skall den debatten kunna föras till och med på SvD’s debattsidor. Teorin om att det finns läckor som drabbar Håkan Juholt, och därmed hela partiet, och att dessa läckor kan ha just det ursprung som du pekar på, kan säkert äga sin riktighet. Detta är inte bra, och detta skall vi reda ut. Men som sagt, vi måste försöka undvika ord som kommunist och nyliberal när vi pratar med varandra. Höger och vänster är illa nog, men de orden beskriver i alla fall en skillnad som kan finnas.

Mer om vad en "högersosse" kan tänkas vara här, här och här. Och säkert i massor av andra inlägg på denna blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Suhonen, om socialdemokraterna och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Dags för extremt tydliga riktlinjer

Det verkar väl solklart att Juholt inte gjort något fel i strikt juridisk mening. Han har haft en lägenhet i alla år, och fått ersättning för den enligt gällande regelverk. När hans sambo sedan flyttade dit (antagligen en glidande skala gissar jag) så fortsatte han få ersättning.

Reglerna kring vad som händer om man blir fler som bor i lägenheten, och vad som skall anses vara att bo där (skall man vara skriven där, skall man spendera mer än 180 nätter där, skall man...) har varit oklara.

Hade Juholt varit en riksdagsman i högen hade detta passerat obemärkt. Problemet är nu att Juholt när hans sambo flyttade in var just en riksdagsman i högen utan några som helst chanser att bli partiledare.

Sedan, plötsligt, står han där som partiledare och allt förändras. Nu har han plötsligt ett enormt ansvar mot alla oss (S-medlemmar)vars ledare han blivit, och i det läget är det vansinnigt att riskera det mediapådrag som nu uppstått.

Så, i september står han där med foten i kläm. Han inser att han nog inte borde tagit ut full ersättning de senaste åren. Han inser att om han omedelbart betalar tillbaka pengarna så kan det väcka just den uppmärksamhet han inte behöver. Han inser att om han inte betalar tillbaka omedelbart så finns en liten risk att det som nu hänt kommer att hända.

Det han då gör är att inte väcka några björnar, utan han lämnar in blanketten som han gjort i alla år innan, och samtidigt så börjar han sondera hur han skall ta sig ur denna mycket explosiva situation. Dessvärre han han inte hitta någon bra väg ut, bomben exploderade i fredags och resten är historia.

Så, hade det varit bättre om Juholt hållit sig till riksdagens övernattningslägenheter? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om han redan i samma stund sambon skrev sig i lägenheten gick och frågade hur en sådan situation skall hanteras? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om det fanns tydliga regler för hur dylika situationer skall hanteras? Ja.

Men nu är det ju inte så det var i september. Juholt hade inte gjort det enkla och försiktiga. Han hade inte tänkt på att en sambo (som för allt vad vi vet kanske inte bidrar till hyran) skulle påverka hans situation, eller så tänkte han att han skulle komma undan med de pengarna (säkert medveten om att andra riksdagsmän gör lika dant). Han stod där med ett dilemma på halsen. Han hade plötsligt blivit en av Sveriges mest undersökta och bedömda personer. Han stod med en tickande bomb i handen, och han visste inte hur han skulle komma ur den uppkomna situationen. Innan han hunnit hitta ett sätt att bli av med bomben så exploderade den. Otur.

Så vad skall Juholt och det socialdemokratiska partiet göra nu då?

Man kan hänvisa till moraliska kompasser hit och dit, och det är väl klart att vi skall ha sådana. Men för många av oss är det inte omoraliskt att ta emot en kostnadsersättning som vår arbetsgivare ger oss. Jag tar emot mina terminalglasögon fast att jag hade behövt dem även om jag aldrig satt framför en terminal. Jag tar emot milersättningar även om jag i samband med tjänsteresan stannar till hos mina föräldrar och äter middag, och det alltså kan vara så att jag kört de där milen ändå. Det handlar om gråzoner, och de flesta av oss har en moralisk kompass som tillåter detta. Vi skulle aldrig sätta upp en milersättning om vi samåkte, men vi gör det även om vi samtidigt tar med familjen i bilen och gör en privat utflykt av tjänsteresan.

Juholts brott är inte ett brott mot reglerna, eller i vart fall inte ett solklart sådant. Det är ett brott mot en extrem försiktighetsprincip man kanske bör iaktta som politiker. Aldrig motta en gåva, aldrig låta sig bjudas på en resa, aldrig ta ut ersättning om det finns minsta personlig nytta med utgiften. Är man konsekvent där så finns det inga skelett att gräva upp. Då kommer man undan med den där reseräkningen som blev lite fel eller det där telefonsamtalet man gjorde privat från utlandet med tjänstetelefonen.

Väljer man att bli ledare i vårt parti (oavsett nivå), så måste man dels själv se till att inte samla på nya skelett, och att man själv desarmerar de som eventuellt finns med i lasten. Partiet måste här vara behjälpligt med en tydlig samling riktlinjer, desto mer konkreta desto bättre, kring hur vi gör i tjänsteutförandets alla olika skeden. Hur vi redovisar reseräkningar, andra kostnadsersättningar och traktamenten. När det är OK att anhöriga eller vänner följer med vart, och hur detta skall påverka ersättningar. Hur vi hanterar arvoden, löner och andra inkomster.

Vi står för ett högskattesamhälle med en stor (och därför dyr) offentlig sektor. Vi behöver få in de skatter vi beslutar om, och vi behöver hålla igen på de utgifter som det allmänna har (så att pengarna kan användas till välfärd). Detta gör att människor ställer högre krav på vänsterpolitiker än på andra politiker. Jag tycker att denna logik är märklig, och jag tycker att det är fel. Jag kan inte förstå att det skulle vara mer OK för en moderat att bryta mot demokratiskt fattade regler, än vad det är för en sosse. Men det är jag. Allmänhetens, och därmed väljarnas, åsikter tycks inte vara så rättvisa. Man kräver mer av sossar än andra, och det har vi att leva efter, orättvist eller ej. Dessutom är ju inte det orättvisa att vi skall följa reglerna utan att moderater inte behöver göra det i samma omfattning, så egentligen har det inte med oss att göra, sossar skall följa alla regler oavsett.

Eftersom det ställs högre krav på oss än på andra så måste vi vara extra noga. Dags alltså att ta fram extremt tydliga riktlinjer för beteende lämpligt för socialdemokratiska förtroendevalda, och sedan utbilda oss i dessa för att i framtiden undvika denna typ av affärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, om socialdemokraterna och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Sorgligt att en så duktig debattör...

Juholt sköter sig just nu riktigt bra i debatten i riksdagen.

När han står i en talarstol så lägger han fram en politik som hänger ihop, som tar fram essensen i socialdemokratin med en hjälpande hand för de som behöver det.

Men när han inte står i talarstolen, när han inte får några minuter på sig, då misslyckas han på något sätt att förmedla denna bild. Istället skickar partiet under hans ledning ut signaler som ger känslan av popcornpolitik.

Det är samma sak varje gång. Inför debatter eller tal så känner jag stor tveksamhet till vår nuvarande ledning, och efter debatterna eller talen så känner jag tillförsikt inför möjligheterna att vi skall kunna få väljarna att förstå varför vi är ett bättre alternativ.

Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vem tar hand om välfärden?

Jag tycker inte särskilt synd om Håkan Juholt. Han har själv målat in sig i det hörn han nu står i, och han kommer säkert att ta sig ut på något sätt.

Jag tycker egentligen inte så synd om det socialdemokratiska partiet. Vi har valt Håkan till vår ledare, vi har själva odlat den partikultur vi har, och nu verkar vi implodera av vår historiska tyngd. Sådant händer. Om vi får ha vår demokrati kvar i hundra år till så kommer vi att se partier växa och krympa, komma och gå, detta är inte så konstigt.

Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle.

Jag hoppas på ett någorlunda snabbt tillfrisknande för socialdemokraterna, det vore så klart det enklaste. Men om det inte händer väldigt snabbt så betyder det fyra år till med en moderatledd regering, och det är inte bra för Sverige.

Så, ett starkare och framför allt tydligare socialdemokratiskt parti är kanske inte hela lösningen. På något sätt måste även socialliberala krafter i folkpartiet vakna till och sätta stopp för de mest vansinniga moderata förslagen. Det KAN inte vara folkpartistisk politik att sparka på sjukskrivna och arbetslösa. Drivs förmögenhetsöverföringen till de rikaste tillräckligt långt så måste folkpartiet till slut vakna till liv och börja bli lite besvärligare i alliansen. Dessvärre tror jag att Mj Björklund har för fullt upp med att omforma svensk skola med lumpen som modell för att ha tid att se vad som händer med resten av politiken.

Centern har jag förlorat hoppet för. Jag kan bara hoppas att detta folkrörelseparti går ut tiden innan socialdemokraterna gör det. Frågan är om inte Mauds insatser i regeringen varit ännu sämre för Sverige än vad herrarna Fredrik och Anders varit.

Krisdemokraterna tycker jag som vanligt illa om, men det finns en kärna av välfärdskramande som är i det närmaste socialdemokratisk. Nu verkar det partiet ha bestämt sig för att sluta finnas, så den hjälp som skulle kunnat komma därifrån i kampen för att rädda välfärden, den kan man nog glömma.

Vänstern då, det är väl ett parti som i princip bär socialdemokratiska idéer? Ja, kanske med en partiledning som aldrig kallat sig kommunister. Jag tror att ett starkare vänsterparti är bra för Sverige. Men bara i kombination med en fungerande socialdemokrati. Vänstern lider av samma sjuka som delar av socialdemokratin, nämligen en vägran att inse att egoismen är en ganska viktig drivkraft. Människor har ett behov av att få bygga för sig själva och för sina närmaste. Detta är ingenting fult, och det är något samhälle behöver. Man vill få lov att lyckas, och när man gör det vill man få behålla en del av det man skapat.

Miljöpartiet? Jag vet inte just nu. Jag förstår inte riktigt var man har dem. Miljöfrågorna är jätteviktiga, och jag hade kunnat använda min röst bara för att ge kraft åt en blåslampa i de frågorna. Men i andra frågor vet jag inte riktigt. Det är väl klart att de inte är moderater, och att de är välfärdsvänliga. Det är väl fortfarande så att miljöpartiet för mig personligen vore andrahandsvalet om jag tvingades till ett sådant. Men som politisk kraft för att hålla ihop samhället ser jag dem inte ta ledartröjan.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Slarvigt av Juholt, men vem drabbas?

1. Det är rimligt att riksdagsmän från hela landet får kostnadsersättning för dubbelt boende då de måste ha övernattningsmöjligheter i Stockholm. Alternativet vore att vi får en ännu starkare förskjutning av all offentlig makt till Stockholm, och det vore mycket olyckligt.

2. Det är rimligt att man bara får ersättning för den kostnad man faktiskt har, och det är rimligt att man då bara räknar halva hyran som kostnad om man bor ihop med någon.

3. Det är rimligt att kräva lite högre moral vad gäller regler och lagar från de som är med och stiftar lagarna och bestämmer reglerna. Riksdagsmän bör alltså sköta sig exemplariskt när det gäller allt som har med skatter, avdrag, ersättningar och bidrag att göra. Det bör i och för sig alla, men det är lite extra viktigt att de som stiftar lagarna gör det.

4. Jag kan inte förstå, och har aldrig förstått, varför det skulle vara extra hemskt när en socialdemokrat ”fuskar”. Det finns väl inget parti som har som politisk linje att man inte skall betala de skatter riksdagen beslutat om, eller att man skall ha rätt att plocka ut ersättningar man inte har rätt till? Jag har oerhört svår att förstå varför Juholts fusk skall vara så mycket värre än Annie Lööfs ännu mer uppenbara dito.

Med allt detta skrivet; Juholt har gjort fel. Han har tagit ut ersättningar han inte varit berättigad till, eller han har åtminstone inte noga tagit reda på vilka regler som gäller innan han ansökt om ersättning. Detta är inte bra. Det är extra illa om man sitter i riksdagen, och det är ytterligare lite värre om man har ambitionen att bli statsminister.

Juholt har med detta gjort sig ursäkt skyldig till två grupper, och jag skulle vilja hålla isär dem.

Skattebetalarna: Alla svenskar har rätt att kräva av alla riksdagsmän att de inte tar ut ersättningar de inte är berättigade till. Detta av det enkla skäl att det är våra pengar de tar emot, och det skall då vara enligt beslutade regler. Vad gäller denna del av befolkningen så känner jag att saken nu borde vara utagerad. Juholt har tagit på sig pudelkostymen (omän lite motvilligt i början) och han har fått saken belyst i media så att alla som vill kan låta kunskapen om detta påverka deras val av parti inför nästa val. Allmänhetens intresse av att veva detta i media några varv till torde således vara ganska litet.

Partimedlemmarna: Vi som är medlemmar i det socialdemokratiska arbetarepartiet har dubbla skäl att vara onda på Håkan. Dels i egenskap av skattebetalare. I den rollen har jag redan förlåtit och glömt. Men vi har även rätt att ställa krav på Håkan eftersom vi givit honom förtroendet att vara vårt ansikte utåt. Vi har valt honom till vår partiordförande, till vår ledare.

I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet.

Jag tycker att Juholt får schavottera orättvist länge i media bara för att han är sosse. Jag tycker att media går borgerlighetens ärende och jag förstår som ovan skrivits inte riktigt varför det anses så mycket hemskare när en sosse fuskar än när en centerpartist gör det. Men oavsett vad jag tycker om det så visste Håkan att så är fallet. Han vet lika väl som vem som helst att en affär av det här slaget ger partiet så mycket negativ uppmärksamhet att det förtar effekten av tiotusentals timmar ideellt arbete. Monas slarv lika väl som Håkans är faktiskt framför allt en spark i magen på alla de partivänner som lägger all ledig tid för att försöka övertyga väljarkåren om det rimliga i en socialdemokratisk politik.

Nu har jag ingen anledning att ta det personligt eftersom det var ganska länge sedan jag delade ut någonting i den demokratiska socialismens tjänst. Så mitt gnäll gäller inte mig personligen, men väl massor av andra partikamrater landet över. Det är dem Håkan skall be om ursäkt i första hand.

Så; tycker jag att Håkan Juholt skall avgå?

Nej, inte i nuläget. Visar det sig att han åtalas för sitt fusk, då tippar jag nog över till ett ja. Men jag har mycket svårt att tro att så kommer att ske. Jag tror att man kommer att se över reglerna och gå igenom ersättningarna som betalats ut till samtliga riksdagsmän, och jag tror inte att Juholt är ensam om att ha tolkat reglerna till sin fördel.

Till sist: OM Håkan verkligen velat fuska, hade det då inte varit enklare att helt enkelt låta sambon vara skriven någon annan stans? Jag tror att det hela är mer försumlighet än fusk. Men om det slarvet bidrar till en moderat valseger även 2014, då har Håkan en ganska stor grupp redan utsatta människor att svara inför. Politik är på riktigt, och de som får sina liv söndertrasade av liberal skyll-dig-själv-politik de har inte råd med slarviga sossar på ledande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Strunta i ändhållplatsten, prata om nästa hållplats.

Och nu är det som om krisen i partiet aldrig funnits, som om vi inte alls förlorat två val i rad, som om vi hade 40% istället för 30% i opinionsundersökningarna, som om vi hade en modern och välsmord partiapparat att luta oss tillbaka på.

Vi har inte tagit åt oss någonting av det inträffade. Ingenting. Det är sorgligt. Inte för att partiet kommer att sjunka tillbaka till ett parti bland andra, partier i sig har inget värde, utanför att det innebär att den ekonomiska politik som våra politiska meningsmotståndare håller sig med nu kommer att få massor av tid på sig att växa sig stark och slå rot. Detta drabbar sjuka, arbetslösa och de som hade behövt en hjälpande hand längs vägen. Detta drabbar tanken på ett samhälle där vi hjälps åt när det behövs. Detta drabbar alltid de som inte kan eller vill lyckas på egen hand.

Visst kommer det att drabba de som blir av med sina ombudsmannajobb, de som inte kommer in i riksdagen och de som inte får bli ministrar. Många av dessa får nu titta över sina halvfärdiga utbildningar eller putsa av sina gamla yrkeskunskaper och ge sig ut på arbetsmarknaden för att i verkligheten få se vad moderat politik innebär.

Dessa partifunktionärer drabbas också, men det är inte dem jag vurmar för. Jag tänker på att det kommer att drabba alla oss som vill låta våra barn växa upp i ett samhälle där inte varenda val (och det blir många val) kan innebära en viktig skillnad, där inte privata försäkringsbolag avgör om man skall få vård efter en olycka och där det inte är mammas plånbok som avgör vilket utbildning man kan få. Det kommer att drabba alla oss som vill kunna gå runt i vår egen stad, i valfri stadsdel, utan att behöva vara rädda för att bli rånade och misshandlade. Vi som vill leva i en stad där alla känner att det är lönt att försöka, där alla känner att de får en rimlig chans att vara med.

Allt detta elände drar vi på oss (och andra) för att vi inte orkar stå emot traditionerna och ”så har vi aldrig gjort förr”-spöket. Allt detta elände drar vi på oss för att vi inte orkar utmana kraften i hur det alltid varit. Allt detta förstör vi för att vi inte orkar skilja mål och metod, för att vi inte orkar se vad som kan göras i dag och vad som måste vänta.

Partiet måste ta sina eviga värderingar om allas lika värde oavsett kapital och möjlighet att skaffa kapital, och använda dessa till att utforma en ny och spetsig politik riktad mot framtiden.

Kan inte LO var med på denna resa så kapa banden till LO. Har vi medlemmar som inte vill vara med på denna resa så låt dem gå och rösta på vänsterpartiet, det gör ingenting, Sverige behöver ett vänsterparti också. Vi måste våga fatta beslut om vad vi vill göra och vad vi inte vill göra. Det vi inte vill göra nu lägger vi i malpåse och så öppnar vi den om tio år och ser vad det då kan vara dags att plocka fram, till dess pratar vi inte om dessa förslag.

Vi måste bli attraktiva för de som vill åka en hållplats åt vårt håll. Det måste finnas massor av mittenväljare som kanske inte vill ha en socialistisk utopi, men som heller inte vill spendera dagarna med att läsa färgglada broschyrer från skolor, elbolag, vårdcentraler, sjukförsäkringsbolag, äldreboenden, förskolor, pensionsförsäkringsbolag, sjukhus etc. och hela tiden ha en gnagande känsla av att bli lurad hur man än vänder sig. Det måste finnas de som röstat blått i de senaste valen men som inte vill att barn skall rangordnas från första dagen på dagis, och som inte vill att vi skall uppfostra barnen till lydiga och okritiska informationskonsumenter redo att utan vidare reflektion vakta fångar i koncentrationsläger om det är det någon auktoritet säger att man skall göra.

Det måste finnas de som röstat på centerpartiet men som inte förstår varför Sverige skall slå av på takten i miljöambitionerna. Det måste finnas de som… jag listan på väljare som röstat borgerligt men som borde kunna attraheras av en tydligt socialdemokratisk politik kan göras hur lång som helst. Men för att locka dessa väljare måste man ha en politik för nästa och nästnästa mandatperiod. Man behöver inte en plan för hur man skulle vilja att allt var om allt var olika. Man behöver inte servera hela sin socialistiska ångest varje gång man öppnar munnen. Man behöver en vision om var vi vill vara om tio år, och viktigare man behöver en karta över hur man kommer dit.

Tydlighet innebär också att man på raka frågor kan ge raka svar om vad man inte tänker göra. Detta gäller både åt höger och vänster.

”Vi kommer att prioritera en fungerande välfärd framför ytterligare skattesänkningar. Detta innebär att vi under de kommande fyra åren inte ser något utrymme för ytterligare skattesänkningar.”

”Vi kommer inte att politiskt lägga oss i lönebildningen. Detta innebär att vi inte med politiska beslut kommer att motarbeta ökade löneklyftor. Däremot kommer vi att garantera de fackliga organisationernas möjlighet att sköta lönebildningen på rimliga villkor, och vi kommer att föra en skattepolitik som säkerställer att de med höga löner är med och bidrar lite mer än de med låga.”

”Vi kommer att garantera alla ungdomar rätten till en god utbildning. Är det så att detta kommer i konflikt med valfriheten inom skolan så är det valfriheten som får stå åt sidan. Detta innebär att vi kommer att inskränka den fria etableringsrätten för friskolor, och deras rätt att själva välja vilka barn som skall gå i de skolorna.”

Vi måste våga berätta vad vi kommer att prioritera, även när det innebär att vi prioriterar bort annat. Skulle det skrämma bort väljare ”so be it”. Alla kommer ändå inte att rösta på oss, och vi skall inte lura folk att göra det. De som gillar vår politik skall rösta på oss, de som gillar andras politik bättre skall rösta på andra. Det kallas demokrati. Sedan skall vi försöka förklara varför vi gillar vår politik, på ett sådant sätt att de som tidigare inte tyckte om den modifierar sin uppfattning och kanske röstar på oss. Denna opinionsbildning är kanske det viktigaste av allt. Det är detta högern varit så duktiga på under de senaste 30 åren. Lättare när man kan se det som en investering, men det innebär inte att vi får lämna den arenan fri.

Jag tror att vi skall byta fokus från att vara ett parti för LOs medlemmar till att vara ett parti för alla som vill ha ett rimligare samhälle. Alternativt skall vi dela upp oss i ett parti för dogmatiska arbetarepartister och ett för de som vill skapa ett rimligare samhälle för alla löntagare (och välvilliga kapitalister), men det är en nödlösning som jag inte tror vi skall ta till riktigt ännu. Innan vi har haft en hård och öppen debatt i konkreta frågor så vet vi ju inte riktigt hur skiljelinjerna ser ut eller om vi ens har några.

Så, fram för en öppen debatt med fokus på extrem tydlighet. Vi skall våga tala om vad vi vill och vad vi inte vill. Lite som moderaterna fast tvärt om kan man säga. Vi skall ha debatten internt, och vi skall komma till beslut i svåra frågor, kosta vad det kosta vill. När vi vet vad vi vill göra de närmaste tio åren så skall det vi inte vill göra ner i malpåsen märkt ”do not open until 2020”, och det som gömmer sig däri får inte diskuteras i debatter med andra partier (däremot skall det vårdas internt, eftersom vi kommer att behöva en politik om tio år också, och det som inte är görbart idag kanske är helt rätt medicin om tio år).

Sedan går vi ut till väljarna med budskapet om vad som är nästa och nästnästa hållplats. Alla som vill resa med oss den biten är välkomna, även om man inte vill med till ändstation.

Att vilja men inte nödvändigtvis säga

Man skall inte vara för försiktig, men hade det inte känts bättre om förmögenhetsskattediskussionen hade fått stanna på det socialdemokratiska ritbordet, om ens där?

Det fanns de med mycket små förmögenheter som faktiskt tvekade att rösta på oss i förra valet på grund av våra grumliga formuleringar om en skatt vi kanske skulle snickra ihop någon gång. Eftersom vi inte kunde precisera vilken typ av skatt det var som avsågs så spred sig oron bland de som sparat ihop någon eller några miljoner och som aldrig skulle kommit i fråga för skatten. Helt i onödan skapade vi bilden av ett parti som vill klämma åt de som fått lite över.

Visst, det finns de som behöver pengarna bättre än 40-talister med amorterade villor, och med de pengar som de ärvt efter från sina föräldrars lika amorterade villor på banken. Men vi har inte en politik som i närtid (eller någonsin) syftar till att jämna ut alla ekonomiska ojämlikheter, även om pengar skulle kunna göra mycket mer nytta både här och där.

Som jag skrivit tidigare, om vi inte har konkreta förslag som vi vill genomföra under de närmsta tio åren, oroa inte väljarkåren med att prata om vad vi hade gjort om inte om hade varit. Det fyller ingen funktion annat än att trösta det vänstersamvete som vi som ändå kommer att rösta på S bär på lite till mans.

Skall vi ha en förmögenhetsskatt (och jag är mycket tveksam) så utforma förslaget först och för fram det sedan. Tills det finns ett konkret förslag, svara ”Nej, vi har inga sådana förslag för närvarande” på frågor om vi vill införa en sådan skatt.

Vi upplevs som ett avundsjukt parti. Delvis beror detta på att vi är ett avundsjukt parti, och delvis beror det på att vi är så rädda för att uppfattas som cyniska och onda av våra interna vänsterkritiker. Jag tror att vi måste sluta vara avundsjuka. Vi skall ta pengarna vi behöver för att kunna säkra en god välfärd, lika för alla. Vi skall göra det därför att pengarna behövs, inte för att vi inte unnar de som har mycket pengar att ha det bra. Förmögenhetsskatten är, tror jag, en skatt som motiveras lika mycket av avundsjuka som av att vi behöver pengarna.

Våra interna vänsterkritiker skall vi ta på stort allvar och vi skall lyssna till vad de har att säga. Detta gäller både de personer vi har i partiet, andra partier och organisationer, och den lilla mini-Marx varje god socialdemokrat har på axeln. Ett pragmatiskt parti kommer alltid att ”tvingas” se verkligheten i vitögat och låta den styra politiken. Men den dagen vi inte tillåter oss att ha hjärtat längre till vänster än vad de faktiska förslag vi lägger i valda församlingar ibland kan antyda, den dagen är vi slut som politisk kraft. Vi måste orka föra en mittenpolitik och att samtidigt drömma om ett mer jämlikt och solidariskt samhälle. Det är jobbigt, men det är helt nödvändigt. Men vissa av dessa vänsterdrömmar måste vi lära oss att tala tyst om så länge vi inte har en plan för hur de skulle kunna omsättas i faktisk politik, och jag är rädd för att det kan dröja mycket länge.

Början till en ny väg framåt?

Minidebatten i rapport i veckan gav en ganska tydlig bild av var skiljelinjen går i svensk politik. Moderaterna vill fortsätta sänka skatterna och samtidigt satsa på forskning, utbildning och infrastruktur. Socialdemokraterna vill använda samma reformutrymme till att förstärka socialförsäkringssystemen och att satsa lite mer på infrastruktur, utbildning och en omställning till ett hållbarare samhälle.

Jag tror mer på den socialdemokratiska linjen. Jag tror att omställningen mot ett hållbart samhälle måste få företräde framför i stort sett alla andra frågor. Jag tror dessutom att denna omställning kan skapa en del jobb, både när vi gör den i Sverige och i form av export när vi lärt oss tekniker som andra senare kommer att behöva då denna omställning kommer att bli nödvändig i hela världen.

Jag tror inte att ytterligare skattesänkningar kommer att leda till så värst många fler jobb. Visst, det är kul att få lite mer pengar i plånboken, men det känns viktigare för mig att sjuka kan försörja sig och att arbetslösa inte skall behöva lämna hus och hem. Att få bukt med barnfattigdomen är viktigare än att medelklassen kan köpa ännu större plattTVapparater.

MEN. Och det är ett stort MEN. Jag röstade på socialdemokraterna 2006 och 2010. Jag kommer att rösta på dem 2014 också om inget oförutsett händer. Jag röstade S i valen 1992, 1994, 1998 och 2002 också. Jag är alltså inte en av de hundratusentals människor vi måste vinna tillbaka. Att jag hellre ser TW än AB som finansminister är alltså ganska ointressant.

Om vi skall vinna valet 2014 så räcker det inte med jublande kongresshallar fyllda av redan frälsta, eller att vi hundväljare sitter hemma och tycker att Tommy Waidelich verkar vara en bra kille. Vi måste hitta ett sätt att förklara vår politik som gör att de som övergav oss i de senaste valen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att det vi sett hittills av socialdemokratisk förnyelse räcker då.

Positiva tecken är att TW sade att AB gjort ett bra jobb under krisen. Detta är en mening vi aldrig hörde tidigare talesman säga, och det är en mindre gnällig ton som jag tror väljarna uppskattar. Vi skall inte glömma att de väljare vi vill skall plocka en S-märkt sedel i nästa val röstade på Anders Borg i det senaste valet. De vill då inte höra att de hade helt fel och att de var dumma. Naturligtvis är det så att hälften (eller någon annan andel) av det en borgerlig regering gör är sådant en S-regering också hade velat eller tvingats göra. All politik är inte partipolitisk, och all partipolitisk politik placerar inte S och M på olika sidor.

En annan positiv signal var en mindre rabiat inställning till RUT-avdrag. Jag tror inte att RUT är ett optimalt sätt vare sig att lösa medelklassens vardagspusslande eller att få ner arbetslösheten, men det är ett försök att hitta en lösning på ett problem som behöver belysas. En ordentlig funderare på skattekilar, svartjobb och vad okvalificerad arbetskraft skall hitta på är på sin plats, och sedan får man se om det mynnar ut i någon form av RUT-avdrag eller någonting annat.

Jag tycker att Waidelich gjorde en strålande debut, och att det han sade gav mersmak, både vad han sa och hur han sa det. Men ännu är vi inte framme vid en politik som vinner val 2014. Vi har långt att gå, och vi har många smärtsamma diskussioner att ta oss igenom internt. Jag tror att många partivänner ser en väg tillbaka till gammal socialdemokratisk politik i framför allt Juholts linjetal, och dessa kamrater kommer antingen att bli mycket besvikna under kommande år, eller så kommer vi att förlora valet 2014 också. Vi vinner inte val med en gammal politik, hur mycket vi redan övertygade än känner oss trygga och hemma i den. Vi vinner val med en ny politik riktad mot framtiden och med svar på dagens problem. Sedan skall denna politik vila på samma gamla socialdemokratiska idéer om faktisk frihet för alla, att alla skall med (inte bara de flesta som Håkan sade), om ett sammanhållet samhälle och allt det fina som fanns med i linjetalet. Samma gamla värderingar men en delvis ny politik, det vinner val.

Läs igenom Johanna Grafs punkter här. Tänk en stund och läs dem sedan igen. Tar vi inte dessa insikter på allvar så förlorar vi nästa val också. Vi måste hitta ett sätt att appellera till de som inte röstade på oss senast, eller så måste vi samarbeta med de som de röstar på, sanningen är nog att vi måste göra lite av båda.

Läs även Johan Westerholm om att vi måste tänka eget kring jobbskatteavdraget, Peter Andersson om debatten i rapport, Peter Högberg om att TW kanske har för bråttom.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Visst känns det bra så här spontant!

Lite överrumplad. Skall ta mig tid att gå igenom talet i detalj senare, men min spontana känsla är positiv. Tydlighet vad gäller att vi är för marknadsekonomi, att vi gratulerar och gläds med de som det går bra för och att vi ser att denna dynamik skapar välfärd. Tydlighet att vi är mot rovdrift och ultrakapitalism, tydlighet vad gäller solsidans ansvar för vår gemensamma välfärd, tydlighet vad gäller ett långsiktigt commitment för ett solidariskt samhälle.

Detta kan vara det jag länge efterlyst. En tydlighet kring vad som är socialdemokratisk politik. Ingenting nytt, utan samma eviga sociala demokrati, rakt upp och ned. Tydliga ställningstaganden mot barnfattigdom, mot pensioner som inte räcker utan privata försäkringar, mot rovdrift inom offentligt finansierad verksamhet. Spontant saknade jag ett tydligare ställningstagande för miljön. Det fanns där, men det var en bit ifrån det gröna folkhemmet som GP försökte introducera, men som aldrig riktigt fick fäste i rörelsen (utanför SSU).

Som sagt, vi har inte sett resultat och politik ännu. Jag har inte hunnit analysera talet i detalj. Men så här långt känns det som vi idag tagit ett stort steg framåt! Hoppas den känslan finns kvar om ett år!

***

Efter genomläsning kanske tydligheten i att vi inte skall vara ett avundsjukeparti inte var så uttalat som jag tyckte mig höra när jag satt i soffan framför TVn. Logiskt i och för sig, men lite synd. Nu var detta ett tal till oss medlemmar, och kanske först i andra hand till de väljare vi skall övertyga till 2014 men som inte betraktar sig som socialdemokrater idag, och då skall det nog vara så som talet var.

Jag har fortfarande lite svårt för paraply-metaforen. Skall vi verkligen nöja oss med att hålla ut ett paraply? Jag skulle nog bygga på denna metafor med lite "bjuda in", "erbjuda möjligheter för alla att förbättra sin situation" eller någonting sådant. Att bara sträcka ut ett paraply känns lite fattigt.

Jag gillar efter viss omtanke (ny?)lanseringen av begreppet social demokrati. Det kan nog bli ett bra samlingsbegrepp att använda i valrörelsen 2014, om vi redan nu fyller det med innehållet att det handlar om att vi skall ha en stark offentlig sektor som säkerställer att ALLA har lilkvärdig rätt till det riktigt viktiga i livet (utbildning, vård och omsorg). Rätt använt kan begreppet då bli ett sätt att vara fokuserad och tydlig, något vi saknat under senare år tycker jag.

Det kommer säkert mer om Juholt och hans framtoning längre fram även på denna blogg.

Är det de eller jag som tänker fel?

Det sveper en våg av privatiseringar och avregleringar över Sverige. Allt skall förändras, vare sig det fungerade ganska bra eller ej, vare sig man tror att det kommer att fungera bättre eller ej. Det verkar som om borgerliga politiker drabbats av en dogmatisk blindhet, och detta håller i ganska högt tempo på att trasa sönder det välfärdssamhälle det tagit hundra år att bygga upp.

Marika Lindgren Åsbrink skriver mycket bra om detta på sin blogg. Jag håller med henne i allt. Jag tycker även att försäljningen av Regina Kevius badkar har ett anslag av genialitet. Nykter analys på DN-debatt belyser också detta ämne (läs den artikeln!).

Det jag funderar över då jag står och tittar på allt detta är två saker:

1) Finns det en dogmatisk blindhet hos mig? Är det så att mina känslor för det jag kallar rättvisa och ett rimligt samhälle med åren har kommit att sammanflätas med tanken på offentliga lösningar så till en grad att jag inte kan se att både skattebetalaren och brukaren tjänar på att vissa saker utförs av privata entreprenörer? Om jag tog mig tid att verkligen lyssna till privatiseringsivrarna, och verkligen försöka förstå deras argument, skulle jag då komma till en något mer nyanserad bild av det som håller på att hända i Sverige?

2) Vad är det som gör att hyggliga människor, socialliberaler utan minsta anstrykning av nyliberalism och högertankar, kommer till slutsatsen att det är bra att avreglera apotek och bilprovning? Vad är det som gör att dessa välmenande socialliberaler blir blinda för konsekvenserna av friskolor och privata vårdcentraler? Är det så att de inte ser en effektivare offentlig sektor som ett alternativ eftersom de sätter likhetstecken mellan offentlig och ineffektiv? Är det så att de faktiskt tycker att det är en mänsklig rättighet att driva skola? Är det så att pratet om ”skattebetalarnas pengar” bara gäller om man skall satsa dessa pengar på de som har det svårt, och inte alls om man tänker ge dem till de som redan är rika?

Jag tror att jag och en socialliberal ser helt olika saker när vi tittar på offentlig kontra privat verksamhet. Där jag ser trygghet och avsaknad av förblindande profithunger ser hon trötthet, ineffektivitet och pampstyre. Där jag ser yuppies som dricker sig fulla på Stureplan för mina skattepengar ser hon effektivitet som ger rättmätig avkastning.

Jag tror att det finns en god portion av de borgerliga politikerna som faktiskt inte vill annat än att vård, utbildning och omsorg skall vara både solidariskt finansierad och jämlikt fördelad efter behov. Jag tror att det finns en bred majoritet i Sverige för detta (i mina ögon socialdemokratiska) synsätt. Men varför blir då den praktiska politiken precis tvärt om? Eller blir den inte det, är det bara mina sossetränade ögon som förväxlar privat med profitgirig?

Jag tänkte försöka läsa borgerliga bloggar med dessa nyfikna glasögon på. Jag vill förstå hur vi kan komma till så olika slutsatser. Jag vill utgå ifrån att inte alla borgerliga människor vill ha ett samhälle där de som ”lyckas” kan köpa sig en god vård, bra utbildning till sina barn och bra omsorg för sina föräldrar och en dag för sig själva, och där ”de andra” skall stå med mössan i hand och tacka så ödmjukast för de skärvor som kan komma deras väg. Jag vill utgå ifrån att det finns borgerliga politiker som faktiskt tror att privatiseringarna leder till att vi får ut mer vård, utbildning och omsorg ut våra skattepengar, även om några procent används till att värma fickorna på privata intressen.

Jag skall löpande försöka redovisa utfallet av mina studier här på bloggen. Jag hoppas kunna finna ett frö till ömsesidig förståelse goda krafter emellan. Jag tror nämligen inte att varken alla borgerliga väljare eller alla borgerliga politiker är onda, snikna och allmänt nyliberala. Vi får se vad jag kommer fram till.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Dagens ordflod

Är det OK att röka, äta helt fel, inte motionera och sedan komma till skattebetalarna med sin sjukhusnota?

Vi har ett individuellt ansvar för vår hälsa, lika väl som för alla delar av vår personliga situation. Men det ansvaret kan inte vara fullständigt, det blir orimligt och det luktar liberalism i dess allra otäckaste form.

På samma sätt som jag skall ha rätt till A-kassa även om jag i någon mening ”valt” att ha en dålig utbildning, så måste jag kunna få sjukvård även om jag ”valt” att missköta min hälsa.

Det finns två starka skäl till detta:

Det första är att vi inte kan lämna människor i sticket även om de själva kan anses ha bidragit till sin situation. Man gör inte så. Alla skall med, även de som gjort ett och annat dåligt val längs vägen. Ett samhälle som tillåter att man kan straffa ut sig ur gemenskapen blir inget bra samhälle, för någon. Vi skulle alla förlora på att exkludera våra medmänniskor från rätten till en trygg vardag, baserat på att de har sig själva att skylla.

Det andra är att det inte finns något så enkelt som ”ett eget val”. De allra flesta av oss har vid massor av tillfällen gjort något vi visste att vi ”egentligen inte borde”. Vi har alla valt fel, antingen för att vi haft för dålig kunskap, eller för att vi i stunden inte orkat göra rätt. Vi styrs inte till 100% av rationella beslut, vi styrs till stor del av en massa strukturer och faktorer som vi helt eller delvis saknar kontroll över. Detta gör att det inte blir rimligt att fullt ut låta någon ta konsekvenserna av dåliga val.

Riktigt dåliga val skall vi hjälpa människor att inte fatta genom att se till att de inte går att välja. Vi skall fortsätta förbjuda narkotika. Vi skall ha stränga regler för vilka lån som får erbjudas. Vi skall ha tvingande försäkringar för sjukvård. Vi skall ha en skattefinansierad utbildning så att det inte går att använda de pengarna till annat. Vi skall ha starka fackföreningar och bra kollektivavtal så att det inte går att ta jobb med för dålig lön.

Andra val skall vi styra bort oss själva ifrån genom skatter (tobak, alkohol, bensin etc) eller genom att på andra sätt försvåra dem (till exempel genom att förbjuda eller reglera viss marknadsföring).

Goda val skall vi uppmuntra genom skattelättnader, information och hjälp. Det kan handla om avdragsrätt för friskvård, sluta röka program på vårdcentralen eller information i skolan. Kommunen skall ha konsumentvägledare och tjänstemän som hjälper folk med ekonomiska frågor. Skolan skall fostra individen till kloka konsumenter, hälsomedvetna kostkonsumenter och lagom flitiga motionärer.

När samhället så gjort vad det rimligen kan så faller ansvaret på individen att göra rätt för sig själv, och att lära sina barn att göra rätt.

Lyckas man trots denna hjälp, trots dessa förbud och trots sin egen goda vilja att göra fel, då måste vi alla (det vill säga samhället) finnas där med en hjälpande hand. Storrökaren skall få behandling för sin lungcancer, den felförsäkrade skall få socialbidrag, den skuldsatte skall få budgetrådgivning och skuldsanering. Den som inte skött skolan skall få vuxenutbildning och hjälp att skaffa ett jobb, den överviktige skall få sina knän opererade, den med ett kriminellt förflutet skall efter avtjänat straff få en revansch i samhället och ingen skall tvingas ta ett jobb för en lön man inte kan leva för.

Alla skall få vara med. Ingen handling kan diskvalificera en från medlemskap i samhället. För alla handlingar har individen det största ansvaret, men för ingen handling kan samhället helt avsäga sig sitt ansvar. Ingen verkar i ett vakuum, alla handlingar är en reaktion på de strukturer och omständigheter individen befinner sig i.

Men detta är väl alla överens om?

Ja, det kan man ju säga. Vi har i svensk politik idag ingen som förespråkar en total nyliberalism. Vi har heller ingen som förespråkar en total avsaknad av individuellt ansvar. Det man får titta på är hur mycket eget ansvar man tycket att individen skall ta, och vilka konsekvenser det är rimligt att man låter individen lida om de väljer fel.

Helt otippat så tycker jag att moderaterna går på tok för långt i riktning mot ett ökat individuellt ansvar. Man vill ha klyftor, man förstår inte varför de som ”lyckas” skall behöva betala för de som ”väljer fel”. Jag tror även att man ser klyftor som en motivator. ”Hungriga vargar jagar bättre”-principen gäller och man tror att otrygghet och ökade ekonomiska klyftor gör att alla i samhället lyfter sig lite vilket alla får nytta av. Att ”alla” sedan inte betyder riktigt alla det är ett pris man får betala - ”Ingen omelett utan knäckta ägg” tycks vara moderat politik.

Jag har lite svårare att förstå varför de andra borgerliga partierna hänger med på denna politik. Det är inte socialliberalt att slänga av folk från tåget för att de inte har pengar till biljetten. Det är inte centerpolitik att låta de som kan betala få bättre utbildning. Det är inte kristdemokrati att vårdens kvalitet och tillgänglighet skall avgöras av var du har råd att bo.

Jag tror att mittenpartierna i regeringen drivs av en mycket stark aversion mot det man uppfattar som det maktfullkomliga, dryga, självgoda, anti-liberala jättepartiet socialdemokraterna. Man är så mycket mot socialdemokraterna att man är mot vår politik även om det är den man egentligen själv skulle ha fört om vi inte funnits. Vi vill ha kontroll över var man lägger vårdcentraler, alltså vill de borgliga mittenpartierna inte ha det. Vi vill ha kontroll över skolan så att alla elever skall få en fullgod (och till och med lika god) utbildning oavsett var de råkar bo, alltså är de små borgliga partierna mot detta.

Jag tror att denna ”vi-vill-inte-vara-sossar”-ångest driver ganska kloka människor i armarna på de betydligt mer cyniska och egoistiska moderaterna. Detta skapar då också en selektiv blindhet. Man vill så gärna att marknaden skall lösa vården i Stockholm att man vägrar se de faktiska effekterna av ett allt för långt drivet vårdval. Man vill så gärna att marknadsmekanismerna skall fungera inom skolan att man inte ser hur utbildningen urholkas i takt med att vinsterna ökar och hur de redan utsatta barnen i resurssvaga områden får sin skola förstörd.

Jag tror att vi socialdemokrater måste hjälpa de ”goda” borgarna att få upp ögonen för vad som är på väg att hända. Vi måste samla alla goda och halvgoda krafter till motvärn mot sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-samhället som moderaterna håller på att bygga.

En sak vi måste göra är att förändra oss. Vi måste bli en kompis man vill leka med. Att vi är ett jättestort parti har vi ju dessvärre redan löst, nu måste vi ta hand om självgodheten, maktfullkomligheten och den dryga framtoningen. Vi måste lära oss att bli ett parti bland andra. Vi måste lyssna på andra och ibland säga ”Aha, det tänkte vi inte på”, och ibland säga ”nej, så vill vi inte ha det eftersom vi tror att…”. Vi måste bli lyhörda mot den politiska mitten. Vi måste även vara lyhörda mot vänsterpartister, miljöpartister och särintressen (även de som inte är LO). Det finns kloka människor och kloka idéer lite över allt, och den politiska kraft som förmår att lyssna till och sålla bland alla dessa idéer kommer att vara den som är bäst lämpad att föra Sverige in i framtiden.

Kan vi bli ett lyssnande och samtidigt förklarande parti, då har vi alla chanser att återta positionen som navet i svensk politik. Blir vi dogmatiska, slutna och säkra på att vi är bäst på allt, då går vi mot en långsam död som politisk rörelse, och det är det bara moderaterna och egoismen som tjänar på.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.