söndag 3 juni 2012

Medlemmarna har alltid rätt, även när de har fel

Kommentar till ett blogginlägg på ”Mitt i Steget”.

En av John Cleeses figurer säger i en av Monte Pythons sketcher att han vet att det han säger inte är populärt, men att han aldrig strävat efter popularitet...

Jag tror att den enskilde medlemmen, som inte sitter i position där man behöver ta ansvar för en politisk helhet, lätt hamnar i en position där man i enskilda frågor gillar sådant som är enkelt att gilla. Det kan vara kostsamma reformer, miljövänliga förbud oavsett påverkan för näringslivet, eller moraliskt självklara ställningstaganden i utrikespolitiska frågor som man gör utan att tänka på vad det skulle innebära i det stora världspolitiska pusslet.

Jag tror att vi som är medlemmar i partiet ofta är det för att vi drömmer om en rättvisare och rimligare värld där alla människor kan ha det rimligt bra, och där alla kan följa sina bästa stämningars längtan. Vi gör detta utan att vilja tänka på eller förstå att de människor som skall leva i detta drömsamhälle kanske inte är (och kanske aldrig kommer att) mogna att göra det. Den solidariska och flitiga individ som skulle krävas för att gå ut och göra sitt bästa varje dag för det allmännas bästa kanske inte finns och kanske aldrig kommer att finnas. Detta vill vi inte inse, dels för att det kanske är lite svårt, och dels för att det gör för ont. (Mer om det här)

Partiledning, och ledning på olika nivåer, har däremot en mer vardaglig kontakt med konkret politik. De fattar varje dag beslut där man måste välja mellan olika förslag, samtliga med både bra och dåliga sidor. De ser att reformer skall finansieras, att miljökrav kan kosta arbetstillfällen och att man inte kan förfara hur som helst i utrikespolitiken. Men de vill samtidigt också reformera, rädda miljön och befrämja demokrati och mänskliga rättigheter. (Om att man ibland får nöja sig med vad man kan få)

Men, och det skall man vara vaksam på tror jag, de som lever på politiken har även ett intresse av att socialdemokraterna skall fortsätta vara ett stort parti som kan försörja många människor (eller i alla fall just dem). Nuvarande ledning har alltså egoistiska skäl för att följa opinionen snarare än att leda den, att röstmaximera snarare än att försöka flytta samhället i riktning mot en rättvisare och rimligare position om det skulle riskera att störa väljarna.

Så det finns minst två anledningar till att ledningen ligger "till höger" om medlemmarna, och ingen av dem innebär att vi har fel medlemmar. Men vi har ett problem i partiet om vi inte klarar av att utbilda och öppna upp strukturerna i ungefär samma takt. Medlemmarna har nämligen alltid rätt, oavsett hur fel de har.

Läs andras kloka tankar på netroots.

För övrigt anser jag:
Att det är en märklig uppfattning att HBTQ-personer i Sverige skulle leva i en tryggare värld om det inte fanns poliser.
Att jag borde gått och lagt mig för länge sedan.
Att det kanske vore bättre på lång sikt om HBK stannade i superettan ett år till.

lördag 2 juni 2012

Individualiserad solidaritet

Kommentar lämnad på Ulf Bjerelds inlägg på programkommissionens blogg:

Jag känner igen mig precis i definitionen av en självförverkligare. Men jag är socialdemokrat (och partimedlem) och jag kommer att rösta på S utan vare sig RUT, fria skolval, privata alternativ i vården eller gynsamma regler för småföretag, så det jag skriver här handlar om gruppen i allmänhet snarare än om mig. 

Jag tror att en stor grupp av självförverkligarna aldrig kommer att röst på oss, så dem kan vi lägga åt sidan.

Jag tror att de övriga kan tänka sig att betala relativt hög skatt och att vara med och solidariskt finansiera vård, utbildning  och omsorg. Men då vill de veta att skattepengarna används effektivt, och de vill inte behöva skämmas för den delen de får behålla. (Mer om det här)

Jag tror att denna grupp potentiella S-väljare är mycket måna om känslan av att få vara piloter i sina egna liv. De vill inte bli styrda i sina val av skola, vårdcentral eller pensionsförsäkringar. De är vana vid att ha konsumentmakt då de är konsumenter, och makt över sin egen tid då de förhandlar med sina kunder/arbetagivare. De är vana vid att kunna hota med att resa sig upp och gå om det inte passar dem. Tar man ifrån dem denna makt blir de frustrerade och känner sig omyndigförklarade, och då röstar de på någon annan. (mer om det här)

Jag tror också att dessa väljare känner att de bidrar mer än de får tillbaka. För att ställa upp på detta vill de veta att ingen (eller så få som möjligt) missbrukar systemen de finansierar. Vi måste visa att vi inte är ett bidragsparti, utan att vi avkräver alla medborgare att de är med och tar sitt eget ansvar för sig själva. Sedan skall vi ha generösa system som är med och stöttar alla som behöver det så ofta de behöver det, men det fråntar inte individen hens eget ansvar. (mer om det här)

Nu skall vi inte gå ifrån alla våra värderingar och principer för att locka denna grupp. Tvingas vi bli moderater för att vinna val, då är det ingen idé. Då är det bättre att satsa på opinionsbildning och försöka få med folk på våra idéer. Vi skall leda opinionen, inte för mycket låta den leda oss. En svår balansgång, men nödvändig.