tisdag 26 juli 2011

Vi skall fortsätta vara oeniga!

I svallvågorna av det avskyvärda som hänt i Norge är det lätt att känna att vi alla skall vara vänner och att alla meningsskiljaktigheter skall sopas under mattan. Man kan tycka att det känns futtigt att bråka om ett femte jobbskatteavdrag hit eller fas 3 dit.

Visst är det så att många av de frågor vi brottas med i vardagens politik är futtiga när de ställs mot tsunamis eller massmord och terrordåd. Men det gör inte dessa frågor mindre viktiga. Vi får inte sluta diskutera hur vi vill ha vårt samhälle konstruerat bara för att en dåre i Norge mördar ungdomar på sommarläger för att han hatar deras åsikter.

Jag tror att det är precis tvärt om.

Det finns massor av konflikter inbyggda i ett samhälle. Det finns strukturer av makt och maktlöshet som påverkar individerna i varje stund. Dessa konflikter skall man inte släta över och gräva ner. Vi måste fortsätta belysa orättvisor och leta efter strukturer som förtrycker.

När vi sedan hittar dessa skall vi formulera politiska förslag på hur man skulle kunna skapa ett rimligare samhälle. När de olika intressena i samhället sedan skapat sina analyser och sina förslag så skall vi ha en öppen debatt om hur lagar och regler skall vara utformade, vilka skatter vi skall ha och hur de skall användas. Det är detta som är motsatsen till den politiska extremismens väg.

Vi hedrar inga offer genom att sopa motsättningarna under mattan, vi hedrar dem genom att diskutera meningsskiljaktigheter i en respektfull ton och genom att använda ordet som medel, inte våldet.

I det demokratiska samhället och samtalet måste det kunna finnas plats för olika idéer och åsikter. Vi kommer aldrig att vara överens om var skåpet skall stå, och det är heller inte målet. Det vi skall kämpa för är ett samhälle där alla har rätt att säga sitt utan att behöva vara rädd för repressalier av ena eller andra slaget. Det vi skall kämpa för är ett debattklimat där man kan respektera sina politiska motståndare.

Vem har rätt till vilka känslor?

Någonting alldeles fruktansvärt hemskt har hänt. Alla är chockade, ledsna och förbannade. Hur kunde detta hända? Hur är man funtad om man kan stå och skjuta ner 80 ungdomar med berått mod?

Först och främst måste tankarna få lov att gå till de som förlorade nära anhöriga, vänner, kamrater eller andra de tyckte mycket om. Det är dessa tusentals människor som idag känner en personlig sorg som egentligen inte blir vare sig värre eller enklare av att det var 90-talet andra som också dog på samma gång. Detta är de människor som attacken drabbat värst. Naturligtvis tänker jag också på de som skadats under attacken och på de som bär på själsliga sår som sent kommer att läka.

Men när en massaker av detta slag äger rum så drabbar det inte bara de direkt berörda, utan vi är många miljoner människor i Norge, Skandinavien och i resten av världen som också känner starka känslor. Vi känner sorg, vi berörs av de hemska berättelserna, vi tänker oss in i hur det hade varit att själva vara där eller att sitta vid telefonen och vänta på att våra barn skulle ringa och säga att de överlevt. Vi känner rädsla för vad någon dåre skall hitta på nästa gång, vi känner ilska eftersom vi känner att dådet även är riktat mot oss i olika egenskaper. Vi känner sympati med det land som drabbats men vissa av oss känner även en solidaritet med den organisation som var huvudmålet.

Här kommer nu en kamp om sorgen in i bilden. Ingen (hoppas och tror jag) försöker konkurera med de närmast sörjande och drabbades sorg. Den är unik och personlig. Men den allmänna sorgen och ilskan, den blir det en slags konkurrens om, och det tycker jag är lite konstigt. Jag tänker nu främst på flera av de kommentarer som kommit fram i samband med att socialdemokrater kallat detta en attack mot socialdemokratin. Man anklagar socialdemokrater för att försöka lägga beslag på sorgen och för att försöka göra partipolitik av katastrofen.

Jag tycker att det är ganska rimligt att man som socialdemokrat upplever det inträffade som en attack mot socialdemokratin som organisation och som värderingskomplex. Det var ju det. Mördaren har själv beskrivit att han utförde sitt vidriga dåd för att försvåra det norska Arbeiderpariets rekrytering och återväxt. Attacken var således inte bara riktad mot det öppna samhället i allmänhet, utan faktiskt specifikt mot de norska socialdemokraterna. Terroristen hade i just detta fall inte lika gärna kunnat anfalla ett scoutläger eller ett läger med ungliberaler. Det var socialdemokrater han hatade och ville döda.

Detta gör inte att statsminister Reinfeldt på något gjorde fel när han kallade dådet för en attack på det öppna samhället. Det är ÄVEN en attack på det öppna samhället, det är även en attack på demokrati och medmänsklighet. Som en del av det demokratiska samtalet har Fredrik Reinfeldt en självklar rätt att känna att attacken även var riktad mot det han står för, och han har all rätt att känna sorg utifrån den aspekten.

Så att vi socialdemokrater känner oss attackerade utifrån vår tillhörighet som just socialdemokrater förminskar inte på något sätt andras rätt att känna sig attackerade utifrån andra tillhörigheter. Det är ingen tävlig i att känna sig mest attackerad eller att känna störst sorg. Jag har vänner som bor i USA. De känner ingen av de drabbade, de är mig veterligen inte socialdemokrater och de är inte norrmän. De har gråtit över det inträffade, och deras sorg är äkta, deras och värd all respekt.

Norrmän har en självklar rätt att känna sorg och bestörtning utifrån att det är Norge som utsatts för en fruktansvärd attack, tveklöst den brutalaste som utspelat sig i norden sedan kriget. Förespråkare för ett demokratiskt samtal har en självklar rätt att känna sorg eftersom terrordådet utförts mot ett öppet samhälle. Muslimer och marxister måste få känna sig utsatta eftersom dådet motiverats som en attack mot deras rätt att finnas. Politiskt aktiva i demokratiska partier måste få känna en sorg, rädsla och ilska eftersom attacken utförts mot den organiserade politiken. Och så vidare och så vidare.

Mest av allt har alla människor rätt att känna sorg, ilska, rädsla och besvikelse över det faktum att en människa kunnat göra något så ondsint, beräknande och fullständigt omänskligt som att kallblodigt skjuta ner nästan hundra unga människor som inte gjort honom annat än att råka vara på ett läger vars politiska inriktning han ogillade. Att det kan finnas en människa som kan göra någonting sådant fyller oss alla med de starkaste känslor. Vi förstår inte, och vi vill inte förstå.

Alla människor har rätt att känna sorg inför det inträffade, och alla människor kan känna starkt för de drabbade och deras familjer och vänner. Vi skall inte solka ner deras sorg med att käbbla om vem som har rätt till vilken känsla.

fredag 1 juli 2011

Jag hade helt fel!

Jag var ung (kanske 23) och, skulle det visa sig, lite dum. En SSU-kompis hade blivit vald till kongressombud och ville skriva en motion, kanske för att ha något att prata om på kongressen. Vi träffades hemma hos honom över lite plockmat och en flaska vin, och vi försökte krysta fram en motion.

Det var nu det visade sig att jag var dum. Jag hade en idé om att det var viktigt för samhället att ungdomar läser naturvetenskaplig linje på gymnasiet (det fanns linjer på gymnasiet på den tiden). Jag hade en idé om att man skulle skapa ekonomiska incitament för niondeklassare att välja N eller T på gymnasiet. Vi skrev en motion som i princip innebar att de som valde en av dessa linjer skulle få högre studiebidrag.

Det lustiga är att jag kom att tänka på denna gamla motion igår av någon anledning. Jag tänkte ”oj vad dumma vi var på den tiden”. Så elitistiskt, orättvist och dumt tänkte jag.

Otroligt nog är jag inte ensam om att vara så dum. Bara timmar efter att min ungdomssynd befriat sig från glömskans trygga vrå så läser jag i aftonbladet att Svenskt Näringsliv tycker att man inte skall få lika mycket studiestöd om man på universitetet/högskolan läser humanistiska ämnen som konst, teater eller filosofi.

Svenskt Näringslivs hemsida har man mildrat det hela lite och pratar om hobbykurser som Svampkunskap och Kreativ matlagning. Måhända tyder denna skönmålning på att man insett sitt klavertramp, för i rapporten står det tydligt att det handlar om att "konst- och humaniorautbildningar".
Civilingenjörer har betydligt större sannolikhet att
hitta jobb än humanister – trots detta viker inte ansökningarna till konst- och humaniorautbildningar. Skulle man belönas med lägre studielån och högre bidrag om man läser en av arbetsmarknaden efterfrågad utbildning så skulle kanske fler välja bristyrken. Syftet är alltså att inkorporera samhällsekonomiska utfall i studiemedlen för att de på så vis ska ingå i de överväganden som blivande studenter gör. Det skulle vara ett effektivt signalsystem som inte hindrar någon från att läsa sitt favoritämne men som uppmuntrar personer att läsa något som både de själva och samhället kan dra nytta av.
Jag tror att samhället gör sig självt en rejäl otjänst om man inte erbjuder studenter kurser i humaniora. Jag har själv läst historia, filosofi och psykologi på universitetet och jag är inte säker på att dessa studier bidrar mindre till att göra mig till en produktiv IT-konsult än de ämnen jag läste på Chalmers och Handels. Alla människor mår gott av att bredda sina vyer, och hellre än att sänka studiemedel för de som intresserar sig för lite mindre inskränkta ämnen än de Stefan Fölster gillar så borde man kanske tvinga läkare, jurister, ingenjörer och ekonomer att läsa en kurs i filosofi eller konstvetenskap.

Ett samhälle som inte har råd med litteraturvetenskap och teater är i sanning fattigt, och Sverige är verkligen inte så fattigt. Jag hade helt fel och Stefan Fölster har, som vanligt, helt fel.

Om universitet och högskolor skall erbjuda kurser i Yrkesinriktad svampkännedom och Brödkunskap? Ja, kanske det!