Resterna av en annan man

Där ligger han i sin monter. Eller i alla fall de rester som finns kvar av honom. Han levde för mer än fyra tusen år sedan. Liksom alla andra som levde på den tiden så dog han. Detta delar han med alla oss som lever nu. Vi kommer också att dö.

Vi vet egentligen ingenting om honom. Kanske blev han mördad med en yxa. Kanske hade han någon form av genetisk defekt. Vi vet några saker om honom som kanske är sanna. Resten vet vi ingenting om. Hade han barn? Var han hungrig ofta? Trodde han på en gud? Var han lycklig? Vad tyckte han om att göra?

Rolfåkersmannen finns inte längre. Hans liv spelar ingen roll längre. Det enda som fortfarande spelar någon roll är hans skelett. Det gör honom unik. Av alla de människor som levde då, på den tid som vi kallar stenåldern, så har han lämnat ett litet tecken efter sig. Vi vet att han fanns. De andra som han delade sin vardag med har vi inga spår av alls.

En dag kommer jag att vara så där obefintlig. Ingen, inte en enda människa, kommer att ha någon som helst aning om att jag funnits. Min kropp, eller ens delar av den, kommer med stor sannolikhet inte att ligga i en glasmonter och påminna folk om att jag funnits. I det relativt korta perspektivet fyra tusen år är min existens helt ointressant.

Jorden har funnits en miljon gånger så länge som Rolfåkersmannens skelett.

De svindlande perspektiven av min obetydlighet skulle göra min helt tillintetgjord om jag kunde förstå dem. Men eftersom jag inte gör det så kan jag fortsätta oroa mig för trivialiteter i min vardag. Mitt psyke hindrar mig från att inse att jag kan vara oviktig, ja rent utav helt meningslös. För mig är jag ju centrum av universum. För mig är jag allt. Jag kan bara bry mig om annat om det på något sätt kan sättas i relation till just mig.

När jag tittar på skelettet framför mig så bryr jag mig eftersom jag kan sätta det i relation till min egen existens. Kvarlevorna är en del av min historia, de knyter mig till sig genom min historia. Benen där på musselbädden är också en länk in i framtiden. De berättar för mig att den dagen skall komma då jag fanns för fyra tusen år sedan. Avsaknaden av skeletten av alla de tusentals andra som levde på den tiden berättar för mig att ingen kommer att veta att jag funnits. Allt detta är saker jag bryr mig om efter som de centreras kring mig.

För mig är min egen berättelse så viktig att jag tror att det finns en massa saker som jag måste göra. Jag tror att jag måste spela med i de andra människornas spel. Den sociala apan är så mån om vad flocken kan tänkas tycka och tänka att den köper vissa kläder för pengar den tjänat genom att göra sådant den egentligen inte alls har lust till.

Mannen som dog och vars skelett hittades norr om Rolfstorp, han brydde sig antagligen också om vad andra tyckte om hans kläder. Kanske hade han en kam för att kunna vara snygg i håret? Hade han inga pärlor att smycka sig med så tittade han antagen med avund på de som hade det.

Idag är det ingen som bryr sig om ifall han hade några pärlor eller ifall han rent utav hade ett smycke i brons. Det är ingen som bryr sig om den person han var över huvud taget. Vi tittar på hans ben och förundras över att de är så gamla. Den enda merit som med året bestått är just att det gått en massa år sedan han dog. Det enda som skapar intresse bland oss som tittar på kvarlevorna är det som inte fanns där när han var i livet. Då var det inte fyra tusen år sedan han dog.

Börja prata om vår politik, sluta prata om deras.

Följande körs ut på Twitter under dagen. Ett litet test att publicerar längre resonemang uppdelade i 140-teckensportioner. Jag kör så får jag se...

Partipolitik i en demokrati handla om att samla mer än hälften av rösterna så att man kan driva igenom den politik man vill se genomförd.

Men eftersom man kommer att tvinga på motvilliga människor sin politik så finns det en strävan att kunna hävda moralisk rätt.

Man vill alltså ha en argumentation som man själv tycker borde göra att ”alla” skulle kunna rösta på ens politik.

Med detta perspektiv blir man därför glad när man ser JÅ sitta i en TV-studio och målas ut på ett sätt som 70% av alla skrattar åt.

Med våra spelregler, som innebär att man skall kunna respekteras av alla, har ju etablissemanget vunnit. SD kan inte försvara sig.

Problemet är ju då bara det att Åkesson inte bryr sig om detta. Han vet att 70% tycker att han har helt fel. Men det spelar ingen roll.

Han förstår att dessa 70% ändå aldrig skulle rösta på honom, men att de andra känner att delar av deras oro och rädsla får en röst.

PK-eliten, och resten av etablissemanget, skrattar åt SDs skrivningar där svenskhet definieras med hjälp av bonader och folkdräkter.

Men JÅ vet att hans väljare, och en stor grupp till, förstår precis vad han menar med svenskhet. De bryr sig inte om exakta definitioner.

När vi skrattar åt JÅ och hans bonader, så skrattar vi också åt en stor grupp ”vanliga väljare”. Vi lär dessa att vi tycker att de är fåniga.

Vi lär dem att om man förstår vad Jimmy och hans gäng menar med svenskhet, då är etablissemanget mot en, men SD förstår.

På detta vis driver vi massor av vanliga svenskar rakt i armarna på ett fascistiskt parti.

Vi gör det eftersom journalisterna inte kan hålla fingrarna i styr, utan de vill alla bli den som knäckte Jimmy.

Alla journalister lyckas, alla knäcker Jimmy. Alla får oss i PK-maffian att skratta åt Jimmy.

Men när de gör det så får de oss också att skratta åt ganska många väljare. Den ”vi och dom” känsla som SD vill skapa, skapar vi åt dem.

Hübinette krossar JÅ i TV, och vi skrattar gott. Sedan kommer nästa mätning och vi skakar förundrat på huvudet åt SDs ökande siffror.

Skratta bäst som skrattar sist. Jag tror vi kan skratta sist om vi slutar ”ta debatten” och istället fokuserar på vår egen politik.

En politik som skapar hopp och chanser för de som snubblar och behöver hjälp. En politik för jobb, utbildning och boende åt alla.

En politik för jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. En politik vi kan sälja in till 60% av väljarna, inte till alla.

Jag tycker ju att vi i S och MP i stora drag har denna politik. Men det fattas viktiga pusselbitar, och tiden rinner iväg.

Så, för att sammanfatta: Vi skall tala om vår politik, inte om deras. Vi skall visa på våra fantastiska företrädare, inte mobba deras.

Får man nätmobba Pär Ström?

Man skulle kunna göra rubrikens fråga ett par steg mer generell, och fortfarande ha kvar samma svar. ”Får man någon gång mobba någon alls på något ända sätt?”. Svaret är ”Nej, det får man inte.”

Men om man nu tycker att vissa personer i bloggar och debattartiklar beter sig illa och framför riktigt vidriga eller riktigt korkade åsikter, vad skall man göra då?

Jag tror att det bästa vore att helt enkelt ignorera dessa chauvinistiska, rasistiska eller på annat sätt inskränkta individer. De har sin självklara rätt till vilka åsikter som helst, och i de flesta fall har de även rätt att framföra dem (inom yttrandefrihetens ramar). Men genom att bemöta dem, länka till deras texter för att visa vilka idioter de är eller på något annat sätt referera till dem, så ger vi dem en arena de inte skall ha.

Om någon skriver att det inte finns någon könsmaktsordning, och att det egentligen är männen det är mest synd om i det här samhället, så är det en knasig åsikt. Men just därför skall man inte hjälpa till att sprida den, inte ens för att visa andra hur dumma texter det finns. Det man skall göra (tycker jag) är att skriva en egen text om hur viktigt det är att vi alla hjälps åt att belysa könsmaktsordningen, och hur knasigt det är att inte se att den finns. Detta utan att med ett ord nämna den knäppskalle man egentligen bemöter.

På det viset bidrar man till ljuset, och man undviker att sprida mörkret.

Om man känner att man förgås om man inte får gå i svaromål, så för debatten på bortaplan. Ta diskussionen i det forum där åsikten redan finns. Visst, det är tufft att diskutera på motståndarens planhalva, men där gör man ingen skada, de som läser där vet ju redan om att den obehagliga personen finns och vad hen tycker.

Sen är det väl så att någonstans längs vägen så blir en person eller en organisation så välkänd att det är dags att börja ta debatten. I fallet med Sverige Demokraterna tycker jag definitivt att vi nått dit, och kanske är det så med herr Ström också nu när goda krafter redan satt så mycket ljus på honom att det inte längre går att ignorera honom.

Men även i detta läge skall man noga överväga var, hur, när och i vilka former man debatterar. Fortfarande gäller att vara noga med att inte bli en del av de obehagliga åsikternas plattform. Att man i varje debatt man tar är noga med att den nytta det gör att man får lov att komma med motargumenten är större än den skada det gör att man med sin egen uppmärksamhet legitimerar det ondas existens. Det gäller att försöka skaffa sig kontroll över frågeställningar och att inte dras med i en debatt där redan det faktum att frågan diskuteras är skada nog.

Vem är det då som skall vara försiktig med att skänka uppmärksamhet åt korkade åsikter? Ja, det är så klart alla, men viktigare ju mer uppmärksamhet man själv har, och som man alltså kommer att ge bort.

Vilka åsikter är det då jag tar mig friheten att kalla obehagliga, onda och krokade? Ja det är naturligtvis något var och en får besluta om. Vissa kanske tycker att de åsikter jag för fram på min lilla blogg är sådana, och i så fall är jag själv just ett exempel på någon man lätt skulle kunna tiga ihjäl innan fler får upp ögonen för mina åsikter. Själv tänker jag framförallt på rasistiska och homofoba åsikter, men även väl så korkade åsikter som antifeministiska á la herr Ström eller de vidriga åsikter om överviktiga på reklamaffischer som framförs av vissa avskyvärda bloggerskor vars namn jag i enlighet med det jag just skrivit inte skall nämna här ingår.

Mer ”vanliga” åsikter som liberala, konservativa eller kommunistiska känner jag inte samma betänkligheter inför att belysa och bemöta. Visst kan det vara problematiskt om liberala krafter får fram nya duktiga debattörer, men det kommer de att få ändå via de arenor de besitter, och en ständigt pågående diskussion om hur vi skall utforma vårt samhälle är nödvändig för att demokratin skall fortsätta fungera, och det är viktigare än någonting annat.

Observera att jag inte tycker att man skall förbjuda ens de mest motbjudande bloggar (om de inte hetsar mot folkgrupp eller dylikt), men det finns heller ingen skyldighet att sprida alla åsikter.

Så, för att återknyta till rubriken och kvällens TV-debatt, så tycker jag inte att man skall mobba någon, inte ens megamobbarna själva. Men jag tycker att fenomenet Pär Ström kunde fått stanna på flashback och förbli en intern angelägenhet för de som redan håller med honom. Sprid de motsatta åsikterna, utbilda, upplys och informera, men utan att referera till motståndaren. Låt hen skaffa sig sin arena själv, det behövs inte de goda krafternas hjälp.

Mitt förra inlägg, var det inte ett brott mot just allt jag skrivit här? Jo, kanske. Men jag försvarar mig i det fallet med att min mycket lilla läsarskara knappast kommer att öka den uppmärksamhet en artikel i Axess redan har, och jag tycker kanske inte att… eller jo, den artikeln var nog värd att ignoreras om jag trott att jag hade någon uppmärksamhet att skänka bort.


**** Tillagt 20121108 18:30 ****
Ni skall vara noga med att läsa Hanna Fridéns krönika.

Mitt liv som analfabet?

Jag läser Professor Burenhult i Axess och önskar att jag vara analfabet. Så många frågor jag aldrig skulle behöva fundera över. Så mycket sömn jag skulle kunna få.

Burenhults artikel är i sin helhet fulständigt obegriplig. Han rapar upp en massa teorier kring människans utvecklig och sedan… ja sedan slutar han med det och det hela är över. Det finns en tendens till struktur i artikeln, och man kan väl ana vissa konservativa åsikter som likt solen en mulen dag kan anas bakom ordmassorna (om man nu kan jämföra reaktionära tokerier med solen…). Men det kommer ingen slutsats, det presenteras ingen åsikt, artikeln verkar över huvud taget inte vilja någonting.

Så, analfabetism som skydd för det egna förståndet.

Dessvärre kommer jag då på att detta skulle hjälpa föga mot den olustkänsla jag känt i kroppen sedan jag såg ”Min Sanning” med Jan Myrdal. Hans sanning verkar bestå i att folkmordet i Kambodja inte kan uteslutas ha varit en blodig passage i landets historia, men att man inte kan ha normativa åsikter om att slå ihjäl barn mot träd om man inte samtidigt tillåts undersöka USAs agerande i regionen. Lägg därtill att han är lite ledsen över att ungdomskulturen pratar med om hur sperma smakar än om känslorna bakom könsakten.

Nej, det verkar inte som om analfabetism hjälper hela vägen fram.

Man måste helt enkelt lära sig att känna igen en knäppgök när man ser en, och antingen snabbt bläddra/byta kanal, eller distansera sig från det hela och låta dessa förvirrade individer roa en med sina vad det nu är.

Egentligen inget nytt under solen

Det stormar rätt friskt i vattenglaset just nu. Det gör det väl kanske alltid.

Vår statsminister har varit ute och lugnat sina kunder som börjat skrämma upp sig över risken att de skulle bli arbetslösa om det råder ”massarbetslöshet”. Han lugnade dem genom att berätta att det inte är bidragsgivarna till hans partikassa som blir arbetslösa, utan det är de andra, de svarthåriga som pratar dålig svenska och inte gått ut gymnasiet. Det är även ungdomar, men det är ju bara charmigt. Man kan ju alltid fråga sina föräldrar om pengarna inte räcker till.

Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt är rasist. Jag tror inte att han bryr sig om vilket land man råkar vara född i eller vilken hudfärg man har. Jag tycker att det är bra att han inte är rasist.

Däremot tror jag att Fredrik Reinfeldt tycker att människor har ett eget ansvar för att skaffa sig ett jobb. Jag tror att han tycker att det är provocerande när människor anser sig vara ”arbetslösa”. Det finns alltid jobb, om man bara är beredd att göra det som behöver göras för den lön som kan tänkas erbjudas för det. Arbetslöshet är alltså i Fredriks ögon, i mycket stor utsträckning, självvalt. Vill man inte ta jobb ingen annan vill ha till de löner som erbjuds så har man ett eget ansvar för att skaffa sig en bättre utbildning, lära sig bättre svenska och flytta dit jobben finns.

Jag tror att Fredrik tröttnat på att allt prat om massarbetslöshet får det att framstå som om moderaternas arbetslinje inte fungerar. Han tycker delvis att denna kritik är jobbig eftersom den är sann. Det visade ju sig att kraftigt försämrade villkor för den som av olika skäl inte jobbar inte gjorde att människor tog sig i kragen och skaffade sig ett jobb. Men han tycker även att den är jobbig eftersom den visar att människor inte tycks förstå att tanken med att sänka nivåerna i trygghetssystemen är att långsamt men säkert skapa utrymme för en ny grupp jobb, jobb med mycket sämre löner än de vi har idag. Dessa låglönejobb kommer då att suga upp stora delar av de som idag envisas med att kalla sig arbetslösa. Men det tar tid, och därför behöver Fredrik få fyra år till på sig (eller om han lämnar över stafettpinnen till någon annan).

Nu pratas det massarbetslöshet, och då börjar ”vanligt folk” bli oroliga. Det är dessa ”vanliga människor” som Fredrik har betalt för att få att rösta på moderaterna. När de blir oroliga längtar de efter trygghet och då röstar de på Stefan Löfven. De måste alltså fås att känna trygghet i moderaternas politik, och då blir det viktigt att påpeka för dem att det faktiskt inte är någon massarbetslöshet bland ”etniska svenskar mitt i livet”.

Nej, Fredrik är inte rasist. Det är bra. Dessvärre kommer hans uttalande att användas av de som är rasister, och det häller massor av vatten på deras små äckliga kvarnar. Detta måste Fredrik rimligen veta om när han säger det han sa. Men han är beredd att ta den olyckliga konsekvensen för att lugna marginalväljarna. Utan marginalväljarna kan han inte fortsätta utföra det uppdrag han fått av de som anonymt fyller hans partikassa. Utan dessa röster kan han inte fortsätta att lite i skymundan gynna de 10-20% av svenskarna som har det allra bäst.

Men ni skall inte bara läsa mina rödvinstexter, utan ni skall också läsa: Gustav Almestad, Eric Rosén, Peter Högberg, JohanWesterholm och PeterAndersson.

Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.

Läs andras kloka tankar på netroots.

För övrigt anser jag:
Att bokstavstroende är farligt var man än hittar bokstäverna.
Att människor från muslimska länder inte skall lastas för att vissa religiösa företrädare är idioter.
Att det verkar lite konstigt att man kan bli dömd för innehav av tecknade bilder.
Att det verkar lite inskränkt att bara ha manliga regissörer i en filmtävling.

Att kränka genom att vara snäll

Det var någonting i scenen som berörde mig mycket illa. Två snälla och väluppfostrade människor som bara försökte göra det de tyckte var rätt. Ändå fanns det något som skavde i mig så att jag fick ta en omväg och ändra min invanda Maxi-runt-rutt.

Jag var ledig idag och firade det med att åka till Maxi och lunchhandla. Jag gick runt där med min jättevagn (glömmer alltid att de svarta är enorma) och försökte komma på vad vi behövde. Mellan de amerikanska produkterna och osten stod två medelålders kvinnor och skickade en liten bok fram och tillbaka mellan sig.

Den ena kvinnan var av utländskt, antagligen latinamerikanskt, ursprung, och den andra var av det blonda håret att döma så skandinavisk man kan vara. Den ena kvinnan hade tydligen inte så mycket pengar, för hon hade inte råd att köpa den lilla kokboken.

Den andra kvinnan hade av klädsel, väska och glasögon utan problem råd att köpa den lilla kokboken, och det ville hon nu göra. Hon ville köpa boken, som för henne inte kostade någonting, och hon ville ge den till den andra kvinnan som verkligen ville ha den men som inte hade råd att prioritera den i dagens inköp.

Jag har så klart ingen aning om vilken relation dessa båda kvinnor hade till varandra. Jag vet egentligen ingenting om situationen. Ändå utspelade den sig i mitt huvud och i min mage långt efter det att jag skyndat förbi dem, fyllt min jättevagn, checkat ut i självscanningen, köpt semlor och lunchkorv, ätit korven, packat bilen och kört hem.

För mig kändes det som att en av dessa kvinnor till slut kände sig tvungen att sälja sin stolthet för en kokbok. Kanske var det inte så i just det här fallet. Men jag tänker på detta ibland när jag av nåd skänker pengar till Stadsmissionen eller då politiker med vällagt hår tycker att man skall ha avdragsrätt för det man av godhet ger de som behöver.

Jag vill inte leva i ett samhälle där vi skall ge varandra saker av godhet och där vi skall tvingas ta emot dem med mössan i hand. Jag vill att alla skall ha råd att med högburet huvud köpa sin egen kokbok för pengar de har en självklar rätt till.

Min farfar brukade alltid säga att högern har aldrig varit snål med sina pengar, bara den som tar emot dem har vett att vara tacksam och veta varifrån pengarna kommer. Jag tycker att inte att utjämning skall vara allmosebaserat, det skall vara lagstiftat och baserat på en rättighet alla har till en dräglig tillvaro oavsett vilka kort man blivit tilldelade i spelets början. (Dessutom tror jag att högern ÄR ganska snåla med sina pengar, men att den lilla del de kan tänka sig att avstå för att rädda en söt hund eller en söt uteliggare skall ges till någon som har vett att visa sin underlägsenhet.)

Spelade det någon roll att den första kvinnan hade en brytning och svart hår? Nej, egentligen inte, och kanske borde jag ta bort den delen av berättelsen. Men det var så det var, och kanske spelade det ändå en viss roll.

Läs även andra bloggares åsikter om välgörenhet och allmosor.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Överklassafari och klasshat

Tar avstamp i gårdagens DN och Peter Wolodarskis söndagskrönika. Jag tror, liksom Wolodarski, att det kan vara farligt att bygga upp ett vi och dom tänkande mellan grupper (vare sig det är religiösa, etniska, socioekonomiska, eller geografiska grupper). Men jag tror inte heller på att släta över faktiska konflikter i samhället med en lätt överlägsen ”nu-skall-vi-inte-bråka”-mentalitet som egentligen bara syftar till att hålla förfördelade grupper omedvetna om att de är just förfördelade i det ekonomiska system vi har.

Måhända är klasskamp ett förlegat begrepp, men det rymmer ett perspektiv på samhället som alltjämt är aktuellt och viktigt. Om vi slutar att se de strukturer som gör ”den fattiga så fattig och den rika så förbannat rik”, så försvinner sakta drivkraften att göra någonting åt den typen av obalanser (och om man så vill orättvisor), och det gynnar bara de som redan har, och på lång sikt gynnar det ingen alls.

Socialdemokratin valde tidigt en reformistisk väg som syftade till att förhandla med, och styra kapitalet genom demokratiskt beslutade lagar. Men denna väg hade, tror jag, inte varit framkomlig om det inte i bakgrunden funnits ett hot om en väpnad revolution under kommunistisk flagg. Det var arbetarklassens klassmedvetande som tvingade borgerligheten att gå med på de demokratiska reformer som sedan gav socialdemokratin möjligheten att bedriva omformandet av samhället med demokratiska och reformistiska metoder.

På samma sätt tror jag att det är idag. Om inte de som misshandlas av rådande ordning gör sig obekväma och skaffar sig ett medvetande om sin egen situation så kommer trycket på förändring att försvinna och då blir det aldrig bättre. Tvåtredjedelssamhället innebär att den demokratiska majoriteten kan kosta på sig att strunta i den sista marginaliserade tredjedelen. Denna måste då ta sig rätten att vara obekväm för att få någon del av den rätt de borde ha. Det måste vara obekvämt för de som har jobb, bostadsrätter, villor och bilar att fortsätta försöka ignorera de som inte får vara med.

Med detta sagt så måste även vänstern (eller åtminstone socialdemokraterna) lära sig acceptera det faktum att möjligheten att lyckas med att nå ekonomisk välfärd faktisk är en drivkraft i samhället som på olika sätt kommer alla till dels. Så länge man är med och bidrar solidarisk till ett fungerande välfärdssamhälle så måste det vara okej att bo på solsidan, att ha en fin båt och att köra dyra bilar. Vi skall vara glada för att vi lever i ett land där det går att bli rik, men vi skall vara noga med att de som tjänar mer också skall bidra mer för att alla skall kunna få en chans till.

Självklart skall vi inte kasta ägg på varandra eller lära oss att hata varandra. Vi skall respektera de som har en hög lön lika väl som vi skall behandla dem med respekt som ibland behöver en hjälpande hand. Alla behövs, och skulle någon av någon anledning inte behövas så skall de ändå få komma med, och då skall de få alla chanser att skaffa den utbildning eller vad de behöver för att kunna vara med och behövas.

Men tills det är en självklarhet att alla bidrar efter förmåga och får efter behov så behöver de förfördelade hela tiden göra sig påminda och visa att de inte går med på att bli behandlade hur som helst. Och då kan ett spektakel som en överklassafari fylla en funktion. Kan den dessutom blotta det förakt för svaghet och utanförskap som tycks finnas hos en del av våra borgerliga politiker så har den ju fyllt en funktion bara med det.

Läs för all del även Approximationer och Anybodys-place.

Läs även andra bloggares åsikter om klasshat och överklassafari.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Så oväntat var väl inte detta?

Överallt hör och läser jag samma sak. ”Partiet har endast en gång tidigare befunnit sig i en liknande situation”. Vad är det som är så likt?

På morgonen den 28 februari var det INGEN i hela världen som ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att socialdemokraterna nästa morgon skulle stå utan ledare. Mordet på vår partiledare, och landets statsminister, kom som en blixt från en klar himmel. Eller snarare, det var oändligt mycket mer överraskande än en dylik blixt.

Under hela förra veckan, efter debaclet i Sälen, var det ingen politiskt intresserad svensk som inte höll för troligt, eller åtminstone möjligt, att Håkan Juholt skulle lämna (eller tvingas lämna) sin post. Under flera månader har det varit en tydlig möjlighet att så skulle ske. I Oktober fanns det vadslagningsbyråer som knappt gav pengarna tillbaks på att Håkan skulle ha avgått innan den månadens utgång.

Det framstår alltså som en rätt konstig sak att säga att det var lika överraskande att Håkan Juholt skulle avgå som det var att Olof Palme på ett eller annat sätt skulle behöva ersättas.

Partiapparaten kunde naturligtvis inte förbereda sig på en avgång, det vore lite konstigt, men visst har det under en längre tid funnits en ganska utbredd mental beredskap, annars är ju folk helt tondöva och det får vi väl inte hoppas. Jag tror att det har kollats i stadgar och funderats på alternativa processer såväl som namn. Ingen kommer att kunna få mig att tro annat.

Det har alltså funnits gott om tid att klura på hur nästa partiordförande skall väljas ut, och dessa tankar hoppas jag nu leder fram till en process som ger oss en stark ledare, gärna en lyssnande debattör, men framför allt en lagledare.

Jag bryr mig mindre om huruvida jag får lov att rösta eller inte. Jag är medlem längst ner i partiet, och jag är inte ens säker på att jag tycker att vi ”vanliga” medlemmar skall få rösta. Jag tycker att det är viktigt att den person som väljs inte får uppdraget eftersom hon är den enda ingen lagt sitt tänkta veto mot, eller för att han är den ende som inte tackar nej. Jag vill att man övertalar de som eventuellt säger nej, jag vill att vi får en ledare som klarar av att skaffa sig de delar av mandatet som hon eventuellt inte väljs med. Göran Persson klarade det, det gjorde inte Mona och inte Håkan.

Namn…? Ingen aning. Jag tycker att det är viktigt att det är någon som klarar av att hålla fokus på Jämställdhet och Miljö utan att tappa bort Frihet och Jämlikhet. Jag tycker att det vore kul med en kvinna. Jag tycker att det måste vara någon som vågar svara ”Ja” eller ”Nej” på raka frågor någon gång då och då, någon som vågar driva igenom en åsikt även om den inte delas av alla partikamrater. Vi kan inte gå till val på kansken, inriktningar, vaga visioner och både och. Vi måste skapa en tydlig politik med tydliga förslag som vi kan presentera för väljarna. Vi måste lite snegla på hur V och MP positionerar sig så att vi tillsammans med dem täcker upp så stor del av väljarna som möjligt. Röd-Grön majoritet i valet 2014 måste vara målet, allt annat är underordnat det.

Jag skulle inte bli förvånad om det blir en före detta finansminister som tillslut blir övertalad att ta jobbet. Kanske inte mitt förstaval, men heller ingen katastrof. Jag har för dålig kunskap om kandidaterna för att egentligen ha en favorit, och det är dessutom väldigt svårt att veta hur någon blir som partiledare när jobbet väl är hennes.

Men oavsett allt detta, sluta jämföra denna situation med den 1986. Mordet på Olof Palme var ett trauma för det öppna samhället, för demokratin, för Sverige och för socialdemokratin. Att Håkan Juholt avgår är en störning för partiet och måhända en mindre personlig tragedi, men att jämföra med mordet på en sittande statsminister, det är löjligt.

Återvinning är bra, men ibland lite tragiskt

Jaha, då var det dags igen. Alla kort upp i luften igen.

Hur skall vi välja nästa ordförande? Vilken politik är det vi skall samlas omkring? Hur skall vår organisation se ut och fungera?

Jag är inte ledsen för att Håkan, som situationen såg ut, avgick. Rätt eller orätt så var han en förbrukad kraft som partiledare.

En sak som är bra med att vi står och stampar på samma fläck där vi var för ett drygt år sedan (efter Monas avgång) är att jag kan återanvända alla mina gamla blogginlägg. I stort sett behöver ingenting ändras, för ingenting har hänt. I några fall behöver namnet Mona bytas mot Håkan, men annars…

Strax innan Mona avgick varnade jag för risken med att man skulle byta ut några namn i den högsta ledningen, men att man utöver detta inte skulle orka med att se över politik och organisation. Detta gäller i allra högsta grad fortfarande. Det är inte i första hand de ledande personerna det är fel på. Det som legat Håkan i fatet har inte i första hand varit hans yviga inställning till fakta, eller ens hans slarv med ersättningar för resor och boende. Det som gjort Håkans jobb svårt eller omöjligt har varit att han inte haft en politik att föra fram.

Ytterligare lite tidigare hade jag skrivit om hur illa det vore att inte ta ställning i centrala och aktuella frågor. Jag tycker att det är lite upp till en ledare att tydliggöra politiken och att driva fram tydliga ställningstagande, men det är ingenting hon kan göra själv. Detta är i allra högsta grad aktuellt fortfarande. Vi är för och emot i stort sett allting, och det funkar inte, särskilt inte i opposition. Man måste kunna föra fram konkreta förslag som svar på konkreta frågor.

”Håkan avgår men problemen består” skulle detta inlägg hetat i dag. Då (november 2010) var det Mona, men i övrigt är texten fortfarande dessvärre aktuell.

Inför den diskussion som nu kommer skrev jag för ett år sedan en text där jag funderade över vilken rätt man har att säga nej om man får en fråga om att bli partiledare. Även denna skulle kunnat ha varit skriven idag. Detta är kanske mindre ett problem för den frågan är inte en som ska lösas ut, utan den är mer filosofisk.

Sedan valdes ledaren, och resan jag gjort med honom har jag skrivit om i fredags.

Det sorgliga med att man kan göra så här är att det betyder att vi inte verkar ha kommit någonstans. Det sitter grupper här och där och pratar politisk plattform och organisation, men antingen kommer man ingenstans, eller så lyckas man mycket bättre än VU med att hålla tätt.

Ja, som sagt, jag har ingen att tillägga. Det jag skrev för ett drygt år sedan funkar lika bra som att skriva samma sak en gång till så läs det!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Julklappsångest

Det lackar mot jul. De välbeställda människornas barn skall glada, men lite blasé över allt materiellt välstånd de dränks i, sitta i sina julklappsberg och stämma av utfallet mot önskelistorna. De välbeställda själva skall dränka sin ångest över att de kan köpa allt utom det som faktiskt betyder någonting med mat och dryck, bara för att när allt är över känna lite här och där på kroppen där överskottskalorierna satt sig.

Nej, ingen oro, jag har inte börjat onsdagsmorgonen med ett glas rödvin. Jag tror inte att det är mjölken som gör det heller. Kanske är det en julklappshandelsbaksmälla jag lider av. Jag och min fru klarade igår av julklappshandeln. I stort sett räckte 50 minuter på ToysRUs. 50 minuter och en jättestor vagn proppfull med alla plastbitar i glada färger man kan tänka sig. 50 minuter á dryga 100 kronor i minuten. 50 minuter under vilka vi sysselsatte världens alla barnarbetare så att de också får någonting att göra i juletid.

Nu har jag kommit upp ur sängen, julklappskompenserat hos stadsmissionen, ätit min medicin och jag har fått i mig lite mat. Jag skall snart skaka av mig det hela och se fram emot en härlig jul med familj, släkt och vänner. Ledig i nästan tre veckor. Tid med mig själv och kanske tid för lite skrivande här på bloggen. Jag skall ha det riktigt bra. Först några dagar till på jobbet (som jag i skrivande stund är några timmar sen till), ett par dagars konferens i paradisets italienska alper och sedan lugn och ro.

Men jag kan inte låta bli att först skicka en tanke till de vars jular inte består av överflöd och ledighet. De som inte utan vidare fyller vagnen med alla leksaker som får plats och sedan med en självklar rörelse bläddrar lite bland korten, väljer ett man tror det fortfarande finns pengar på och håller för beloppet i kortläsaren då det känns bättre att inte veta.

Jag tror inte att det är julen som är nyckeln till ett drägligt liv. Jag vet att det inte är julklapparna som gör människorna lyckliga. Men för de som inte har pengar till julklappar, de vars barn inte kommer att kunna stämma av sina önskelistor, för dem tror jag julklapparna betyder allt i dessa dagar. Att knepa och knåpa för att få ihop det, att ta krediter man vet att man inte borde, att göra julklappar av det barnen under året ändå måste få. Det sliter.

Ja, det är lätt för mig att sitta här i mitt medelklassgetto och tänka dessa intet förpliktigande tankar. Men jag kan inte låta bli.

Känner du lika dant? Fundera då på om det är sänkta skatter vi verkligen behöver mest av allt, fundera då på om inte en fungerande A-kassa, sjukkassa och en vård, en skola och en omsorg som fungerar är viktigare. Ring din riksdagsman (det går att få reda på vad de heter om du kontaktar det parti du röstade på i valet) och fråga om en bra politik verkligen MÅSTE innebära att man sparkar på dem som redan ligger.

Känner du inte att politiken är vägen så fundera på att julklappskompensera. Jag länkar här till några organisationer via vilka man kan hjälpa till. Det finns andra så det är bara att välja och vraka. Skänk 10% av det du köper julklappar för. Eller om du har råd, varför inte 25%?

Rädda barnen
Stadsmissionen i Göteborg, Stockholm, Skåne.

Fira sedan jul med vänner och familj och låt julen vara en högtid fri från dåligt samvete och grubblerier. Efter trettondagen tar vi sedan nya tag tillsammans för att skapa en bättre värld för oss själva och våra kommande generationer att leva i. Utmaningarna är så många, och det behövs alla former av insatser. Nu MÅSTE jag cykla mig iväg till jobbet!

Jag har aldrig våldtagit någon!

Jag vill skrika ut till världen vilken bra kille jag är som… men så hejdar jag mig. Inte för att jag kommit på att jag kanske ändå har våldtagit någon, men att jag för en sekund förväntat mig beröm för att jag låtit bli.

Så, läs inte mig idag, utan läs istället:

Såret som inte läker

Society for cutting up matriser

Slarvigt av Juholt, men vem drabbas?

1. Det är rimligt att riksdagsmän från hela landet får kostnadsersättning för dubbelt boende då de måste ha övernattningsmöjligheter i Stockholm. Alternativet vore att vi får en ännu starkare förskjutning av all offentlig makt till Stockholm, och det vore mycket olyckligt.

2. Det är rimligt att man bara får ersättning för den kostnad man faktiskt har, och det är rimligt att man då bara räknar halva hyran som kostnad om man bor ihop med någon.

3. Det är rimligt att kräva lite högre moral vad gäller regler och lagar från de som är med och stiftar lagarna och bestämmer reglerna. Riksdagsmän bör alltså sköta sig exemplariskt när det gäller allt som har med skatter, avdrag, ersättningar och bidrag att göra. Det bör i och för sig alla, men det är lite extra viktigt att de som stiftar lagarna gör det.

4. Jag kan inte förstå, och har aldrig förstått, varför det skulle vara extra hemskt när en socialdemokrat ”fuskar”. Det finns väl inget parti som har som politisk linje att man inte skall betala de skatter riksdagen beslutat om, eller att man skall ha rätt att plocka ut ersättningar man inte har rätt till? Jag har oerhört svår att förstå varför Juholts fusk skall vara så mycket värre än Annie Lööfs ännu mer uppenbara dito.

Med allt detta skrivet; Juholt har gjort fel. Han har tagit ut ersättningar han inte varit berättigad till, eller han har åtminstone inte noga tagit reda på vilka regler som gäller innan han ansökt om ersättning. Detta är inte bra. Det är extra illa om man sitter i riksdagen, och det är ytterligare lite värre om man har ambitionen att bli statsminister.

Juholt har med detta gjort sig ursäkt skyldig till två grupper, och jag skulle vilja hålla isär dem.

Skattebetalarna: Alla svenskar har rätt att kräva av alla riksdagsmän att de inte tar ut ersättningar de inte är berättigade till. Detta av det enkla skäl att det är våra pengar de tar emot, och det skall då vara enligt beslutade regler. Vad gäller denna del av befolkningen så känner jag att saken nu borde vara utagerad. Juholt har tagit på sig pudelkostymen (omän lite motvilligt i början) och han har fått saken belyst i media så att alla som vill kan låta kunskapen om detta påverka deras val av parti inför nästa val. Allmänhetens intresse av att veva detta i media några varv till torde således vara ganska litet.

Partimedlemmarna: Vi som är medlemmar i det socialdemokratiska arbetarepartiet har dubbla skäl att vara onda på Håkan. Dels i egenskap av skattebetalare. I den rollen har jag redan förlåtit och glömt. Men vi har även rätt att ställa krav på Håkan eftersom vi givit honom förtroendet att vara vårt ansikte utåt. Vi har valt honom till vår partiordförande, till vår ledare.

I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet.

Jag tycker att Juholt får schavottera orättvist länge i media bara för att han är sosse. Jag tycker att media går borgerlighetens ärende och jag förstår som ovan skrivits inte riktigt varför det anses så mycket hemskare när en sosse fuskar än när en centerpartist gör det. Men oavsett vad jag tycker om det så visste Håkan att så är fallet. Han vet lika väl som vem som helst att en affär av det här slaget ger partiet så mycket negativ uppmärksamhet att det förtar effekten av tiotusentals timmar ideellt arbete. Monas slarv lika väl som Håkans är faktiskt framför allt en spark i magen på alla de partivänner som lägger all ledig tid för att försöka övertyga väljarkåren om det rimliga i en socialdemokratisk politik.

Nu har jag ingen anledning att ta det personligt eftersom det var ganska länge sedan jag delade ut någonting i den demokratiska socialismens tjänst. Så mitt gnäll gäller inte mig personligen, men väl massor av andra partikamrater landet över. Det är dem Håkan skall be om ursäkt i första hand.

Så; tycker jag att Håkan Juholt skall avgå?

Nej, inte i nuläget. Visar det sig att han åtalas för sitt fusk, då tippar jag nog över till ett ja. Men jag har mycket svårt att tro att så kommer att ske. Jag tror att man kommer att se över reglerna och gå igenom ersättningarna som betalats ut till samtliga riksdagsmän, och jag tror inte att Juholt är ensam om att ha tolkat reglerna till sin fördel.

Till sist: OM Håkan verkligen velat fuska, hade det då inte varit enklare att helt enkelt låta sambon vara skriven någon annan stans? Jag tror att det hela är mer försumlighet än fusk. Men om det slarvet bidrar till en moderat valseger även 2014, då har Håkan en ganska stor grupp redan utsatta människor att svara inför. Politik är på riktigt, och de som får sina liv söndertrasade av liberal skyll-dig-själv-politik de har inte råd med slarviga sossar på ledande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vi skall fortsätta vara oeniga!

I svallvågorna av det avskyvärda som hänt i Norge är det lätt att känna att vi alla skall vara vänner och att alla meningsskiljaktigheter skall sopas under mattan. Man kan tycka att det känns futtigt att bråka om ett femte jobbskatteavdrag hit eller fas 3 dit.

Visst är det så att många av de frågor vi brottas med i vardagens politik är futtiga när de ställs mot tsunamis eller massmord och terrordåd. Men det gör inte dessa frågor mindre viktiga. Vi får inte sluta diskutera hur vi vill ha vårt samhälle konstruerat bara för att en dåre i Norge mördar ungdomar på sommarläger för att han hatar deras åsikter.

Jag tror att det är precis tvärt om.

Det finns massor av konflikter inbyggda i ett samhälle. Det finns strukturer av makt och maktlöshet som påverkar individerna i varje stund. Dessa konflikter skall man inte släta över och gräva ner. Vi måste fortsätta belysa orättvisor och leta efter strukturer som förtrycker.

När vi sedan hittar dessa skall vi formulera politiska förslag på hur man skulle kunna skapa ett rimligare samhälle. När de olika intressena i samhället sedan skapat sina analyser och sina förslag så skall vi ha en öppen debatt om hur lagar och regler skall vara utformade, vilka skatter vi skall ha och hur de skall användas. Det är detta som är motsatsen till den politiska extremismens väg.

Vi hedrar inga offer genom att sopa motsättningarna under mattan, vi hedrar dem genom att diskutera meningsskiljaktigheter i en respektfull ton och genom att använda ordet som medel, inte våldet.

I det demokratiska samhället och samtalet måste det kunna finnas plats för olika idéer och åsikter. Vi kommer aldrig att vara överens om var skåpet skall stå, och det är heller inte målet. Det vi skall kämpa för är ett samhälle där alla har rätt att säga sitt utan att behöva vara rädd för repressalier av ena eller andra slaget. Det vi skall kämpa för är ett debattklimat där man kan respektera sina politiska motståndare.

Vem har rätt till vilka känslor?

Någonting alldeles fruktansvärt hemskt har hänt. Alla är chockade, ledsna och förbannade. Hur kunde detta hända? Hur är man funtad om man kan stå och skjuta ner 80 ungdomar med berått mod?

Först och främst måste tankarna få lov att gå till de som förlorade nära anhöriga, vänner, kamrater eller andra de tyckte mycket om. Det är dessa tusentals människor som idag känner en personlig sorg som egentligen inte blir vare sig värre eller enklare av att det var 90-talet andra som också dog på samma gång. Detta är de människor som attacken drabbat värst. Naturligtvis tänker jag också på de som skadats under attacken och på de som bär på själsliga sår som sent kommer att läka.

Men när en massaker av detta slag äger rum så drabbar det inte bara de direkt berörda, utan vi är många miljoner människor i Norge, Skandinavien och i resten av världen som också känner starka känslor. Vi känner sorg, vi berörs av de hemska berättelserna, vi tänker oss in i hur det hade varit att själva vara där eller att sitta vid telefonen och vänta på att våra barn skulle ringa och säga att de överlevt. Vi känner rädsla för vad någon dåre skall hitta på nästa gång, vi känner ilska eftersom vi känner att dådet även är riktat mot oss i olika egenskaper. Vi känner sympati med det land som drabbats men vissa av oss känner även en solidaritet med den organisation som var huvudmålet.

Här kommer nu en kamp om sorgen in i bilden. Ingen (hoppas och tror jag) försöker konkurera med de närmast sörjande och drabbades sorg. Den är unik och personlig. Men den allmänna sorgen och ilskan, den blir det en slags konkurrens om, och det tycker jag är lite konstigt. Jag tänker nu främst på flera av de kommentarer som kommit fram i samband med att socialdemokrater kallat detta en attack mot socialdemokratin. Man anklagar socialdemokrater för att försöka lägga beslag på sorgen och för att försöka göra partipolitik av katastrofen.

Jag tycker att det är ganska rimligt att man som socialdemokrat upplever det inträffade som en attack mot socialdemokratin som organisation och som värderingskomplex. Det var ju det. Mördaren har själv beskrivit att han utförde sitt vidriga dåd för att försvåra det norska Arbeiderpariets rekrytering och återväxt. Attacken var således inte bara riktad mot det öppna samhället i allmänhet, utan faktiskt specifikt mot de norska socialdemokraterna. Terroristen hade i just detta fall inte lika gärna kunnat anfalla ett scoutläger eller ett läger med ungliberaler. Det var socialdemokrater han hatade och ville döda.

Detta gör inte att statsminister Reinfeldt på något gjorde fel när han kallade dådet för en attack på det öppna samhället. Det är ÄVEN en attack på det öppna samhället, det är även en attack på demokrati och medmänsklighet. Som en del av det demokratiska samtalet har Fredrik Reinfeldt en självklar rätt att känna att attacken även var riktad mot det han står för, och han har all rätt att känna sorg utifrån den aspekten.

Så att vi socialdemokrater känner oss attackerade utifrån vår tillhörighet som just socialdemokrater förminskar inte på något sätt andras rätt att känna sig attackerade utifrån andra tillhörigheter. Det är ingen tävlig i att känna sig mest attackerad eller att känna störst sorg. Jag har vänner som bor i USA. De känner ingen av de drabbade, de är mig veterligen inte socialdemokrater och de är inte norrmän. De har gråtit över det inträffade, och deras sorg är äkta, deras och värd all respekt.

Norrmän har en självklar rätt att känna sorg och bestörtning utifrån att det är Norge som utsatts för en fruktansvärd attack, tveklöst den brutalaste som utspelat sig i norden sedan kriget. Förespråkare för ett demokratiskt samtal har en självklar rätt att känna sorg eftersom terrordådet utförts mot ett öppet samhälle. Muslimer och marxister måste få känna sig utsatta eftersom dådet motiverats som en attack mot deras rätt att finnas. Politiskt aktiva i demokratiska partier måste få känna en sorg, rädsla och ilska eftersom attacken utförts mot den organiserade politiken. Och så vidare och så vidare.

Mest av allt har alla människor rätt att känna sorg, ilska, rädsla och besvikelse över det faktum att en människa kunnat göra något så ondsint, beräknande och fullständigt omänskligt som att kallblodigt skjuta ner nästan hundra unga människor som inte gjort honom annat än att råka vara på ett läger vars politiska inriktning han ogillade. Att det kan finnas en människa som kan göra någonting sådant fyller oss alla med de starkaste känslor. Vi förstår inte, och vi vill inte förstå.

Alla människor har rätt att känna sorg inför det inträffade, och alla människor kan känna starkt för de drabbade och deras familjer och vänner. Vi skall inte solka ner deras sorg med att käbbla om vem som har rätt till vilken känsla.

Jag hade helt fel!

Jag var ung (kanske 23) och, skulle det visa sig, lite dum. En SSU-kompis hade blivit vald till kongressombud och ville skriva en motion, kanske för att ha något att prata om på kongressen. Vi träffades hemma hos honom över lite plockmat och en flaska vin, och vi försökte krysta fram en motion.

Det var nu det visade sig att jag var dum. Jag hade en idé om att det var viktigt för samhället att ungdomar läser naturvetenskaplig linje på gymnasiet (det fanns linjer på gymnasiet på den tiden). Jag hade en idé om att man skulle skapa ekonomiska incitament för niondeklassare att välja N eller T på gymnasiet. Vi skrev en motion som i princip innebar att de som valde en av dessa linjer skulle få högre studiebidrag.

Det lustiga är att jag kom att tänka på denna gamla motion igår av någon anledning. Jag tänkte ”oj vad dumma vi var på den tiden”. Så elitistiskt, orättvist och dumt tänkte jag.

Otroligt nog är jag inte ensam om att vara så dum. Bara timmar efter att min ungdomssynd befriat sig från glömskans trygga vrå så läser jag i aftonbladet att Svenskt Näringsliv tycker att man inte skall få lika mycket studiestöd om man på universitetet/högskolan läser humanistiska ämnen som konst, teater eller filosofi.

På Svenskt Näringslivs hemsida har man mildrat det hela lite och pratar om hobbykurser som Svampkunskap och Kreativ matlagning. Måhända tyder denna skönmålning på att man insett sitt klavertramp, för i rapporten står det tydligt att det handlar om att "konst- och humaniorautbildningar".

Civilingenjörer har betydligt större sannolikhet att
hitta jobb än humanister – trots detta viker inte ansökningarna till konst- och humaniorautbildningar. Skulle man belönas med lägre studielån och högre bidrag om man läser en av arbetsmarknaden efterfrågad utbildning så skulle kanske fler välja bristyrken. Syftet är alltså att inkorporera samhällsekonomiska utfall i studiemedlen för att de på så vis ska ingå i de överväganden som blivande studenter gör. Det skulle vara ett effektivt signalsystem som inte hindrar någon från att läsa sitt favoritämne men som uppmuntrar personer att läsa något som både de själva och samhället kan dra nytta av.

Jag tror att samhället gör sig självt en rejäl otjänst om man inte erbjuder studenter kurser i humaniora. Jag har själv läst historia, filosofi och psykologi på universitetet och jag är inte säker på att dessa studier bidrar mindre till att göra mig till en produktiv IT-konsult än de ämnen jag läste på Chalmers och Handels. Alla människor mår gott av att bredda sina vyer, och hellre än att sänka studiemedel för de som intresserar sig för lite mindre inskränkta ämnen än de Stefan Fölster gillar så borde man kanske tvinga läkare, jurister, ingenjörer och ekonomer att läsa en kurs i filosofi eller konstvetenskap.

Ett samhälle som inte har råd med litteraturvetenskap och teater är i sanning fattigt, och Sverige är verkligen inte så fattigt. Jag hade helt fel och Stefan Fölster har, som vanligt, helt fel.

Om universitet och högskolor skall erbjuda kurser i Yrkesinriktad svampkännedom och Brödkunskap? Ja, kanske det!

Det är svårt det där med delat ansvar.

Läser Lena Sommestads blogginlägg:

”Det är viktigt att vi som kvinnor lär oss att tillvarata våra intressen, men det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli. Det är dags att skaka om i en jämställdhetsdebatt, där kvinnors ”val” att vara hemma och jobba deltid ständigt tas gör givna.”

Läser Elin Grelson i ETC:

”Jag tänker på vilken tradition jag placerar mig själv i, när jag står i Norrlandssommaren och säger ja till den jag älskar. Ett heteromonogamt, patriarkalt sätt att ordna relationer, en förväntan om kärnfamilj och trohet. Jag tänker på vad som händer med mig när jag både juridiskt, religiöst och samhällsmässigt ingår i ett tätt band med en annan människa. Jag vill inte suddas ut för kärleks skull. Men trots att sambeskattning slopats och äktenskapet är en betydligt friare institution idag än förr, bildar äktenskapet en enhet mellan två människor. På gott, men också ont.”

Hela detta inlägg är skrivet med ett heteronormativt parförhållande i tankarna. Jag vet att det finns många som inte lever i sådana förhållanden, och det är säkert så att det finns diverse problem även i sådana relationer. Jag har dock ingen inblick i, eller erfarenhet av andra samlevnadsformer, och jag överlåter därför åt andra att skriva om dessa. Jag ser dock en framtid där vi antingen hittar ett sätt att lösa de problem jag skissar på nedan, eller där fler kvinnor kommer att välja bort heterosexuella förhållanden till förmån för att leva ensam eller tillsammans med någon klokare (dvs en annan kvinna). Detta kommer i det senare fallet att leda till att fler och fler män tvingas leva ensamma.

Det är svårt det där med att vara familj, att dela på ansvar utan att suddas ut som individ, och framför allt utan att under-/överordna sig varandra.

Lösningen skulle kunna vara den ansvarsbaserade parrelationens upplösande. Lösningen skulle kunna vara att man skaffar ”sina egna” barn. Lösningen skulle kunna vara en slags atomism där man gör sig helt oberoende av alla andra vuxna, och där varje barn har EN vårdnadshavare som ansvarar för det barnet tills det också blir vuxet och kan stå HELT FRI från alla former av relationsbaserade beroenden.

När man jobbar i projekt och med processer (och säkert i alla jobb) så brukar man säga att ”delat ansvar är inget ansvar”. Jag tror att detta är en riktig iakttagelse i många sammanhang. Delar man ansvar så kommer det att innebära att saker hamnar mellan stolarna och inte alls görs, eller att några hela tiden duckar för ansvaret eftersom de vet/tror att andra kommer att ta det. I tydligt hierarkiska organisationer blir detta extra tydligt, någon är hela tiden ansvarig. Man delegerar nedåt och eskalerar uppåt, hela tiden i syfte att flytta och tydligt placera ansvaret hos en person.

I en familj fungerar det tvärtom. Här har man delat ansvar om det i särklass viktigaste som finns, barnen. Man har även ett delat ansvar för lite mindre, men dock, viktiga saker som tvätt, bilar, städning, huslån och trädgård. Här förväntas man lyckas med det som den samlade managementlitteraturen dömer ut som omöjligt, man förväntas dela på ansvaret.

Jag tror att många relationer närmar sig detta problem genom att försöka dela på arbetet. Man försöker först hitta en kompromiss gällande hur mycket arbete som behöver läggas ner, och sedan försöker man hitta modeller för att dela någorlunda lika på detta arbete. Båda dessa moment innebär stora praktiska svårigheter, men det är i teorin ganska enkelt.

Men att dela på arbetet är bara att komma halva vägen. Den stora utmaningen är det delade ansvaret. Det som egentligen inte går att dela måste på något sätt fördelas, och gärna då på ett sådant sätt att det tynger båda parter ungefär lika mycket.

Det handlar om att fördela projektledaransvaret vad gäller rätt utrustning för dagis/skola, barnens kläder och fritidsutrustning, hushållets mathållning och inköpsplanering, logistikplanering för veckans aktiviteter, social planering (släkt och vänners födelsedagar/högtidsdagar med kalas och presentplanering, middagar/fikaträffar med kompisar, barnens lek med kompisar, och barnvaktsplanering), semesterplanering, läkar-/tandläkar-/BVC-besök och allt annat som hör barnfamiljen till. Även här måste första steget vara att komma överens om vad som måste planeras och ansvaras för, och sedan måste man på något sätt få en balans i hur detta överenskomna ansvar skall fördelas.

Även att försörja familjen är ett ansvar som måste tas, och det är viktigt att någon jobbar och drar hem pengar till alla ansvar som man måste eller vill ta. Men jag tror kanske att detta argument ibland används av män för att ta sig ur ansvaret för hemmet.

Problemet med ansvar är att det inte är fördelat om den som skall ta det inte gör det på ett sådant sätt att den andre helt kan släppa taget om det. Här är det självklart upp till båda parter att fullt ut ta ansvar respektive att släppa det, men det är inte alltid så lätt. En syssla kan man påminna om och tjata om och det är ändå en viss lättnad att någon annan gör den. Ansvar kan man inte påminna någon om att ta utan att faktiskt ha tagit det själv, och däri ligger förbannelsen. Det är detta som gör att ansvar inte kan delas, möjligtvis fördelas.

Till detta kommer den problematik som följer efter det att man tagit sig igenom vardagspusslet i vardagen. Många har då fördelat framtida potential att skaffa inkomster mycket ojämnt. Pensionspoäng, andra pensionsbesparingar, löneutveckling och investering i karriär har fördelats i relationen på ett sådant sätt att den ena parten (ofta mannen) står ganska väl rustad i händelse av en separation, och den andra parten låses in i förhållandet eftersom hen (oftast hon) inte har råd att bli ensam.

Jag tror inte på atomismen som lösning. Jag tror att vi skall försöka fortsätta att uppfostra och ansvara för våra barn tillsammans så långt det är möjligt. Men jag tror att vi behöver nya verktyg för att göra det. Vi behöver hitta vägar och söka metoder som gör att familjen inte blir en kvinnofälla som kvinnan tillsynes självmant stänger in sig i och som hon sedan på grund av ekonomiska faktorer inte kan välja att lämna.

Den största delen av detta problem är privat och måste till syvende og sidst lösas i varje relation. Men jag tror att politiken också har en roll att spela här. Det handlar om att skapa möjligheter för en modernare relation genom regler och attityder på arbetsmarknaden. Det handlar om att skapa möjligheter och att även till viss del ”framtvinga” modernare relationer i hemmen.

Vissa åtgärder kan vara ett sätt att hjälpa fram ett delat ansvarstagande. Jag tror att en delad föräldraförsäkring är en reform man stegvis bör införa. Jag tror att en generös kommunal familjerådgivning kan vara till stor hjälp.

Andra åtgärder kan lindra effekterna av snedfördelningen så länge denna består. Jag tycker att det skall vara obligatoriskt (eller åtminstone utgångsläget) för makar att dela på pensionspoäng. Jag tycker att pensionsförsäkringar på ett tydligare sätt skall ingå i bodelningar. Jag tycker att man skall titta på ett sätt att vid en bodelning värdera den investering i karriär och löneutveckling som man tillåtits göra på den andra makens ”bekostnad” vid ett snett uttag av föräldradagar och deltidsarbete.

*** VARNING! PRIVAT! ***

Är jag själv då ett föredöme i detta? Har jag lyckats mantla rollen som den moderne mannen som tar halva ansvaret och utför hälften av de överenskomna sysslorna rörande hem och barn? Skulle min relation kunna vara en mall att studera för den som vill se hur ett jämställt förhållande skulle kunna fungera?

Med risk för att bli lite väl privat så är svaret nej. Det händer att jag duckar för ansvaret eftersom jag vet att min fru kommer att ta det. Jag gör inte det för att vara elak, men jag gör det lika fullt, och jag bidrar därmed till en patriarkal struktur som jag säger mig vilja upphäva. Vad detta kan bero på och vad jag skall göra åt det får jag diskutera med min fru och det lämpar sig inte för denna blogg, men det tjänar till att belysa hur stort problemet är.

Jag tror dock att varje man har ett stort ansvar att försöka att varje dag ta ett litet steg mot ett jämställdare samhälle på vardagspusslets område. Det handlar inte om att fördela skuld och skam, det handlar inte om att män kollektivt skall rulla sig i tjära och fjädrar. Det handlar om att försöka underlätta vardagen för de kvinnor vi säger oss älska, och det handlar om att skapa ett bättre samhälle för våra döttrar att växa upp i.

Men framför allt tror jag att det handla om att vi måste bli bättre på detta om vi inte skall framleva våra liv i ensamhet. Jag tror att vi män i min generation i stora delar kan klara sig på svallvågorna av tusentals år av patriarkala äktenskapstraditioner, men för våra söner och son-/dottersöner tror jag att det kan bli svårare. Att inte välja jämställdhet är på sikt att välja ensamheten.

Kvinnor ”behöver” inte män längre. Kan vi inte skärpa till oss så får vi stå där. Det är ingen som tvingar oss att bli jämställda och att ta ansvar, men det är på sikt heller ingen som tvingar en modern kvinna att stå ut med att ta hand om hem, barn och man.

Ingen mer Maud

Jag blir fortfarande arg och förtvivlad när människor säger elaka saker om Olof Palme. Man får gärna tycka olika saker om hans politiska gärning och om hans åsikter, men när man går till angrepp på Palme som person då blir jag känslomässigt påverkad på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Detta gäller främst när uttalanden kommer från personer som inte är socialdemokrater. Det är lite som att man efter det att man inte längre är partiledare skulle vara fredad på något sätt.

Nu är det naturligtvis inte samma sak att avgå som att bli mördad. Att jag går igång känslomässigt när man talar illa om Palme och, om det någon gång händer, Anna Lind har säkert delvis en förklaring i sättet de försvann från det politiska samtalet på. Jag tror att om en borgerlig profilpolitiker blivit mördad så hade jag varit extra försiktig att postumt kritisera den personen.

Men, ovanstående gäller till viss del också avgående politiker. Jag tyckte att det var trevligt och klädsamt att man försökte hålla en artig ton när Mona Sahlin avgick. Jag tyckte om att de borgerliga partiledarna försökte krysta fram några uppskattande ord till en politiker om vilken de antagligen dagen innan haft allt annat än positiva saker att säga.

Att kritisera avgående partiledare är på något sätt inte okej, och framför allt inte för dennes politiska meningsmotståndare. Detta gäller i synnerhet om man har saker att säga om politikern som person, om hans röst, om hans sätt att tala, om hans analytiska förmåga eller vad det vara månde. Jag skulle inte idag säga negativa saker om Bo Lundgren som person (nu tyckte inte jag speciellt illa om Bo Lundgren, han verkar vara en trevlig och balanserad person när han inte bestämmer över skattetrycket). Det är vatten under bron, och vad jag tyckte om honom är inte längre relevant (om jag inte skulle skriva något som berör Riksgälden, men det gör jag sällan).

Men, att då kommentera Maud Olofsson… Jag får helt enkelt avstå och lugnt konstatera att risken för adrenalinöverslag varje gång man sätter på nyheterna kommer att minska i framtiden, och det känns bra.

***

Johan Westerholm gör en recension av det som sades på presskonferensen.

Peter Högberg gör en framåtblick mot vad som kommer att hända med Centerpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Maud och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Det räcker nu!

Jag tycker inte att det anstår ett demokratiskt land att ha en statschef som ärver sitt ämbete.

Jag tycker att vi i Sverige skall tillsätta en kommission med syfte att föreslå en process som leder till att vi avskaffar monarkin och ersätter den med någonting folket väljer.

Jag tror att kungen varit på tveksamma lokaler med sina polare. Jag tycker att man bör undvika miljöer där det finns risk för att människor utnyttjas, och jag tycker att detta är särskilt viktigt om man är statschef.

Jag hade inget jättestort förtroende för Kungen tidigare, och jag har ungefär lika stort förtroende för honom nu. Hade man röstat fram en kung hade jag inte röstat på honom (men kanske på hans äldsta dotter).

Jag tycker att media skall undersöka Kungen på samma sätt som man undersöker Statsministern, Talmannen, Carola eller Zlatan. Statschefen är en del av den maktapparat media skall bevaka, och det vore tjänstefel att inte rapportera om Kungen gjort något omoraliskt eller olagligt.

Med detta sagt tycker jag att det räcker nu. Kungen är visserligen just kung och statschef, men han är också människa. Om man inte kan komma fram med mer komprometterande fakta än att Kungen umgås med omdömeslösa kompisar och att han ibland besökt moraliskt tveksamma lokaler så tycker jag att vi nu fått veta det. Det ligger inget journalistiskt värde i att berätta samma saker om och om igen. Det är ett smaklöst drev som denna gång drabbat Kungen.

Nu fungerar ett nekande tillsynes som ett helt oemotståndligt köttben för vissa journalister. Om någon nekar så måste de överbevisas, nästan oavsett vad det är de nekar till. Att det sedan kan vara så att Kungen inte har något annat val än att neka det bryr de sig inte om, han har nekat alltså måste allt dras en gång till. Vi har sett det massor av gånger tidigare. Innan man får en pudel så fortsätter man.

Jag tycker att Kungen nu skall lämnas ifred att med sin familj försöka reda ut hur deras relationer skall kunna se ut framgent. Måhända kommer Carl Gustaf att sluta sina dagar som en mycket ensam och bitter man, men det är hans personliga tragedi och inte något skvaller-media (och dit hör en ständigt växande del av media) måste hjälpa till att uppnå.

Jag hoppas att vi efter denna häxjakt kan få en seriös diskussion om vårt statsskick, men i den diskussionen tycker jag inte att ett eller annat besök på suspekta nattklubbar skall ha någon plats. Frågan är alldeles för viktig för det.

Att vilja men inte nödvändigtvis säga

Man skall inte vara för försiktig, men hade det inte känts bättre om förmögenhetsskattediskussionen hade fått stanna på det socialdemokratiska ritbordet, om ens där?

Det fanns de med mycket små förmögenheter som faktiskt tvekade att rösta på oss i förra valet på grund av våra grumliga formuleringar om en skatt vi kanske skulle snickra ihop någon gång. Eftersom vi inte kunde precisera vilken typ av skatt det var som avsågs så spred sig oron bland de som sparat ihop någon eller några miljoner och som aldrig skulle kommit i fråga för skatten. Helt i onödan skapade vi bilden av ett parti som vill klämma åt de som fått lite över.

Visst, det finns de som behöver pengarna bättre än 40-talister med amorterade villor, och med de pengar som de ärvt efter från sina föräldrars lika amorterade villor på banken. Men vi har inte en politik som i närtid (eller någonsin) syftar till att jämna ut alla ekonomiska ojämlikheter, även om pengar skulle kunna göra mycket mer nytta både här och där.

Som jag skrivit tidigare, om vi inte har konkreta förslag som vi vill genomföra under de närmsta tio åren, oroa inte väljarkåren med att prata om vad vi hade gjort om inte om hade varit. Det fyller ingen funktion annat än att trösta det vänstersamvete som vi som ändå kommer att rösta på S bär på lite till mans.

Skall vi ha en förmögenhetsskatt (och jag är mycket tveksam) så utforma förslaget först och för fram det sedan. Tills det finns ett konkret förslag, svara ”Nej, vi har inga sådana förslag för närvarande” på frågor om vi vill införa en sådan skatt.

Vi upplevs som ett avundsjukt parti. Delvis beror detta på att vi är ett avundsjukt parti, och delvis beror det på att vi är så rädda för att uppfattas som cyniska och onda av våra interna vänsterkritiker. Jag tror att vi måste sluta vara avundsjuka. Vi skall ta pengarna vi behöver för att kunna säkra en god välfärd, lika för alla. Vi skall göra det därför att pengarna behövs, inte för att vi inte unnar de som har mycket pengar att ha det bra. Förmögenhetsskatten är, tror jag, en skatt som motiveras lika mycket av avundsjuka som av att vi behöver pengarna.

Våra interna vänsterkritiker skall vi ta på stort allvar och vi skall lyssna till vad de har att säga. Detta gäller både de personer vi har i partiet, andra partier och organisationer, och den lilla mini-Marx varje god socialdemokrat har på axeln. Ett pragmatiskt parti kommer alltid att ”tvingas” se verkligheten i vitögat och låta den styra politiken. Men den dagen vi inte tillåter oss att ha hjärtat längre till vänster än vad de faktiska förslag vi lägger i valda församlingar ibland kan antyda, den dagen är vi slut som politisk kraft. Vi måste orka föra en mittenpolitik och att samtidigt drömma om ett mer jämlikt och solidariskt samhälle. Det är jobbigt, men det är helt nödvändigt. Men vissa av dessa vänsterdrömmar måste vi lära oss att tala tyst om så länge vi inte har en plan för hur de skulle kunna omsättas i faktisk politik, och jag är rädd för att det kan dröja mycket länge.

En linje 2 för Kungahuset!

Jag vill också avveckla monarkin, men med förnuft.

Kung Carl XVI Gustaf är inget demokratiskt problem. Hans dotter, kronprinsessan Victoria, verkar av allt att döma att vara det i ännu mindre grad. Faktum är att jag nog skulle röstat på henne om vi valde regent i Sverige. Men det gör vi inte, och då spelar det ingen roll hur harmlösa eller trevliga kungafamiljens medlemmar är eller tycks vara. Monarkin är en rest från ett samhälle som med rätta förpassats till historien, och det är dags att låta monarkin gå samma väg.

Det är inte bråttom med detta. Det brinner ingenstans. Men just därför vore det på sin plats att i lugn och ro tillsätta en bred parlamentarisk utredning med uppgift att lägga ett föreslag på hur utfasningen av monarkin skulle kunna gå till. Låt Carl XVI Gustaf få dö som Sveriges sista kung (och det skall väl förhoppningsvis dröja ett tag), och låt Victoria och Daniel få leva sina liv skiljda från den svenska staten.

Kanske skulle man kunna tänka sig ett näringslivsfinansierat kungahus? Utan kopplingar till det offentliga Sverige, men med rätten att kalla sig just kungahus. Något av den enorma förmögenhet som kungahuset genom historien tillskansat sig skulle de få behålla, möjligen i utbyte mot ett löfte att förvalta och öppethålla de egendomar som får räknas till vårt historiska kulturarv.

Men vad skall vi ha istället då? Jag vet inte, men det får väl bli någon form av president av mer formellt slag. Ingen direkt makt kopplat till detta ämbete, en vald representant för landet som kan överta talmannens roll vid regeringsbildande och som får ceremoniella uppgifter vid riksdagens högtider och vid statsbesök. I allt väsentligt skall Statsministern allt jämt vara den mäktigaste personen i riket, och han skall allt jämt svara inför riksdagen och därmed folket.

Ta chansen att avveckla med förstånd. En linje 2 för kungahuset således!