Återvinning är bra, men ibland lite tragiskt

Jaha, då var det dags igen. Alla kort upp i luften igen.

Hur skall vi välja nästa ordförande? Vilken politik är det vi skall samlas omkring? Hur skall vår organisation se ut och fungera?

Jag är inte ledsen för att Håkan, som situationen såg ut, avgick. Rätt eller orätt så var han en förbrukad kraft som partiledare.

En sak som är bra med att vi står och stampar på samma fläck där vi var för ett drygt år sedan (efter Monas avgång) är att jag kan återanvända alla mina gamla blogginlägg. I stort sett behöver ingenting ändras, för ingenting har hänt. I några fall behöver namnet Mona bytas mot Håkan, men annars…

Strax innan Mona avgick varnade jag för risken med att man skulle byta ut några namn i den högsta ledningen, men att man utöver detta inte skulle orka med att se över politik och organisation. Detta gäller i allra högsta grad fortfarande. Det är inte i första hand de ledande personerna det är fel på. Det som legat Håkan i fatet har inte i första hand varit hans yviga inställning till fakta, eller ens hans slarv med ersättningar för resor och boende. Det som gjort Håkans jobb svårt eller omöjligt har varit att han inte haft en politik att föra fram.

Ytterligare lite tidigare hade jag skrivit om hur illa det vore att inte ta ställning i centrala och aktuella frågor. Jag tycker att det är lite upp till en ledare att tydliggöra politiken och att driva fram tydliga ställningstagande, men det är ingenting hon kan göra själv. Detta är i allra högsta grad aktuellt fortfarande. Vi är för och emot i stort sett allting, och det funkar inte, särskilt inte i opposition. Man måste kunna föra fram konkreta förslag som svar på konkreta frågor.

”Håkan avgår men problemen består” skulle detta inlägg hetat i dag. Då (november 2010) var det Mona, men i övrigt är texten fortfarande dessvärre aktuell.

Inför den diskussion som nu kommer skrev jag för ett år sedan en text där jag funderade över vilken rätt man har att säga nej om man får en fråga om att bli partiledare. Även denna skulle kunnat ha varit skriven idag. Detta är kanske mindre ett problem för den frågan är inte en som ska lösas ut, utan den är mer filosofisk.

Sedan valdes ledaren, och resan jag gjort med honom har jag skrivit om i fredags.

Det sorgliga med att man kan göra så här är att det betyder att vi inte verkar ha kommit någonstans. Det sitter grupper här och där och pratar politisk plattform och organisation, men antingen kommer man ingenstans, eller så lyckas man mycket bättre än VU med att hålla tätt.

Ja, som sagt, jag har ingen att tillägga. Det jag skrev för ett drygt år sedan funkar lika bra som att skriva samma sak en gång till så läs det!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.

När är det dags att avgå?

Har man (enhälligt) valt en partiledare så har man i någon mening kastat sina tärningar. En person är vald och då har hen organisationens förtroende till nästa kongress, och i princip tills hen själv avgår eller gör bort sig ordentligt. Allt annat är orimligt och skulle bara försvaga organisationen på både kort och lång sikt.

Vi (det socialdemokratiska partiet) har valt Håkan till vår partiordförande. Håkan har vad jag kunnat förstå inte förändrats radikalt sedan dess. Alltså har vi kastat våra tärningar med öppna ögon, och vi har den partiordförande vi valt. Den enda som kan avgöra om det är någon annan som skall ta oss till val 2014 är Håkan själv. Ingen annan kan, eller skall, fatta det beslutet.

Vad har jag då möjlighet att göra? Som medlem har jag möjligheten att sluta vara just medlem. Som väljare har jag möjligheten att rösta på något annat parti.

Vad har jag som medlem skyldighet att göra? Ja, jag tycker inte att jag har en skyldighet att försvara Håkan för de klavertramp och snubbelsteg som nu är legio. På jobbet och till mina kompisar har jag ingen skyldighet att försvara Håkan eller någon annan vi valt till vår ledning. Visst, det kan säkert skada partiet (om än mycket marginellt), men det må så vara. Jag tänker inte ålägga mig ansvaret att gå omkring med ett låtsasleende på läpparna och säga att allt känns OK, och att jag tror att vi har alla chanser att vinna valet 2014 med Håkan som partiledare.

När Håkan valdes var jag försiktigt optimistisk. Jag gillade hans installationstal, även om jag saknade ett tydligt avståndstagande från avundsjukepartiet.

"...Som sagt, vi har inte sett resultat och politik ännu. Jag har inte hunnit analysera talet i detalj. Men så här långt känns det som vi idag tagit ett stort steg framåt! Hoppas den känslan finns kvar om ett år!"

I april, efter debatten mellan Waidelich och Borg kände jag fortfarande viss optimism, men jag kände fortfarande att vi huvudsakligen siktade på de redan frälsta.

"...Om vi skall vinna valet 2014 så räcker det inte med jublande kongresshallar fyllda av redan frälsta, eller att vi hundväljare sitter hemma och tycker att Tommy Waidelich verkar vara en bra kille. Vi måste hitta ett sätt att förklara vår politik som gör att de som övergav oss i de senaste valen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att det vi sett hittills av socialdemokratisk förnyelse räcker då."

Sedan gick sommaren, och andra saker fick vara viktigare än partiledare och partipolitik. I oktober började marken skaka. Det var någonting med några hyresersättningar som exploderade. Det drabbade S stenhårt, och därmed i förlängningen välfärden.

"...I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet."

"...Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle."

"...Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…"

Bejublade partiinterna möten, flera bra debatter och en aldrig sinande ström av nya klavertramp senare så är det bilden från i oktober som hänger kvar. Det verkar inte som om Håkan skall förmå att vända detta. Varje opinionsundersökning gör trenden tydlig, vi är på väg att marginaliseras som politisk kraft. Med en ny fräsch vänster och ett hungrigt och duktigt miljöparti så håller vår plats på kartan sakta men säkert på att försvinna. Vi måste nu göra någonting drastiskt om detta skall kunna vända, och jag kan inte se att den förändringen är på gång.

Vi har så många duktiga medlemmar i detta parti, så mycket bra idéer, en ideologi som är så överlägsen, och ändå börjar man i sitt stilla sinne undra om det bästa inte vore att lägga ner alltihop och låta något nytt spira i askan. Sverige behöver ett socialdemokratiskt parti, men behöver Sverige sitt socialdemokratiska arbetareparti som det ser ut idag?

Det är bara Håkan som kan avgöra om det är han som skall leda partiet in i nästa val. Snart är det i vilket fall som helst för sent att byta partiledare. Jag hoppas att Håkan verkligen känner efter om det är han som är rätt person för landets tyngsta politiska uppdrag, partiordförande i det en gång så stolta statsbyggande partiet Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP.

Läs andra infallsvinklar på detta hos:
Cecilia Dalman Eek
Bengt Silfverstrand
Peter Högberg
Johan Westerholm
Peter och Johans debattartikel på STV-debatt
Peter Strobl
Alexandra Einerstam


Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Dags att sluta kalla V för kommunister?

Ett parti är ansvarigt för sin historia. Det gäller både de ställningstaganden de i enskilda frågor gjort i historien, och de ideologiska inriktningar partierna och dess nuvarande ledare tidigare haft.

SD kan därför inte svära sig fria från den nazistiska historia både organisationen och dess medlemma har.

Moderaterna måste fortfarande stå till svars för en lång rad mycket tveksamma åsikter de haft genom åren (vägran att stötta demokratiarbetet i sydafrika, vägran att utvidga rösträtten etc. etc.).

Socialdemokraterna kan inte utan avståndstagande skylla IB-affären och tvångssteriliseringsskandaler på historien, utan man måste hantera dessa mindre smickrande delar av sin historia.

KD måste tydligt deklarera sitt ställningstagande i abortfrågan, eller så får de dras med denna historia.

Jag tycker att bortsett från SD så är V det parti som har mest lik i lasten, åtminstone i modernare tid. Västerpartiet har en historia med ganska starka band till Östberlin och Moskva, ända fram till murens fall. Man är ett parti byggt på en grumlig demokratisyn, där mänskliga rättigheter fått stå tillbaka för social rättvisa.

Jag tycker att västerpartiet har mycket kvar att göra vad gäller uppgörelsen med denna historia.

MEN. Med detta sagt så tycker jag att det är dags att ge partiet chansen att göra detta. Västra halvan av svensk politik tjänar inte på att man demonisera vänsterpartiet. Med nuvarande utvecklig finns inte längre hoppet om att V skall försvinna och då måste partiet kunna ingå i ett tänkt regeringsunderlag.

Så, jag skall från och med nu ge de jag tidigare lite raljant kallat ”kommunisterna” chansen att visa att de är ett modernt vänsterparti, i princip ett socialdemokratiskt parti med tydligare fokus på socialism och med en lite större skepsis mot marknadsekonomi och kapitalism. Jag skall i och med det sluta med att kalla dem för kommunister.

Skulle vänsterpartiet lyckas att fullfölja denna resa (som de ju började för ganska många år sedan nu), så får svensk politik kanske det ”vänstersocialdemokratiska” parti som jag efterlyst tidigare.

Frågan kvarstår då vad som skall ske med socialdemokraterna i SAP. Kommer en tredjedel av de aktiva att byta parti om det dyker upp ett alternativ som egentligen passar dem bättre? Mycket tveksamt. Jag tror istället att SAP nu kommer att slitas ännu mer isär av de som vill åt mitten för att kunna erövra marginalväljare så att vi kan vinna val, och de som vill ta upp kampen med V om vänsterväljarna. Men mer om det i ett kommande inlägg (om jag hinner och känner lust).

Mer om detta:
Anna Ardin.
Ulf Bjereld.

Jag har tidigare skrivit om liknande:
Ett starkare V.

Läs även andra bloggares åsikter om vänsterpartiet.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Julklappsångest

Det lackar mot jul. De välbeställda människornas barn skall glada, men lite blasé över allt materiellt välstånd de dränks i, sitta i sina julklappsberg och stämma av utfallet mot önskelistorna. De välbeställda själva skall dränka sin ångest över att de kan köpa allt utom det som faktiskt betyder någonting med mat och dryck, bara för att när allt är över känna lite här och där på kroppen där överskottskalorierna satt sig.

Nej, ingen oro, jag har inte börjat onsdagsmorgonen med ett glas rödvin. Jag tror inte att det är mjölken som gör det heller. Kanske är det en julklappshandelsbaksmälla jag lider av. Jag och min fru klarade igår av julklappshandeln. I stort sett räckte 50 minuter på ToysRUs. 50 minuter och en jättestor vagn proppfull med alla plastbitar i glada färger man kan tänka sig. 50 minuter á dryga 100 kronor i minuten. 50 minuter under vilka vi sysselsatte världens alla barnarbetare så att de också får någonting att göra i juletid.

Nu har jag kommit upp ur sängen, julklappskompenserat hos stadsmissionen, ätit min medicin och jag har fått i mig lite mat. Jag skall snart skaka av mig det hela och se fram emot en härlig jul med familj, släkt och vänner. Ledig i nästan tre veckor. Tid med mig själv och kanske tid för lite skrivande här på bloggen. Jag skall ha det riktigt bra. Först några dagar till på jobbet (som jag i skrivande stund är några timmar sen till), ett par dagars konferens i paradisets italienska alper och sedan lugn och ro.

Men jag kan inte låta bli att först skicka en tanke till de vars jular inte består av överflöd och ledighet. De som inte utan vidare fyller vagnen med alla leksaker som får plats och sedan med en självklar rörelse bläddrar lite bland korten, väljer ett man tror det fortfarande finns pengar på och håller för beloppet i kortläsaren då det känns bättre att inte veta.

Jag tror inte att det är julen som är nyckeln till ett drägligt liv. Jag vet att det inte är julklapparna som gör människorna lyckliga. Men för de som inte har pengar till julklappar, de vars barn inte kommer att kunna stämma av sina önskelistor, för dem tror jag julklapparna betyder allt i dessa dagar. Att knepa och knåpa för att få ihop det, att ta krediter man vet att man inte borde, att göra julklappar av det barnen under året ändå måste få. Det sliter.

Ja, det är lätt för mig att sitta här i mitt medelklassgetto och tänka dessa intet förpliktigande tankar. Men jag kan inte låta bli.

Känner du lika dant? Fundera då på om det är sänkta skatter vi verkligen behöver mest av allt, fundera då på om inte en fungerande A-kassa, sjukkassa och en vård, en skola och en omsorg som fungerar är viktigare. Ring din riksdagsman (det går att få reda på vad de heter om du kontaktar det parti du röstade på i valet) och fråga om en bra politik verkligen MÅSTE innebära att man sparkar på dem som redan ligger.

Känner du inte att politiken är vägen så fundera på att julklappskompensera. Jag länkar här till några organisationer via vilka man kan hjälpa till. Det finns andra så det är bara att välja och vraka. Skänk 10% av det du köper julklappar för. Eller om du har råd, varför inte 25%?

Rädda barnen
Stadsmissionen i Göteborg, Stockholm, Skåne.

Fira sedan jul med vänner och familj och låt julen vara en högtid fri från dåligt samvete och grubblerier. Efter trettondagen tar vi sedan nya tag tillsammans för att skapa en bättre värld för oss själva och våra kommande generationer att leva i. Utmaningarna är så många, och det behövs alla former av insatser. Nu MÅSTE jag cykla mig iväg till jobbet!

Att vilja det man kan få eller att inte få det man vill?

Tänk att man levde i ett land där det var tillåtet att aga sina barn. Tänk att det i detta land för tillfället var helt omöjligt att få en politisk majoritet för ett förbud mot barnaga, men att det däremot uppstod en möjlighet att samla en majoritet kring ett förslag om att begränsa vilka former av barnaga som skulle vara tillåten.

Som politisk kraft i detta land, skulle det vara OK att verka för en begränsning av rätten att aga barn, även om man var övertygad om att all aga naturligtvis skulle vara helt förbjuden?

Skulle det vara OK att gå till val på ett program som innebar att man ”bara” skulle få uppfostra sina barn genom att örfila dem med öppen hand? Skulle det vara OK att då förtiga det faktum att man egentligen skulle vilja ha et totalförbud om man gjorde bedömningen att detta skulle skrämma bort väljare och omöjliggöra några reformer över huvud taget?

Nu har vi ju tack och lov inte ett klimat i Sverige där många vill få lov att aga sina barn. Men i politiken hamnar man hela tiden i avvägningar mellan att stå för sina värderingar och att få möjlighet att genomföra sin politik. Hur långt bort från det man egentligen vill göra får man hamna i sin valplattform i syfte att kunna få majoritet för de förslag man tror man kan få röster på.

Ett konkret exempel i dagspolitiken är RUT-avdraget. Jag tror att många socialdemokrater skulle klara sig ganska bra utan denna reform, och det är knappast något socialdemokraterna hade infört. Men nu när reformen finns, och det verkar som många marginalväljare vill ha kvar den, och det är en reform som totalt sett inte kostar så mycket, skall man då titta på opinionen när man bestämmer sig för om reformens avskaffande skall finnas med i valplattformen eller inte? Eller skall man istället fatta beslutet bara baserat på om man tycker att det är en bra regel eller inte, alldeles oaktat hur ställningstagandet skulle kunna påverka valresultatet?

Jag tycker att detta är en balansgång. Som utgångsläge tycker jag att man skall föra fram den politik man faktiskt vill föra, åtminstone de förslag man faktiskt vill genomföra under de närmsta fyra eller åtta åren. Man kan då gradera förslagen i sådant man tycker är mycket viktigt att få göra, sådant man vill göra om de ekonomiska prognoserna håller, och kanske sådant man vill göra om ekonomin blir starkare än väntat. Det sistnämnda måste framföras med stor försiktighet, eftersom väljarna kan ha svårt att höra brasklapparna och då bli besvikna när förslagen inte genomförs.

Efter det att man redogjort för sin politik så låter man väljarna avgöra vilket alternativ som låter bäst och så får de bestämma. Det kallas demokrati, och det är det minst dåliga sättet att komma överens som vi har lyckats komma på.

MEN, ibland kan det finnas frågor där man skall titta lite på opinionen och på möjligheterna att bli vald. Om det finns frågor där en liten kursändring kan öka chanserna att alls bli valda så tycker jag att det kan vara OK att vända kappan aningens efter vinden. Det skall då handla om förslag som inte går rakt emot det man tycker, men sådant man kanske inte prioriterat om man kunnat forma politiken i ett vakuum.

Jag tror att avskaffandet av RUT och införandet av en fastighetsskatt kan vara sådana frågor som kan vara värda att offras om man tror sig veta att man har marginalväljarna mot sig. Jag tycker nog inte att barnaga skulle vara något att gå till val på ens om det faktiskt skulle kunna göra barns situation bättre. I det senare (och helt hypotetiska) fallet tror jag vägen vore en benhård förbudslinje parat med intensiv folkbildning och opinionsbildning.

Om du gick igång på detta vill du kanske även läsa:

Att vilja men inte nödvändigtvis säga
Allt eller inget

Läs även andra bloggares åsikter om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Kanske är det det röda vinet

Kanske är det rödvinet som gör det, eller så blir jag sådan av AK-möten, jag vet inte. Men när vintermörkret faller utanför fönstret och min fru öppnar ett fönster och släpper in kylan till min TV-soffa så känner jag en närmast oemotståndlig lust att förbjuda alla friskolor, alla privata vårdinrättningar och alla privata inslag i omsorgerna. Tanken på att riskkapitalister kan sitta på dyra innekrogar och dricka dyr champagne för mina skattepengar, pengar som skulle gått till att utbilda våra barn, vårda våra gamla och ge oss alla sjukvård, ger mig en svår socialistisk ångest. Att de dessutom lyckas stjäla pengarna två gånger gör mig ännu ledsnare, först tar de pengar som borde blivit personaltäthet och sedan trollar de bort vinsterna till skatteparadis så att de slipper skatta på vinsten.

I morgon skall jag kanske nyansera mig, se ena och andra sidan och fundera lite mer nyktert på det hela. Men i kväll tänker jag låta vinet vagga in mig i en värld där det är möjligt att låta alla människor ha ett människovärde, och där ingen får stjäla miljard efter miljard av våra gemensamma skattemedel i utbyte mot att de sätter på våra mest utsatta kissiga blöjor. Jag tänker låtsas att jag lever i ett land där en bred majoritet tycker att det är en självklarhet att barn inte skall behöva växa upp med skammen över att inte ha råd att följa med på skolutflykter. Jag tänker somna i kväll i villfarelsen att det vore självklart att vi alla fick en insyn i vilka särintressen som häller pengar i moderaternas kassakista som en ersättning för en politik som tillåter dem att fortsätta tjäna ohemult mycket pengar på att missbehandla sin personal och flytta vinsterna utom skatteverkets räckvidd.

I drömmen tänker jag drömma om ett politiskt landskap där ”goda” socialliberala krafter i de borgerliga mittenpartierna gör uppror mot högerkrafterna inom alliansen och bildar en stark majoritet tillsammans med miljöpartiet och en socialdemokrati som vaknat ur sin politiska dvala och skaffat sig en tydlig och realistisk politik för ett rimligare och rättvisare samhälle.

Strax innan jag vaknar skall jag höja ribban ytterligare ett snäpp och drömma om en värld där barn och vuxna slipper gå och lägga sig hungriga, där kvinnor slipper bli våldtagna i krig såväl som fred och där män börjar ta ansvar för sina familjer och sina samhällen istället för att försöka skaffa sig en Rolex klocka eller en Mercedes. Jag skall drömma om en jättesal där statsmän sitter på rad.

Jag inser att jag kommer att vakna i morgon i en värld som inte är alls så rolig att leva i och låta sina barn växa upp i. Jag kommer att orka med det i morgon och jag kommer att fortsätta klara mig bra så mig skall det inte gå någon nöd på. Men till dess skall jag ta ett glas vin till.

Jag har aldrig våldtagit någon!

Jag vill skrika ut till världen vilken bra kille jag är som… men så hejdar jag mig. Inte för att jag kommit på att jag kanske ändå har våldtagit någon, men att jag för en sekund förväntat mig beröm för att jag låtit bli.

Så, läs inte mig idag, utan läs istället:

Såret som inte läker

Society for cutting up matriser