Dags för extremt tydliga riktlinjer

Det verkar väl solklart att Juholt inte gjort något fel i strikt juridisk mening. Han har haft en lägenhet i alla år, och fått ersättning för den enligt gällande regelverk. När hans sambo sedan flyttade dit (antagligen en glidande skala gissar jag) så fortsatte han få ersättning.

Reglerna kring vad som händer om man blir fler som bor i lägenheten, och vad som skall anses vara att bo där (skall man vara skriven där, skall man spendera mer än 180 nätter där, skall man...) har varit oklara.

Hade Juholt varit en riksdagsman i högen hade detta passerat obemärkt. Problemet är nu att Juholt när hans sambo flyttade in var just en riksdagsman i högen utan några som helst chanser att bli partiledare.

Sedan, plötsligt, står han där som partiledare och allt förändras. Nu har han plötsligt ett enormt ansvar mot alla oss (S-medlemmar)vars ledare han blivit, och i det läget är det vansinnigt att riskera det mediapådrag som nu uppstått.

Så, i september står han där med foten i kläm. Han inser att han nog inte borde tagit ut full ersättning de senaste åren. Han inser att om han omedelbart betalar tillbaka pengarna så kan det väcka just den uppmärksamhet han inte behöver. Han inser att om han inte betalar tillbaka omedelbart så finns en liten risk att det som nu hänt kommer att hända.

Det han då gör är att inte väcka några björnar, utan han lämnar in blanketten som han gjort i alla år innan, och samtidigt så börjar han sondera hur han skall ta sig ur denna mycket explosiva situation. Dessvärre han han inte hitta någon bra väg ut, bomben exploderade i fredags och resten är historia.

Så, hade det varit bättre om Juholt hållit sig till riksdagens övernattningslägenheter? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om han redan i samma stund sambon skrev sig i lägenheten gick och frågade hur en sådan situation skall hanteras? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om det fanns tydliga regler för hur dylika situationer skall hanteras? Ja.

Men nu är det ju inte så det var i september. Juholt hade inte gjort det enkla och försiktiga. Han hade inte tänkt på att en sambo (som för allt vad vi vet kanske inte bidrar till hyran) skulle påverka hans situation, eller så tänkte han att han skulle komma undan med de pengarna (säkert medveten om att andra riksdagsmän gör lika dant). Han stod där med ett dilemma på halsen. Han hade plötsligt blivit en av Sveriges mest undersökta och bedömda personer. Han stod med en tickande bomb i handen, och han visste inte hur han skulle komma ur den uppkomna situationen. Innan han hunnit hitta ett sätt att bli av med bomben så exploderade den. Otur.

Så vad skall Juholt och det socialdemokratiska partiet göra nu då?

Man kan hänvisa till moraliska kompasser hit och dit, och det är väl klart att vi skall ha sådana. Men för många av oss är det inte omoraliskt att ta emot en kostnadsersättning som vår arbetsgivare ger oss. Jag tar emot mina terminalglasögon fast att jag hade behövt dem även om jag aldrig satt framför en terminal. Jag tar emot milersättningar även om jag i samband med tjänsteresan stannar till hos mina föräldrar och äter middag, och det alltså kan vara så att jag kört de där milen ändå. Det handlar om gråzoner, och de flesta av oss har en moralisk kompass som tillåter detta. Vi skulle aldrig sätta upp en milersättning om vi samåkte, men vi gör det även om vi samtidigt tar med familjen i bilen och gör en privat utflykt av tjänsteresan.

Juholts brott är inte ett brott mot reglerna, eller i vart fall inte ett solklart sådant. Det är ett brott mot en extrem försiktighetsprincip man kanske bör iaktta som politiker. Aldrig motta en gåva, aldrig låta sig bjudas på en resa, aldrig ta ut ersättning om det finns minsta personlig nytta med utgiften. Är man konsekvent där så finns det inga skelett att gräva upp. Då kommer man undan med den där reseräkningen som blev lite fel eller det där telefonsamtalet man gjorde privat från utlandet med tjänstetelefonen.

Väljer man att bli ledare i vårt parti (oavsett nivå), så måste man dels själv se till att inte samla på nya skelett, och att man själv desarmerar de som eventuellt finns med i lasten. Partiet måste här vara behjälpligt med en tydlig samling riktlinjer, desto mer konkreta desto bättre, kring hur vi gör i tjänsteutförandets alla olika skeden. Hur vi redovisar reseräkningar, andra kostnadsersättningar och traktamenten. När det är OK att anhöriga eller vänner följer med vart, och hur detta skall påverka ersättningar. Hur vi hanterar arvoden, löner och andra inkomster.

Vi står för ett högskattesamhälle med en stor (och därför dyr) offentlig sektor. Vi behöver få in de skatter vi beslutar om, och vi behöver hålla igen på de utgifter som det allmänna har (så att pengarna kan användas till välfärd). Detta gör att människor ställer högre krav på vänsterpolitiker än på andra politiker. Jag tycker att denna logik är märklig, och jag tycker att det är fel. Jag kan inte förstå att det skulle vara mer OK för en moderat att bryta mot demokratiskt fattade regler, än vad det är för en sosse. Men det är jag. Allmänhetens, och därmed väljarnas, åsikter tycks inte vara så rättvisa. Man kräver mer av sossar än andra, och det har vi att leva efter, orättvist eller ej. Dessutom är ju inte det orättvisa att vi skall följa reglerna utan att moderater inte behöver göra det i samma omfattning, så egentligen har det inte med oss att göra, sossar skall följa alla regler oavsett.

Eftersom det ställs högre krav på oss än på andra så måste vi vara extra noga. Dags alltså att ta fram extremt tydliga riktlinjer för beteende lämpligt för socialdemokratiska förtroendevalda, och sedan utbilda oss i dessa för att i framtiden undvika denna typ av affärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, om socialdemokraterna och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Den visionäre majoren

Säga vad man vill om Mj Björklund, men han är inte rädd för att sticka ut hakan.

Sverige skall avskaffa värnskatten och minska marginalskatteeffekten. Sverige skall bygga ut kärnkraften. Sverige skall gå med i EMU fullt ut. Sverige skall få ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

Oj, oj, oj. Att redan nu gå ut med vad man vill göra under de närmaste mandatperioderna, det är visionärt så det räcker. Snacka om att sticka av mot de andra partierna som hankar sig fram budget för budget och som är livrädda för att vara visionära.

För moderaterna och socialdemokraterna vore det antagligen ett ordentligt självmål att vara för visionära. Vi törstar ofta efter det, men jag är inte säker på att väljarna skulle belöna det. Det gäller att få med sig även de som bara vill åka med en hållplats.

Men för de mindre och ständigt utrotningshotade partierna kanske detta är en smart strategi. Kanske kan folkpartiet på detta sätt locka till sig moderater som tycker att den statsbärarande Fredrik blivit lite väl närsynt. När moderaterna inte gärna pratar om vad de skall göra bortom budgetåret och absolut inte bortom mandatperioden, och ogärna pratar ideologiskt om varför de genomför sin politik, då kan det kännas uppfriskande med någon som vågar säga ifrån. Högavlönade skall få behålla mer av sin lön! Vi skall inte ha ”studieskatt”! Skit i riskerna, vi måste ha el och då är det enklaste sättet att bygga kärnkraftverk! Här har vi en kille som pekar med hela handen, och som gör det utan att darra på rösten.

Värnskatt och sänkta marginalskatter är väl knappast en politik för att locka tveksamma sossar till den mörka sidan, men visst kan det finnas de som lockas av en tydlig linje i EMU-frågan, som gärna ser en utbyggnad av kärnkraften och som skulle kunna leva med lite uppluckringar i arbetsrätten. Kanske kan tydlighet löna sig?

Jag önskar ingen att bli folkpartist, men det hade varit roligt om man tjänade på att vara tydlig och lite långsiktig. Dessvärre tror jag inte att det är så, kanske inte ens för folkpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om folkpartiet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Sorgligt att en så duktig debattör...

Juholt sköter sig just nu riktigt bra i debatten i riksdagen.

När han står i en talarstol så lägger han fram en politik som hänger ihop, som tar fram essensen i socialdemokratin med en hjälpande hand för de som behöver det.

Men när han inte står i talarstolen, när han inte får några minuter på sig, då misslyckas han på något sätt att förmedla denna bild. Istället skickar partiet under hans ledning ut signaler som ger känslan av popcornpolitik.

Det är samma sak varje gång. Inför debatter eller tal så känner jag stor tveksamhet till vår nuvarande ledning, och efter debatterna eller talen så känner jag tillförsikt inför möjligheterna att vi skall kunna få väljarna att förstå varför vi är ett bättre alternativ.

Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vem tar hand om välfärden?

Jag tycker inte särskilt synd om Håkan Juholt. Han har själv målat in sig i det hörn han nu står i, och han kommer säkert att ta sig ut på något sätt.

Jag tycker egentligen inte så synd om det socialdemokratiska partiet. Vi har valt Håkan till vår ledare, vi har själva odlat den partikultur vi har, och nu verkar vi implodera av vår historiska tyngd. Sådant händer. Om vi får ha vår demokrati kvar i hundra år till så kommer vi att se partier växa och krympa, komma och gå, detta är inte så konstigt.

Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle.

Jag hoppas på ett någorlunda snabbt tillfrisknande för socialdemokraterna, det vore så klart det enklaste. Men om det inte händer väldigt snabbt så betyder det fyra år till med en moderatledd regering, och det är inte bra för Sverige.

Så, ett starkare och framför allt tydligare socialdemokratiskt parti är kanske inte hela lösningen. På något sätt måste även socialliberala krafter i folkpartiet vakna till och sätta stopp för de mest vansinniga moderata förslagen. Det KAN inte vara folkpartistisk politik att sparka på sjukskrivna och arbetslösa. Drivs förmögenhetsöverföringen till de rikaste tillräckligt långt så måste folkpartiet till slut vakna till liv och börja bli lite besvärligare i alliansen. Dessvärre tror jag att Mj Björklund har för fullt upp med att omforma svensk skola med lumpen som modell för att ha tid att se vad som händer med resten av politiken.

Centern har jag förlorat hoppet för. Jag kan bara hoppas att detta folkrörelseparti går ut tiden innan socialdemokraterna gör det. Frågan är om inte Mauds insatser i regeringen varit ännu sämre för Sverige än vad herrarna Fredrik och Anders varit.

Krisdemokraterna tycker jag som vanligt illa om, men det finns en kärna av välfärdskramande som är i det närmaste socialdemokratisk. Nu verkar det partiet ha bestämt sig för att sluta finnas, så den hjälp som skulle kunnat komma därifrån i kampen för att rädda välfärden, den kan man nog glömma.

Vänstern då, det är väl ett parti som i princip bär socialdemokratiska idéer? Ja, kanske med en partiledning som aldrig kallat sig kommunister. Jag tror att ett starkare vänsterparti är bra för Sverige. Men bara i kombination med en fungerande socialdemokrati. Vänstern lider av samma sjuka som delar av socialdemokratin, nämligen en vägran att inse att egoismen är en ganska viktig drivkraft. Människor har ett behov av att få bygga för sig själva och för sina närmaste. Detta är ingenting fult, och det är något samhälle behöver. Man vill få lov att lyckas, och när man gör det vill man få behålla en del av det man skapat.

Miljöpartiet? Jag vet inte just nu. Jag förstår inte riktigt var man har dem. Miljöfrågorna är jätteviktiga, och jag hade kunnat använda min röst bara för att ge kraft åt en blåslampa i de frågorna. Men i andra frågor vet jag inte riktigt. Det är väl klart att de inte är moderater, och att de är välfärdsvänliga. Det är väl fortfarande så att miljöpartiet för mig personligen vore andrahandsvalet om jag tvingades till ett sådant. Men som politisk kraft för att hålla ihop samhället ser jag dem inte ta ledartröjan.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Slarvigt av Juholt, men vem drabbas?

1. Det är rimligt att riksdagsmän från hela landet får kostnadsersättning för dubbelt boende då de måste ha övernattningsmöjligheter i Stockholm. Alternativet vore att vi får en ännu starkare förskjutning av all offentlig makt till Stockholm, och det vore mycket olyckligt.

2. Det är rimligt att man bara får ersättning för den kostnad man faktiskt har, och det är rimligt att man då bara räknar halva hyran som kostnad om man bor ihop med någon.

3. Det är rimligt att kräva lite högre moral vad gäller regler och lagar från de som är med och stiftar lagarna och bestämmer reglerna. Riksdagsmän bör alltså sköta sig exemplariskt när det gäller allt som har med skatter, avdrag, ersättningar och bidrag att göra. Det bör i och för sig alla, men det är lite extra viktigt att de som stiftar lagarna gör det.

4. Jag kan inte förstå, och har aldrig förstått, varför det skulle vara extra hemskt när en socialdemokrat ”fuskar”. Det finns väl inget parti som har som politisk linje att man inte skall betala de skatter riksdagen beslutat om, eller att man skall ha rätt att plocka ut ersättningar man inte har rätt till? Jag har oerhört svår att förstå varför Juholts fusk skall vara så mycket värre än Annie Lööfs ännu mer uppenbara dito.

Med allt detta skrivet; Juholt har gjort fel. Han har tagit ut ersättningar han inte varit berättigad till, eller han har åtminstone inte noga tagit reda på vilka regler som gäller innan han ansökt om ersättning. Detta är inte bra. Det är extra illa om man sitter i riksdagen, och det är ytterligare lite värre om man har ambitionen att bli statsminister.

Juholt har med detta gjort sig ursäkt skyldig till två grupper, och jag skulle vilja hålla isär dem.

Skattebetalarna: Alla svenskar har rätt att kräva av alla riksdagsmän att de inte tar ut ersättningar de inte är berättigade till. Detta av det enkla skäl att det är våra pengar de tar emot, och det skall då vara enligt beslutade regler. Vad gäller denna del av befolkningen så känner jag att saken nu borde vara utagerad. Juholt har tagit på sig pudelkostymen (omän lite motvilligt i början) och han har fått saken belyst i media så att alla som vill kan låta kunskapen om detta påverka deras val av parti inför nästa val. Allmänhetens intresse av att veva detta i media några varv till torde således vara ganska litet.

Partimedlemmarna: Vi som är medlemmar i det socialdemokratiska arbetarepartiet har dubbla skäl att vara onda på Håkan. Dels i egenskap av skattebetalare. I den rollen har jag redan förlåtit och glömt. Men vi har även rätt att ställa krav på Håkan eftersom vi givit honom förtroendet att vara vårt ansikte utåt. Vi har valt honom till vår partiordförande, till vår ledare.

I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet.

Jag tycker att Juholt får schavottera orättvist länge i media bara för att han är sosse. Jag tycker att media går borgerlighetens ärende och jag förstår som ovan skrivits inte riktigt varför det anses så mycket hemskare när en sosse fuskar än när en centerpartist gör det. Men oavsett vad jag tycker om det så visste Håkan att så är fallet. Han vet lika väl som vem som helst att en affär av det här slaget ger partiet så mycket negativ uppmärksamhet att det förtar effekten av tiotusentals timmar ideellt arbete. Monas slarv lika väl som Håkans är faktiskt framför allt en spark i magen på alla de partivänner som lägger all ledig tid för att försöka övertyga väljarkåren om det rimliga i en socialdemokratisk politik.

Nu har jag ingen anledning att ta det personligt eftersom det var ganska länge sedan jag delade ut någonting i den demokratiska socialismens tjänst. Så mitt gnäll gäller inte mig personligen, men väl massor av andra partikamrater landet över. Det är dem Håkan skall be om ursäkt i första hand.

Så; tycker jag att Håkan Juholt skall avgå?

Nej, inte i nuläget. Visar det sig att han åtalas för sitt fusk, då tippar jag nog över till ett ja. Men jag har mycket svårt att tro att så kommer att ske. Jag tror att man kommer att se över reglerna och gå igenom ersättningarna som betalats ut till samtliga riksdagsmän, och jag tror inte att Juholt är ensam om att ha tolkat reglerna till sin fördel.

Till sist: OM Håkan verkligen velat fuska, hade det då inte varit enklare att helt enkelt låta sambon vara skriven någon annan stans? Jag tror att det hela är mer försumlighet än fusk. Men om det slarvet bidrar till en moderat valseger även 2014, då har Håkan en ganska stor grupp redan utsatta människor att svara inför. Politik är på riktigt, och de som får sina liv söndertrasade av liberal skyll-dig-själv-politik de har inte råd med slarviga sossar på ledande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vet de vad de håller på med?

Ibland (inte så sällan) så händer det att man springer på medarbetare på stora företag som gör en massa saker de lärt sig att de skall göra, men som inte riktigt vet varför de gör så. ”Så skall man väl göra?” kan man få som lite ängsligt svar om man undrar varför.

Samma sak råkar man ibland ut för med nya chefer eller ovana projektledare. Man kallas till möten som inte har något syfte annat än ”men möten skall man väl ha?”.

Detta är naturligt. Ingen är varm i kläderna från början, alla måste få treva sig fram.

Men när en hel process drivs på det sättet. När det inte finns någon som vet varför olika saker görs, hur de momenten passar in i helheten, då blir jag lite orolig. Även i dessa lite allvarligare fall brukar man kunna återta kontrollen genom att man sätter sig ner med nyckelinblandade, rotar fram gammal dokumentation, läster igenom lite kod för de IT-stöd som används och återskapar förståelsen för vad processen är tänkt att göra och på vilket sätt den gör det.

Med denna erfarenhet från ganska översiktliga processer som inköp, reskontrahantering och redovisning i bagaget tittar jag så ut över världen. Jag ser hela länder och stora banker som inte har koll på någonting vad det verkar. De vet inte vilka exponeringar de har mot olika typer av finansiella risker, de tar enorma risker till synes utan att förstå att det är det de gör. Det känns som om det sitter direktörer över allt och gör saker ”för det är väl så man gör”.

Man får en känsla av att man vill krympa världen igen. Återinföra regleringar som skärmar av vår lilla ankdam från det vilda havet där ute. Att skapa en robust svensk finansmarknad som kommunicerar med den oregerliga internationella marknaden via kontrollerbara och överskådliga kanaler. Låt det gå åt helvete där ute i det spännande vilda, så kan vi ha vårt trygga och lite tråkiga finanssystem här hemma. Ingen glamour, inga enorma vinster och inga börsrace. Men heller ingen bankakut, inga jättebonusar och inga finanskriser.

Men det är klart att ett exportberoende land som Sverige inte kan isolera sig från alla risker med internationell finansoro. Om ingen vill köpa våra telefonväxlar, våra bilar, vår skog eller vad det nu är vi vill sälja, då påverkar det så klart den reella ekonomin även i Sverige oavsett hur bra vår finanssektor fungerar. Så vi sitter kanske fast i ett nät som inte går att kontrollera, och vi tjänar kanske trots allt på att sitta där. Det vi då måste göra är att se till att bygga ett starkt samhälle som kan skydda människorna från de tvära kasten i finansmarknaderna. Vi skall ha skyddsnät som gör att det inte är en katastrof att bli av med jobbet. Vi skall ha en skola för alla som gör oss flexibla och snabba att parera förändringar. Vi skall ha offentliga budgetar i ordning.

Vi kan inte isolera oss, men visst är det en lockande tanke ibland när finansorons vågor går höga där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Fram för de konservativa krafterna i KD!

Jag vet inte hur tongångarna går i KD. Jag förstår inte hur konservativa människor tänker över huvud taget. Men visst vore det väl underbart med ett riktigt härligt konservativt parti i svensk politik? Jag tror att Sverige skulle må bra av:

1) En uppluckring av alliansen där sprickorna mellan sunda liberaler (om det finns sådana), marknadsliberaler och konservativa (gärna då kristna sådana) skulle bli tydligare.

2) En tydligare spricka mellan olika idéinriktningar inom vänstergrupperingen i svensk politik så att skillnaderna på visionär och radikal vänster, traditionella testuggare och fackliga dogmatiker och lite mer mittenorienterade förespråkare för ett rimligt samhälle skulle bli tydligare.

3) Att dessa sprickor på respektive sida skulle framtvinga en kompromiss mellan socialliberaler i FP och MP (och om det finns några kvar i C) å ena sidan och den flexiblare delen i S å den andra. Detta skulle ge en stabil mittenminoritet (eller kanske till och med en majoritet om man kan bredda sig ytterligare) som kunde driva en politik som både är bra för svenska företagare, för svensk tillväxt OCH som lyckas med det utan att tumma på miljöns krav och utan att trampa kors och tvärs över svaga grupper i samhället.

Vill man se en sådan utveckling vore det fantastiskt med ett borgerligt parti som talade ännu högre om traditionella familjevärderingar och ännu hellre abortmotstånd och dödsstraff. Antingen splittras alliansen, eller (ännu bättre) så försvinner KD ut ur riksdagen helt och hållet.

TÄNK om vi kunde få en fempartiriksdag efter nästa val… En värld utan SD, KD och det överflödiga C, det vore en lite vackrare värld i sanning. En sådan fempartikammare skulle ge mycket utrymme för MP, men det kanske inte är så farligt?

Det viktigaste i dagsläget måste vara att bryta moderaternas hegemoni över svensk politik. Det ohämmade överförandet av våra samlade resurser till allt färre och rikare, det måste sluta. Jag vägrar tro att det inte finns mittenborgerliga krafter som känner lika dant.