Sorgligt att en så duktig debattör...

Juholt sköter sig just nu riktigt bra i debatten i riksdagen.

När han står i en talarstol så lägger han fram en politik som hänger ihop, som tar fram essensen i socialdemokratin med en hjälpande hand för de som behöver det.

Men när han inte står i talarstolen, när han inte får några minuter på sig, då misslyckas han på något sätt att förmedla denna bild. Istället skickar partiet under hans ledning ut signaler som ger känslan av popcornpolitik.

Det är samma sak varje gång. Inför debatter eller tal så känner jag stor tveksamhet till vår nuvarande ledning, och efter debatterna eller talen så känner jag tillförsikt inför möjligheterna att vi skall kunna få väljarna att förstå varför vi är ett bättre alternativ.

Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vem tar hand om välfärden?

Jag tycker inte särskilt synd om Håkan Juholt. Han har själv målat in sig i det hörn han nu står i, och han kommer säkert att ta sig ut på något sätt.

Jag tycker egentligen inte så synd om det socialdemokratiska partiet. Vi har valt Håkan till vår ledare, vi har själva odlat den partikultur vi har, och nu verkar vi implodera av vår historiska tyngd. Sådant händer. Om vi får ha vår demokrati kvar i hundra år till så kommer vi att se partier växa och krympa, komma och gå, detta är inte så konstigt.

Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle.

Jag hoppas på ett någorlunda snabbt tillfrisknande för socialdemokraterna, det vore så klart det enklaste. Men om det inte händer väldigt snabbt så betyder det fyra år till med en moderatledd regering, och det är inte bra för Sverige.

Så, ett starkare och framför allt tydligare socialdemokratiskt parti är kanske inte hela lösningen. På något sätt måste även socialliberala krafter i folkpartiet vakna till och sätta stopp för de mest vansinniga moderata förslagen. Det KAN inte vara folkpartistisk politik att sparka på sjukskrivna och arbetslösa. Drivs förmögenhetsöverföringen till de rikaste tillräckligt långt så måste folkpartiet till slut vakna till liv och börja bli lite besvärligare i alliansen. Dessvärre tror jag att Mj Björklund har för fullt upp med att omforma svensk skola med lumpen som modell för att ha tid att se vad som händer med resten av politiken.

Centern har jag förlorat hoppet för. Jag kan bara hoppas att detta folkrörelseparti går ut tiden innan socialdemokraterna gör det. Frågan är om inte Mauds insatser i regeringen varit ännu sämre för Sverige än vad herrarna Fredrik och Anders varit.

Krisdemokraterna tycker jag som vanligt illa om, men det finns en kärna av välfärdskramande som är i det närmaste socialdemokratisk. Nu verkar det partiet ha bestämt sig för att sluta finnas, så den hjälp som skulle kunnat komma därifrån i kampen för att rädda välfärden, den kan man nog glömma.

Vänstern då, det är väl ett parti som i princip bär socialdemokratiska idéer? Ja, kanske med en partiledning som aldrig kallat sig kommunister. Jag tror att ett starkare vänsterparti är bra för Sverige. Men bara i kombination med en fungerande socialdemokrati. Vänstern lider av samma sjuka som delar av socialdemokratin, nämligen en vägran att inse att egoismen är en ganska viktig drivkraft. Människor har ett behov av att få bygga för sig själva och för sina närmaste. Detta är ingenting fult, och det är något samhälle behöver. Man vill få lov att lyckas, och när man gör det vill man få behålla en del av det man skapat.

Miljöpartiet? Jag vet inte just nu. Jag förstår inte riktigt var man har dem. Miljöfrågorna är jätteviktiga, och jag hade kunnat använda min röst bara för att ge kraft åt en blåslampa i de frågorna. Men i andra frågor vet jag inte riktigt. Det är väl klart att de inte är moderater, och att de är välfärdsvänliga. Det är väl fortfarande så att miljöpartiet för mig personligen vore andrahandsvalet om jag tvingades till ett sådant. Men som politisk kraft för att hålla ihop samhället ser jag dem inte ta ledartröjan.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Slarvigt av Juholt, men vem drabbas?

1. Det är rimligt att riksdagsmän från hela landet får kostnadsersättning för dubbelt boende då de måste ha övernattningsmöjligheter i Stockholm. Alternativet vore att vi får en ännu starkare förskjutning av all offentlig makt till Stockholm, och det vore mycket olyckligt.

2. Det är rimligt att man bara får ersättning för den kostnad man faktiskt har, och det är rimligt att man då bara räknar halva hyran som kostnad om man bor ihop med någon.

3. Det är rimligt att kräva lite högre moral vad gäller regler och lagar från de som är med och stiftar lagarna och bestämmer reglerna. Riksdagsmän bör alltså sköta sig exemplariskt när det gäller allt som har med skatter, avdrag, ersättningar och bidrag att göra. Det bör i och för sig alla, men det är lite extra viktigt att de som stiftar lagarna gör det.

4. Jag kan inte förstå, och har aldrig förstått, varför det skulle vara extra hemskt när en socialdemokrat ”fuskar”. Det finns väl inget parti som har som politisk linje att man inte skall betala de skatter riksdagen beslutat om, eller att man skall ha rätt att plocka ut ersättningar man inte har rätt till? Jag har oerhört svår att förstå varför Juholts fusk skall vara så mycket värre än Annie Lööfs ännu mer uppenbara dito.

Med allt detta skrivet; Juholt har gjort fel. Han har tagit ut ersättningar han inte varit berättigad till, eller han har åtminstone inte noga tagit reda på vilka regler som gäller innan han ansökt om ersättning. Detta är inte bra. Det är extra illa om man sitter i riksdagen, och det är ytterligare lite värre om man har ambitionen att bli statsminister.

Juholt har med detta gjort sig ursäkt skyldig till två grupper, och jag skulle vilja hålla isär dem.

Skattebetalarna: Alla svenskar har rätt att kräva av alla riksdagsmän att de inte tar ut ersättningar de inte är berättigade till. Detta av det enkla skäl att det är våra pengar de tar emot, och det skall då vara enligt beslutade regler. Vad gäller denna del av befolkningen så känner jag att saken nu borde vara utagerad. Juholt har tagit på sig pudelkostymen (omän lite motvilligt i början) och han har fått saken belyst i media så att alla som vill kan låta kunskapen om detta påverka deras val av parti inför nästa val. Allmänhetens intresse av att veva detta i media några varv till torde således vara ganska litet.

Partimedlemmarna: Vi som är medlemmar i det socialdemokratiska arbetarepartiet har dubbla skäl att vara onda på Håkan. Dels i egenskap av skattebetalare. I den rollen har jag redan förlåtit och glömt. Men vi har även rätt att ställa krav på Håkan eftersom vi givit honom förtroendet att vara vårt ansikte utåt. Vi har valt honom till vår partiordförande, till vår ledare.

I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet.

Jag tycker att Juholt får schavottera orättvist länge i media bara för att han är sosse. Jag tycker att media går borgerlighetens ärende och jag förstår som ovan skrivits inte riktigt varför det anses så mycket hemskare när en sosse fuskar än när en centerpartist gör det. Men oavsett vad jag tycker om det så visste Håkan att så är fallet. Han vet lika väl som vem som helst att en affär av det här slaget ger partiet så mycket negativ uppmärksamhet att det förtar effekten av tiotusentals timmar ideellt arbete. Monas slarv lika väl som Håkans är faktiskt framför allt en spark i magen på alla de partivänner som lägger all ledig tid för att försöka övertyga väljarkåren om det rimliga i en socialdemokratisk politik.

Nu har jag ingen anledning att ta det personligt eftersom det var ganska länge sedan jag delade ut någonting i den demokratiska socialismens tjänst. Så mitt gnäll gäller inte mig personligen, men väl massor av andra partikamrater landet över. Det är dem Håkan skall be om ursäkt i första hand.

Så; tycker jag att Håkan Juholt skall avgå?

Nej, inte i nuläget. Visar det sig att han åtalas för sitt fusk, då tippar jag nog över till ett ja. Men jag har mycket svårt att tro att så kommer att ske. Jag tror att man kommer att se över reglerna och gå igenom ersättningarna som betalats ut till samtliga riksdagsmän, och jag tror inte att Juholt är ensam om att ha tolkat reglerna till sin fördel.

Till sist: OM Håkan verkligen velat fuska, hade det då inte varit enklare att helt enkelt låta sambon vara skriven någon annan stans? Jag tror att det hela är mer försumlighet än fusk. Men om det slarvet bidrar till en moderat valseger även 2014, då har Håkan en ganska stor grupp redan utsatta människor att svara inför. Politik är på riktigt, och de som får sina liv söndertrasade av liberal skyll-dig-själv-politik de har inte råd med slarviga sossar på ledande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vet de vad de håller på med?

Ibland (inte så sällan) så händer det att man springer på medarbetare på stora företag som gör en massa saker de lärt sig att de skall göra, men som inte riktigt vet varför de gör så. ”Så skall man väl göra?” kan man få som lite ängsligt svar om man undrar varför.

Samma sak råkar man ibland ut för med nya chefer eller ovana projektledare. Man kallas till möten som inte har något syfte annat än ”men möten skall man väl ha?”.

Detta är naturligt. Ingen är varm i kläderna från början, alla måste få treva sig fram.

Men när en hel process drivs på det sättet. När det inte finns någon som vet varför olika saker görs, hur de momenten passar in i helheten, då blir jag lite orolig. Även i dessa lite allvarligare fall brukar man kunna återta kontrollen genom att man sätter sig ner med nyckelinblandade, rotar fram gammal dokumentation, läster igenom lite kod för de IT-stöd som används och återskapar förståelsen för vad processen är tänkt att göra och på vilket sätt den gör det.

Med denna erfarenhet från ganska översiktliga processer som inköp, reskontrahantering och redovisning i bagaget tittar jag så ut över världen. Jag ser hela länder och stora banker som inte har koll på någonting vad det verkar. De vet inte vilka exponeringar de har mot olika typer av finansiella risker, de tar enorma risker till synes utan att förstå att det är det de gör. Det känns som om det sitter direktörer över allt och gör saker ”för det är väl så man gör”.

Man får en känsla av att man vill krympa världen igen. Återinföra regleringar som skärmar av vår lilla ankdam från det vilda havet där ute. Att skapa en robust svensk finansmarknad som kommunicerar med den oregerliga internationella marknaden via kontrollerbara och överskådliga kanaler. Låt det gå åt helvete där ute i det spännande vilda, så kan vi ha vårt trygga och lite tråkiga finanssystem här hemma. Ingen glamour, inga enorma vinster och inga börsrace. Men heller ingen bankakut, inga jättebonusar och inga finanskriser.

Men det är klart att ett exportberoende land som Sverige inte kan isolera sig från alla risker med internationell finansoro. Om ingen vill köpa våra telefonväxlar, våra bilar, vår skog eller vad det nu är vi vill sälja, då påverkar det så klart den reella ekonomin även i Sverige oavsett hur bra vår finanssektor fungerar. Så vi sitter kanske fast i ett nät som inte går att kontrollera, och vi tjänar kanske trots allt på att sitta där. Det vi då måste göra är att se till att bygga ett starkt samhälle som kan skydda människorna från de tvära kasten i finansmarknaderna. Vi skall ha skyddsnät som gör att det inte är en katastrof att bli av med jobbet. Vi skall ha en skola för alla som gör oss flexibla och snabba att parera förändringar. Vi skall ha offentliga budgetar i ordning.

Vi kan inte isolera oss, men visst är det en lockande tanke ibland när finansorons vågor går höga där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Fram för de konservativa krafterna i KD!

Jag vet inte hur tongångarna går i KD. Jag förstår inte hur konservativa människor tänker över huvud taget. Men visst vore det väl underbart med ett riktigt härligt konservativt parti i svensk politik? Jag tror att Sverige skulle må bra av:

1) En uppluckring av alliansen där sprickorna mellan sunda liberaler (om det finns sådana), marknadsliberaler och konservativa (gärna då kristna sådana) skulle bli tydligare.

2) En tydligare spricka mellan olika idéinriktningar inom vänstergrupperingen i svensk politik så att skillnaderna på visionär och radikal vänster, traditionella testuggare och fackliga dogmatiker och lite mer mittenorienterade förespråkare för ett rimligt samhälle skulle bli tydligare.

3) Att dessa sprickor på respektive sida skulle framtvinga en kompromiss mellan socialliberaler i FP och MP (och om det finns några kvar i C) å ena sidan och den flexiblare delen i S å den andra. Detta skulle ge en stabil mittenminoritet (eller kanske till och med en majoritet om man kan bredda sig ytterligare) som kunde driva en politik som både är bra för svenska företagare, för svensk tillväxt OCH som lyckas med det utan att tumma på miljöns krav och utan att trampa kors och tvärs över svaga grupper i samhället.

Vill man se en sådan utveckling vore det fantastiskt med ett borgerligt parti som talade ännu högre om traditionella familjevärderingar och ännu hellre abortmotstånd och dödsstraff. Antingen splittras alliansen, eller (ännu bättre) så försvinner KD ut ur riksdagen helt och hållet.

TÄNK om vi kunde få en fempartiriksdag efter nästa val… En värld utan SD, KD och det överflödiga C, det vore en lite vackrare värld i sanning. En sådan fempartikammare skulle ge mycket utrymme för MP, men det kanske inte är så farligt?

Det viktigaste i dagsläget måste vara att bryta moderaternas hegemoni över svensk politik. Det ohämmade överförandet av våra samlade resurser till allt färre och rikare, det måste sluta. Jag vägrar tro att det inte finns mittenborgerliga krafter som känner lika dant.

Men fatta då!

Det kan vara mörkret utanför som dröjer kvar allt längre på mornarna och kommer tillbaka allt tidigare på kvällarna. Det kan vara det tryck över bröstet som tanken på allt man borde hunnit med skapar. Det kan vara klumpen i magen som bildas när man tittar ut i världen från sin lilla bubbla.

Någonting är det som får mig att vilja ställa mig på torg och andra öppna platser och skrika så högt jag någonsin kan: ”MEN FATTA DÅ PUCKON!!!”.

Fatta att det vore så enkelt att göra världen så mycket bättre om vi bara kunde göra det tillsammans. Fatta att uppoffringen för att komma till rätta med svältande barn, krig, miljöförstöring, diktaturer, maktstrukturer och allt annat som skapar mörker i människors hjärtan inte är så stor. Vi behöver antagligen inte avstå så många av våra platt TVar eller bilar för att alla skulle kunna få det lite bättre. Om vi gav fan i att kriga, slåss och våldta, om vi slutade fuska och försöka få behålla lite mer än de andra hela tiden, om vi slutade tänka på oss själva och vår egen kortsiktiga konsumtion…

Det känns som om man sitter fast i ett gigantiskt fångens dilemma där de som väljer att samarbeta hela tiden straffas till förmån för de som väljer att utnyttja andra människor i stort eller smått. Det känns som om de som väljer att inte exploatera oljetillgångar eller de som väljer att inte köpa sin kaffemaskin avdragsgillt genom att skriva rördelar på kvittot hela tiden är de som drar det kortaste strået. De som inte kan med eller inte vill, de har visserligen sitt plågade samvete rent. Men om andra inget samvete har, då får de både kakan och den behagliga smaken av att ha ätit den.

Gnäll? Jovisst, det är det såklart. Men lite gnällig får man vara en fredagskväll framför datorn. I alla fall någon fredag då och då.

Om bara alla kunde fatta… om bara alla tyckte som jag. Så enkelt allt vore. Kanske lite tråkigt, men det är väl ett lågt pris att betala för att alla skall kunna ha det lagom bra?

Nej, jag får väl ta en cipramil och gå och lägga mig.

Den självklara rätten till skilsmässa!

Det finns maktstrukturer i samhället. Stora, starka och oftast fula strukturer som i allt väsentligt gör människor ofria. Detta är dåligt. Detta skall man bekämpa med olika medel. Ett sådant medel är politik men regler, lagar och förordningar som sitt yttersta uttryck.

Kvinnor är en grupp som systematiskt förtrycks. De förtrycks av strukturer som upprätthålls (ofta omedvetet) av män och andra kvinnor. De måste ges maktmedel om de skall kunna ta sig ur detta förtryck. Politiken kan bidra med vissa maktmedel.

1) Politiken måste storsatsa på att ge kvinnan rätten till sin egen kropp. Våld mot kvinnor är fortfarande chockerande vanligt. Mycket vanligare än våld kopplat till annan brottslighet. Ändå satsar vi stort på att bekämpa organiserad brottslighet, fotbollsvåld och annat som är sexigt och lite macho. Att storsatsa på nolltolerans mot allt våld mot kvinnor tycks inte lika häftigt. Ett nej är ett nej, och meningen ”nu går jag” måste kunna uttalas utan rädsla för fysiska repressalier. Att slå ”sin kvinna” måste resultera i stränga straff. Vi måste uppmuntra kvinnor att anmäla brotten, vi måste satsa resurser på att utreda och lagföra och vi måste se till att straffen avskräcker. I våldtäktsfall måste det bli förbjudet för utredande polis/åklagare att fråga om kvinnans klädsel eller uppträdande innan våldtäkten. Ett nej är ett nej även om man är full och har stringtrosa.

2) Politiken måste ge kvinnan ekonomiska möjligheter att lämna ett förhållande. Heltid och riktiga löner för kvinnoyrken (helst skulle det inte finnas några yrken med ojämn könsfördelning, men det är kanske lite mer visionärt). Delade pensionspoäng om man har barn och lever under äktenskapslika former. Att vid bodelningar även räkna in det framtida värde en satsning på karriären har (dvs om hon har varit hemma och jag har fått satsa på karriären så skall min högre lön i framtiden också räknas in som en tillgång vid bodelning). Att vid bodelningar vara noga med att räkna in avsättningar i pensionssparande. Att hitta nya civilrättsliga former för samlevnad, där även icke-gifta skall kunna omfattas av en mer äktenskapsliknande bodelning om man har gemensamma barn.

3) Politiken måste göra vad den kan för att tvinga mannen att ta halva ansvaret för gemensamma barn. Detta är naturligtvis ett område där politiken har svårt att tränga in, men jag tror att en delad föräldraförsäkring är ett steg. Jag tror att utbildning av förskolepersonal (så att information om regnkläder, blöjor, studiedagar, mm i högre grad lämnas till pappan) skulle kunna hjälpa. Att få mannen att ta halva ansvaret för hemarbete, läxläsning, presenter till släktens och vännernas födelsedagar, handling och det genensamma boendet är svårt politiskt. Men det är ett viktigt område så kreativitet här skulle kunna ge stor effekt. Kanske skulle subventionerad familjerådgivning kunna vara en del i detta.

4) Och så den mest självklara av alla åtgärder. Kvinnans (och så klart mannens) oinskränkta rätt till skilsmässa. Jag trodde i min enfald att detta inte var en issue 2011, men reaktionerna på Happy, happy har fått mig att inse att jag hade fel. Det finns en kraftfull konservativ backlash på gång även i Sverige. Plötsligt bryr sig någon om vad KDU tycker (det är i och för sig bra, för de är så tokiga att de borde bli mindre ju mer uppmärksamhet man ger dem). Lika självklart som att arbetare (och alla anställda) måste ha rätt att strejka och säga upp sig, lika självklart är det att kvinnan måste ha rätten att ta sig ur ett förhållande som hon av en eller annan anledning inte trivs i. Denna rätt måste vara 100%-ig rent juridiskt, och den måste förstärkas och underlättas i praktiken. Till den praktiska rätten till skilsmässa hör även punkterna ovan. Man skall inte behöva vara rädd för att skiljas, och man skall inte behöva låta bli för att man inte har råd. Man måste få samhällets hjälp att genomdriva en bodelning även om den andra parten trilskas aldrig så mycket, och det skall inte behöva ta flera år.

Jag förstår att det finns sidor av alla reformer. Om man till exempel subventionerade vinterkläder om det var mannen som var och köpte dem (för att tvinga män att ta ansvar för detta område), så skulle det gynna de familjer där mannen skulle bry sig om detta, och bestraffa de familjer där det antingen inte finns en man, eller där han ändå skulle vägra ta detta ansvar. På samma sätt ställs argumenten mot delad föräldraförsäkring upp. Det blir i praktiken ett sätt att ge mer föräldradagar till medelklassfamiljen, eftersom männen där är lite bättre på att vara hemma med sina barn. Det skulle även bestraffa familjer där han tjänar betydligt mer, alltså dubbelbestraffa kvinnan som redan har låg lön. Vissa av dessa argument är värda att ta på allvar, och då kanske anpassa reglerna efter. Men att inte göra någonting, att bara stillasittande se på medans våra kvinnor (våra mammor, systrar, fruar och döttrar) fortsätter vara underordnade oss män, det vore i många fall mycket värre.

Självklart vore det bättre om alla som skaffar barn ihop orkar leva ihop (eller under gemensamt beslutade former isär) till dess barnen flyttar hemifrån. Och jag tror att samhället skall hjälpa till även här med samtalshjälp för de som så behöver, med generösare möjligheter för småbarnsföräldrar att jobba deltid med en förlängd föräldraförsäkring. Men att någon skall fortsätta leva tillsammans av moraliska eller ekonomiska skäl, och därmed bli slav under en samlevnadsform man inte önskar, det måste vi tillsammans hjälpas åt med att undvika.

Men barnen då? Barn mår inte nödvändigtvis bättre i ett dåligt äktenskap än med två frånskilda föräldrar. Jag inser att det inte blir enklare att få ihop livspusslet när man måste bo på ett sådant sätt att barnen kan gå i skolan/dagis utan orimliga resor. Även här måste vi kanske tänka helt nytt vad gäller lagstiftningen. Skall platsen för barnens skola/dagis vid separation begränsa föräldrarnas rätt att flytta? Skall man kunna få bidrag för att kunna bo krav i ett område man egentligen inte har råd med? Skall men kunna få rätt att ”tvångsflytta” den andra parten till ett område båda har råd att bo i? Skall man kunna få avdrag eller tom bidrag om man har långt till dagis/skola om man varit tvungen att flytta? På något sätt måste kanske det offentliga hjälpa till här, men tvång eller bidrag. Alternativet är att alla har sina egna barn… ett slags atomistiskt synsätt som strider mot naturens ordning.

När det gäller könsmaktsordningen (och även miljön) så måste vi bli mycket modigare och tänka mycket mer nytt. Jag är inte tillräckligt insatt för att komma med de spetsiga och kreativa idéerna, men jag vill slå ett slag för att vi måste våga för att vinna. Om man sedan vinner några val med en sådan politik… det är kanske mer tveksamt. Men då kommer folkbildning och opinionsbildning in i bilden, och där måste vi som ideologisk organisation återta den roll jag föreställer mig att den tidiga arbetarerörelsen hade.