Kommenterat på: http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/14/feministiskt-initiativ-f-inte-ett-feministiskt-alternativ
En röst på FI är en röst på Alliansen… Njae… det är det väl inte riktigt. Det är samma fråga i många val i många länder. Om man är socialdemokratiskt lagd i USA, skall man då ”kasta bort” sin röst på en mer socialdemokratisk kandidat, eller skall man rösta på det minst dåliga av de realistiska alternativen och rösta på demokraterna?
Om man tycker att samhället skall vara lite mänskligare och om man inte tycker att hjälpas åt är det västa som finns så vill man antagligen ha en rödgrön regering hellre än en alliansregering. Men om man egentligen tycker att FI är det bästa alternativet, och att feminismen är vår tids stora fråga, skall man då inte rösta på dem (även om det är en bortkastat röst rent parlamentariskt)?
Jag tycker inte att svaret är självklart. Å ena sidan inser man kanske att det finns en oåterkallelighet i ytterligare 100 miljarder i sänkta skatter, och det vill man till varje rimligt pris förhindra. Å andra sidan kan 3% till FI påverka ganska mycket även om det inte ger riksdagsmandat, i det att det sätter strålkastarljuset på en fråga som förtjänar mycket mer utrymme än den får i debatten.
Till de rädda männen ovan… jag tror att vi män måste vara mycket försiktiga under den kommande generationen. Kvinnorna behöver inte oss, men vi behöver dem. Om vi inte vill vara med och ta ett delat ansvar hemma så tror jag att det snart kommer att eka ganska tomt där vi bor, och i den ensamheten kommer vi nog att önska att vi lyssnade och försökte förstå.
Sedan är det inte så att jämställdheten i första hand är en politisk fråga, utan den måste vinnas i alla relationer på alla arenor och en klok politik kan bara hjälpa till. Lösningen ligger i kommunikation och en vilja att försöka förstå och förändra sig. Det är svårt, och jag vet inte om det går, men jag vill inte att mina söner skall leva ensamma, och om priset för att undvika det är att jag gör mitt yttersta för att bli en jämställdare man då skall jag i alla fall försöka.
***
Jag tror inte att män och kvinnor är stöpta i exakt samma form. Jag tror att det finns gott om biologiska skillnader, och jag tror att man måste ta med dessa i ekvationen om man skall kunna få till en jämställd värld.
Däremot tror jag INTE att man kan ta biologiska skillnader till intäkt för att låta tingens ordning bestå. Det blir någon slags ”män är starkare och därför är det naturligt att män slår kvinnor”-mentalitet som inte leder framåt.
När jag säger att män behöver kvinnor mer än omvänt så menar jag det. Även om vi kan fortsätta tränga ut kvinnor i arbetslivet så kan vi det inte i hemmet, för där kan kvinnor rösta med fötterna och lämna oss förvånade och bittra (inte bara kan utan gör varje dag och kommer att göra i en allt ökande grad i takt med att de förstår hur illa ställt det är med jämställdheten i de allra flesta förhållanden).
När kvinnor förstår att det går att leva utan män i det privata kan deras kamp i det allmänna (som i arbetslivet) bli mycket tydligare och enklare, och på sikt kommer de att vinna lika värde även där.
Nu tror inte jag att kvinnor kan besätta hälften av alla styrelseplatser och chefsjobb utan att lära sig lite av det spel som män genom århundraden lärt sig. Jag tror att alla måste vara beredda till förändring, kvinnor såväl som män (såväl som organisationer och företag). Men jag tror att kvinnan kommer att vinna sin självklara rätt till ett lika värde genom att vinna det i hemmen för där har de den ultimata makten att helt enkelt gå iväg. Vi män måste förändra oss, eller så får vi stå ensamma och hävda rätten att slippa ta ansvar. Att vägra förstå feminismen är att välja ensamheten, det är ingen väg framåt.
Sedan är det en evig fråga hur mycket staten/politiken skall lägga sig i hur människor väljer att leva sina liv. Här är jämställdhetsfrågan bara en av alla de frågor där vissa tror att individer kan skapa utrymme för sin egen frihet om man bara låter dem vara, andra tror att det finns områden där politiken måste hjälpa individen att finna frihet genom regler och regleringar, och ytterligare andra tror inte alls att alla individer klarar av att skapa ett bra liv om man låter dem sköta sig själva, men de tycker inte att det gör något.
Jag vet inte hur mycket man kan åstadkomma med politik. Jag tror att det handlar om att kämpa på den lilla arenan, med sig själv, på jobbet, i hemmet och i bekantskapskretsen. Jag tror att man måste påverka genom att skapa opinion och genom att informera och utbilda. Jag tror också att man i vissa fall kan använda politiken för att skapa förutsättningar för, och kanske ibland tvinga, individen att tillsammans med sina medmänniskor kunna förverkliga sina bästa stämningars längtan.
onsdag 15 september 2010
fredag 1 januari 2010
Mina kommentarer på newsmill
Kommentar till: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/15/utan-sj-lvkritik-kommer-s-ledningen-k-ra-partiet-i-diket
Det socialdemokratiska partiet kan inte gärna sluta vara socialdemokrater. Då kan man lika gärna (eller till och med hellre) lägga ner.
Men inom ramen för vad det är att vara socialdemokrat kan man välja att positionera sig på olika sätt, och att lyfta fram den valda politiken på olika sätt. Jag tror att man måste våga göra just det, man måste våga välja. Problemet med att välja är att man då också väljer bort. Om man prioriterar så innebär det att man prioriterar bort.
Jag tror att vi (jo, jag är medlem) måste välja att öppet acceptera vissa ojämlikheter. Det får inte vara fult att lyckas, det får inte vara fult att tjäna pengar. Vi måste göra oss av med stämpeln som ett avundsjukeparti, ett alla-skall-få-samma-påse-parti där man förväntas skämmas om man tjänar lite bättre än andra. Jag vet inte riktigt hur detta skall gå till, men jag tror att det är viktigt.
Om vi kan acceptera ”framgång” så kan man sedan satsa allt krut på att se till att pengar inte kan köpa en bättre vård, en bättre utbildning eller bättre omsorg för barn och gamla. Det är helt OK att köra en snyggare bil (om man bara bidrar solidariskt till den gemensamma välfärden), men det får aldrig vara plånboken som styr vilken vård man kan få. En totalt kompromisslös inställning i dessa frågor skulle skilja ut oss från de socialliberaler som väljer att blunda för att lika rätt till vård och sjukvård offras på den så kallade valfrihetens altare.
Lägg därtill en tydlig profil i miljöfrågor och jämställdhetsfrågor, inte lika populärt i alla grupper, men framtidsfrågor som känns logiska om man extrapolerar det socialdemokratiska partiets utveckling in i en postindustriell värld.
Jag tycker inte att vi skall välja politik efter vad vi tror folk kan tänkas rösta på. Jag tycker att vi skall ta diskussionen internt, mangla och mala och framför allt VÄLJA. Sedan när vi valt och valt bort, och fått fram vår politik DÅ skall vi titta på hur vi kan paketera den för att väljarna skall förstå och tycka om vår politik. Men först måste vi ha en politik vi själva tror på, och de som inte tror på den får då stiga av. Vi kan inte fortsätta hantera alla grupper inom partiet med silkesvantar. En öppen debatt, följt av en rad om nödvändigt jobbiga beslut, sedan tittar vi på väljarundersökningar och vad man nu gör i PR-kretsar.
***
Kommentar till: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/17/vi-kristdemokrater-m-ste-sluta-sk-mmas-f-r-att-vara-h-ger
Ett tydligt konservativt ”back-to-pleasantville”-parti tror jag skulle ha en tydlig plats på den svenska partipaletten. Jag tror att det skulle stjäla tillbaka en del SD-röster, behålla de flesta ”riktiga” KD-röster och säkert kunna locka till sig en del besvikna högermoderater. Detta borde räcka till mer än 4%. Jag förstår inte denna typ av åsikter alls, men att 80% aldrig skulle fundera på att rösta på ett parti är ju inget problem för de som inte ser 30,66% som ett katastrofresultat.
Jag är övertygad om att den svenska politiska skalan som i huvudsak mäter hur högt skattetryck man vill ha (och därmed hur stor och rättvis offentlig sektor) kommer att förbytas eller möjligen kompletteras med en tydligare liberal vs konservativ skala. På en sådan finns det just nu gott om plats till höger, och det är nog att ta ett steg in i framtiden att tydligt positionera sig på denna skala. De andra partierna (möjligtvis FP undantaget) kommer att få problem ju mer fokus denna dimension får. M har en enorm spännvidd från brinnande liberaler till blå-bruna mörkermän, och även S har en ganska stor falang som är ganska traditionella i familje- och HBT-frågor.
För oss socialdemokrater som ligger tydligt på den liberala sidan i denna dimension lockar ju dessutom de nya allianser som en dylik kantring av fokus i debatten skulle kunna skapa. Tänk ett socialliberalt FP, ett förnyat och socialt liberalare S och så MP (kanske även C om Maud får kicken och jobb på svenskt näringsliv). Så mycket trevligare än att samarbeta med kommunister… Sverige skulle då kunna få en regering som värnar en stark och rättvis offentlig sektor värnandes en generell välfärd som omfattar alla, en modern och framåtsträvande familjepolitik (kanske tom FI skulle kunna vara med?), mänskliga rättigheter även för de som vill ha sex med andra än de bibeln förespråkar och en radikal miljöpolitik. Detta kräver då en tydlig motståndare, och ett KD enligt det artikeln skissar skulle kunna vara början till en sådan.
Så; även om jag är mot idéerna i allt så är jag för att det finns ett parti som förespråkar dem. Det känns väl dessutom trots allt bättre att det är KD som samlar ihop dessa röster än att det är SD.
Det socialdemokratiska partiet kan inte gärna sluta vara socialdemokrater. Då kan man lika gärna (eller till och med hellre) lägga ner.
Men inom ramen för vad det är att vara socialdemokrat kan man välja att positionera sig på olika sätt, och att lyfta fram den valda politiken på olika sätt. Jag tror att man måste våga göra just det, man måste våga välja. Problemet med att välja är att man då också väljer bort. Om man prioriterar så innebär det att man prioriterar bort.
Jag tror att vi (jo, jag är medlem) måste välja att öppet acceptera vissa ojämlikheter. Det får inte vara fult att lyckas, det får inte vara fult att tjäna pengar. Vi måste göra oss av med stämpeln som ett avundsjukeparti, ett alla-skall-få-samma-påse-parti där man förväntas skämmas om man tjänar lite bättre än andra. Jag vet inte riktigt hur detta skall gå till, men jag tror att det är viktigt.
Om vi kan acceptera ”framgång” så kan man sedan satsa allt krut på att se till att pengar inte kan köpa en bättre vård, en bättre utbildning eller bättre omsorg för barn och gamla. Det är helt OK att köra en snyggare bil (om man bara bidrar solidariskt till den gemensamma välfärden), men det får aldrig vara plånboken som styr vilken vård man kan få. En totalt kompromisslös inställning i dessa frågor skulle skilja ut oss från de socialliberaler som väljer att blunda för att lika rätt till vård och sjukvård offras på den så kallade valfrihetens altare.
Lägg därtill en tydlig profil i miljöfrågor och jämställdhetsfrågor, inte lika populärt i alla grupper, men framtidsfrågor som känns logiska om man extrapolerar det socialdemokratiska partiets utveckling in i en postindustriell värld.
Jag tycker inte att vi skall välja politik efter vad vi tror folk kan tänkas rösta på. Jag tycker att vi skall ta diskussionen internt, mangla och mala och framför allt VÄLJA. Sedan när vi valt och valt bort, och fått fram vår politik DÅ skall vi titta på hur vi kan paketera den för att väljarna skall förstå och tycka om vår politik. Men först måste vi ha en politik vi själva tror på, och de som inte tror på den får då stiga av. Vi kan inte fortsätta hantera alla grupper inom partiet med silkesvantar. En öppen debatt, följt av en rad om nödvändigt jobbiga beslut, sedan tittar vi på väljarundersökningar och vad man nu gör i PR-kretsar.
***
Kommentar till: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/17/vi-kristdemokrater-m-ste-sluta-sk-mmas-f-r-att-vara-h-ger
Ett tydligt konservativt ”back-to-pleasantville”-parti tror jag skulle ha en tydlig plats på den svenska partipaletten. Jag tror att det skulle stjäla tillbaka en del SD-röster, behålla de flesta ”riktiga” KD-röster och säkert kunna locka till sig en del besvikna högermoderater. Detta borde räcka till mer än 4%. Jag förstår inte denna typ av åsikter alls, men att 80% aldrig skulle fundera på att rösta på ett parti är ju inget problem för de som inte ser 30,66% som ett katastrofresultat.
Jag är övertygad om att den svenska politiska skalan som i huvudsak mäter hur högt skattetryck man vill ha (och därmed hur stor och rättvis offentlig sektor) kommer att förbytas eller möjligen kompletteras med en tydligare liberal vs konservativ skala. På en sådan finns det just nu gott om plats till höger, och det är nog att ta ett steg in i framtiden att tydligt positionera sig på denna skala. De andra partierna (möjligtvis FP undantaget) kommer att få problem ju mer fokus denna dimension får. M har en enorm spännvidd från brinnande liberaler till blå-bruna mörkermän, och även S har en ganska stor falang som är ganska traditionella i familje- och HBT-frågor.
För oss socialdemokrater som ligger tydligt på den liberala sidan i denna dimension lockar ju dessutom de nya allianser som en dylik kantring av fokus i debatten skulle kunna skapa. Tänk ett socialliberalt FP, ett förnyat och socialt liberalare S och så MP (kanske även C om Maud får kicken och jobb på svenskt näringsliv). Så mycket trevligare än att samarbeta med kommunister… Sverige skulle då kunna få en regering som värnar en stark och rättvis offentlig sektor värnandes en generell välfärd som omfattar alla, en modern och framåtsträvande familjepolitik (kanske tom FI skulle kunna vara med?), mänskliga rättigheter även för de som vill ha sex med andra än de bibeln förespråkar och en radikal miljöpolitik. Detta kräver då en tydlig motståndare, och ett KD enligt det artikeln skissar skulle kunna vara början till en sådan.
Så; även om jag är mot idéerna i allt så är jag för att det finns ett parti som förespråkar dem. Det känns väl dessutom trots allt bättre att det är KD som samlar ihop dessa röster än att det är SD.
Kommenterat på diverse bloggar
Kommentar till: http://dalmaneek.blogspot.com/2010/10/vem-behover-respektera-en-tro-man.html
Jag förstår inte hur man kan tro på en Gud.
Jag ”vet” att det inte finns en Gud, och jag förstår inte riktigt vad det är man tycker sig lösa genom att uppfinna en.
Om någon som tror att det finns en Gud känner att det är en stimulerande sak att diskutera med mig så tycker jag att det är en intressant sak att prata om. Dels väcker det min debattlusta och min passion att övertyga andra, och dels väcker det min nyfikenhet eftersom jag är genuint fascinerad av de psykoligiska mekanismer som (enligt min världsbild) leder till en religiös tro.
MEN jag har inget intresse av att kasta mig över en religiös människa som inte inbjuder till denna diskussion och försöka få denne att inse att han har fel. Om någon vill (eller inte kan låta bli att) tro på en Gud, och om detta är något han inte vill ha ifrågasatt, då har jag (nu för tiden, jag måste erkänna att det inte alltid varit så) inga problem med det. Var och en blir salig på sin tro.
Om någon däremot vill påverka samhällets regler i en riktning som jag inte gillar, och motiveringen till detta är att det står i bibeln eller att Gud på något annat sätt tycker si eller så, då blir situationen en annan. Om någon vill förbjuda homosexuella handlingar baserat på vad Gud låtit antyda i frågan, då vill jag säga att detta argument är ogiltigt eftersom Gud inte finns. Inte egentligen för att jag vill argumentera för att Gud inte finns, utan för att jag vill slå undan benen för motpartens argument för varför vi skall förbjuda homosexualitet. I denna diskussion kommer jag då att påstå att Gud inte finns, att det är orimligt att tro det, att det därför är ointressant vad som står i bibeln (eller åtminstone inte mer intressant än vad som står i Iliaden).
För den religiöse som står bredvid en sådan diskussion kan naturligtvis det jag säger vara kränkande/sårande/ledsamt. Jag kommer ju i en sådan diskussion att säga saker som, även om det inte är syftet, klampar in på dennes privata religiösa tro. Detta är olyckligt, men jag känner att en stor del av ansvaret för detta ligger på den som använder religiösa övertygelser som en del av argumentationen för politiska förslag. Jag måste ha rätten att försöka stoppa förslag jag ogillar, och om argumenten för förslaget är att Gud sagt att det skall vara så, så måste jag få bemöta detta med att försöka förklara att Gud inte finns.
En klokare Gudstroende (än homofoben) skulle antagligen inte bemött argumentet ovan med ”det du säger är ointressant eftersom det inte finns någon Gud”, utan istället gått in på en gemensam arena och diskuterat teologi och bibeltolkningar. Detta är kanhända ett bättre sätt att övertyga en homofob bibeltroende, och kanske ett lika bra sätt att övertyga en svalt religiös allmänhet (vilket i politiska sammanhang är viktigare), men det är inte en väg som är öppen för mig. Jag vill inte diskutera bibeltolkningar utifrån utgångspunkten att det trots allt är Guds ord som står i bibeln. Jag vill inte argumentera för att vi inte behöver bry oss om vad Gud sagt eller inte sagt även om han finns. Jag tror mig ju veta att Gud inte finns, och dessa frågor blir då ointressanta. (Jag diskuterar gärna teologi, bibeltolkningar och annat, men inte som en del i en politisk diskussion utan som en intellektuell övning över en öl eller två.)
Jag har inte hängt med i detaljerna i Humanisternas senaste kampanjer, och jag borde kanske fördjupa mig i detta och överpröva mitt medlemskap på samma sätt som jag inför det senaste valet ifrågasatte min socialdemokratiska hemvisst. Är det så att Humanisterna hakar på en anti-muslimsk trend så är det förfärligt. Men handlingar och önskemål om dumma regler som grundar sig i en muslimsk gudstro måste kunna bemötas på samma sätt som man måste få bemöta dåliga förslag som grundar sig i en kristen gudstro.
Jag kan inte se annat i Humanisternas svar än sådant jag kan acceptera och i allt väsentligt skriva under på. Exakt vad är det i denna (ganska korta) artikel som är fel?
Sedan kan jag också känna igen mig i att det finns ett förakt mot troende bland många ateister. Man (jag själv inkluderad) förstår inte hur någon tänkande människa kan tro på Gud, och man känner en frustration över att så många gör det. Inte för att detta i de flesta fall är ett problem, utan för att det i ett fåtal fall blir stora problem. Jag tycker att man gör bäst i att försöka göra sig av med detta förakt och fokusera på det fall där religionen faktiskt blir ett problem.
Jag tror att man gör sig själv en kraftfull otjänst då man målar på någon annan ett helt åsiktspaket utifrån en etikett. Att någon säger sig tro på Gud är inte samma sak som att denna någon stödjer folkmord baserat på att detta uppmuntras i bibeln, eller att han är homofob, stödjer häxbränningar och tycker att man skall lära ut kreationismen i skolorna. Detta attributionsfel gör vi oss nog alla skyldiga till då och då. Någon är moderat och genast börjar jag argumentera mot nyliberalismen som idé. Detta gör jag för att jag gör en förenkling där alla moderater är nyliberaler, alla sverigedemokrater är rasister, alla AIKare är dumma i huvudet och så vidare. Men jag tror att jag också gör det eftersom det är mycket lättare att diskutera mot en extrem ståndpunkt (eftersom dessa ofta har fel i ganska mycket). Kanske drabbar dessa förenklingar ofta just kristna/religiösa? Jag tror att det kan vara så, och det finner jag olyckligt eftersom det omöjliggör en äkta dialog. Självklart har var och en rätt att först få säga vad hon tycker innan man börjar argumentera mot dessa åsikter. Att argumentera med dig genom att kritisera åsikter du inte har är ju föga meningsfullt.
** Kommentar till Cecilias kommentar till denna kommentar **
Jag brukar kasta ut denna vet-fackla ibland, och jag står för den. Man skulle kunna säga att vi inte ”vet” någonting med absolut säkerhet. Våra sinnen kan bedra oss, vi kan vara kopplade till en maskin som i The Matrix eller allt kan vara en dröm. Detta är sant, vi kan inte ”veta” någonting. Ändå har vi i vårt språk tagit i bruk ordet veta, och om man skall kunna använda det till någonting så måste det få beteckna något jag inte har någon som helst anledning att betvivla, något jag tar som utgångspunkt för hur jag tänker och handlar. Men visst, i linje med min önskan om ett ”äkta” samtal gör jag ofta klokt i att inte använda ordet i samband med Guds existens. Det provocerar och stänger dörrar för ett meningsfullt utbyte av tankar och idéer.
I alla debatter riskerar vi att bemöta åsikter den andre inte har. Vi ser etiketten och läser in mycket mer eller helt andra saker än vad personen i fråga någonsin stått för. Jag är socialdemokrat men vill inte stå för allt alla socialdemokrater någonsin stått för, och då tror jag ändå att socialdemokrat är en mycket mer exakt beskrivning än kristen (det vill säga kristen är en bredare term).
Jag tror till viss del att vi måste få ”gå på etiketten”, annars skulle den kortaste diskussion bli oerhört lång, men det skall göras med känsla och respekt. Om jag hör att någon är kristen så kanske jag skall ägna två minuter åt att ge detta en lite fylligare innebörd innan jag kritiserar vederbörande för att vilja kasta ut evolutionsteorin från skolschemat. De flesta kristna vill ju faktiskt inte göra det. På samma sätt betyder inte etiketten ”moderat” nödvändigtvis att man vill avskaffa den offentliga sektorn och låta sjuka ligga och då i rännstenen. Det finns moderater som är nyliberaler, men det kan man känna av ganska snabbt om man tar sig en minut till det innan man målar på någon hela åsiktspaketet.
Jag tycker att sökandet efter att få diskutera med extrema åsikter (även när man inte hittar någon som företräder dem) är lite tråkigt. Visst kan det vara kul att penfäktas med en objektivist eller en kreationist, men det är inte där det demokratiska samtalet förs. Efter tusen år av sådana diskussioner kommer båda deltagarna bara att vara ännu mer övertygade om att den andre har fel.
När det gäller känslan av huruvida det finns en Gud så är jag extremist. Jag håller den extrema ståndpunkten att jag inte kan tänka mig att det finns någonting som kan kallas Gud, och jag förstår nog inte ens vad det skulle innebära. Så i en teologisk diskussion är jag överflödig och lätt att sammanfatta. Men jag tror att vi i det politiska samtalet behöver kunna prata över ”tros-gränsen”. Eftersom vi skall leva tillsammans efter samma lagar och i samma moraliska och sociala kontext så måste vi kunna kommunicera, och jag tror även då försöka förstå. Första steget är att försöka förstå vad den andre säger/menar och sedan kanske förstå hur man kan mena det.
Vad gäller de ateister jag stött på på nätet så är de ofta frustrerade över att teister inte förstår vad det är att inte tro på Gud. Detta återkommer ständigt i ”ateismen är också en religion”-debatten. Samtidigt som man är arg för att andra inte kan förstå ateismen, så är man helt ointresserad av att förstå teismens alla nyanser. Detta är förstås lite inskränkt, och mycket tråkigt. Jag har ibland försökt fundera kring detta, men jag vet inte om jag kommit någonstans.
Jag ”vet” att du inte är högerkristen. Jag ”vet” att många kristna antingen låter sin tro leda dem till en politisk vänsterståndpunkt, och att andra låter sin tro vara det och sedan finner en vänsterståndpunkt eftersom de finner den rimligare än alternativet även Gud förutan. Jag har ju ovan diskvalificerat mig från en teologisk debatt, men jag finner det mycket märkligt hur man kan säga sig tro på Gud och Jesus, och sedan helt låta det Jesus säger passera en förbi så att man kan landa i en ”Gud hjälper den som hjälper sig själv”-ståndpunkt av högerkristet snitt.
Just det faktum att många kristna (och säkert även muslimer, judar, budister och hinduer) politiskt vill åstadkomma samma eller liknande resultat som jag gör det ännu viktigare att vi kan bilda allianser och partier som kan härbärgera både kristna och ateister. Vad man vill åstadkomma är viktigare än varför, och även i varför frågan tror jag du och jag (och många andra) kan vara tillräckligt överens för att vi skall kunna stå på samma barrikader.
***
Kommentar till: http://johansjolander.blogspot.com/2010/10/nagra-funderingar-infor-valet-2014.html
”Tanken på att allt vad partiet behöver är en enkel rättning vänsterut är alltså en rent av farlig förenkling.”
Detta tror jag är helt sant, och det visar ju också valresultatet. Hade problemet varit en högervridning (eller snarare liberalisering) av socialdemokraterna hade väl folk hoppat till soffan eller till vänster. Det gjorde de ju inte. Valdeltagandet gick upp och vänsterns stod (i stort sett) still.
Jag gillar din analys, men jag saknar konkreta förslag. Detta gäller ju inte bara i denna blogg utan överallt i alla bloggar, men nu kommenterar jag ju här, så:
”måste en politik för ökad jämlikhet genomföras” - Vilka konkreta frågor är det du tänker dig höjer ambitionsnivån i jämlikhetspolitiken?
”en utveckling med privata alternativ och valfrihet som alla understryker ditt eget individuella ansvar” - Hur vänder vi valfrihetsrevolutionen utan att skrämma bort medelklassen? (Jag får räkna mig till medelklass och jag HATAR att välja, så jag röstar på vem som helst som räddar mig från det, men jag tror mig inte vara representativ…)
”måste vi förmå både mobilisera de som brinner av avsky gentemot de ökade klyftorna och vinna över människor som ändå någonstans anpassat sig till en ny värld” – Ja, men hur? Gräsrotsoppinions(ut)bildning? Valfrihetseftergifter?
Jag frågar inte för att kritisera. Jag har själv inget förslag på mirakelmedicin. Jag tror dock att vi vid någon punkt i sorgearbetet efter valet måste våga bli konkreta, måste våga välja vissa vägar och välja bort andra. Kanske måste vi våga välja kompisar (och välja bort eller distansera oss från andra).
***
Kommentar till: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2010/10/socialdemokrati-enligt-westerholm-idag_22.html
Det vore önskvärt att politiska uppdrag betalade sig, å ena sidan så bra att alla ville ha dem (så att vi kunde välja och vraka och få fram den bästa sammansättningen i varje församling) och å andra sidan så dåligt att man inte riskerade att någon tog ett politiskt uppdrag för pengarnas skull, utan för att de brann för saken (vilken sak det nu vara månde).
Det vore önskvärt om alla som jobbade politiskt hade fullgoda alternativ så att de inte blev kvar i politiken för att de inte hade någon annan stans att ta vägen, och så att de inte behövde vara rädda att hävda det de egentligen tycker eftersom de inte har råd att riskera sin position.
Det vore bra om alla hade samma möjligheter att ta ett politiskt uppdrag, vare sig man är privatanställd, egen företagare, offentliganställd, anställd av LO eller anställd av partiet. Samtidigt är det värdefullt att alla får samma ersättning för samma uppdrag.
Det svåra är att hitta en modell som löser detta. Hur mycket ersättning skall man få, när på dagen och veckan skall mötena ligga, hur ofta skall man ha möten, var skall man ha möten. Kan man ha former där man ”möts” på internet, i telefon eller på videokonferenser? Hur skall vår närdemokrati vara uppbyggd? Hur många förtroendevalda skall vi ha i kommuner och landsting?
Jag håller med om att organisationsfrågan är en mycket viktig del av förnyelseprocessen. Kanske inte så viktig som frågan om vilken politik vi skall föra, men de hänger till viss del ihop.
Hur ser du på frågor som facklig-politisk samverkan, tidsbegränsning för vissa uppdrag, uppmuntran att gå in och ut ur politiken, inlåsningen i partidistrikten (vilket gör det svårt att flytta och behålla sin position)?
***
Kommentar till: http://valanalys.blogspot.com/2010/10/stefan-wikens-valanalys.html
"Och då måste vi få alla som just nu inte behöver systemen att förstå att det är okej att vara lyckad."
Detta är en svår nöt att knäcka, men jag tror att den är central. Samtidigt som vi skall ha en solidarisk skattepolitik och en välfärd som inte får vara avhängig av plånboken, och samtidigt som vi vilar på socialistiska rötter där var och en skall få efter behov, så måste vi föra ut signalen att vi inte är ett avundsjukeparti. Det är OK att tjäna pengar och det kanske till och med är OK att äga produktionsmedel.
***
Kommentar till: http://stefanskonspirationer.blogspot.com/2010/10/var-finns-krismedvetandet.html
Menar du att du tror att det är möjligt att under en partiflagg åter samla 45% av rösterna? Att ett av åtta riksdagspartier (pluss två partier till som de flesta åtminstone känner till) skulle kunna få nästan hälften av rösterna?
Jag vill gärna tro det, man jag har otroligt svårt att förstå hur det skulle gå till. I och med att väljarna röstar mer efter frågor (djupa analyser eller dagsländefrågor spelar i det här perspektivet mindre roll) så tror jag att det blir mycket svårt att vara bästa alternativ för så stora grupper.
Jag tror det gick att vara så stora i en tid då "man var socialdemokrat" utan att djupare fundera på vilka frågor som ledde till den slutsatsen. Då man litade på att partiet förde "vanligt folks talan", och då det fanns fler som identifierade sig med "vanligt folk".
Samtidigt tycker jag att socialdemokratisk politik (vilken det nu är...) är så tydligt bättre än alla andras att jag inte kan förstå att vi inte får 80%. Men så är ju jag också en av de 30,66%'en.
---
Jag kan bara hoppas att du har rätt. Om det går att nå 45% eller inte spelar ju egentligen ingen roll. Ambitionen tror jag skall vara att skapa en politik som alla KAN rösta på, en politik som är rimlig för fattig som rik, för storstad som glesbyggd, för kvinna som man, för svensk som nysvensk. Jag tror att den politiken skall formas utan att man allt för mycket sneglar på hur många röster man kan få på vilken fråga. Gärna en snygg paketering, men först en gedigen politik för hela Sverige och alla i Sverige.
Jag förstår inte hur man kan tro på en Gud.
Jag ”vet” att det inte finns en Gud, och jag förstår inte riktigt vad det är man tycker sig lösa genom att uppfinna en.
Om någon som tror att det finns en Gud känner att det är en stimulerande sak att diskutera med mig så tycker jag att det är en intressant sak att prata om. Dels väcker det min debattlusta och min passion att övertyga andra, och dels väcker det min nyfikenhet eftersom jag är genuint fascinerad av de psykoligiska mekanismer som (enligt min världsbild) leder till en religiös tro.
MEN jag har inget intresse av att kasta mig över en religiös människa som inte inbjuder till denna diskussion och försöka få denne att inse att han har fel. Om någon vill (eller inte kan låta bli att) tro på en Gud, och om detta är något han inte vill ha ifrågasatt, då har jag (nu för tiden, jag måste erkänna att det inte alltid varit så) inga problem med det. Var och en blir salig på sin tro.
Om någon däremot vill påverka samhällets regler i en riktning som jag inte gillar, och motiveringen till detta är att det står i bibeln eller att Gud på något annat sätt tycker si eller så, då blir situationen en annan. Om någon vill förbjuda homosexuella handlingar baserat på vad Gud låtit antyda i frågan, då vill jag säga att detta argument är ogiltigt eftersom Gud inte finns. Inte egentligen för att jag vill argumentera för att Gud inte finns, utan för att jag vill slå undan benen för motpartens argument för varför vi skall förbjuda homosexualitet. I denna diskussion kommer jag då att påstå att Gud inte finns, att det är orimligt att tro det, att det därför är ointressant vad som står i bibeln (eller åtminstone inte mer intressant än vad som står i Iliaden).
För den religiöse som står bredvid en sådan diskussion kan naturligtvis det jag säger vara kränkande/sårande/ledsamt. Jag kommer ju i en sådan diskussion att säga saker som, även om det inte är syftet, klampar in på dennes privata religiösa tro. Detta är olyckligt, men jag känner att en stor del av ansvaret för detta ligger på den som använder religiösa övertygelser som en del av argumentationen för politiska förslag. Jag måste ha rätten att försöka stoppa förslag jag ogillar, och om argumenten för förslaget är att Gud sagt att det skall vara så, så måste jag få bemöta detta med att försöka förklara att Gud inte finns.
En klokare Gudstroende (än homofoben) skulle antagligen inte bemött argumentet ovan med ”det du säger är ointressant eftersom det inte finns någon Gud”, utan istället gått in på en gemensam arena och diskuterat teologi och bibeltolkningar. Detta är kanhända ett bättre sätt att övertyga en homofob bibeltroende, och kanske ett lika bra sätt att övertyga en svalt religiös allmänhet (vilket i politiska sammanhang är viktigare), men det är inte en väg som är öppen för mig. Jag vill inte diskutera bibeltolkningar utifrån utgångspunkten att det trots allt är Guds ord som står i bibeln. Jag vill inte argumentera för att vi inte behöver bry oss om vad Gud sagt eller inte sagt även om han finns. Jag tror mig ju veta att Gud inte finns, och dessa frågor blir då ointressanta. (Jag diskuterar gärna teologi, bibeltolkningar och annat, men inte som en del i en politisk diskussion utan som en intellektuell övning över en öl eller två.)
Jag har inte hängt med i detaljerna i Humanisternas senaste kampanjer, och jag borde kanske fördjupa mig i detta och överpröva mitt medlemskap på samma sätt som jag inför det senaste valet ifrågasatte min socialdemokratiska hemvisst. Är det så att Humanisterna hakar på en anti-muslimsk trend så är det förfärligt. Men handlingar och önskemål om dumma regler som grundar sig i en muslimsk gudstro måste kunna bemötas på samma sätt som man måste få bemöta dåliga förslag som grundar sig i en kristen gudstro.
Jag kan inte se annat i Humanisternas svar än sådant jag kan acceptera och i allt väsentligt skriva under på. Exakt vad är det i denna (ganska korta) artikel som är fel?
Sedan kan jag också känna igen mig i att det finns ett förakt mot troende bland många ateister. Man (jag själv inkluderad) förstår inte hur någon tänkande människa kan tro på Gud, och man känner en frustration över att så många gör det. Inte för att detta i de flesta fall är ett problem, utan för att det i ett fåtal fall blir stora problem. Jag tycker att man gör bäst i att försöka göra sig av med detta förakt och fokusera på det fall där religionen faktiskt blir ett problem.
Jag tror att man gör sig själv en kraftfull otjänst då man målar på någon annan ett helt åsiktspaket utifrån en etikett. Att någon säger sig tro på Gud är inte samma sak som att denna någon stödjer folkmord baserat på att detta uppmuntras i bibeln, eller att han är homofob, stödjer häxbränningar och tycker att man skall lära ut kreationismen i skolorna. Detta attributionsfel gör vi oss nog alla skyldiga till då och då. Någon är moderat och genast börjar jag argumentera mot nyliberalismen som idé. Detta gör jag för att jag gör en förenkling där alla moderater är nyliberaler, alla sverigedemokrater är rasister, alla AIKare är dumma i huvudet och så vidare. Men jag tror att jag också gör det eftersom det är mycket lättare att diskutera mot en extrem ståndpunkt (eftersom dessa ofta har fel i ganska mycket). Kanske drabbar dessa förenklingar ofta just kristna/religiösa? Jag tror att det kan vara så, och det finner jag olyckligt eftersom det omöjliggör en äkta dialog. Självklart har var och en rätt att först få säga vad hon tycker innan man börjar argumentera mot dessa åsikter. Att argumentera med dig genom att kritisera åsikter du inte har är ju föga meningsfullt.
** Kommentar till Cecilias kommentar till denna kommentar **
Jag brukar kasta ut denna vet-fackla ibland, och jag står för den. Man skulle kunna säga att vi inte ”vet” någonting med absolut säkerhet. Våra sinnen kan bedra oss, vi kan vara kopplade till en maskin som i The Matrix eller allt kan vara en dröm. Detta är sant, vi kan inte ”veta” någonting. Ändå har vi i vårt språk tagit i bruk ordet veta, och om man skall kunna använda det till någonting så måste det få beteckna något jag inte har någon som helst anledning att betvivla, något jag tar som utgångspunkt för hur jag tänker och handlar. Men visst, i linje med min önskan om ett ”äkta” samtal gör jag ofta klokt i att inte använda ordet i samband med Guds existens. Det provocerar och stänger dörrar för ett meningsfullt utbyte av tankar och idéer.
I alla debatter riskerar vi att bemöta åsikter den andre inte har. Vi ser etiketten och läser in mycket mer eller helt andra saker än vad personen i fråga någonsin stått för. Jag är socialdemokrat men vill inte stå för allt alla socialdemokrater någonsin stått för, och då tror jag ändå att socialdemokrat är en mycket mer exakt beskrivning än kristen (det vill säga kristen är en bredare term).
Jag tror till viss del att vi måste få ”gå på etiketten”, annars skulle den kortaste diskussion bli oerhört lång, men det skall göras med känsla och respekt. Om jag hör att någon är kristen så kanske jag skall ägna två minuter åt att ge detta en lite fylligare innebörd innan jag kritiserar vederbörande för att vilja kasta ut evolutionsteorin från skolschemat. De flesta kristna vill ju faktiskt inte göra det. På samma sätt betyder inte etiketten ”moderat” nödvändigtvis att man vill avskaffa den offentliga sektorn och låta sjuka ligga och då i rännstenen. Det finns moderater som är nyliberaler, men det kan man känna av ganska snabbt om man tar sig en minut till det innan man målar på någon hela åsiktspaketet.
Jag tycker att sökandet efter att få diskutera med extrema åsikter (även när man inte hittar någon som företräder dem) är lite tråkigt. Visst kan det vara kul att penfäktas med en objektivist eller en kreationist, men det är inte där det demokratiska samtalet förs. Efter tusen år av sådana diskussioner kommer båda deltagarna bara att vara ännu mer övertygade om att den andre har fel.
När det gäller känslan av huruvida det finns en Gud så är jag extremist. Jag håller den extrema ståndpunkten att jag inte kan tänka mig att det finns någonting som kan kallas Gud, och jag förstår nog inte ens vad det skulle innebära. Så i en teologisk diskussion är jag överflödig och lätt att sammanfatta. Men jag tror att vi i det politiska samtalet behöver kunna prata över ”tros-gränsen”. Eftersom vi skall leva tillsammans efter samma lagar och i samma moraliska och sociala kontext så måste vi kunna kommunicera, och jag tror även då försöka förstå. Första steget är att försöka förstå vad den andre säger/menar och sedan kanske förstå hur man kan mena det.
Vad gäller de ateister jag stött på på nätet så är de ofta frustrerade över att teister inte förstår vad det är att inte tro på Gud. Detta återkommer ständigt i ”ateismen är också en religion”-debatten. Samtidigt som man är arg för att andra inte kan förstå ateismen, så är man helt ointresserad av att förstå teismens alla nyanser. Detta är förstås lite inskränkt, och mycket tråkigt. Jag har ibland försökt fundera kring detta, men jag vet inte om jag kommit någonstans.
Jag ”vet” att du inte är högerkristen. Jag ”vet” att många kristna antingen låter sin tro leda dem till en politisk vänsterståndpunkt, och att andra låter sin tro vara det och sedan finner en vänsterståndpunkt eftersom de finner den rimligare än alternativet även Gud förutan. Jag har ju ovan diskvalificerat mig från en teologisk debatt, men jag finner det mycket märkligt hur man kan säga sig tro på Gud och Jesus, och sedan helt låta det Jesus säger passera en förbi så att man kan landa i en ”Gud hjälper den som hjälper sig själv”-ståndpunkt av högerkristet snitt.
Just det faktum att många kristna (och säkert även muslimer, judar, budister och hinduer) politiskt vill åstadkomma samma eller liknande resultat som jag gör det ännu viktigare att vi kan bilda allianser och partier som kan härbärgera både kristna och ateister. Vad man vill åstadkomma är viktigare än varför, och även i varför frågan tror jag du och jag (och många andra) kan vara tillräckligt överens för att vi skall kunna stå på samma barrikader.
***
Kommentar till: http://johansjolander.blogspot.com/2010/10/nagra-funderingar-infor-valet-2014.html
”Tanken på att allt vad partiet behöver är en enkel rättning vänsterut är alltså en rent av farlig förenkling.”
Detta tror jag är helt sant, och det visar ju också valresultatet. Hade problemet varit en högervridning (eller snarare liberalisering) av socialdemokraterna hade väl folk hoppat till soffan eller till vänster. Det gjorde de ju inte. Valdeltagandet gick upp och vänsterns stod (i stort sett) still.
Jag gillar din analys, men jag saknar konkreta förslag. Detta gäller ju inte bara i denna blogg utan överallt i alla bloggar, men nu kommenterar jag ju här, så:
”måste en politik för ökad jämlikhet genomföras” - Vilka konkreta frågor är det du tänker dig höjer ambitionsnivån i jämlikhetspolitiken?
”en utveckling med privata alternativ och valfrihet som alla understryker ditt eget individuella ansvar” - Hur vänder vi valfrihetsrevolutionen utan att skrämma bort medelklassen? (Jag får räkna mig till medelklass och jag HATAR att välja, så jag röstar på vem som helst som räddar mig från det, men jag tror mig inte vara representativ…)
”måste vi förmå både mobilisera de som brinner av avsky gentemot de ökade klyftorna och vinna över människor som ändå någonstans anpassat sig till en ny värld” – Ja, men hur? Gräsrotsoppinions(ut)bildning? Valfrihetseftergifter?
Jag frågar inte för att kritisera. Jag har själv inget förslag på mirakelmedicin. Jag tror dock att vi vid någon punkt i sorgearbetet efter valet måste våga bli konkreta, måste våga välja vissa vägar och välja bort andra. Kanske måste vi våga välja kompisar (och välja bort eller distansera oss från andra).
***
Kommentar till: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2010/10/socialdemokrati-enligt-westerholm-idag_22.html
Det vore önskvärt att politiska uppdrag betalade sig, å ena sidan så bra att alla ville ha dem (så att vi kunde välja och vraka och få fram den bästa sammansättningen i varje församling) och å andra sidan så dåligt att man inte riskerade att någon tog ett politiskt uppdrag för pengarnas skull, utan för att de brann för saken (vilken sak det nu vara månde).
Det vore önskvärt om alla som jobbade politiskt hade fullgoda alternativ så att de inte blev kvar i politiken för att de inte hade någon annan stans att ta vägen, och så att de inte behövde vara rädda att hävda det de egentligen tycker eftersom de inte har råd att riskera sin position.
Det vore bra om alla hade samma möjligheter att ta ett politiskt uppdrag, vare sig man är privatanställd, egen företagare, offentliganställd, anställd av LO eller anställd av partiet. Samtidigt är det värdefullt att alla får samma ersättning för samma uppdrag.
Det svåra är att hitta en modell som löser detta. Hur mycket ersättning skall man få, när på dagen och veckan skall mötena ligga, hur ofta skall man ha möten, var skall man ha möten. Kan man ha former där man ”möts” på internet, i telefon eller på videokonferenser? Hur skall vår närdemokrati vara uppbyggd? Hur många förtroendevalda skall vi ha i kommuner och landsting?
Jag håller med om att organisationsfrågan är en mycket viktig del av förnyelseprocessen. Kanske inte så viktig som frågan om vilken politik vi skall föra, men de hänger till viss del ihop.
Hur ser du på frågor som facklig-politisk samverkan, tidsbegränsning för vissa uppdrag, uppmuntran att gå in och ut ur politiken, inlåsningen i partidistrikten (vilket gör det svårt att flytta och behålla sin position)?
***
Kommentar till: http://valanalys.blogspot.com/2010/10/stefan-wikens-valanalys.html
"Och då måste vi få alla som just nu inte behöver systemen att förstå att det är okej att vara lyckad."
Detta är en svår nöt att knäcka, men jag tror att den är central. Samtidigt som vi skall ha en solidarisk skattepolitik och en välfärd som inte får vara avhängig av plånboken, och samtidigt som vi vilar på socialistiska rötter där var och en skall få efter behov, så måste vi föra ut signalen att vi inte är ett avundsjukeparti. Det är OK att tjäna pengar och det kanske till och med är OK att äga produktionsmedel.
***
Kommentar till: http://stefanskonspirationer.blogspot.com/2010/10/var-finns-krismedvetandet.html
Menar du att du tror att det är möjligt att under en partiflagg åter samla 45% av rösterna? Att ett av åtta riksdagspartier (pluss två partier till som de flesta åtminstone känner till) skulle kunna få nästan hälften av rösterna?
Jag vill gärna tro det, man jag har otroligt svårt att förstå hur det skulle gå till. I och med att väljarna röstar mer efter frågor (djupa analyser eller dagsländefrågor spelar i det här perspektivet mindre roll) så tror jag att det blir mycket svårt att vara bästa alternativ för så stora grupper.
Jag tror det gick att vara så stora i en tid då "man var socialdemokrat" utan att djupare fundera på vilka frågor som ledde till den slutsatsen. Då man litade på att partiet förde "vanligt folks talan", och då det fanns fler som identifierade sig med "vanligt folk".
Samtidigt tycker jag att socialdemokratisk politik (vilken det nu är...) är så tydligt bättre än alla andras att jag inte kan förstå att vi inte får 80%. Men så är ju jag också en av de 30,66%'en.
---
Jag kan bara hoppas att du har rätt. Om det går att nå 45% eller inte spelar ju egentligen ingen roll. Ambitionen tror jag skall vara att skapa en politik som alla KAN rösta på, en politik som är rimlig för fattig som rik, för storstad som glesbyggd, för kvinna som man, för svensk som nysvensk. Jag tror att den politiken skall formas utan att man allt för mycket sneglar på hur många röster man kan få på vilken fråga. Gärna en snygg paketering, men först en gedigen politik för hela Sverige och alla i Sverige.
tisdag 1 december 2009
Ett mittenalternativ har stora demokratiska problem.
VISST…
… är det så att (S), (MP) och (FP) har mer gemensamt än någon annan trovärdig "nästan 50%"-gruppering man kan sätta ihop av partier i Sverige. Även om jag inte tycker något vidare bra om liberalismen som ideologi, så leder en någorlunda socialliberal tolkning av den till i stort sett samma politik som den en verklighetsanpassad socialdemokrati hamnar i. Lägg därtill (MP) som i höger-vänster dimensionen redan ligger ungefär där de två andra möts och du får en spänning i praktisk politik som är mycket mindre än den mellan (FP) och (KD) eller mellan (S)/(MP) och (V).
Ändå varken tror jag på, eller förespråkar jag ett sådant alternativ.
Visst. Det hade varit jätteskönt att kunna använda samarbetet med (FP) som ursäkt för att kunna hålla tillbaka "traditionalisterna" inom (S) för att på det viset kunna föra en mer verklighetsförankrad politik.
Visst. Det hade varit bra för Sverige med en miljömedveten mittenpolitik med en väl avvägd mix mellan individ och kollektiv, mellan trygg insikt om de strukturer som skapar hinder för kvinnor, arbetare och invandrare och en insikt om de ekonomiskt egoistiska drivkrafter som behövs som en motor för att driva landet framåt.
Visst. Det hade varit bra att redan nu skapa grunden för det liberala block som kommer att stå på den ena sidan då den politiska skiljelinjen ändras i svensk politik till att handla mer om värdefrågor än om ekonomiska höger/vänster frågor.
Visst. Det hade varit skönt för oss mittenväljare att slippa välja mellan att stödja pseudo-nyliberaler och mörkerkonservativa å ena sidan eller på att rösta in kommunister i regeringen å den andra.
MEN…
… jag tror att en vital demokrati är viktig, mycket viktig. Människor måste känna att de väljer mellan tydliga alternativ, och att det spelar en roll vilket av dessa alternativ man väljer att rösta på. Om man har ett mittenalternativ som blir regeringsalternativet nästan oavsett valutgång då blir det inte så. Då spelar det ingen roll hur man röstar, och då kan man alltid skylla ifrån sig när det fattas politiska beslut man inte gillar.
Jag tror att det är viktigt att väljarna tar ansvar för hur de röstar. Man kan då inte skylla på politikerna utan man måste vända sig till sig själv och tänka att jag har ju faktiskt röstat fram den här regeringen.
I värsta fall tvingar en mittenregering folk att dras mot radikalerna för att kunna protestera. Detta ser vi redan med (SD) och vi såg det med Ny demokrati, men jag tror att risken för denna typ av partier blir större om man har en mittenregering. Även moderaterna och vänstern är ju radikala i ett mittenperspektiv, och jag vill ju inte att folk skall rösta på dem heller.
SÅ…
… jag tror att vi mittenväljare får fortsätta våndas över att rösta in gamla kommunister i regeringen, eller om man är på den andra sidan, över att tvingas samarbeta med moderata skattesänkardogmatiker eller krisdemokratiska abortmotståndare.
… är det så att (S), (MP) och (FP) har mer gemensamt än någon annan trovärdig "nästan 50%"-gruppering man kan sätta ihop av partier i Sverige. Även om jag inte tycker något vidare bra om liberalismen som ideologi, så leder en någorlunda socialliberal tolkning av den till i stort sett samma politik som den en verklighetsanpassad socialdemokrati hamnar i. Lägg därtill (MP) som i höger-vänster dimensionen redan ligger ungefär där de två andra möts och du får en spänning i praktisk politik som är mycket mindre än den mellan (FP) och (KD) eller mellan (S)/(MP) och (V).
Ändå varken tror jag på, eller förespråkar jag ett sådant alternativ.
Visst. Det hade varit jätteskönt att kunna använda samarbetet med (FP) som ursäkt för att kunna hålla tillbaka "traditionalisterna" inom (S) för att på det viset kunna föra en mer verklighetsförankrad politik.
Visst. Det hade varit bra för Sverige med en miljömedveten mittenpolitik med en väl avvägd mix mellan individ och kollektiv, mellan trygg insikt om de strukturer som skapar hinder för kvinnor, arbetare och invandrare och en insikt om de ekonomiskt egoistiska drivkrafter som behövs som en motor för att driva landet framåt.
Visst. Det hade varit bra att redan nu skapa grunden för det liberala block som kommer att stå på den ena sidan då den politiska skiljelinjen ändras i svensk politik till att handla mer om värdefrågor än om ekonomiska höger/vänster frågor.
Visst. Det hade varit skönt för oss mittenväljare att slippa välja mellan att stödja pseudo-nyliberaler och mörkerkonservativa å ena sidan eller på att rösta in kommunister i regeringen å den andra.
MEN…
… jag tror att en vital demokrati är viktig, mycket viktig. Människor måste känna att de väljer mellan tydliga alternativ, och att det spelar en roll vilket av dessa alternativ man väljer att rösta på. Om man har ett mittenalternativ som blir regeringsalternativet nästan oavsett valutgång då blir det inte så. Då spelar det ingen roll hur man röstar, och då kan man alltid skylla ifrån sig när det fattas politiska beslut man inte gillar.
Jag tror att det är viktigt att väljarna tar ansvar för hur de röstar. Man kan då inte skylla på politikerna utan man måste vända sig till sig själv och tänka att jag har ju faktiskt röstat fram den här regeringen.
I värsta fall tvingar en mittenregering folk att dras mot radikalerna för att kunna protestera. Detta ser vi redan med (SD) och vi såg det med Ny demokrati, men jag tror att risken för denna typ av partier blir större om man har en mittenregering. Även moderaterna och vänstern är ju radikala i ett mittenperspektiv, och jag vill ju inte att folk skall rösta på dem heller.
SÅ…
… jag tror att vi mittenväljare får fortsätta våndas över att rösta in gamla kommunister i regeringen, eller om man är på den andra sidan, över att tvingas samarbeta med moderata skattesänkardogmatiker eller krisdemokratiska abortmotståndare.
Man börjar bli gammal
Fan vad jag är gammal… jag blir upprörd när jag ser unga människor fyllas med sprit och sedan filmas när de har sex i TV. (Nej, jag har inte sett paradise hotel, men jag såg en trailer där täcket guppade och man hörde hur det unga paret försökte försena hans utlösning.)
Visst, det är "vuxna" människor som får bestämma över sina egna liv och kroppar.
Visst, det är kanske inte värre att man får se ett täcke guppa än att man får veta att det har haft sex.
Visst, det är ingenting fel med att man har sex om det sker ömsesidigt och frivilligt.
Men ändå…
Jag har inga moraliska problem med att man har sex på fyllan, och jag har inga synpunkter på med vem eller hur man har det. Det som stör mig är produktionsbolagets exploatering av unga människor (eller rättare det jag tolkar som en exploatering). Vi hamnar tillbaks i den eviga frågan om vad ordet frivillig egentligen betyder. Är det verkligen så att dessa personer VILL vara med i detta sammanhang, eller är det så att produktionsbolagen hämningslöst spelar på deras längtan efter kändisskapet och därmed lurar dem att delta i något "de egentligen inte vill".
Man kan diskutera detta tills man dör, och den trögrörliga systemsossen i mig kommer aldrig att komma till ro med denna typ av fenomen. Men till slut kommer jag att tvingas inse att så länge man inte drivs att skada sig själv eller andra, fysiskt, mentalt eller ekonomiskt, så måste man tillåta denna typ av fenomen. Vi som känner oss förtvivlade över att någon vill vara med om detta och kanske ännu mer deprimerade över att någon kommer att vilja se det, vi får helt enkelt lägga vår röst med fjärrkontrollen och titta på någonting annat. För alla vet ju att man bli en mycket bättre människa av att titta på CSI.
Visst, det är "vuxna" människor som får bestämma över sina egna liv och kroppar.
Visst, det är kanske inte värre att man får se ett täcke guppa än att man får veta att det har haft sex.
Visst, det är ingenting fel med att man har sex om det sker ömsesidigt och frivilligt.
Men ändå…
Jag har inga moraliska problem med att man har sex på fyllan, och jag har inga synpunkter på med vem eller hur man har det. Det som stör mig är produktionsbolagets exploatering av unga människor (eller rättare det jag tolkar som en exploatering). Vi hamnar tillbaks i den eviga frågan om vad ordet frivillig egentligen betyder. Är det verkligen så att dessa personer VILL vara med i detta sammanhang, eller är det så att produktionsbolagen hämningslöst spelar på deras längtan efter kändisskapet och därmed lurar dem att delta i något "de egentligen inte vill".
Man kan diskutera detta tills man dör, och den trögrörliga systemsossen i mig kommer aldrig att komma till ro med denna typ av fenomen. Men till slut kommer jag att tvingas inse att så länge man inte drivs att skada sig själv eller andra, fysiskt, mentalt eller ekonomiskt, så måste man tillåta denna typ av fenomen. Vi som känner oss förtvivlade över att någon vill vara med om detta och kanske ännu mer deprimerade över att någon kommer att vilja se det, vi får helt enkelt lägga vår röst med fjärrkontrollen och titta på någonting annat. För alla vet ju att man bli en mycket bättre människa av att titta på CSI.
fredag 30 oktober 2009
Att hantera SD
Vad betyder det att fullständigt ta avstånd ifrån SD på det sätt som riksdagspartierna nu verkar tävla om att göra?
Jag gillar inte Sverigedemokraterna. Jag blir ledsen av deras människosyn och jag tycker att de är oerhört magra vad gäller frågor som inte går att grunda i rädslan för det man inte riktigt förstår.
Jag skulle bli jätteglad om SD inte kom in i riksdagen. Jag skulle bli glad eftersom det skulle visa att det svenska folket inte är så främlingsfientliga som opinionssiffrorna antyder. Jag skulle bli glad eftersom det skulle innebära att vi slipper det parlamentariska kaos som annars skulle bli fallet. Jag skulle bli glad därför att ett av de partier vars politik jag ogillar skulle misslyckas.
Men, med detta sagt, vad tycker jag att man skall göra om de faktiskt kommer in? Hur skall vi behandla ett parti som mer än 4% av alla röstande svenskar har valt att ge sin röst? Jag tycker att man skall behandla dem som alla andra partier.
Så vad betyder då det? Ja, ta exemplen KD och M. S håller inte med M om de stora ekonomiska frågorna, och alltså motarbetar vi dem så mycket vi kan när det gäller dessa. Lika så samarbetar vi inte med KD när det gäller familjepolitiken, eftersom vi tycker att de har väldigt knasiga idéer där. Totalt sett är skillnaderna mellan S och M så stora att vi inte samarbetar i principiella frågor.
Men det innebär inte att vi aldrig samarbetar. Jag kan tänka mig att man ute i utskotten samarbetar med Moderaterna i en massa frågor. Sådant som inte är av ideologisk natur, utan som handlar om att praktiskt styra riket, och där alla partier kan vara överens. Ibland kan det finnas frågor som är lite obekväma men där de två statsbärande partierna (för vi får nog börja räkna M dit) får ta sitt ansvar och gå emot populismen. I det praktiska arbetet jobbar vi alltså ibland tillsammans med M och till och med KD.
Men om det sitter en Sverigedemokrat i ett utskott, skall då sossarna i det utskottet rösta tvärt emot honom i alla frågor utan att göra en egen bedömning? Om man i en fråga kan få en majoritet för sin linje om man får SD på sin sida, skall man då hellre övertyga SD-politikerna att rösta mot S förslag så att man kan förlora med rent samvete?
Jag tror inte att det fungerar att jobba på det sättet!
Tänk om vi hamnar i en situation där vi (S+MP+V) får fler mandat än alliansen, men där SD blir vågmästare. Betyder Monas uttalande att vi inte skall rösta för ett misstroende mot regeringen Reinfeldt om SD gör det?
Jag tror att vi målar in oss i ett hörn av iver att locka M att göra det samma. Jag tror att vi lockar människor att rösta på SD när vi gör dem till martyrer på det här sättet. Jag tror att det är bättre att bemöta deras politik på de arenor där de lyckas framföra den. Jag tror att vi skall tydliggöra vilka delar av deras politik vi aldrig kommer att stöda (eftersom vi tycker annorlunda). Jag tycker att vi skall vara tydliga med att vi aldrig kommer att köpslå med dem om att stödja deras politik även om de stödjer vår. Men att helt vägra alla former av aktivt eller passivt samröre, det förstår jag inte ens vad det betyder.
Jag gillar inte Sverigedemokraterna. Jag blir ledsen av deras människosyn och jag tycker att de är oerhört magra vad gäller frågor som inte går att grunda i rädslan för det man inte riktigt förstår.
Jag skulle bli jätteglad om SD inte kom in i riksdagen. Jag skulle bli glad eftersom det skulle visa att det svenska folket inte är så främlingsfientliga som opinionssiffrorna antyder. Jag skulle bli glad eftersom det skulle innebära att vi slipper det parlamentariska kaos som annars skulle bli fallet. Jag skulle bli glad därför att ett av de partier vars politik jag ogillar skulle misslyckas.
Men, med detta sagt, vad tycker jag att man skall göra om de faktiskt kommer in? Hur skall vi behandla ett parti som mer än 4% av alla röstande svenskar har valt att ge sin röst? Jag tycker att man skall behandla dem som alla andra partier.
Så vad betyder då det? Ja, ta exemplen KD och M. S håller inte med M om de stora ekonomiska frågorna, och alltså motarbetar vi dem så mycket vi kan när det gäller dessa. Lika så samarbetar vi inte med KD när det gäller familjepolitiken, eftersom vi tycker att de har väldigt knasiga idéer där. Totalt sett är skillnaderna mellan S och M så stora att vi inte samarbetar i principiella frågor.
Men det innebär inte att vi aldrig samarbetar. Jag kan tänka mig att man ute i utskotten samarbetar med Moderaterna i en massa frågor. Sådant som inte är av ideologisk natur, utan som handlar om att praktiskt styra riket, och där alla partier kan vara överens. Ibland kan det finnas frågor som är lite obekväma men där de två statsbärande partierna (för vi får nog börja räkna M dit) får ta sitt ansvar och gå emot populismen. I det praktiska arbetet jobbar vi alltså ibland tillsammans med M och till och med KD.
Men om det sitter en Sverigedemokrat i ett utskott, skall då sossarna i det utskottet rösta tvärt emot honom i alla frågor utan att göra en egen bedömning? Om man i en fråga kan få en majoritet för sin linje om man får SD på sin sida, skall man då hellre övertyga SD-politikerna att rösta mot S förslag så att man kan förlora med rent samvete?
Jag tror inte att det fungerar att jobba på det sättet!
Tänk om vi hamnar i en situation där vi (S+MP+V) får fler mandat än alliansen, men där SD blir vågmästare. Betyder Monas uttalande att vi inte skall rösta för ett misstroende mot regeringen Reinfeldt om SD gör det?
Jag tror att vi målar in oss i ett hörn av iver att locka M att göra det samma. Jag tror att vi lockar människor att rösta på SD när vi gör dem till martyrer på det här sättet. Jag tror att det är bättre att bemöta deras politik på de arenor där de lyckas framföra den. Jag tror att vi skall tydliggöra vilka delar av deras politik vi aldrig kommer att stöda (eftersom vi tycker annorlunda). Jag tycker att vi skall vara tydliga med att vi aldrig kommer att köpslå med dem om att stödja deras politik även om de stödjer vår. Men att helt vägra alla former av aktivt eller passivt samröre, det förstår jag inte ens vad det betyder.
måndag 21 september 2009
Valfrihet
Välja vårdcentral, välja försäkringsbolag, välja pensionsfonder, välja tågbolag, välja elbolag, välja skola, välja bank, välja, välja, välja...
Kan vi verkligen bli lyckligare av att välja hela tiden? Svaret är hur enkelt som helst, men för de som inte känner det i ryggraden bjuder jag (eller snarare TED) på dessa pärlor:
http://www.ted.com/talks/dan_ariely_asks_are_we_in_control_of_our_own_decisions.html
http://www.ted.com/talks/barry_schwartz_on_the_paradox_of_choice.html
http://www.ted.com/talks/dan_gilbert_asks_why_are_we_happy.html
Förr eller senare kommer vi att förstå oss även i detta avseende och då kommer liberalismen att dö!
Kan vi verkligen bli lyckligare av att välja hela tiden? Svaret är hur enkelt som helst, men för de som inte känner det i ryggraden bjuder jag (eller snarare TED) på dessa pärlor:
http://www.ted.com/talks/dan_ariely_asks_are_we_in_control_of_our_own_decisions.html
http://www.ted.com/talks/barry_schwartz_on_the_paradox_of_choice.html
http://www.ted.com/talks/dan_gilbert_asks_why_are_we_happy.html
Förr eller senare kommer vi att förstå oss även i detta avseende och då kommer liberalismen att dö!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
