Men fatta då!

Det kan vara mörkret utanför som dröjer kvar allt längre på mornarna och kommer tillbaka allt tidigare på kvällarna. Det kan vara det tryck över bröstet som tanken på allt man borde hunnit med skapar. Det kan vara klumpen i magen som bildas när man tittar ut i världen från sin lilla bubbla.

Någonting är det som får mig att vilja ställa mig på torg och andra öppna platser och skrika så högt jag någonsin kan: ”MEN FATTA DÅ PUCKON!!!”.

Fatta att det vore så enkelt att göra världen så mycket bättre om vi bara kunde göra det tillsammans. Fatta att uppoffringen för att komma till rätta med svältande barn, krig, miljöförstöring, diktaturer, maktstrukturer och allt annat som skapar mörker i människors hjärtan inte är så stor. Vi behöver antagligen inte avstå så många av våra platt TVar eller bilar för att alla skulle kunna få det lite bättre. Om vi gav fan i att kriga, slåss och våldta, om vi slutade fuska och försöka få behålla lite mer än de andra hela tiden, om vi slutade tänka på oss själva och vår egen kortsiktiga konsumtion…

Det känns som om man sitter fast i ett gigantiskt fångens dilemma där de som väljer att samarbeta hela tiden straffas till förmån för de som väljer att utnyttja andra människor i stort eller smått. Det känns som om de som väljer att inte exploatera oljetillgångar eller de som väljer att inte köpa sin kaffemaskin avdragsgillt genom att skriva rördelar på kvittot hela tiden är de som drar det kortaste strået. De som inte kan med eller inte vill, de har visserligen sitt plågade samvete rent. Men om andra inget samvete har, då får de både kakan och den behagliga smaken av att ha ätit den.

Gnäll? Jovisst, det är det såklart. Men lite gnällig får man vara en fredagskväll framför datorn. I alla fall någon fredag då och då.

Om bara alla kunde fatta… om bara alla tyckte som jag. Så enkelt allt vore. Kanske lite tråkigt, men det är väl ett lågt pris att betala för att alla skall kunna ha det lagom bra?

Nej, jag får väl ta en cipramil och gå och lägga mig.

Den självklara rätten till skilsmässa!

Det finns maktstrukturer i samhället. Stora, starka och oftast fula strukturer som i allt väsentligt gör människor ofria. Detta är dåligt. Detta skall man bekämpa med olika medel. Ett sådant medel är politik men regler, lagar och förordningar som sitt yttersta uttryck.

Kvinnor är en grupp som systematiskt förtrycks. De förtrycks av strukturer som upprätthålls (ofta omedvetet) av män och andra kvinnor. De måste ges maktmedel om de skall kunna ta sig ur detta förtryck. Politiken kan bidra med vissa maktmedel.

1) Politiken måste storsatsa på att ge kvinnan rätten till sin egen kropp. Våld mot kvinnor är fortfarande chockerande vanligt. Mycket vanligare än våld kopplat till annan brottslighet. Ändå satsar vi stort på att bekämpa organiserad brottslighet, fotbollsvåld och annat som är sexigt och lite macho. Att storsatsa på nolltolerans mot allt våld mot kvinnor tycks inte lika häftigt. Ett nej är ett nej, och meningen ”nu går jag” måste kunna uttalas utan rädsla för fysiska repressalier. Att slå ”sin kvinna” måste resultera i stränga straff. Vi måste uppmuntra kvinnor att anmäla brotten, vi måste satsa resurser på att utreda och lagföra och vi måste se till att straffen avskräcker. I våldtäktsfall måste det bli förbjudet för utredande polis/åklagare att fråga om kvinnans klädsel eller uppträdande innan våldtäkten. Ett nej är ett nej även om man är full och har stringtrosa.

2) Politiken måste ge kvinnan ekonomiska möjligheter att lämna ett förhållande. Heltid och riktiga löner för kvinnoyrken (helst skulle det inte finnas några yrken med ojämn könsfördelning, men det är kanske lite mer visionärt). Delade pensionspoäng om man har barn och lever under äktenskapslika former. Att vid bodelningar även räkna in det framtida värde en satsning på karriären har (dvs om hon har varit hemma och jag har fått satsa på karriären så skall min högre lön i framtiden också räknas in som en tillgång vid bodelning). Att vid bodelningar vara noga med att räkna in avsättningar i pensionssparande. Att hitta nya civilrättsliga former för samlevnad, där även icke-gifta skall kunna omfattas av en mer äktenskapsliknande bodelning om man har gemensamma barn.

3) Politiken måste göra vad den kan för att tvinga mannen att ta halva ansvaret för gemensamma barn. Detta är naturligtvis ett område där politiken har svårt att tränga in, men jag tror att en delad föräldraförsäkring är ett steg. Jag tror att utbildning av förskolepersonal (så att information om regnkläder, blöjor, studiedagar, mm i högre grad lämnas till pappan) skulle kunna hjälpa. Att få mannen att ta halva ansvaret för hemarbete, läxläsning, presenter till släktens och vännernas födelsedagar, handling och det genensamma boendet är svårt politiskt. Men det är ett viktigt område så kreativitet här skulle kunna ge stor effekt. Kanske skulle subventionerad familjerådgivning kunna vara en del i detta.

4) Och så den mest självklara av alla åtgärder. Kvinnans (och så klart mannens) oinskränkta rätt till skilsmässa. Jag trodde i min enfald att detta inte var en issue 2011, men reaktionerna på Happy, happy har fått mig att inse att jag hade fel. Det finns en kraftfull konservativ backlash på gång även i Sverige. Plötsligt bryr sig någon om vad KDU tycker (det är i och för sig bra, för de är så tokiga att de borde bli mindre ju mer uppmärksamhet man ger dem). Lika självklart som att arbetare (och alla anställda) måste ha rätt att strejka och säga upp sig, lika självklart är det att kvinnan måste ha rätten att ta sig ur ett förhållande som hon av en eller annan anledning inte trivs i. Denna rätt måste vara 100%-ig rent juridiskt, och den måste förstärkas och underlättas i praktiken. Till den praktiska rätten till skilsmässa hör även punkterna ovan. Man skall inte behöva vara rädd för att skiljas, och man skall inte behöva låta bli för att man inte har råd. Man måste få samhällets hjälp att genomdriva en bodelning även om den andra parten trilskas aldrig så mycket, och det skall inte behöva ta flera år.

Jag förstår att det finns sidor av alla reformer. Om man till exempel subventionerade vinterkläder om det var mannen som var och köpte dem (för att tvinga män att ta ansvar för detta område), så skulle det gynna de familjer där mannen skulle bry sig om detta, och bestraffa de familjer där det antingen inte finns en man, eller där han ändå skulle vägra ta detta ansvar. På samma sätt ställs argumenten mot delad föräldraförsäkring upp. Det blir i praktiken ett sätt att ge mer föräldradagar till medelklassfamiljen, eftersom männen där är lite bättre på att vara hemma med sina barn. Det skulle även bestraffa familjer där han tjänar betydligt mer, alltså dubbelbestraffa kvinnan som redan har låg lön. Vissa av dessa argument är värda att ta på allvar, och då kanske anpassa reglerna efter. Men att inte göra någonting, att bara stillasittande se på medans våra kvinnor (våra mammor, systrar, fruar och döttrar) fortsätter vara underordnade oss män, det vore i många fall mycket värre.

Självklart vore det bättre om alla som skaffar barn ihop orkar leva ihop (eller under gemensamt beslutade former isär) till dess barnen flyttar hemifrån. Och jag tror att samhället skall hjälpa till även här med samtalshjälp för de som så behöver, med generösare möjligheter för småbarnsföräldrar att jobba deltid med en förlängd föräldraförsäkring. Men att någon skall fortsätta leva tillsammans av moraliska eller ekonomiska skäl, och därmed bli slav under en samlevnadsform man inte önskar, det måste vi tillsammans hjälpas åt med att undvika.

Men barnen då? Barn mår inte nödvändigtvis bättre i ett dåligt äktenskap än med två frånskilda föräldrar. Jag inser att det inte blir enklare att få ihop livspusslet när man måste bo på ett sådant sätt att barnen kan gå i skolan/dagis utan orimliga resor. Även här måste vi kanske tänka helt nytt vad gäller lagstiftningen. Skall platsen för barnens skola/dagis vid separation begränsa föräldrarnas rätt att flytta? Skall man kunna få bidrag för att kunna bo krav i ett område man egentligen inte har råd med? Skall men kunna få rätt att ”tvångsflytta” den andra parten till ett område båda har råd att bo i? Skall man kunna få avdrag eller tom bidrag om man har långt till dagis/skola om man varit tvungen att flytta? På något sätt måste kanske det offentliga hjälpa till här, men tvång eller bidrag. Alternativet är att alla har sina egna barn… ett slags atomistiskt synsätt som strider mot naturens ordning.

När det gäller könsmaktsordningen (och även miljön) så måste vi bli mycket modigare och tänka mycket mer nytt. Jag är inte tillräckligt insatt för att komma med de spetsiga och kreativa idéerna, men jag vill slå ett slag för att vi måste våga för att vinna. Om man sedan vinner några val med en sådan politik… det är kanske mer tveksamt. Men då kommer folkbildning och opinionsbildning in i bilden, och där måste vi som ideologisk organisation återta den roll jag föreställer mig att den tidiga arbetarerörelsen hade.

Vi skall fortsätta vara oeniga!

I svallvågorna av det avskyvärda som hänt i Norge är det lätt att känna att vi alla skall vara vänner och att alla meningsskiljaktigheter skall sopas under mattan. Man kan tycka att det känns futtigt att bråka om ett femte jobbskatteavdrag hit eller fas 3 dit.

Visst är det så att många av de frågor vi brottas med i vardagens politik är futtiga när de ställs mot tsunamis eller massmord och terrordåd. Men det gör inte dessa frågor mindre viktiga. Vi får inte sluta diskutera hur vi vill ha vårt samhälle konstruerat bara för att en dåre i Norge mördar ungdomar på sommarläger för att han hatar deras åsikter.

Jag tror att det är precis tvärt om.

Det finns massor av konflikter inbyggda i ett samhälle. Det finns strukturer av makt och maktlöshet som påverkar individerna i varje stund. Dessa konflikter skall man inte släta över och gräva ner. Vi måste fortsätta belysa orättvisor och leta efter strukturer som förtrycker.

När vi sedan hittar dessa skall vi formulera politiska förslag på hur man skulle kunna skapa ett rimligare samhälle. När de olika intressena i samhället sedan skapat sina analyser och sina förslag så skall vi ha en öppen debatt om hur lagar och regler skall vara utformade, vilka skatter vi skall ha och hur de skall användas. Det är detta som är motsatsen till den politiska extremismens väg.

Vi hedrar inga offer genom att sopa motsättningarna under mattan, vi hedrar dem genom att diskutera meningsskiljaktigheter i en respektfull ton och genom att använda ordet som medel, inte våldet.

I det demokratiska samhället och samtalet måste det kunna finnas plats för olika idéer och åsikter. Vi kommer aldrig att vara överens om var skåpet skall stå, och det är heller inte målet. Det vi skall kämpa för är ett samhälle där alla har rätt att säga sitt utan att behöva vara rädd för repressalier av ena eller andra slaget. Det vi skall kämpa för är ett debattklimat där man kan respektera sina politiska motståndare.

Vem har rätt till vilka känslor?

Någonting alldeles fruktansvärt hemskt har hänt. Alla är chockade, ledsna och förbannade. Hur kunde detta hända? Hur är man funtad om man kan stå och skjuta ner 80 ungdomar med berått mod?

Först och främst måste tankarna få lov att gå till de som förlorade nära anhöriga, vänner, kamrater eller andra de tyckte mycket om. Det är dessa tusentals människor som idag känner en personlig sorg som egentligen inte blir vare sig värre eller enklare av att det var 90-talet andra som också dog på samma gång. Detta är de människor som attacken drabbat värst. Naturligtvis tänker jag också på de som skadats under attacken och på de som bär på själsliga sår som sent kommer att läka.

Men när en massaker av detta slag äger rum så drabbar det inte bara de direkt berörda, utan vi är många miljoner människor i Norge, Skandinavien och i resten av världen som också känner starka känslor. Vi känner sorg, vi berörs av de hemska berättelserna, vi tänker oss in i hur det hade varit att själva vara där eller att sitta vid telefonen och vänta på att våra barn skulle ringa och säga att de överlevt. Vi känner rädsla för vad någon dåre skall hitta på nästa gång, vi känner ilska eftersom vi känner att dådet även är riktat mot oss i olika egenskaper. Vi känner sympati med det land som drabbats men vissa av oss känner även en solidaritet med den organisation som var huvudmålet.

Här kommer nu en kamp om sorgen in i bilden. Ingen (hoppas och tror jag) försöker konkurera med de närmast sörjande och drabbades sorg. Den är unik och personlig. Men den allmänna sorgen och ilskan, den blir det en slags konkurrens om, och det tycker jag är lite konstigt. Jag tänker nu främst på flera av de kommentarer som kommit fram i samband med att socialdemokrater kallat detta en attack mot socialdemokratin. Man anklagar socialdemokrater för att försöka lägga beslag på sorgen och för att försöka göra partipolitik av katastrofen.

Jag tycker att det är ganska rimligt att man som socialdemokrat upplever det inträffade som en attack mot socialdemokratin som organisation och som värderingskomplex. Det var ju det. Mördaren har själv beskrivit att han utförde sitt vidriga dåd för att försvåra det norska Arbeiderpariets rekrytering och återväxt. Attacken var således inte bara riktad mot det öppna samhället i allmänhet, utan faktiskt specifikt mot de norska socialdemokraterna. Terroristen hade i just detta fall inte lika gärna kunnat anfalla ett scoutläger eller ett läger med ungliberaler. Det var socialdemokrater han hatade och ville döda.

Detta gör inte att statsminister Reinfeldt på något gjorde fel när han kallade dådet för en attack på det öppna samhället. Det är ÄVEN en attack på det öppna samhället, det är även en attack på demokrati och medmänsklighet. Som en del av det demokratiska samtalet har Fredrik Reinfeldt en självklar rätt att känna att attacken även var riktad mot det han står för, och han har all rätt att känna sorg utifrån den aspekten.

Så att vi socialdemokrater känner oss attackerade utifrån vår tillhörighet som just socialdemokrater förminskar inte på något sätt andras rätt att känna sig attackerade utifrån andra tillhörigheter. Det är ingen tävlig i att känna sig mest attackerad eller att känna störst sorg. Jag har vänner som bor i USA. De känner ingen av de drabbade, de är mig veterligen inte socialdemokrater och de är inte norrmän. De har gråtit över det inträffade, och deras sorg är äkta, deras och värd all respekt.

Norrmän har en självklar rätt att känna sorg och bestörtning utifrån att det är Norge som utsatts för en fruktansvärd attack, tveklöst den brutalaste som utspelat sig i norden sedan kriget. Förespråkare för ett demokratiskt samtal har en självklar rätt att känna sorg eftersom terrordådet utförts mot ett öppet samhälle. Muslimer och marxister måste få känna sig utsatta eftersom dådet motiverats som en attack mot deras rätt att finnas. Politiskt aktiva i demokratiska partier måste få känna en sorg, rädsla och ilska eftersom attacken utförts mot den organiserade politiken. Och så vidare och så vidare.

Mest av allt har alla människor rätt att känna sorg, ilska, rädsla och besvikelse över det faktum att en människa kunnat göra något så ondsint, beräknande och fullständigt omänskligt som att kallblodigt skjuta ner nästan hundra unga människor som inte gjort honom annat än att råka vara på ett läger vars politiska inriktning han ogillade. Att det kan finnas en människa som kan göra någonting sådant fyller oss alla med de starkaste känslor. Vi förstår inte, och vi vill inte förstå.

Alla människor har rätt att känna sorg inför det inträffade, och alla människor kan känna starkt för de drabbade och deras familjer och vänner. Vi skall inte solka ner deras sorg med att käbbla om vem som har rätt till vilken känsla.

Jag hade helt fel!

Jag var ung (kanske 23) och, skulle det visa sig, lite dum. En SSU-kompis hade blivit vald till kongressombud och ville skriva en motion, kanske för att ha något att prata om på kongressen. Vi träffades hemma hos honom över lite plockmat och en flaska vin, och vi försökte krysta fram en motion.

Det var nu det visade sig att jag var dum. Jag hade en idé om att det var viktigt för samhället att ungdomar läser naturvetenskaplig linje på gymnasiet (det fanns linjer på gymnasiet på den tiden). Jag hade en idé om att man skulle skapa ekonomiska incitament för niondeklassare att välja N eller T på gymnasiet. Vi skrev en motion som i princip innebar att de som valde en av dessa linjer skulle få högre studiebidrag.

Det lustiga är att jag kom att tänka på denna gamla motion igår av någon anledning. Jag tänkte ”oj vad dumma vi var på den tiden”. Så elitistiskt, orättvist och dumt tänkte jag.

Otroligt nog är jag inte ensam om att vara så dum. Bara timmar efter att min ungdomssynd befriat sig från glömskans trygga vrå så läser jag i aftonbladet att Svenskt Näringsliv tycker att man inte skall få lika mycket studiestöd om man på universitetet/högskolan läser humanistiska ämnen som konst, teater eller filosofi.

På Svenskt Näringslivs hemsida har man mildrat det hela lite och pratar om hobbykurser som Svampkunskap och Kreativ matlagning. Måhända tyder denna skönmålning på att man insett sitt klavertramp, för i rapporten står det tydligt att det handlar om att "konst- och humaniorautbildningar".

Civilingenjörer har betydligt större sannolikhet att
hitta jobb än humanister – trots detta viker inte ansökningarna till konst- och humaniorautbildningar. Skulle man belönas med lägre studielån och högre bidrag om man läser en av arbetsmarknaden efterfrågad utbildning så skulle kanske fler välja bristyrken. Syftet är alltså att inkorporera samhällsekonomiska utfall i studiemedlen för att de på så vis ska ingå i de överväganden som blivande studenter gör. Det skulle vara ett effektivt signalsystem som inte hindrar någon från att läsa sitt favoritämne men som uppmuntrar personer att läsa något som både de själva och samhället kan dra nytta av.

Jag tror att samhället gör sig självt en rejäl otjänst om man inte erbjuder studenter kurser i humaniora. Jag har själv läst historia, filosofi och psykologi på universitetet och jag är inte säker på att dessa studier bidrar mindre till att göra mig till en produktiv IT-konsult än de ämnen jag läste på Chalmers och Handels. Alla människor mår gott av att bredda sina vyer, och hellre än att sänka studiemedel för de som intresserar sig för lite mindre inskränkta ämnen än de Stefan Fölster gillar så borde man kanske tvinga läkare, jurister, ingenjörer och ekonomer att läsa en kurs i filosofi eller konstvetenskap.

Ett samhälle som inte har råd med litteraturvetenskap och teater är i sanning fattigt, och Sverige är verkligen inte så fattigt. Jag hade helt fel och Stefan Fölster har, som vanligt, helt fel.

Om universitet och högskolor skall erbjuda kurser i Yrkesinriktad svampkännedom och Brödkunskap? Ja, kanske det!

Det är svårt det där med delat ansvar.

Läser Lena Sommestads blogginlägg:

”Det är viktigt att vi som kvinnor lär oss att tillvarata våra intressen, men det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli. Det är dags att skaka om i en jämställdhetsdebatt, där kvinnors ”val” att vara hemma och jobba deltid ständigt tas gör givna.”

Läser Elin Grelson i ETC:

”Jag tänker på vilken tradition jag placerar mig själv i, när jag står i Norrlandssommaren och säger ja till den jag älskar. Ett heteromonogamt, patriarkalt sätt att ordna relationer, en förväntan om kärnfamilj och trohet. Jag tänker på vad som händer med mig när jag både juridiskt, religiöst och samhällsmässigt ingår i ett tätt band med en annan människa. Jag vill inte suddas ut för kärleks skull. Men trots att sambeskattning slopats och äktenskapet är en betydligt friare institution idag än förr, bildar äktenskapet en enhet mellan två människor. På gott, men också ont.”

Hela detta inlägg är skrivet med ett heteronormativt parförhållande i tankarna. Jag vet att det finns många som inte lever i sådana förhållanden, och det är säkert så att det finns diverse problem även i sådana relationer. Jag har dock ingen inblick i, eller erfarenhet av andra samlevnadsformer, och jag överlåter därför åt andra att skriva om dessa. Jag ser dock en framtid där vi antingen hittar ett sätt att lösa de problem jag skissar på nedan, eller där fler kvinnor kommer att välja bort heterosexuella förhållanden till förmån för att leva ensam eller tillsammans med någon klokare (dvs en annan kvinna). Detta kommer i det senare fallet att leda till att fler och fler män tvingas leva ensamma.

Det är svårt det där med att vara familj, att dela på ansvar utan att suddas ut som individ, och framför allt utan att under-/överordna sig varandra.

Lösningen skulle kunna vara den ansvarsbaserade parrelationens upplösande. Lösningen skulle kunna vara att man skaffar ”sina egna” barn. Lösningen skulle kunna vara en slags atomism där man gör sig helt oberoende av alla andra vuxna, och där varje barn har EN vårdnadshavare som ansvarar för det barnet tills det också blir vuxet och kan stå HELT FRI från alla former av relationsbaserade beroenden.

När man jobbar i projekt och med processer (och säkert i alla jobb) så brukar man säga att ”delat ansvar är inget ansvar”. Jag tror att detta är en riktig iakttagelse i många sammanhang. Delar man ansvar så kommer det att innebära att saker hamnar mellan stolarna och inte alls görs, eller att några hela tiden duckar för ansvaret eftersom de vet/tror att andra kommer att ta det. I tydligt hierarkiska organisationer blir detta extra tydligt, någon är hela tiden ansvarig. Man delegerar nedåt och eskalerar uppåt, hela tiden i syfte att flytta och tydligt placera ansvaret hos en person.

I en familj fungerar det tvärtom. Här har man delat ansvar om det i särklass viktigaste som finns, barnen. Man har även ett delat ansvar för lite mindre, men dock, viktiga saker som tvätt, bilar, städning, huslån och trädgård. Här förväntas man lyckas med det som den samlade managementlitteraturen dömer ut som omöjligt, man förväntas dela på ansvaret.

Jag tror att många relationer närmar sig detta problem genom att försöka dela på arbetet. Man försöker först hitta en kompromiss gällande hur mycket arbete som behöver läggas ner, och sedan försöker man hitta modeller för att dela någorlunda lika på detta arbete. Båda dessa moment innebär stora praktiska svårigheter, men det är i teorin ganska enkelt.

Men att dela på arbetet är bara att komma halva vägen. Den stora utmaningen är det delade ansvaret. Det som egentligen inte går att dela måste på något sätt fördelas, och gärna då på ett sådant sätt att det tynger båda parter ungefär lika mycket.

Det handlar om att fördela projektledaransvaret vad gäller rätt utrustning för dagis/skola, barnens kläder och fritidsutrustning, hushållets mathållning och inköpsplanering, logistikplanering för veckans aktiviteter, social planering (släkt och vänners födelsedagar/högtidsdagar med kalas och presentplanering, middagar/fikaträffar med kompisar, barnens lek med kompisar, och barnvaktsplanering), semesterplanering, läkar-/tandläkar-/BVC-besök och allt annat som hör barnfamiljen till. Även här måste första steget vara att komma överens om vad som måste planeras och ansvaras för, och sedan måste man på något sätt få en balans i hur detta överenskomna ansvar skall fördelas.

Även att försörja familjen är ett ansvar som måste tas, och det är viktigt att någon jobbar och drar hem pengar till alla ansvar som man måste eller vill ta. Men jag tror kanske att detta argument ibland används av män för att ta sig ur ansvaret för hemmet.

Problemet med ansvar är att det inte är fördelat om den som skall ta det inte gör det på ett sådant sätt att den andre helt kan släppa taget om det. Här är det självklart upp till båda parter att fullt ut ta ansvar respektive att släppa det, men det är inte alltid så lätt. En syssla kan man påminna om och tjata om och det är ändå en viss lättnad att någon annan gör den. Ansvar kan man inte påminna någon om att ta utan att faktiskt ha tagit det själv, och däri ligger förbannelsen. Det är detta som gör att ansvar inte kan delas, möjligtvis fördelas.

Till detta kommer den problematik som följer efter det att man tagit sig igenom vardagspusslet i vardagen. Många har då fördelat framtida potential att skaffa inkomster mycket ojämnt. Pensionspoäng, andra pensionsbesparingar, löneutveckling och investering i karriär har fördelats i relationen på ett sådant sätt att den ena parten (ofta mannen) står ganska väl rustad i händelse av en separation, och den andra parten låses in i förhållandet eftersom hen (oftast hon) inte har råd att bli ensam.

Jag tror inte på atomismen som lösning. Jag tror att vi skall försöka fortsätta att uppfostra och ansvara för våra barn tillsammans så långt det är möjligt. Men jag tror att vi behöver nya verktyg för att göra det. Vi behöver hitta vägar och söka metoder som gör att familjen inte blir en kvinnofälla som kvinnan tillsynes självmant stänger in sig i och som hon sedan på grund av ekonomiska faktorer inte kan välja att lämna.

Den största delen av detta problem är privat och måste till syvende og sidst lösas i varje relation. Men jag tror att politiken också har en roll att spela här. Det handlar om att skapa möjligheter för en modernare relation genom regler och attityder på arbetsmarknaden. Det handlar om att skapa möjligheter och att även till viss del ”framtvinga” modernare relationer i hemmen.

Vissa åtgärder kan vara ett sätt att hjälpa fram ett delat ansvarstagande. Jag tror att en delad föräldraförsäkring är en reform man stegvis bör införa. Jag tror att en generös kommunal familjerådgivning kan vara till stor hjälp.

Andra åtgärder kan lindra effekterna av snedfördelningen så länge denna består. Jag tycker att det skall vara obligatoriskt (eller åtminstone utgångsläget) för makar att dela på pensionspoäng. Jag tycker att pensionsförsäkringar på ett tydligare sätt skall ingå i bodelningar. Jag tycker att man skall titta på ett sätt att vid en bodelning värdera den investering i karriär och löneutveckling som man tillåtits göra på den andra makens ”bekostnad” vid ett snett uttag av föräldradagar och deltidsarbete.

*** VARNING! PRIVAT! ***

Är jag själv då ett föredöme i detta? Har jag lyckats mantla rollen som den moderne mannen som tar halva ansvaret och utför hälften av de överenskomna sysslorna rörande hem och barn? Skulle min relation kunna vara en mall att studera för den som vill se hur ett jämställt förhållande skulle kunna fungera?

Med risk för att bli lite väl privat så är svaret nej. Det händer att jag duckar för ansvaret eftersom jag vet att min fru kommer att ta det. Jag gör inte det för att vara elak, men jag gör det lika fullt, och jag bidrar därmed till en patriarkal struktur som jag säger mig vilja upphäva. Vad detta kan bero på och vad jag skall göra åt det får jag diskutera med min fru och det lämpar sig inte för denna blogg, men det tjänar till att belysa hur stort problemet är.

Jag tror dock att varje man har ett stort ansvar att försöka att varje dag ta ett litet steg mot ett jämställdare samhälle på vardagspusslets område. Det handlar inte om att fördela skuld och skam, det handlar inte om att män kollektivt skall rulla sig i tjära och fjädrar. Det handlar om att försöka underlätta vardagen för de kvinnor vi säger oss älska, och det handlar om att skapa ett bättre samhälle för våra döttrar att växa upp i.

Men framför allt tror jag att det handla om att vi måste bli bättre på detta om vi inte skall framleva våra liv i ensamhet. Jag tror att vi män i min generation i stora delar kan klara sig på svallvågorna av tusentals år av patriarkala äktenskapstraditioner, men för våra söner och son-/dottersöner tror jag att det kan bli svårare. Att inte välja jämställdhet är på sikt att välja ensamheten.

Kvinnor ”behöver” inte män längre. Kan vi inte skärpa till oss så får vi stå där. Det är ingen som tvingar oss att bli jämställda och att ta ansvar, men det är på sikt heller ingen som tvingar en modern kvinna att stå ut med att ta hand om hem, barn och man.

Ingen mer Maud

Jag blir fortfarande arg och förtvivlad när människor säger elaka saker om Olof Palme. Man får gärna tycka olika saker om hans politiska gärning och om hans åsikter, men när man går till angrepp på Palme som person då blir jag känslomässigt påverkad på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Detta gäller främst när uttalanden kommer från personer som inte är socialdemokrater. Det är lite som att man efter det att man inte längre är partiledare skulle vara fredad på något sätt.

Nu är det naturligtvis inte samma sak att avgå som att bli mördad. Att jag går igång känslomässigt när man talar illa om Palme och, om det någon gång händer, Anna Lind har säkert delvis en förklaring i sättet de försvann från det politiska samtalet på. Jag tror att om en borgerlig profilpolitiker blivit mördad så hade jag varit extra försiktig att postumt kritisera den personen.

Men, ovanstående gäller till viss del också avgående politiker. Jag tyckte att det var trevligt och klädsamt att man försökte hålla en artig ton när Mona Sahlin avgick. Jag tyckte om att de borgerliga partiledarna försökte krysta fram några uppskattande ord till en politiker om vilken de antagligen dagen innan haft allt annat än positiva saker att säga.

Att kritisera avgående partiledare är på något sätt inte okej, och framför allt inte för dennes politiska meningsmotståndare. Detta gäller i synnerhet om man har saker att säga om politikern som person, om hans röst, om hans sätt att tala, om hans analytiska förmåga eller vad det vara månde. Jag skulle inte idag säga negativa saker om Bo Lundgren som person (nu tyckte inte jag speciellt illa om Bo Lundgren, han verkar vara en trevlig och balanserad person när han inte bestämmer över skattetrycket). Det är vatten under bron, och vad jag tyckte om honom är inte längre relevant (om jag inte skulle skriva något som berör Riksgälden, men det gör jag sällan).

Men, att då kommentera Maud Olofsson… Jag får helt enkelt avstå och lugnt konstatera att risken för adrenalinöverslag varje gång man sätter på nyheterna kommer att minska i framtiden, och det känns bra.

***

Johan Westerholm gör en recension av det som sades på presskonferensen.

Peter Högberg gör en framåtblick mot vad som kommer att hända med Centerpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Maud och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.