Det är svårt det där med delat ansvar.

Läser Lena Sommestads blogginlägg:

”Det är viktigt att vi som kvinnor lär oss att tillvarata våra intressen, men det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli. Det är dags att skaka om i en jämställdhetsdebatt, där kvinnors ”val” att vara hemma och jobba deltid ständigt tas gör givna.”

Läser Elin Grelson i ETC:

”Jag tänker på vilken tradition jag placerar mig själv i, när jag står i Norrlandssommaren och säger ja till den jag älskar. Ett heteromonogamt, patriarkalt sätt att ordna relationer, en förväntan om kärnfamilj och trohet. Jag tänker på vad som händer med mig när jag både juridiskt, religiöst och samhällsmässigt ingår i ett tätt band med en annan människa. Jag vill inte suddas ut för kärleks skull. Men trots att sambeskattning slopats och äktenskapet är en betydligt friare institution idag än förr, bildar äktenskapet en enhet mellan två människor. På gott, men också ont.”

Hela detta inlägg är skrivet med ett heteronormativt parförhållande i tankarna. Jag vet att det finns många som inte lever i sådana förhållanden, och det är säkert så att det finns diverse problem även i sådana relationer. Jag har dock ingen inblick i, eller erfarenhet av andra samlevnadsformer, och jag överlåter därför åt andra att skriva om dessa. Jag ser dock en framtid där vi antingen hittar ett sätt att lösa de problem jag skissar på nedan, eller där fler kvinnor kommer att välja bort heterosexuella förhållanden till förmån för att leva ensam eller tillsammans med någon klokare (dvs en annan kvinna). Detta kommer i det senare fallet att leda till att fler och fler män tvingas leva ensamma.

Det är svårt det där med att vara familj, att dela på ansvar utan att suddas ut som individ, och framför allt utan att under-/överordna sig varandra.

Lösningen skulle kunna vara den ansvarsbaserade parrelationens upplösande. Lösningen skulle kunna vara att man skaffar ”sina egna” barn. Lösningen skulle kunna vara en slags atomism där man gör sig helt oberoende av alla andra vuxna, och där varje barn har EN vårdnadshavare som ansvarar för det barnet tills det också blir vuxet och kan stå HELT FRI från alla former av relationsbaserade beroenden.

När man jobbar i projekt och med processer (och säkert i alla jobb) så brukar man säga att ”delat ansvar är inget ansvar”. Jag tror att detta är en riktig iakttagelse i många sammanhang. Delar man ansvar så kommer det att innebära att saker hamnar mellan stolarna och inte alls görs, eller att några hela tiden duckar för ansvaret eftersom de vet/tror att andra kommer att ta det. I tydligt hierarkiska organisationer blir detta extra tydligt, någon är hela tiden ansvarig. Man delegerar nedåt och eskalerar uppåt, hela tiden i syfte att flytta och tydligt placera ansvaret hos en person.

I en familj fungerar det tvärtom. Här har man delat ansvar om det i särklass viktigaste som finns, barnen. Man har även ett delat ansvar för lite mindre, men dock, viktiga saker som tvätt, bilar, städning, huslån och trädgård. Här förväntas man lyckas med det som den samlade managementlitteraturen dömer ut som omöjligt, man förväntas dela på ansvaret.

Jag tror att många relationer närmar sig detta problem genom att försöka dela på arbetet. Man försöker först hitta en kompromiss gällande hur mycket arbete som behöver läggas ner, och sedan försöker man hitta modeller för att dela någorlunda lika på detta arbete. Båda dessa moment innebär stora praktiska svårigheter, men det är i teorin ganska enkelt.

Men att dela på arbetet är bara att komma halva vägen. Den stora utmaningen är det delade ansvaret. Det som egentligen inte går att dela måste på något sätt fördelas, och gärna då på ett sådant sätt att det tynger båda parter ungefär lika mycket.

Det handlar om att fördela projektledaransvaret vad gäller rätt utrustning för dagis/skola, barnens kläder och fritidsutrustning, hushållets mathållning och inköpsplanering, logistikplanering för veckans aktiviteter, social planering (släkt och vänners födelsedagar/högtidsdagar med kalas och presentplanering, middagar/fikaträffar med kompisar, barnens lek med kompisar, och barnvaktsplanering), semesterplanering, läkar-/tandläkar-/BVC-besök och allt annat som hör barnfamiljen till. Även här måste första steget vara att komma överens om vad som måste planeras och ansvaras för, och sedan måste man på något sätt få en balans i hur detta överenskomna ansvar skall fördelas.

Även att försörja familjen är ett ansvar som måste tas, och det är viktigt att någon jobbar och drar hem pengar till alla ansvar som man måste eller vill ta. Men jag tror kanske att detta argument ibland används av män för att ta sig ur ansvaret för hemmet.

Problemet med ansvar är att det inte är fördelat om den som skall ta det inte gör det på ett sådant sätt att den andre helt kan släppa taget om det. Här är det självklart upp till båda parter att fullt ut ta ansvar respektive att släppa det, men det är inte alltid så lätt. En syssla kan man påminna om och tjata om och det är ändå en viss lättnad att någon annan gör den. Ansvar kan man inte påminna någon om att ta utan att faktiskt ha tagit det själv, och däri ligger förbannelsen. Det är detta som gör att ansvar inte kan delas, möjligtvis fördelas.

Till detta kommer den problematik som följer efter det att man tagit sig igenom vardagspusslet i vardagen. Många har då fördelat framtida potential att skaffa inkomster mycket ojämnt. Pensionspoäng, andra pensionsbesparingar, löneutveckling och investering i karriär har fördelats i relationen på ett sådant sätt att den ena parten (ofta mannen) står ganska väl rustad i händelse av en separation, och den andra parten låses in i förhållandet eftersom hen (oftast hon) inte har råd att bli ensam.

Jag tror inte på atomismen som lösning. Jag tror att vi skall försöka fortsätta att uppfostra och ansvara för våra barn tillsammans så långt det är möjligt. Men jag tror att vi behöver nya verktyg för att göra det. Vi behöver hitta vägar och söka metoder som gör att familjen inte blir en kvinnofälla som kvinnan tillsynes självmant stänger in sig i och som hon sedan på grund av ekonomiska faktorer inte kan välja att lämna.

Den största delen av detta problem är privat och måste till syvende og sidst lösas i varje relation. Men jag tror att politiken också har en roll att spela här. Det handlar om att skapa möjligheter för en modernare relation genom regler och attityder på arbetsmarknaden. Det handlar om att skapa möjligheter och att även till viss del ”framtvinga” modernare relationer i hemmen.

Vissa åtgärder kan vara ett sätt att hjälpa fram ett delat ansvarstagande. Jag tror att en delad föräldraförsäkring är en reform man stegvis bör införa. Jag tror att en generös kommunal familjerådgivning kan vara till stor hjälp.

Andra åtgärder kan lindra effekterna av snedfördelningen så länge denna består. Jag tycker att det skall vara obligatoriskt (eller åtminstone utgångsläget) för makar att dela på pensionspoäng. Jag tycker att pensionsförsäkringar på ett tydligare sätt skall ingå i bodelningar. Jag tycker att man skall titta på ett sätt att vid en bodelning värdera den investering i karriär och löneutveckling som man tillåtits göra på den andra makens ”bekostnad” vid ett snett uttag av föräldradagar och deltidsarbete.

*** VARNING! PRIVAT! ***

Är jag själv då ett föredöme i detta? Har jag lyckats mantla rollen som den moderne mannen som tar halva ansvaret och utför hälften av de överenskomna sysslorna rörande hem och barn? Skulle min relation kunna vara en mall att studera för den som vill se hur ett jämställt förhållande skulle kunna fungera?

Med risk för att bli lite väl privat så är svaret nej. Det händer att jag duckar för ansvaret eftersom jag vet att min fru kommer att ta det. Jag gör inte det för att vara elak, men jag gör det lika fullt, och jag bidrar därmed till en patriarkal struktur som jag säger mig vilja upphäva. Vad detta kan bero på och vad jag skall göra åt det får jag diskutera med min fru och det lämpar sig inte för denna blogg, men det tjänar till att belysa hur stort problemet är.

Jag tror dock att varje man har ett stort ansvar att försöka att varje dag ta ett litet steg mot ett jämställdare samhälle på vardagspusslets område. Det handlar inte om att fördela skuld och skam, det handlar inte om att män kollektivt skall rulla sig i tjära och fjädrar. Det handlar om att försöka underlätta vardagen för de kvinnor vi säger oss älska, och det handlar om att skapa ett bättre samhälle för våra döttrar att växa upp i.

Men framför allt tror jag att det handla om att vi måste bli bättre på detta om vi inte skall framleva våra liv i ensamhet. Jag tror att vi män i min generation i stora delar kan klara sig på svallvågorna av tusentals år av patriarkala äktenskapstraditioner, men för våra söner och son-/dottersöner tror jag att det kan bli svårare. Att inte välja jämställdhet är på sikt att välja ensamheten.

Kvinnor ”behöver” inte män längre. Kan vi inte skärpa till oss så får vi stå där. Det är ingen som tvingar oss att bli jämställda och att ta ansvar, men det är på sikt heller ingen som tvingar en modern kvinna att stå ut med att ta hand om hem, barn och man.

Ingen mer Maud

Jag blir fortfarande arg och förtvivlad när människor säger elaka saker om Olof Palme. Man får gärna tycka olika saker om hans politiska gärning och om hans åsikter, men när man går till angrepp på Palme som person då blir jag känslomässigt påverkad på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Detta gäller främst när uttalanden kommer från personer som inte är socialdemokrater. Det är lite som att man efter det att man inte längre är partiledare skulle vara fredad på något sätt.

Nu är det naturligtvis inte samma sak att avgå som att bli mördad. Att jag går igång känslomässigt när man talar illa om Palme och, om det någon gång händer, Anna Lind har säkert delvis en förklaring i sättet de försvann från det politiska samtalet på. Jag tror att om en borgerlig profilpolitiker blivit mördad så hade jag varit extra försiktig att postumt kritisera den personen.

Men, ovanstående gäller till viss del också avgående politiker. Jag tyckte att det var trevligt och klädsamt att man försökte hålla en artig ton när Mona Sahlin avgick. Jag tyckte om att de borgerliga partiledarna försökte krysta fram några uppskattande ord till en politiker om vilken de antagligen dagen innan haft allt annat än positiva saker att säga.

Att kritisera avgående partiledare är på något sätt inte okej, och framför allt inte för dennes politiska meningsmotståndare. Detta gäller i synnerhet om man har saker att säga om politikern som person, om hans röst, om hans sätt att tala, om hans analytiska förmåga eller vad det vara månde. Jag skulle inte idag säga negativa saker om Bo Lundgren som person (nu tyckte inte jag speciellt illa om Bo Lundgren, han verkar vara en trevlig och balanserad person när han inte bestämmer över skattetrycket). Det är vatten under bron, och vad jag tyckte om honom är inte längre relevant (om jag inte skulle skriva något som berör Riksgälden, men det gör jag sällan).

Men, att då kommentera Maud Olofsson… Jag får helt enkelt avstå och lugnt konstatera att risken för adrenalinöverslag varje gång man sätter på nyheterna kommer att minska i framtiden, och det känns bra.

***

Johan Westerholm gör en recension av det som sades på presskonferensen.

Peter Högberg gör en framåtblick mot vad som kommer att hända med Centerpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Maud och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Går det att ha synpunkter på Görans löneupplägg?

Hur skall man ställa sig till att Sveriges förre statsminister, Göran Persson, sätter undan alla pengar han tjänar i ett bolag och inte tar ut ett öre i lön?

För den som inte hänger med i teknikaliteterna nedan (och det kan ju vara lite snårigt) så kan man sammanfatta det hela med att Göran Persson låter bli att ta ut pengar han tjänat in som lön i syfte att slippa få sin inkomstgaranti reglerad. Han kringgår på det sättet principen bakom inkomstgarantin som är att man skall få pengar om man inte kan tjäna några själv. Göran kan tjäna pengar, mycket pengar, och han skulle därför inte vara berättigad till någon (eller i vart fall en mycket liten) inkomstgaranti.

Det Göran gör är inte olagligt. Han agerar säkert helt i linje med de regler som finns. Men han agerar tydligt mot de intentioner som ligger bakom tanken på en inkomstgaranti.

Jag tillhör de som med emfas hävdar moderaters rätt att utnyttja offentligt finansierad verksamhet även om de drivit frågan om privatisering. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att utnyttja RUT-avdraget och att inte vägra ta del av jobbskatteavdraget. Man måste ha rätt att dra nytta av de regler som finns, även om man var emot dess införande. Undantaget gäller om man anfört moraliska argument.

Jag tycker alltså att även socialdemokrater har all rätt att tjäna mycket pengar. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att använda sig av de regler som finns för fåmansbolag. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att äga bostadsrätter och sitta i friskolestyrelser också.

Men, som skattebetalare tycker jag att det är tveksamt om före detta politiker skall få pengar från en inkomstgaranti trots att de faktiskt har förmåga att tjäna pengar själva (och mycket pengar dessutom i Görans fall). Att komma runt regelverket genom att spara pengarna i ett bolag man själv äger känns lite enkelt.

Jag tycker att man skulle se över systemet med inkomstgaranti. Dels skulle denna bara betalas ut under en ganska kort period (något eller några år) och dels skulle den på något sätt kvittas även mot tydligt arbetsinsatsbaserad värdeökning i bolag man själv kontrollerar. Exakt hur reglerna skall utformas vet jag inte, men det känns inte OK att det är så enkelt att komma runt reglerna som det är idag.

Men även givet att reglerna ser ut som det gör så tycker jag att det är ett tveksamt beteende att göra som Göran (och säkert många andra fd ministrar och riksdagsmän) gör. Ibland är det så uppenbart att reglerna inte är tänkta att utnyttjas på ett visst sätt att det faktiskt kan vara snyggt att låta bli. Göran är inte längre förtroendevald, och han struntar säkert blankt i vad jag tycker, men hans beteende skadar (omän i ganska begränsad omfattning) faktiskt det parti som givit honom möjligheten att tjäna de där pengarna.

Så, för att svara på rubrikens fråga; Jo jag tycker att man kan ha synpunkter på Görans trixande och fixande. Det är säkert helt lagligt och i enlighet med gällande regelverk, men det ser illa ut och det skvätter nog lite granna på det parti han har att tacka för sin situation.

*** Teknikaliteter ***

Som före detta statsminister har Göran Persson en inkomstgaranti. Detta innebär att han får en viss summa pengar varje månad. Om Göran Persson lyckas skaffa ett arbete så att han tjänar pengar själv så sänks denna inkomstgaranti med 65% av det intjänade beloppet.

Nu har Göran Persson en mycket hög intjäningsförmåga. Han drog enligt E24 in 2,8 miljoner förra året, och han hade kostnader på hundra tusen.

Andra företagare hade i det läget tagit ut dessa pengar i lön och utdelning. Har man så stora intäkter löpande kan man med hjälp av de s.k. 3:12 reglerna ta ut 135 tusen i månaden (1,63 miljoner om åter) i lön och ca 405 tusen i aktieutdelning (med bara 20% kapitalskatt). Man skulle då ”i handen” efter skatt och annat få ungefär 1,16 miljoner kronor per år.

Detta kan tyckas vara en extremt god inkomst. Men för Göran Persson blir det inte riktigt samma effekt. Han skulle nämligen få sin inkomstgaranti nedräknad med 65% av den lön han skulle tagit ut. Hans inkomstgaranti skulle alltså minskats med drygt 88 tusen kronor i månaden (om han nu har så hög inkomstgaranti). Göran Perssons nettoeffekt skulle då bli att han fått 604 tusen mer i handen för att han jobbat än om han inte jobbat. Fortfarande en mycket god ersättning (motsvarar en ”vanlig lön” på nästan 100 tusen i månaden!!).

Men… för att slippa att få sin inkomstgaranti sänkt så utnyttjar Göran Persson istället möjligheten att låta de pengar han drar in stå kvar i aktiebolaget. Han får då skatta bolagsskatt på pengarna, men han kan på det sättet vänta med att ta ut dem som lön tills efter det att han inte längre har någon inkomstgaranti som sänks.

Håller han på några år kan han dessutom utnyttja en regel i 3:12-reglerna som säger att man aldrig kan bli beskattad för mer än 100 inkomstbasbelopp i inkomstslaget tjänst vid en försäljning. Göran skulle alltså kunna hålla på att samla på hög i sitt bolag i några år och sedan sälja bolaget (som då är värt ungefär de pengar som ligger på hög där) och skatta dryga 5 miljoner som lön och resterande som inkomstslaget kapital till 20% skatt. Han kan under tiden försörja sig på pengar han får från inkomstgarantin, en ersättning han skall få för att han inte själv kan tjäna pengar.

Värnskatten, varför då?

Svar på en fråga jag inte fått från Johan Hedin.

Enklast vore ju naturligtvis att svara; För att pengarna behövs i det offentligas skattkista!

Detta är väl i och för sig sant, och det är väl egentligen ett tillräckligt svar.

Men med den motiveringen, varför nöja sig med 5 procent? Varför inte 10 eller 20 procent i värnskatt? Det skulle ju ge ännu mer pengar!

Värnskatten infördes 1995 för att balansera bördorna av den gigantiska sanering som var nödvändig efter den mest misslyckade regeringsperioden någonsin. Eftersom det mesta av budgetsaneringen var besparingar, och eftersom besparingar har en tendens att drabba de som inte tjänar så mycket, så ansåg man att även de som därför annars skulle ”komma undan” saneringens effekter också skulle vara med och bära. Man införde därför ännu en nivå i skatteskalan och de med de allra högsta inkomsterna fick se marginalskatten höjd med fem procentenheter.

Nu är budgetsaneringen sedan länge genomförd, och staten har haft utrymme för både reformer och andra skattesänkningar i flera omgångar. Värnskatten hade alltså kunnat avskaffas, men man har valt att göra annat för pengarna.

De extra fem procentenheterna på den statliga beskattningen drar in mellan fyra och fem miljarder kronor. Detta är naturligtvis mycket pengar, men det är inga pengar den offentliga ekonomin står och faller med.

Jag tror att värnskatten, trots dess tillfälliga karaktär då en infördes, fått vara kvar eftersom den är politiskt svår att ta bort. Varken S eller M vill ta den debatt det skulle innebära att ta bort en skatt som bara drabbar de med de allra högsta inkomsterna.

Jag tror inte att skatten är särskilt skadlig. De som betalar den har råd att göra det, och jag tror inte att de kommer att arbeta varken mindre eller sämre på grund av denna skatt.

Men, samtidigt tror jag att det vore en poäng med att komma tillbaka till en situation där man alltid fick behålla 50 kronor av den sist intjänade 100-lappen. Staten (och resten av det allmänna) skall inte dra in skatt för sakens skull. Skatten skall inte användas som ett sätt att jämna ut inkomstskillnader. De som tjänar bra skall bidra (och det mer än andra eftersom de har råd), men om man har 50% i marginalskatt så bidrar man. (Dessutom är även arbetsgivareavgiften på den delen av lönen som man betalar värnskatt på att betrakta som skatt eftersom man där sedan länge maxat den potentiella ersättningen i alla de försäkringar den är tänkt att vara en premie för.)

Så, jag kan egentligen inte komma med något bra försvar för värnskatten annat än att den bidrar med några miljarder som de som betalar värnskatt har råd att bidra med. Pengarna gör antagligen mer nytta som sänkt skatt för lägre inkomster (jobbskatteavdrag) eller som mer pengar i någon del av transfereringssystemen eller välfärden. Hade jag haft all politisk makt i Sverige hade kanske skatten fått vara kvar, men jag kunde lika gärna tänkt mig att ta bort den på sikt.

Det räcker nu!

Jag tycker inte att det anstår ett demokratiskt land att ha en statschef som ärver sitt ämbete.

Jag tycker att vi i Sverige skall tillsätta en kommission med syfte att föreslå en process som leder till att vi avskaffar monarkin och ersätter den med någonting folket väljer.

Jag tror att kungen varit på tveksamma lokaler med sina polare. Jag tycker att man bör undvika miljöer där det finns risk för att människor utnyttjas, och jag tycker att detta är särskilt viktigt om man är statschef.

Jag hade inget jättestort förtroende för Kungen tidigare, och jag har ungefär lika stort förtroende för honom nu. Hade man röstat fram en kung hade jag inte röstat på honom (men kanske på hans äldsta dotter).

Jag tycker att media skall undersöka Kungen på samma sätt som man undersöker Statsministern, Talmannen, Carola eller Zlatan. Statschefen är en del av den maktapparat media skall bevaka, och det vore tjänstefel att inte rapportera om Kungen gjort något omoraliskt eller olagligt.

Med detta sagt tycker jag att det räcker nu. Kungen är visserligen just kung och statschef, men han är också människa. Om man inte kan komma fram med mer komprometterande fakta än att Kungen umgås med omdömeslösa kompisar och att han ibland besökt moraliskt tveksamma lokaler så tycker jag att vi nu fått veta det. Det ligger inget journalistiskt värde i att berätta samma saker om och om igen. Det är ett smaklöst drev som denna gång drabbat Kungen.

Nu fungerar ett nekande tillsynes som ett helt oemotståndligt köttben för vissa journalister. Om någon nekar så måste de överbevisas, nästan oavsett vad det är de nekar till. Att det sedan kan vara så att Kungen inte har något annat val än att neka det bryr de sig inte om, han har nekat alltså måste allt dras en gång till. Vi har sett det massor av gånger tidigare. Innan man får en pudel så fortsätter man.

Jag tycker att Kungen nu skall lämnas ifred att med sin familj försöka reda ut hur deras relationer skall kunna se ut framgent. Måhända kommer Carl Gustaf att sluta sina dagar som en mycket ensam och bitter man, men det är hans personliga tragedi och inte något skvaller-media (och dit hör en ständigt växande del av media) måste hjälpa till att uppnå.

Jag hoppas att vi efter denna häxjakt kan få en seriös diskussion om vårt statsskick, men i den diskussionen tycker jag inte att ett eller annat besök på suspekta nattklubbar skall ha någon plats. Frågan är alldeles för viktig för det.

Strunta i ändhållplatsten, prata om nästa hållplats.

Och nu är det som om krisen i partiet aldrig funnits, som om vi inte alls förlorat två val i rad, som om vi hade 40% istället för 30% i opinionsundersökningarna, som om vi hade en modern och välsmord partiapparat att luta oss tillbaka på.

Vi har inte tagit åt oss någonting av det inträffade. Ingenting. Det är sorgligt. Inte för att partiet kommer att sjunka tillbaka till ett parti bland andra, partier i sig har inget värde, utanför att det innebär att den ekonomiska politik som våra politiska meningsmotståndare håller sig med nu kommer att få massor av tid på sig att växa sig stark och slå rot. Detta drabbar sjuka, arbetslösa och de som hade behövt en hjälpande hand längs vägen. Detta drabbar tanken på ett samhälle där vi hjälps åt när det behövs. Detta drabbar alltid de som inte kan eller vill lyckas på egen hand.

Visst kommer det att drabba de som blir av med sina ombudsmannajobb, de som inte kommer in i riksdagen och de som inte får bli ministrar. Många av dessa får nu titta över sina halvfärdiga utbildningar eller putsa av sina gamla yrkeskunskaper och ge sig ut på arbetsmarknaden för att i verkligheten få se vad moderat politik innebär.

Dessa partifunktionärer drabbas också, men det är inte dem jag vurmar för. Jag tänker på att det kommer att drabba alla oss som vill låta våra barn växa upp i ett samhälle där inte varenda val (och det blir många val) kan innebära en viktig skillnad, där inte privata försäkringsbolag avgör om man skall få vård efter en olycka och där det inte är mammas plånbok som avgör vilket utbildning man kan få. Det kommer att drabba alla oss som vill kunna gå runt i vår egen stad, i valfri stadsdel, utan att behöva vara rädda för att bli rånade och misshandlade. Vi som vill leva i en stad där alla känner att det är lönt att försöka, där alla känner att de får en rimlig chans att vara med.

Allt detta elände drar vi på oss (och andra) för att vi inte orkar stå emot traditionerna och ”så har vi aldrig gjort förr”-spöket. Allt detta elände drar vi på oss för att vi inte orkar utmana kraften i hur det alltid varit. Allt detta förstör vi för att vi inte orkar skilja mål och metod, för att vi inte orkar se vad som kan göras i dag och vad som måste vänta.

Partiet måste ta sina eviga värderingar om allas lika värde oavsett kapital och möjlighet att skaffa kapital, och använda dessa till att utforma en ny och spetsig politik riktad mot framtiden.

Kan inte LO var med på denna resa så kapa banden till LO. Har vi medlemmar som inte vill vara med på denna resa så låt dem gå och rösta på vänsterpartiet, det gör ingenting, Sverige behöver ett vänsterparti också. Vi måste våga fatta beslut om vad vi vill göra och vad vi inte vill göra. Det vi inte vill göra nu lägger vi i malpåse och så öppnar vi den om tio år och ser vad det då kan vara dags att plocka fram, till dess pratar vi inte om dessa förslag.

Vi måste bli attraktiva för de som vill åka en hållplats åt vårt håll. Det måste finnas massor av mittenväljare som kanske inte vill ha en socialistisk utopi, men som heller inte vill spendera dagarna med att läsa färgglada broschyrer från skolor, elbolag, vårdcentraler, sjukförsäkringsbolag, äldreboenden, förskolor, pensionsförsäkringsbolag, sjukhus etc. och hela tiden ha en gnagande känsla av att bli lurad hur man än vänder sig. Det måste finnas de som röstat blått i de senaste valen men som inte vill att barn skall rangordnas från första dagen på dagis, och som inte vill att vi skall uppfostra barnen till lydiga och okritiska informationskonsumenter redo att utan vidare reflektion vakta fångar i koncentrationsläger om det är det någon auktoritet säger att man skall göra.

Det måste finnas de som röstat på centerpartiet men som inte förstår varför Sverige skall slå av på takten i miljöambitionerna. Det måste finnas de som… jag listan på väljare som röstat borgerligt men som borde kunna attraheras av en tydligt socialdemokratisk politik kan göras hur lång som helst. Men för att locka dessa väljare måste man ha en politik för nästa och nästnästa mandatperiod. Man behöver inte en plan för hur man skulle vilja att allt var om allt var olika. Man behöver inte servera hela sin socialistiska ångest varje gång man öppnar munnen. Man behöver en vision om var vi vill vara om tio år, och viktigare man behöver en karta över hur man kommer dit.

Tydlighet innebär också att man på raka frågor kan ge raka svar om vad man inte tänker göra. Detta gäller både åt höger och vänster.

”Vi kommer att prioritera en fungerande välfärd framför ytterligare skattesänkningar. Detta innebär att vi under de kommande fyra åren inte ser något utrymme för ytterligare skattesänkningar.”

”Vi kommer inte att politiskt lägga oss i lönebildningen. Detta innebär att vi inte med politiska beslut kommer att motarbeta ökade löneklyftor. Däremot kommer vi att garantera de fackliga organisationernas möjlighet att sköta lönebildningen på rimliga villkor, och vi kommer att föra en skattepolitik som säkerställer att de med höga löner är med och bidrar lite mer än de med låga.”

”Vi kommer att garantera alla ungdomar rätten till en god utbildning. Är det så att detta kommer i konflikt med valfriheten inom skolan så är det valfriheten som får stå åt sidan. Detta innebär att vi kommer att inskränka den fria etableringsrätten för friskolor, och deras rätt att själva välja vilka barn som skall gå i de skolorna.”

Vi måste våga berätta vad vi kommer att prioritera, även när det innebär att vi prioriterar bort annat. Skulle det skrämma bort väljare ”so be it”. Alla kommer ändå inte att rösta på oss, och vi skall inte lura folk att göra det. De som gillar vår politik skall rösta på oss, de som gillar andras politik bättre skall rösta på andra. Det kallas demokrati. Sedan skall vi försöka förklara varför vi gillar vår politik, på ett sådant sätt att de som tidigare inte tyckte om den modifierar sin uppfattning och kanske röstar på oss. Denna opinionsbildning är kanske det viktigaste av allt. Det är detta högern varit så duktiga på under de senaste 30 åren. Lättare när man kan se det som en investering, men det innebär inte att vi får lämna den arenan fri.

Jag tror att vi skall byta fokus från att vara ett parti för LOs medlemmar till att vara ett parti för alla som vill ha ett rimligare samhälle. Alternativt skall vi dela upp oss i ett parti för dogmatiska arbetarepartister och ett för de som vill skapa ett rimligare samhälle för alla löntagare (och välvilliga kapitalister), men det är en nödlösning som jag inte tror vi skall ta till riktigt ännu. Innan vi har haft en hård och öppen debatt i konkreta frågor så vet vi ju inte riktigt hur skiljelinjerna ser ut eller om vi ens har några.

Så, fram för en öppen debatt med fokus på extrem tydlighet. Vi skall våga tala om vad vi vill och vad vi inte vill. Lite som moderaterna fast tvärt om kan man säga. Vi skall ha debatten internt, och vi skall komma till beslut i svåra frågor, kosta vad det kosta vill. När vi vet vad vi vill göra de närmaste tio åren så skall det vi inte vill göra ner i malpåsen märkt ”do not open until 2020”, och det som gömmer sig däri får inte diskuteras i debatter med andra partier (däremot skall det vårdas internt, eftersom vi kommer att behöva en politik om tio år också, och det som inte är görbart idag kanske är helt rätt medicin om tio år).

Sedan går vi ut till väljarna med budskapet om vad som är nästa och nästnästa hållplats. Alla som vill resa med oss den biten är välkomna, även om man inte vill med till ändstation.

En privat religion, vad är det?

Reflektion efter att ha läst Vardagsviktigheter.

Jag är ganska snabb att nicka bifallande när någon säger att man skall ha en sekulär stat och att religion skall vara någonting privat. Men när man tänker efter ett varv till så inser man snart att ingenting är enkelt och allra minst denna fråga. För vad betyder det att staten skall vara sekulär?

Om det betyder att staten inte skall införa sharialagar så är jag med. Men det beror inte huvudsakligen på att dessa bygger på en föreställning om vad en Gud vill eller inte vill, utan på att många av lagarna är sådana som jag inte vill ha, oavsett bevekelsegrund.

I princip är det inte konstigare att driva en fråga politiskt för att man tror att Gud vill en viss sak än att göra det för att man har någon annan värdering som att man tycker om rättvisa eller äganderätt. Jag kan tycka att det är konstigt att grunda en åsikt på Gud. Jag tror inte att det finns någon Gud och om det funnes en Gud förstår jag inte varför vi skall bry oss om vad hon vill om hon inte kan motivera det på något sätt.

Men jag förstår inte hur man kan tycka att det är en rättighet att driva skolor heller, så jag är emot alla förslag som motiveras utifrån förställningar om en sådan rätt också. Detta betyder inte att jag vill ha en stat som har ett grundlagsskydd mot ekonomisk liberalism. Jag vill bara ha rätten att argumentera mot förslag som jag inte tycker om, och jag vill ha rätten att gå på de bakomliggande värderingarna om jag inte omfattar dem.

Jag tror att man skall ha metaregler i staten. Grundlagar som slår fast vissa grundläggande rättigheter och om man så vill värderingar. Vi skall ha metaregler som ger oss rätt att yttra oss, att organisera oss, att vara skyddade till kropp och person, att inte godtyckligt utsättas för bestraffningar eller förlust av egendom och en massa andra saker. Men om man försöker få till metaregler som styr på vilka värderingar eller föreställningar politiska beslut får eller inte får grundas, då är vi illa ute.

Vissa tycker att religion är konstigt och fel, andra tycker att socialism är obegripligt och en tredje grupp förstår inte hur någon kan tala om frivillighet när man ingår avtal. Allt detta är sådant vi skall ha en diskussion om, och sedan skall vi besluta oss om vilka lagar och regler som skall gälla oss alla i god demokratisk ordning.

Man kan hävda att solidaritet eller inte är en värdering som inte kan vara rätt eller fel, medans påstående om en Guds existens skulle kunna ha ett ontologiskt värde (det vill säga Gud finns eller inte och i princip kan man ha rätt eller fel om man påstår det ena eller det andra). Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror att även Guds eventuella existens, och hennes eventuella rätt att styra människornas mellanhavanden, är att likställa med värderingar. Må hända finns det en sanning, men vi kommer aldrig att få veta vilken den är, och skulle vi en dag få reda på den sanningen så får vi ta det då.

Att påstå att religionen skall vara privat, vad betyder det egentligen? Skall religiösa politiker försöka föreställa sig vad det skulle ha haft för åsikter om de inte trott på Gud? Skall man vara diskvalificerad från politiken för att man råkar ha någon form av metafysisk föreställning om världen och alltet? Eller handlar det om att man inte skall få visa andra att man har en tro? Skall man vara tvungen att ha en egen gospelkör i källaren, med fördragna gardiner?

Privat religion är lätt att säga, men det blir lätt till rop på förbud mot saker man inte förstår när man skall konkretisera det. Är man nu rädd för sharialagar så tror jag att det sämsta man kan göra är att stänga dörren för diskussioner med muslimer. Låt folk ha kors om halsen, schalar på huvudet eller satanistiska biblar i vindrutan. Så länge man inte kräver att få göra andra illa i religionens eller kulturens namn så tror jag att öppenhet och försök till förståelse på sikt är det bästa vaccinet mot extremism och fundamentalism.

Kanske kommer en dag religion att vara något som hör det förflutna till, kanske inte. Men så länge som det finns människor som vill (eller inte känner att de kan annat än att) tro att det finns en större verklighet än det vi kan se och mäta, så får vi andra leva med det, på samma sätt som vi får leva med att det finns nyliberaler, konservativa och kommunister. Det finns många konstiga föreställningar om världen. Det finns till och med de som inte tycker om fotboll har jag hört!

Med detta inte sagt att jag inte med glädje kommer att diskutera teologi om någon inbjuder till en sådan diskussion, och jag kommer då att fortsätta undersöka och ifrågasätta vad det egentligen betyder att tro på Gud, och jag kommer till och med att fortsätta hävda att det inte finns någon. Man behöver inte hålla med alla, och inte ens förstå dem. Men man måste leva med att folk tycker och tror en massa saker, och om då någon väljer att tycka att vi skall vara lite snällare mot varandra så är det väl inte det västa som har hänt?