Hellre då ekologist!

http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/01/ekologismen-och-individualismen

Det här är ett jättebra inlägg därför att det sätter fingret på den allra ömmaste punkten i extremliberalismen. Om vi skall ha ett samhälle där ingen skall tvingas till någonting han inte själv bundit upp sig till i ett frivilligt ingånget avtal, då kan vi inte bedriva miljöpolitik (eller någon annan form av politik heller för den delen). Detta skulle i sin tur kunna leda till att jorden förstörs utan att det för den skulle blir ett problem för liberalen. (Nu vet jag att författaren i detta fall inte tror på växthuseffekten, och då är ju just detta problemet ur världen, men diskussionen är ju intressant rent principiellt.)

Om jag då vill förstöra miljön (inte bara för mig själv utan för alla) så skall ingen ha rätt att hindra mig från att göra detta. Om jag fortsätter förstöra miljön så att alla människor på jorden dör så är det min rätt, och denna rätt att själv bestämma vad jag vill göra med det jag "äger" är viktigare än artens överlevnad.

Den extremliberale kan då välja mellan två ståndpunkter. Antingen slår man fast att rätten att fritt få göra vad man vill och att få sluta vilka avtal man vill är så viktig att konsekvenserna av att benhårt hålla sig till den är viktigare än allt annat, till och med viktigare än människans existens. Eller så väljer man en lite mer konsekvensinriktad väg och försvarar rätten för alla att göra vad de vill med att det skulle leda till önskvärda konsekvenser. I miljöfallet skulle det senare kunna vara att man utgår från att människan är rationell, och det är inte rationellt att förstöra sin egen (och kanske inte heller ens barns) miljö. Därför kommer ett samhälle helt fritt från statligt inflytande att reglera sig självt till att inte förstöra miljön mer än vad som är uthärdligt.

Jag tycker att den första av dessa ståndpunkter är mycket konstig. En eller flera moraliska principer kan aldrig få stå över de konsekvenser de skulle leda till om de implementeras. Här är jag inte överens med extremliberalerna eftersom jag läst många av dessa som anser att konsekvensetik är ointressant och att principer visst är allenarådande som vägvisare. I en sådan diskussion har man antagligen nått punkten där man är genuint oense.

Den andra av ståndpunkterna känns mer rimlig, bortsett ifrån att jag tror att antagandet att fullt implementerad extremliberalism skulle leda till självreglering är helt fel. Jag tror inte att människan är särskilt rationell, utan tvärt om mycket kortsiktig och driven av belöningar i närtid oavsett konsekvenserna på längre sikt. En diskussion enligt dessa linjer landar då i en diskussion om hur människan är funtat psykologiskt.

Naturligtvis anser jag att extremliberalen har fel oavsett bevekelsegrund, men det är väl därför jag inte kallar mig liberal…

Att skaka av sig hela miljöproblematiken med ett cyniskt "då får man väl flytta" är i mina öron helt oförståeligt. Men det är ju vad jag tycker.

Men även med objektivistiska eller andra extremliberala glasögon, innebär det inte ett problem att förstöra det andra "äger"? Om jag äger en oljekälla och en fabrik som behöver elda upp oljan, ger det mig då rätten att försura luften så att en skog som någon annan äger dör, eller att påverka klimatet så att marken någon annan äger läggs under vatten? Borde inte en strikt äganderätt, även i en extremliberal tappning hindra mig från att förstöra det andra äger genom att jag brukar det jag äger på ett oansvarigt sätt. Hur ser objektivisten på detta?

Att ta ansvar för sin egen moral

http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/26/varfor-skrammer-fritankarna

Det svåra med kommunikation är att varje ord vi använder, varje begrepp vi skickar iväg mot en mottagare bär med sig en massa mening hos mottagaren som sändaren aldrig avsåg. Denna adderade information kan bero på att man medvetet söker missförstå, men oftare på en ärlig misstolkning. Naturligtvis kan man inte lägga ansvaret för detta entydigt hos sändaren eller mottagaren, utan båda har ett ansvar för att kommunikationsprocessen fungerar.

När jag säger att jag har svårt att förstå hur man kan tro på en Gud så hör någon annan att jag har svårt att förstå poängen med att ha värderingar och regler för hur vi skall bete oss mot varandra. Kanske hör han också att jag säger att vi skall avskaffa kärleken till våra medmänniskor. Han tolkar mina ord på detta sätt därför att det i hans värld finns ett så självklart samband mellan Gud och värderingar, mellan Gud ock kärleken till nästan. Naturligtvis blir denna avkodare av mitt budskap orolig över att någon kan anföra sådana idéer, han (precis som jag) tycker att ett samhälle utan samlevnadsregler, medmänsklighet och kärlek till varandra låter väldigt hemskt.

Om jag skickar ett budskap och blir så grovt missförstådd får jag välja mellan att acceptera att jag blir missförstådd, eller så får jag försöka anpassa mitt budskap.

Jag tycker att Humanisternas budskap och Sturmarks sätt att kommunicera det är jättebra. Jag tycker det därför att innehållet är så otroligt klokt (och självklart) men kanske ännu mer eftersom Sturmark oförtrutet orkar repetera samma enkla (och faktiskt ganska harmlösa) budskap om och om igen. Att skicka ut budskapet, bemöta de som missförstår, och att skicka ut budskapet igen och igen. Tillslut måste det gå att få den mest barnatroimpregnerade att förstå.

Humanisterna hatar inte Gud. Humanisterna vill bara att vi som inte förstår poängen med att tro på Gud skall slippa följa regler som grundar sig i andras tro på en gammal bok. Humanisterna vill inte leva utan moral, samlevnadsregler eller kärlek. Humanisterna vill bara diskutera och forma en moral som grundar sig i människornas relation till människorna och till världen. Humanismen tycker inte illa om kärlek. Humanismen ÄR kärlek till människan och mänskligheten, en kärlek till människan för hennes egen skull, inte via en skapare eller en allsmäktig högre varelse.

Att våga ta steget att bli ateist eller ignostiker är mycket häftigare och modigare än att vara religiös. Att ta ansvar för sin egen godhet och sin egen moral. Att våga älska människorna för att de finns, inte för att Gud skapat dem. Det är häftigt. Prova det!

Hellre då alltruist!

http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/10/kapitalismen-versus-altruismen

Som övertygad motståndare till alla former av nyliberalism (och dit får man väl i de breda penseldragens land även räkna Objektivismen) så är det ju underbart att betrakta ett självmål av denna kaliber. Det hade varit en bra sak att låta människor svälta ihjäl i miljoner för det skulle tvinga fram ett kapitalistiskt samhälle i vilket alla skulle fått det bättre – så mycket bättre att det skulle ha motiverat de svältande barnen. Detta är ju precis lika dumt som de kommunistiska argument som ofta bygger på samma logik. Att man sedan i samma text lyckas få det till att det vore bättre om Hitler vunnit kriget gör ju bara det hela ännu vackrare!

Som väl är så har denna typ av extremt dragen nyliberalism egentligen ett inget fäste i svensk politisk debatt varför det kanske inte är så viktigt att vederlägga den. Men jag tror ändå att det är en bra sak att riktiga nyliberaler träder ut i ljuset så att även den mer "vanliga" marknadsliberalismen kan få belysas med hjälp av dess extrema form. Detta kan i bästa fall renodla debatten, och då är denna typ av inlägg välkomna.

Kanske vore det mer värdefullt med ett objektivistiskt angrepp på välfärdsstaten än en pseudo-historisk analys där man lyfter fram en nazistisk krigsseger som en positiv effekt av att låta miljoner ryska barn svälta ihjäl.

*& --------------------------------------------------------------------- *

Misstänkte att du inte skulle tycka om att man lägger objektivismen i nyliberalismlådan. Nyliberalism är kanske lite av en slasketikett som man kan sätta på rätt mycket olika åsikter. Objektivismen som jag förstått den (har köpt och börjat på några Rand-böcker men aldrig orkat igenom) är mer stringent och väldefinierad.

Jag tycker alltid att det är intressant med "extrema" ideologier. Med extrema menar jag då inget normativt, utan bara att man har en uppsättning idéer som man tycker är rätta (vad det nu betyder) och där man sedan utvecklar en syn på hur samhället skall vara organiserat helt utifrån dessa grundläggande principer oavsett vad man skulle kunna tänka sig att det skulle få för konsekvenser. "Om principen är riktig kan konsekvenserna av den inte vederlägga den" tycks vara mottot.

Jag tror att ett ständigt pågående tänkande i dessa "extrema" former är en hälsosam bakgrundsaktivitet även för den mer vardagsnära realpolitiken. Eftersom våra riksdagspartier hävdar sig stå på ideologisk grund kan analysen av extrema ideologier (eller renodlade ideologier) ge mycket näring åt förståelsen av den politik som faktiskt förs, även om denna kan tyckas ligga ganska långt ifrån de renodlade ideologierna.

Vad gäller objektivismen så har jag fortfarande inte förstått om det i denna idéströmning finns en idé om hur man skulle vilja att samhället såg ut om man fick bygga upp det helt efter dessa idéer. Jag förstår det som att man helt vill avskaffa välfärdssamhället, och mina tankar går då snabbt till Nozick (därav sammanblandningen med nyliberalismen) men det kanske mest beror på att jag inte vet hur objektivismen tänker sig ett samhälle skapat för de individer vi har i Sverige idag.

Så, Henrik, kanske ett inlägg om hur ett objektivistiskt samhälle skulle kunna vara möjligt? Eller ett inlägg om varför en ideologi inte behöver innehålla en sådan utopi?

Första maj, varje sliten kavaj…

Arbetarrörelsens stora dag, en dag att visa vilka massor som står bakom budskapet om rättvisa, frihet och bröd.

Problemet är ju då bara att det verkar vara fler människor som står bakom sina fotbollslag en slumpvis vald omgång i allsvenskan än de som samlas under de röda fanorna på första maj. Styrkedemonstrationen har blivit någonting annat, en demonstration av hur svårt det är att tänka om, att förändras i takt med sin tid.

För de av oss som verkligen tycker att socialdemokratins idéer har en framtid och som tror på rättvisa och frihet på ett sätt som har sitt ursprung i Marx snarare än Mill, för oss känns det angeläget att förnya första maj.

Länge tyckte jag att man skulle bevara och försöka vitalisera första maj inom traditionens ramar. Det skulle vara ett tåg, ett möte och ett tal, det skulle vara slitna kavajer som blev till mantlar av strålande ljus. Men nu tycker jag inte så länge.

Om man inte ens kan förnya en tradition i form, hur skall man då kunna förnya en politik i innehåll? Det finns säker de i det socialdemokratiska partiet som skulle ha svårt att förstå varför vi inte längre tågar med röda fanor. Men om det inte går att förklara för dessa välmenande gamla trotjänare att vi visar svaghet snarare än styrka när vi snart bara är avlönade ombudsmän i tåget, hur skall det då gå att förklara för valmanskåren hur nya metoder kan vara nödvändiga för att i föränderliga tider sträva mot samma gamla eviga värden?

Jag tycker att oförmågan att förändra första maj (trots att det görs en massa vällovliga försök) är ett oroväckande tecken inför den välbehövliga renoveringen av politiken som kommer att behövas om socialdemokratin skall gå framlänges in i nästa val och kunna vinna detta.

Dags för en suntförnuftsombudsman?

Någonstans måste samhället dra gränsen och nu är det dags. Det har det väl i och för sig varit länge, redan då man

Kanske borde man slagit till när TV började sända Dallas, kanske skulle Z-TV varit signalen eller så borde Robinson varit droppen.

När Robinson gick på TV kommer jag ihåg att jag sade att ”snart släpper man väl in en massa tonåringar i ett rum, ger dem sprit och hoppas på att de skall ha sex”. Jag trodde då att jag målade upp en dystopi, och jag kunde aldrig trott att detta program redan låg på ritbordet. Big Brother lyckades sänka dokusåpan lägre än någon trodde skulle vara möjligt.

Nu har det hänt igen. Nya lågvattenmärken skall sättas. Pontus Gårdinger ställer intima frågor till vanliga svenskar uppkopplade mot en lögndetektor. Kan TV bli sämre?

Jag tycker att det behövs en ”suntförnuftombudsman” med absolut makt att i den rimliga smakens namn helt enkelt förbjuda för dåliga saker. Utan möjlighet att överklaga, utan motivation, helt enkelt bara förbjuda. ”Stopp, det här är för dumt, stäng av!”.

Kanske borde denna instans ha inrättats för länge sedan. Då hade vi kanske sluppit både TV och Rock’n Roll?

Dålig smak i munnen

Vad är det media vill åstadkomma med bevakningen av Englamordet, Amstetten, Madeleine och så vidare? Jag förstår att det har ett tydligt nyhetsvärde att meddela att detta har hänt och lite kring de efterföljande turerna. Men det är frosseriet med detaljerade kartor, berättelser från avlägsna vittnen, ingående spekulationer kring vad som kan ha hänt, gärna i detalj, det är detta som skapar en dålig smak i munnen på mig. Jag förstår inte riktig vad det är media vill uppnå.

Jag värjer mig genom att inte läsa, inte titta, inte lyssna, men den dåliga smaken vill inte gå bort.

Är det så att detta säljer och att det därför ligger i den moderna medialogiken att man skall fylla uppslag efter uppslag, nyhetssändning efter nyhetssändning? Ja, till viss del är det säkert så, men eftersom SVT och SR inte är mycket bättre så håller detta inte som enda förklaring.

Jag får den otäcka känslan att detta är lite som outsiders på Kanal 5. Det kittlar någonting hos oss att få veta allt om konstiga och otäcka saker, och media vill då vara där och kittla oss.

Jag tycker att det är bra att man problematiserar kring dessa händelser. Vad kunde samhället ha gjort? Vad kan vi göra för att det inte skall hända igen? Kanske är det meningsfullt att ta upp aspekter som hur samhällen skall kunna bearbeta denna typ av händelser. Men det kan inte motivera det enorma medieutrymme som dessa händelser får.

Den otäckaste känslan är den att detta är lite som den pseudoporr som veckotidningarna ägnar sig år. Vår mörkaste sida får en kick av att läsa om dessa avskyvärdaste tänkbara händelser på samma sätt som vår sexualitet får ut någonting av att läsa om andras sexliv i frågespalterna. Men detta måste väl ändå vara fel. Jag hoppas det.

I vilket fall tycker jag att det är synd när dessa marginalhändelser (denna typ av mord och vidrigheter sker tack och lov väldigt sällan) tränger undan sådant som är mycket angelägnare att diskutera, analysera och belysa.

Den enda trösten är att det uppmärksamhet dessa fall får tyder på att det är mycket ovanligt att sådant händer, och det är ju skönt!

Ja, som synes så lyckas jag inte reda ut mina känslor inför detta, jag tycker bara att det känns fel. ”There is something rotten…”

Miljöpartiet vill ha en egen bästis!

Jag önskar mig inte vänsterpartister i regeringen, och helst inte ens i regeringsunderlaget. Att kritisera vänsterpartiets politik i sak kan bli nödvändigt, men att göra sig mer ovän med dem än vad den politiska anständigheten kräver känns dumt, och den enda som tjänar på det är Reinfeldt.

Jag tycker att det bästa vore en rent socialdemokratisk regering med bara framåtsträvande europavänner bland ministrarna, utan allt för starka kopplingar till LO och med mod att tänka nytt där så behövs. Det bästa vore en regering med människor som alla tycker ungefär som jag hade tyckt om jag haft ork och tid att sätta mig in i alla svåra frågor en regering har att hantera.

Socialdemokraterna vill helst regera själva (som man är vana), mp vill helst regera tillsammans med socialdemokraterna (eftersom de inser att de inte själva kommer att bli stora nog) och vad vänstern helst vill vet man inte riktigt, men att få regera tillsammans med en vänsterorienterad socialdemokrati borde väl komma högt på en lista.

Men, nu får man inte alltid som man vill… och om man inte kan få det exakt som man vill ha det så bör man vara försiktig med att stänga dörren för det näst eller tredje bästa.

För att dessa diskussioner över huvud taget skall vara intressanta så måste man först vinna valet. Detta kommer inte att bli så lätt som man kan förledas att tro. Alliansen kom bättre förberedd denna gång än någonsin tidigare, man kom in i ett gynnsamt läge med uppåtgående kurvor och åtminstone moderaterna har en tydlig strategi för hur man skall lägga upp mandatperioden så att man kommer starka till nästa val. Dessutom riskerar vi att få ett parlamentariskt läge där ingen vinner utan där ett tydligt främlingsfientligt parti får en vågmästarroll, ett parti som ingen kan samarbeta med (hoppas jag…).

OM s+mp+v får mer än 174 mandat i kammaren då vidtar regeringsbildandet. Att Mona Sahlin i ett sådant läge blir regeringsbildare känns ganska självklart, men vad skall hon göra med det uppdraget?

Utspelet från miljöpartister i DN idag går ut på att tydligt önska en sosse-mp-regering efter nästa val. Detta är en från miljöpartistiskt håll ganska självklar önskan, och som sådan saknar utspelet allt nyhetsvärde. Det som är lite intressant (om än inte helt nytt) är hur tydligt man vill distansera sig från vänsterpartiet för att locka socialdemokratin att ta ställning mellan sina mindre kompisar. Detta beteende är vanligt bland barn som vill testa vem som är bästis med vem, men när det är ett politiskt parti är det värt en kortare analys.

Varför vill mp så gärna ha en gemensam plattform inför valet?

Behöver man detta internt för att kunna hålla de tokigare urmiljöpartisterna i schack? En gemensam plattform skulle kunna användas som argument för att hålla tillbaka extrema åsikter som partiledningen sedan länge lämnat bakom sig. Man skulle då kunna skylla på samarbetet och använda det som ett alibi för varför man inte vill kämpa för det räntefria samhället eller för sextimmars arbetsdag med bibehållen lön.

Kanske tror man att det är lättare att komma med i regeringen om man binder upp socialdemokraterna redan innan valet. Analysen att Sahlin kommer att försöka få till en rent socialdemokratisk regering om s får över 40% är nog helt riktig, och historien talar ju för att man i så fall kommer att lyckas. Bättre då att redan sitta stabilt i båten för då kan kapten Sahlin knappast kasta ut dem.

Kanske tror man att chanserna att vinna valet ökar om man har en plattform att visa fram. Givetvis kommer borgerligheten att skjuta villt på ett regeringsalternativ som visar fram tre olika alternativ, så denna analys skulle kunna vara riktig. Jag tror dock att Ohly har en poäng då han menar att avsaknaden av en spikad plattform ger väljarna en möjlighet att färga den kommande regeringen genom att välja mellan de tre partierna. Alliansens väg liknar tvåpartisystem i vardande, och det borde väl inte locka mp mer än det lockar v?

Jag tycker att man kan ifrågasätta det begåvade i att så tydligt förkasta politiken hos det parti som med stor sannolikhet kommer att krävas i regeringsunderlaget om det skall bli regeringsskifte i höst. Jag blir glad när man belyser vänsterpartiets tveksamma inställning till kommunismens historia, men kritiken känns lite senkommen. Lars Ohly var mycket tydlig i lördagsintervjun den 12 april då han sade:

”Det finns ingenting som försvarar brott mot mänskliga rättigheter eller inskränkta demokratiska fri och rättigheter, utan det är alltid ett egenvärde och överstående det politiska innehåll man sedan vill fylla samhället med. Så man kan inte försvara till exempel att människor inte har strejkrätt med att de har bra sjukvård.”

Vi får nog välja att tro på denna omvändelse (eller om det bara var ett klargörande). Att sedan lite snabbt i artikels slut anklaga Ohly för att ha kallat moderaterna för odemokratiska känns lite konstigt eftersom det inte alls var det han gjorde:

”Den svenska regeringen är inte odemokratisk, däremot så… den omvandling som de står för i svenska samhället leder bort från demokratin och demokratins omfattning minskar, och det är oerhört viktigt att se den dimensionen av utförsäljningarna, privatiseringarna, konkurrensutsättningarna och avregleringarna, att de som får mer makt det är de som har pengar och som har ägande som ger makt, medan makten för alla de som inte äger den minskar därför att rösträttens omfattning blir mindre.”

Vi som tror på politikens möjligheter att rätta till det som marknaden ställer till med, och som kanske ännu mer ser behovet av att göra det, vi har all anledning att bli bekymrade när allt mer av det vi vant oss att betrakta som offentligt kontrollerad verksamhet lämnas bort till privata aktörer. Detta sker helt i linje med demokratins spelregler, så det är inte odemokratiskt gjort, men det görs ibland på ett sätt som känns lite oåterkalleligt. På detta viset minskar politikens (och därmed demokratins) arena varje gång vi får en borgerlig regering, och vi ha varje gång lika svårt att reversera besluten.

Alltså tycker jag att det är synd att miljöpartiet inte kan hålla sig till att föra fram sin politik och att samtidigt försäkra väljarna att man är säkra på att det skall gå att förhandla fram ett regeringsunderlag om det parlamentariska läget efter valet ger en sådan möjlighet. Att ifrågasätta Ohlys ärlighet i det ovan citerade, och att medvetet misstolka det han säger, det känns kontraproduktivt. Miljöpartiet blir ett mindre trovärdigt regeringsalternativ om man är ovänner med vänstern, detta oavsett vilken av småkillarna socialdemokratin väljer att leka med.