torsdag 15 mars 2012
onsdag 14 mars 2012
När I-landsproblemen växer oss över huvudet
Den 8 januari fick jag en fråga från en kompis om jag var intresserad av att hänga på en ansökan om biljetter till fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Eftersom jag alltid sagt att ”man borde åka på ett stort mästerskap någon gång”, eftersom man inte vet när Sverige lyckas kvalificera sig nästa gång, eftersom man bara lever en gång och framför allt eftersom jag var ganska säker på att vi ändå inte skulle få biljetter, så sade jag ”Ja, självklart!”.
Jag förklarade för min fru att det antagligen inte skulle bli några biljetter alls, och om det skulle bli så att vi trots allt fick biljetter så skulle det handla om en match, en hit and run till Kiev, borta max tre nätter. Hon gick med denna (faktiskt helt ärliga) förklaring med på att jag sökte biljetterna.
Så går tiden och man vaggas in i en förvissning om att det inte blir någon resa. Man läser om hotellpriser på 20 tusen kronor per natt och skrattar för sig själv åt det tokiga i sådana priser. Någonstans läste jag att medlemmar i Camp Sweden skulle ha första tjing på biljetter, och naturligtvis stärktes övertygelsen om att vi var chanslösa. Detta parades med en bekväm känsla av att det var lika bra, och att det bara skulle vara kladdigt att åka till Kiev.
Men, jag hade inte skrivit denna text om beskedet från SvFF vore att vi inga biljetter fick. Nu fick vi biljetter, inte till en match, utan till alla sex matcher Sverige eventuellt kommer att spela. Jag fick mail om detta i går morse. Pulsen steg genast och katastrofcentrum i hjärnan parade sig med värsta-tänkbara-scenariocentrum och allt blev till en svår ångest. ”Om jag ändå aldrig sökt biljetter” var den regerande känslan där jag låg i soffan och tittade i taket, alldeles för paralyserad av situationen för att orka göra det jag borde göra en tisdag.
Men så fick jag lite lunch och lite energi att i alla fall kolla upp vilka möjligheter som fanns till buds. Ganska snart insåg vi i mailväxlingen att vi skulle fokusera på de två första matcherna (någon som vill ha fyra biljetter till Sverige – Frankrike?), och att vi då ”bara” skulle vara borta söndag – lördag. Men hur resa, var bo, och hur förklara för fruar och barn?
Jag började kolla flyg och hotell och vid första anblick såg det möjligt ut. Men för varje gång jag sökte försvann det lediga hotell, och de som fanns kvar kunde man inte veta säkert att man skulle få plats på förrän man faktiskt lade sin bokning. Två av de tre andra som skulle med fick jag snart mandat att boka för, men min bror fick jag inte tag i och han deltog inte i mailväxlingen som hela tiden malde på. Hela tiden krympte antalet alternativa flygrutter, och snart var det två hotell kvar med lediga rum.
Camp Sweden kunde man inte bli medlem i tillräckligt snabbt. Köra bil avrådde experterna från då det troligen kommer att bli mycket trafik på dåliga vägar i både Polen och Ukraina. Tågcharter var dyrt och passade inte vår ambition att se två matcher.
Min fru lämnade klartecken utan större problem (jag kommer såklart att få hämta och lämna på dagis lite extra under våren, och några boys-night out kanske det inte blir tal om men i övrigt tog hon det med fattning). Min bror, som jag till slut fick tag i fick i sin tur inte tag i sin fru. Tillslut tog han dock mod till sig och sade ja till att boka (en modig kille min bror).
Nu kastade jag mig över tangenterna, tryckte boka och sedan betala. För att betala med VISA-kortet skulle man använda sin dosa och sätta i kortet i den. Jag gjorde det (som jag gjort det massor av gånger innan) och jag knappade in koder och kontrollkoder. ”Fel kod, försök igen”. OK, jag hade väl tryckt fel i hastigheten. För mitt inre såg jag alla andra som just nu satt och bokade mina hotellrum och mina flyg. Slog in koden igen, noga denna gången. ”Fel kod, försök igen, ett försök kvar”. Men det var väl själva h.lv.te… Nu mycket metodiskt, en siffra i taget, alla sex siffrorna. Här borde jag anat oråd. Mitt VISA kort har inte sex siffror i koden, men jag anade ingenting, slog de sex siffrorna till det kort jag använder när jag loggar in på banken, och BAM. Kortet spärrat.
Svetten lackar, hjärtat rusar, och jag ringer banken. Ni måste låsa upp mitt kort, NU. ”Har du en telefonkod så kanske vi kan hjälpa dig”, nej jag har ingen sådan kod, eller så kommer jag inte ihåg den. I vilket fall måste jag ha mitt kort upplåst nu med en gång innan min reservation släpps och någon svettig kille från Manchester tar mina hotellrum. ”Tyvärr, det enda jag kan göra är att beställa ett nytt kort åt dig, du bär ha det innan fredag”. FREDAG, jag behöver det som sagt nu, inom fem minuter. OK, banken kan inte hjälpa mig, mitt kort är rökt som betalningsmedel.
Ringer min bror, han har inte grejer med sig att använda kortet på internet (han var, visade det sig, ute och reste med jobbet). Ringde min fru som av en slump hade med sin bankdosa till jobbet. Jodå jag bytte kortnummer på betalningen, fick henne att läsa upp svarskoder och annat över telefon och… ”Ingen täckning, betalningen nekas”. Vi hade inte pengar på kortkontot, såklart, vi har aldrig så mycket pengar på det kontot. Logga på banken, flytta pengar, och så försöker vi igen. In i bokningsbilden, väljer betalning med kort… nej, det valet finns ni inte längre. För mycket strul gör tydligen att man inte kan betala med kort. OK, betala direkt via bank då, väljer bank, nehej, det gick inte för min bank (en av de fyra storbankerna) fanns inte med som alternativ. Vad i h.lv.te nu då, hur kan man inte ha med min bank.
Så, jag loggar ur resebyråns sajt, tömmer alla cockies, skapar ett nytt konto, går in och försöker hitta samma resealternativ. Ena flygbenet nu fullbokat, men den aningens sämre resa för någon tusenlapp mer gick att sätta ihop. Fylla i alla namn. Boka. Betala. Men va! Sidan känner igen mig som mr Strupelle, för jag kan nu inte betala med kort.
I detta läge är det naturligtvis kört. Flygalternativen försvinner fortare än sidan hinner uppdateras, och det sista hotellet…
Jag kastar mig nu över en annan resebyrå, skapar ett nytt konto och ringer min fru (som nu cyklar genom Göteborg på väg hem från jobbet) och förbereder henne på att det snart är dags att använda kortet igen. Letar resa, Austrian finns inte via denna resebyrå, OK, KLM via Amsterdam, några timmars längre restid men ändå OK, hotellet finns kvar, rum med dusch på rummet kostar lite extra, fylla i alla namn, boka, betala. Nu gick det att välja kortbetalning (och denna resebyrå hade även min bank som alternativ för direktbetalning), ringer min fru, läser koder fram och tillbaka i telefon, bokningen processas… BAM.
Där satt den. Efter jag vet inte hur många svettiga och ångestladdade timmar så hade vi nu en resa bokad. Maila alla att det var klart och sedan kunde jag börja laga mat till de fyra barn som den sista timmen stått runt mig och undrat varför vi inte åt, och hur lång tid en sådan där bokning kan ta och varför jag inte använde mitt eget kort. Äldste sonen undrade dessutom varför han aldrig får åka med på fotbollsresor och varför hans farfar inte skulle åka med.
Så, nu är det bokat och klart. Nu börjar det kännas som en skitkul grej att se fram emot. Nu hoppas vi bara på bra fotboll, att hotellet fortfarande finns när vi kommer fram, att biljetterna kommer som de skall, att övriga biljetter går att sälja, att min bors äktenskap skall hålla, att det går att fördriva tre mellandagar i Kiev med en rimlig budget, att Sverige inte går till final (den biljetten kostar mig i så fall 6000 kronor, någon som är intresserad?) och en massa annat.
Det är synd om oss friska, välbetalda, svenska män med fantastiska barn och dito fruar. Sådana problem man har ibland.
fredag 24 februari 2012
Jag ville skriva något klokt om Syrien
Jag ville så gärna skriva något om hur fruktansvärt hemskt det är, det som händer i Syrien. Jag ville skriva något insiktsfullt om människorna i Homs, eller om paralleller och skillnader med och mot det som hände i Libyen. Jag ville få in en vardagscynism om att västvärlden bara intresserar sig när det finns olja inblandat, eller om att Ryssland och Kina bara åter väst blanda sig i andra länders inre angelägenheter när det fyller syften för dem själva.
Jag ville kunna. Jag ville så gärna vara klok och påläst.
Men det kan jag inte, och det är jag inte. Jag vet i stort sett ingenting om det som händer i Syrien. Jag vet att en regim, i syfte att rädda sig själv, mördar sin egen befolkning med artillerigranater. Jag vet att man terrorbombar och urskiljningslöst dödar män, kvinnor och barn, helt oskyldiga civila. Jag vet att vägen till fria och öppna val i Syrien verkar lång om ens existerande.
Men detaljerna känner jag inte. Jag har ju inte tid. Jag har mina problem att tänka på. En bil som inte fungerar, vilken videokamera jag skall köpa, vad vi skall ha med oss till fjällen, vilken present jag skall köpa till sonens kompis födelsedagskalas. Jag har ju mina problem att tänka på.
Dessutom blir jag bara ledsen av att läsa om, och ännu mer så av att se bilderna från, Syrien. Jag kan ju ändå inte göra någonting för att hjälpa dem.
Eller kan vi det? Vad kan det svenska folket göra för att skomakare och vårdbiträden i Syrien skall få ett bättre liv? Jag vet faktiskt inte, men jag tror kanske ändå att även de mest hårdhudade och vidrigaste av regimer tar intryck av att resten av världen ser och hör. Att få verka ostörda är diktaturernas dröm, och genom att läsa och titta tar vi ifrån dem den möjligheten. Genom att tycka illa om de som förtrycker, så stöder vi de som gör motstånd något lite, lite, lite. Det är inte det som fäller avgörandet, men det är mer än ingenting.
Jag ville kunna. Jag ville så gärna vara klok och påläst.
Men det kan jag inte, och det är jag inte. Jag vet i stort sett ingenting om det som händer i Syrien. Jag vet att en regim, i syfte att rädda sig själv, mördar sin egen befolkning med artillerigranater. Jag vet att man terrorbombar och urskiljningslöst dödar män, kvinnor och barn, helt oskyldiga civila. Jag vet att vägen till fria och öppna val i Syrien verkar lång om ens existerande.
Men detaljerna känner jag inte. Jag har ju inte tid. Jag har mina problem att tänka på. En bil som inte fungerar, vilken videokamera jag skall köpa, vad vi skall ha med oss till fjällen, vilken present jag skall köpa till sonens kompis födelsedagskalas. Jag har ju mina problem att tänka på.
Dessutom blir jag bara ledsen av att läsa om, och ännu mer så av att se bilderna från, Syrien. Jag kan ju ändå inte göra någonting för att hjälpa dem.
Eller kan vi det? Vad kan det svenska folket göra för att skomakare och vårdbiträden i Syrien skall få ett bättre liv? Jag vet faktiskt inte, men jag tror kanske ändå att även de mest hårdhudade och vidrigaste av regimer tar intryck av att resten av världen ser och hör. Att få verka ostörda är diktaturernas dröm, och genom att läsa och titta tar vi ifrån dem den möjligheten. Genom att tycka illa om de som förtrycker, så stöder vi de som gör motstånd något lite, lite, lite. Det är inte det som fäller avgörandet, men det är mer än ingenting.
tisdag 21 februari 2012
Att kränka genom att vara snäll
Det var någonting i scenen som berörde mig mycket illa. Två snälla och väluppfostrade människor som bara försökte göra det de tyckte var rätt. Ändå fanns det något som skavde i mig så att jag fick ta en omväg och ändra min invanda Maxi-runt-rutt.
Jag var ledig idag och firade det med att åka till Maxi och lunchhandla. Jag gick runt där med min jättevagn (glömmer alltid att de svarta är enorma) och försökte komma på vad vi behövde. Mellan de amerikanska produkterna och osten stod två medelålders kvinnor och skickade en liten bok fram och tillbaka mellan sig.
Den ena kvinnan var av utländskt, antagligen latinamerikanskt, ursprung, och den andra var av det blonda håret att döma så skandinavisk man kan vara. Den ena kvinnan hade tydligen inte så mycket pengar, för hon hade inte råd att köpa den lilla kokboken.
Den andra kvinnan hade av klädsel, väska och glasögon utan problem råd att köpa den lilla kokboken, och det ville hon nu göra. Hon ville köpa boken, som för henne inte kostade någonting, och hon ville ge den till den andra kvinnan som verkligen ville ha den men som inte hade råd att prioritera den i dagens inköp.
Jag har så klart ingen aning om vilken relation dessa båda kvinnor hade till varandra. Jag vet egentligen ingenting om situationen. Ändå utspelade den sig i mitt huvud och i min mage långt efter det att jag skyndat förbi dem, fyllt min jättevagn, checkat ut i självscanningen, köpt semlor och lunchkorv, ätit korven, packat bilen och kört hem.
För mig kändes det som att en av dessa kvinnor till slut kände sig tvungen att sälja sin stolthet för en kokbok. Kanske var det inte så i just det här fallet. Men jag tänker på detta ibland när jag av nåd skänker pengar till Stadsmissionen eller då politiker med vällagt hår tycker att man skall ha avdragsrätt för det man av godhet ger de som behöver.
Jag vill inte leva i ett samhälle där vi skall ge varandra saker av godhet och där vi skall tvingas ta emot dem med mössan i hand. Jag vill att alla skall ha råd att med högburet huvud köpa sin egen kokbok för pengar de har en självklar rätt till.
Min farfar brukade alltid säga att högern har aldrig varit snål med sina pengar, bara den som tar emot dem har vett att vara tacksam och veta varifrån pengarna kommer. Jag tycker att inte att utjämning skall vara allmosebaserat, det skall vara lagstiftat och baserat på en rättighet alla har till en dräglig tillvaro oavsett vilka kort man blivit tilldelade i spelets början. (Dessutom tror jag att högern ÄR ganska snåla med sina pengar, men att den lilla del de kan tänka sig att avstå för att rädda en söt hund eller en söt uteliggare skall ges till någon som har vett att visa sin underlägsenhet.)
Spelade det någon roll att den första kvinnan hade en brytning och svart hår? Nej, egentligen inte, och kanske borde jag ta bort den delen av berättelsen. Men det var så det var, och kanske spelade det ändå en viss roll.
Läs även andra bloggares åsikter om välgörenhet och allmosor.
Läs andras kloka tankar på netroots.
Jag var ledig idag och firade det med att åka till Maxi och lunchhandla. Jag gick runt där med min jättevagn (glömmer alltid att de svarta är enorma) och försökte komma på vad vi behövde. Mellan de amerikanska produkterna och osten stod två medelålders kvinnor och skickade en liten bok fram och tillbaka mellan sig.
Den ena kvinnan var av utländskt, antagligen latinamerikanskt, ursprung, och den andra var av det blonda håret att döma så skandinavisk man kan vara. Den ena kvinnan hade tydligen inte så mycket pengar, för hon hade inte råd att köpa den lilla kokboken.
Den andra kvinnan hade av klädsel, väska och glasögon utan problem råd att köpa den lilla kokboken, och det ville hon nu göra. Hon ville köpa boken, som för henne inte kostade någonting, och hon ville ge den till den andra kvinnan som verkligen ville ha den men som inte hade råd att prioritera den i dagens inköp.
Jag har så klart ingen aning om vilken relation dessa båda kvinnor hade till varandra. Jag vet egentligen ingenting om situationen. Ändå utspelade den sig i mitt huvud och i min mage långt efter det att jag skyndat förbi dem, fyllt min jättevagn, checkat ut i självscanningen, köpt semlor och lunchkorv, ätit korven, packat bilen och kört hem.
För mig kändes det som att en av dessa kvinnor till slut kände sig tvungen att sälja sin stolthet för en kokbok. Kanske var det inte så i just det här fallet. Men jag tänker på detta ibland när jag av nåd skänker pengar till Stadsmissionen eller då politiker med vällagt hår tycker att man skall ha avdragsrätt för det man av godhet ger de som behöver.
Jag vill inte leva i ett samhälle där vi skall ge varandra saker av godhet och där vi skall tvingas ta emot dem med mössan i hand. Jag vill att alla skall ha råd att med högburet huvud köpa sin egen kokbok för pengar de har en självklar rätt till.
Min farfar brukade alltid säga att högern har aldrig varit snål med sina pengar, bara den som tar emot dem har vett att vara tacksam och veta varifrån pengarna kommer. Jag tycker att inte att utjämning skall vara allmosebaserat, det skall vara lagstiftat och baserat på en rättighet alla har till en dräglig tillvaro oavsett vilka kort man blivit tilldelade i spelets början. (Dessutom tror jag att högern ÄR ganska snåla med sina pengar, men att den lilla del de kan tänka sig att avstå för att rädda en söt hund eller en söt uteliggare skall ges till någon som har vett att visa sin underlägsenhet.)
Spelade det någon roll att den första kvinnan hade en brytning och svart hår? Nej, egentligen inte, och kanske borde jag ta bort den delen av berättelsen. Men det var så det var, och kanske spelade det ändå en viss roll.
Läs även andra bloggares åsikter om välgörenhet och allmosor.
Läs andras kloka tankar på netroots.
måndag 6 februari 2012
Överklassafari och klasshat
Tar avstamp i gårdagens DN och Peter Wolodarskis söndagskrönika. Jag tror, liksom Wolodarski, att det kan vara farligt att bygga upp ett vi och dom tänkande mellan grupper (vare sig det är religiösa, etniska, socioekonomiska, eller geografiska grupper). Men jag tror inte heller på att släta över faktiska konflikter i samhället med en lätt överlägsen ”nu-skall-vi-inte-bråka”-mentalitet som egentligen bara syftar till att hålla förfördelade grupper omedvetna om att de är just förfördelade i det ekonomiska system vi har.
Måhända är klasskamp ett förlegat begrepp, men det rymmer ett perspektiv på samhället som alltjämt är aktuellt och viktigt. Om vi slutar att se de strukturer som gör ”den fattiga så fattig och den rika så förbannat rik”, så försvinner sakta drivkraften att göra någonting åt den typen av obalanser (och om man så vill orättvisor), och det gynnar bara de som redan har, och på lång sikt gynnar det ingen alls.
Socialdemokratin valde tidigt en reformistisk väg som syftade till att förhandla med, och styra kapitalet genom demokratiskt beslutade lagar. Men denna väg hade, tror jag, inte varit framkomlig om det inte i bakgrunden funnits ett hot om en väpnad revolution under kommunistisk flagg. Det var arbetarklassens klassmedvetande som tvingade borgerligheten att gå med på de demokratiska reformer som sedan gav socialdemokratin möjligheten att bedriva omformandet av samhället med demokratiska och reformistiska metoder.
På samma sätt tror jag att det är idag. Om inte de som misshandlas av rådande ordning gör sig obekväma och skaffar sig ett medvetande om sin egen situation så kommer trycket på förändring att försvinna och då blir det aldrig bättre. Tvåtredjedelssamhället innebär att den demokratiska majoriteten kan kosta på sig att strunta i den sista marginaliserade tredjedelen. Denna måste då ta sig rätten att vara obekväm för att få någon del av den rätt de borde ha. Det måste vara obekvämt för de som har jobb, bostadsrätter, villor och bilar att fortsätta försöka ignorera de som inte får vara med.
Med detta sagt så måste även vänstern (eller åtminstone socialdemokraterna) lära sig acceptera det faktum att möjligheten att lyckas med att nå ekonomisk välfärd faktisk är en drivkraft i samhället som på olika sätt kommer alla till dels. Så länge man är med och bidrar solidarisk till ett fungerande välfärdssamhälle så måste det vara okej att bo på solsidan, att ha en fin båt och att köra dyra bilar. Vi skall vara glada för att vi lever i ett land där det går att bli rik, men vi skall vara noga med att de som tjänar mer också skall bidra mer för att alla skall kunna få en chans till.
Självklart skall vi inte kasta ägg på varandra eller lära oss att hata varandra. Vi skall respektera de som har en hög lön lika väl som vi skall behandla dem med respekt som ibland behöver en hjälpande hand. Alla behövs, och skulle någon av någon anledning inte behövas så skall de ändå få komma med, och då skall de få alla chanser att skaffa den utbildning eller vad de behöver för att kunna vara med och behövas.
Men tills det är en självklarhet att alla bidrar efter förmåga och får efter behov så behöver de förfördelade hela tiden göra sig påminda och visa att de inte går med på att bli behandlade hur som helst. Och då kan ett spektakel som en överklassafari fylla en funktion. Kan den dessutom blotta det förakt för svaghet och utanförskap som tycks finnas hos en del av våra borgerliga politiker så har den ju fyllt en funktion bara med det.
Läs för all del även Approximationer och Anybodys-place.
Läs även andra bloggares åsikter om klasshat och överklassafari.
Läs andras kloka tankar på netroots.
Måhända är klasskamp ett förlegat begrepp, men det rymmer ett perspektiv på samhället som alltjämt är aktuellt och viktigt. Om vi slutar att se de strukturer som gör ”den fattiga så fattig och den rika så förbannat rik”, så försvinner sakta drivkraften att göra någonting åt den typen av obalanser (och om man så vill orättvisor), och det gynnar bara de som redan har, och på lång sikt gynnar det ingen alls.
Socialdemokratin valde tidigt en reformistisk väg som syftade till att förhandla med, och styra kapitalet genom demokratiskt beslutade lagar. Men denna väg hade, tror jag, inte varit framkomlig om det inte i bakgrunden funnits ett hot om en väpnad revolution under kommunistisk flagg. Det var arbetarklassens klassmedvetande som tvingade borgerligheten att gå med på de demokratiska reformer som sedan gav socialdemokratin möjligheten att bedriva omformandet av samhället med demokratiska och reformistiska metoder.
På samma sätt tror jag att det är idag. Om inte de som misshandlas av rådande ordning gör sig obekväma och skaffar sig ett medvetande om sin egen situation så kommer trycket på förändring att försvinna och då blir det aldrig bättre. Tvåtredjedelssamhället innebär att den demokratiska majoriteten kan kosta på sig att strunta i den sista marginaliserade tredjedelen. Denna måste då ta sig rätten att vara obekväm för att få någon del av den rätt de borde ha. Det måste vara obekvämt för de som har jobb, bostadsrätter, villor och bilar att fortsätta försöka ignorera de som inte får vara med.
Med detta sagt så måste även vänstern (eller åtminstone socialdemokraterna) lära sig acceptera det faktum att möjligheten att lyckas med att nå ekonomisk välfärd faktisk är en drivkraft i samhället som på olika sätt kommer alla till dels. Så länge man är med och bidrar solidarisk till ett fungerande välfärdssamhälle så måste det vara okej att bo på solsidan, att ha en fin båt och att köra dyra bilar. Vi skall vara glada för att vi lever i ett land där det går att bli rik, men vi skall vara noga med att de som tjänar mer också skall bidra mer för att alla skall kunna få en chans till.
Självklart skall vi inte kasta ägg på varandra eller lära oss att hata varandra. Vi skall respektera de som har en hög lön lika väl som vi skall behandla dem med respekt som ibland behöver en hjälpande hand. Alla behövs, och skulle någon av någon anledning inte behövas så skall de ändå få komma med, och då skall de få alla chanser att skaffa den utbildning eller vad de behöver för att kunna vara med och behövas.
Men tills det är en självklarhet att alla bidrar efter förmåga och får efter behov så behöver de förfördelade hela tiden göra sig påminda och visa att de inte går med på att bli behandlade hur som helst. Och då kan ett spektakel som en överklassafari fylla en funktion. Kan den dessutom blotta det förakt för svaghet och utanförskap som tycks finnas hos en del av våra borgerliga politiker så har den ju fyllt en funktion bara med det.
Läs för all del även Approximationer och Anybodys-place.
Läs även andra bloggares åsikter om klasshat och överklassafari.
Läs andras kloka tankar på netroots.
torsdag 26 januari 2012
Ordföranden har avgått, länge leve ordföranden!
Hållbarhet, Jämställdhet, Frihet och Jämlikhet. Alla viktiga ord för mig. Kanske i den ordningen jag skrivit dem här. Kommer Stefan Löfven att leverera en politik som håller för denna måttstock?
Jag vet inte så mycket om Stefan Löfven. Men jag skall ändå leverera mitt första omdöme, och sedan får jag väl revidera det efterhand som tiden går.
+ Jag tycker att han verkar lugn och trygg. Han får inte panik när mikrofonen sticks upp i ansiktet på honom utan han säger det han redan vet att han tycker.
+ Hans åsikter är grundade i hans erfarenhet och hans värderingar. Det blir därför inte fladdrigt, utan lugnt och relativt rakt. Detta är bra i en tid då vi framstått som ganska fladdriga och osammanhängande.
+ Jag tror att Löfven kan stå upp i traditionella socialdemokratiska frågor. Jag tror att sjukförsäkring, a-kassa, utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik är frågor där han kan innebära ett lyft. Inte för att Juholt var ogrundad i dessa frågor, men kanske kan efterträdaren få utrymme att bli mer konkret?
+ Jag tror att Löfven kan vara en samlande kraft utan att allt för mycket vara en urvattnat kompromisskandidat. Tror man att det viktigaste i världen är att hålla ihop partiet och att ha goda relationer med LO då är han antagligen till och med den bästa kandidaten.
MEN
- Jag känner inte några radikala miljövibbar när jag tänker på IF Metall. Svensk industri framför allt, och sedan får skogen dö och haven stiga om de måste. Kärnkraftskramande och importerad olja för resten.
- Jag känner inte några radikala jämställdhetsvibbar när jag tänker på IF Metall. Det känns mer ”om fabriksarbetarna får bättre betalt så kan väl de dela med sig till sina kärring… förlåt, fruar, och då behöver de väl inte lika mycket i löneökning”, och det är inte så bra.
OCH
? Var han står i inställningen till de som pluggat, gjort lite karriär och därför kan skaffa sig en sådan där japansk matlagningshäll (vad det nu är för något)? Unnar han medelklassen deras ”framgångar” under förutsättning att de är med och betala skatt solidariskt? Jag vet inte, men det kommer vi säkert att få reda på.
? Förstår han att valet 2014 handlar om att få tillbaka de som lämnat oss sedan 2008, inte om att bli bejublad av de som fortfarande skulle rösta på oss? Förstår han att interna jubelmöten är en usel måttstock på hur framgångsrik man kan vara i konsten att vinna val?
SÅ
= Ja, jag vet inte vad man skall tro. Det kunde ha varit mycket värre, och det kunde kanske så här inledningsvis ha känts bättre.
AVSLUTNINGSVIS
Jag tycker att det är tråkigt att det nu blev partistyrelsen som valde partiledare. Jag hade förstått om man snabbt hittade en ordförande som ledde partiet fram till kongressen 2013, och att man på det sättet skaffade sig tid att ha en mer genomtänkt process för att ta fram nästa ”riktiga” partiledare. Nu känns det lite Nordkorea över det hela och det känns inte fräscht, modigt och nyfiket för två öre. Samtidigt är jag inte säker på att jag skulle gilla en helt öppen process där alla fick välja och tycka heller. Möjligen skulle det ha det goda med sig att det splittrade partiet, men… nja, det kanske var det bästa som skedde trots allt. Tråkigt men kanske klokt.
Vad är det för människor som ringer hem till Stefan Löfvens gamla mamma för att mjölka henne på information? Journalistkåren i Sverige borde faktiskt ta sig en ordentlig funderare på vad de håller på med. Fy skäms på sig!
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och löfven.
Läs andras kloka tankar på netroots.
Jag vet inte så mycket om Stefan Löfven. Men jag skall ändå leverera mitt första omdöme, och sedan får jag väl revidera det efterhand som tiden går.
+ Jag tycker att han verkar lugn och trygg. Han får inte panik när mikrofonen sticks upp i ansiktet på honom utan han säger det han redan vet att han tycker.
+ Hans åsikter är grundade i hans erfarenhet och hans värderingar. Det blir därför inte fladdrigt, utan lugnt och relativt rakt. Detta är bra i en tid då vi framstått som ganska fladdriga och osammanhängande.
+ Jag tror att Löfven kan stå upp i traditionella socialdemokratiska frågor. Jag tror att sjukförsäkring, a-kassa, utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik är frågor där han kan innebära ett lyft. Inte för att Juholt var ogrundad i dessa frågor, men kanske kan efterträdaren få utrymme att bli mer konkret?
+ Jag tror att Löfven kan vara en samlande kraft utan att allt för mycket vara en urvattnat kompromisskandidat. Tror man att det viktigaste i världen är att hålla ihop partiet och att ha goda relationer med LO då är han antagligen till och med den bästa kandidaten.
MEN
- Jag känner inte några radikala miljövibbar när jag tänker på IF Metall. Svensk industri framför allt, och sedan får skogen dö och haven stiga om de måste. Kärnkraftskramande och importerad olja för resten.
- Jag känner inte några radikala jämställdhetsvibbar när jag tänker på IF Metall. Det känns mer ”om fabriksarbetarna får bättre betalt så kan väl de dela med sig till sina kärring… förlåt, fruar, och då behöver de väl inte lika mycket i löneökning”, och det är inte så bra.
OCH
? Var han står i inställningen till de som pluggat, gjort lite karriär och därför kan skaffa sig en sådan där japansk matlagningshäll (vad det nu är för något)? Unnar han medelklassen deras ”framgångar” under förutsättning att de är med och betala skatt solidariskt? Jag vet inte, men det kommer vi säkert att få reda på.
? Förstår han att valet 2014 handlar om att få tillbaka de som lämnat oss sedan 2008, inte om att bli bejublad av de som fortfarande skulle rösta på oss? Förstår han att interna jubelmöten är en usel måttstock på hur framgångsrik man kan vara i konsten att vinna val?
SÅ
= Ja, jag vet inte vad man skall tro. Det kunde ha varit mycket värre, och det kunde kanske så här inledningsvis ha känts bättre.
AVSLUTNINGSVIS
Jag tycker att det är tråkigt att det nu blev partistyrelsen som valde partiledare. Jag hade förstått om man snabbt hittade en ordförande som ledde partiet fram till kongressen 2013, och att man på det sättet skaffade sig tid att ha en mer genomtänkt process för att ta fram nästa ”riktiga” partiledare. Nu känns det lite Nordkorea över det hela och det känns inte fräscht, modigt och nyfiket för två öre. Samtidigt är jag inte säker på att jag skulle gilla en helt öppen process där alla fick välja och tycka heller. Möjligen skulle det ha det goda med sig att det splittrade partiet, men… nja, det kanske var det bästa som skedde trots allt. Tråkigt men kanske klokt.
Vad är det för människor som ringer hem till Stefan Löfvens gamla mamma för att mjölka henne på information? Journalistkåren i Sverige borde faktiskt ta sig en ordentlig funderare på vad de håller på med. Fy skäms på sig!
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och löfven.
Läs andras kloka tankar på netroots.
måndag 23 januari 2012
Så oväntat var väl inte detta?
Överallt hör och läser jag samma sak. ”Partiet har endast en gång tidigare befunnit sig i en liknande situation”. Vad är det som är så likt?
På morgonen den 28 februari var det INGEN i hela världen som ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att socialdemokraterna nästa morgon skulle stå utan ledare. Mordet på vår partiledare, och landets statsminister, kom som en blixt från en klar himmel. Eller snarare, det var oändligt mycket mer överraskande än en dylik blixt.
Under hela förra veckan, efter debaclet i Sälen, var det ingen politiskt intresserad svensk som inte höll för troligt, eller åtminstone möjligt, att Håkan Juholt skulle lämna (eller tvingas lämna) sin post. Under flera månader har det varit en tydlig möjlighet att så skulle ske. I Oktober fanns det vadslagningsbyråer som knappt gav pengarna tillbaks på att Håkan skulle ha avgått innan den månadens utgång.
Det framstår alltså som en rätt konstig sak att säga att det var lika överraskande att Håkan Juholt skulle avgå som det var att Olof Palme på ett eller annat sätt skulle behöva ersättas.
Partiapparaten kunde naturligtvis inte förbereda sig på en avgång, det vore lite konstigt, men visst har det under en längre tid funnits en ganska utbredd mental beredskap, annars är ju folk helt tondöva och det får vi väl inte hoppas. Jag tror att det har kollats i stadgar och funderats på alternativa processer såväl som namn. Ingen kommer att kunna få mig att tro annat.
Det har alltså funnits gott om tid att klura på hur nästa partiordförande skall väljas ut, och dessa tankar hoppas jag nu leder fram till en process som ger oss en stark ledare, gärna en lyssnande debattör, men framför allt en lagledare.
Jag bryr mig mindre om huruvida jag får lov att rösta eller inte. Jag är medlem längst ner i partiet, och jag är inte ens säker på att jag tycker att vi ”vanliga” medlemmar skall få rösta. Jag tycker att det är viktigt att den person som väljs inte får uppdraget eftersom hon är den enda ingen lagt sitt tänkta veto mot, eller för att han är den ende som inte tackar nej. Jag vill att man övertalar de som eventuellt säger nej, jag vill att vi får en ledare som klarar av att skaffa sig de delar av mandatet som hon eventuellt inte väljs med. Göran Persson klarade det, det gjorde inte Mona och inte Håkan.
Namn…? Ingen aning. Jag tycker att det är viktigt att det är någon som klarar av att hålla fokus på Jämställdhet och Miljö utan att tappa bort Frihet och Jämlikhet. Jag tycker att det vore kul med en kvinna. Jag tycker att det måste vara någon som vågar svara ”Ja” eller ”Nej” på raka frågor någon gång då och då, någon som vågar driva igenom en åsikt även om den inte delas av alla partikamrater. Vi kan inte gå till val på kansken, inriktningar, vaga visioner och både och. Vi måste skapa en tydlig politik med tydliga förslag som vi kan presentera för väljarna. Vi måste lite snegla på hur V och MP positionerar sig så att vi tillsammans med dem täcker upp så stor del av väljarna som möjligt. Röd-Grön majoritet i valet 2014 måste vara målet, allt annat är underordnat det.
Jag skulle inte bli förvånad om det blir en före detta finansminister som tillslut blir övertalad att ta jobbet. Kanske inte mitt förstaval, men heller ingen katastrof. Jag har för dålig kunskap om kandidaterna för att egentligen ha en favorit, och det är dessutom väldigt svårt att veta hur någon blir som partiledare när jobbet väl är hennes.
Men oavsett allt detta, sluta jämföra denna situation med den 1986. Mordet på Olof Palme var ett trauma för det öppna samhället, för demokratin, för Sverige och för socialdemokratin. Att Håkan Juholt avgår är en störning för partiet och måhända en mindre personlig tragedi, men att jämföra med mordet på en sittande statsminister, det är löjligt.
På morgonen den 28 februari var det INGEN i hela världen som ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att socialdemokraterna nästa morgon skulle stå utan ledare. Mordet på vår partiledare, och landets statsminister, kom som en blixt från en klar himmel. Eller snarare, det var oändligt mycket mer överraskande än en dylik blixt.
Under hela förra veckan, efter debaclet i Sälen, var det ingen politiskt intresserad svensk som inte höll för troligt, eller åtminstone möjligt, att Håkan Juholt skulle lämna (eller tvingas lämna) sin post. Under flera månader har det varit en tydlig möjlighet att så skulle ske. I Oktober fanns det vadslagningsbyråer som knappt gav pengarna tillbaks på att Håkan skulle ha avgått innan den månadens utgång.
Det framstår alltså som en rätt konstig sak att säga att det var lika överraskande att Håkan Juholt skulle avgå som det var att Olof Palme på ett eller annat sätt skulle behöva ersättas.
Partiapparaten kunde naturligtvis inte förbereda sig på en avgång, det vore lite konstigt, men visst har det under en längre tid funnits en ganska utbredd mental beredskap, annars är ju folk helt tondöva och det får vi väl inte hoppas. Jag tror att det har kollats i stadgar och funderats på alternativa processer såväl som namn. Ingen kommer att kunna få mig att tro annat.
Det har alltså funnits gott om tid att klura på hur nästa partiordförande skall väljas ut, och dessa tankar hoppas jag nu leder fram till en process som ger oss en stark ledare, gärna en lyssnande debattör, men framför allt en lagledare.
Jag bryr mig mindre om huruvida jag får lov att rösta eller inte. Jag är medlem längst ner i partiet, och jag är inte ens säker på att jag tycker att vi ”vanliga” medlemmar skall få rösta. Jag tycker att det är viktigt att den person som väljs inte får uppdraget eftersom hon är den enda ingen lagt sitt tänkta veto mot, eller för att han är den ende som inte tackar nej. Jag vill att man övertalar de som eventuellt säger nej, jag vill att vi får en ledare som klarar av att skaffa sig de delar av mandatet som hon eventuellt inte väljs med. Göran Persson klarade det, det gjorde inte Mona och inte Håkan.
Namn…? Ingen aning. Jag tycker att det är viktigt att det är någon som klarar av att hålla fokus på Jämställdhet och Miljö utan att tappa bort Frihet och Jämlikhet. Jag tycker att det vore kul med en kvinna. Jag tycker att det måste vara någon som vågar svara ”Ja” eller ”Nej” på raka frågor någon gång då och då, någon som vågar driva igenom en åsikt även om den inte delas av alla partikamrater. Vi kan inte gå till val på kansken, inriktningar, vaga visioner och både och. Vi måste skapa en tydlig politik med tydliga förslag som vi kan presentera för väljarna. Vi måste lite snegla på hur V och MP positionerar sig så att vi tillsammans med dem täcker upp så stor del av väljarna som möjligt. Röd-Grön majoritet i valet 2014 måste vara målet, allt annat är underordnat det.
Jag skulle inte bli förvånad om det blir en före detta finansminister som tillslut blir övertalad att ta jobbet. Kanske inte mitt förstaval, men heller ingen katastrof. Jag har för dålig kunskap om kandidaterna för att egentligen ha en favorit, och det är dessutom väldigt svårt att veta hur någon blir som partiledare när jobbet väl är hennes.
Men oavsett allt detta, sluta jämföra denna situation med den 1986. Mordet på Olof Palme var ett trauma för det öppna samhället, för demokratin, för Sverige och för socialdemokratin. Att Håkan Juholt avgår är en störning för partiet och måhända en mindre personlig tragedi, men att jämföra med mordet på en sittande statsminister, det är löjligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
