I svallvågorna av det avskyvärda som hänt i Norge är det lätt att känna att vi alla skall vara vänner och att alla meningsskiljaktigheter skall sopas under mattan. Man kan tycka att det känns futtigt att bråka om ett femte jobbskatteavdrag hit eller fas 3 dit.
Visst är det så att många av de frågor vi brottas med i vardagens politik är futtiga när de ställs mot tsunamis eller massmord och terrordåd. Men det gör inte dessa frågor mindre viktiga. Vi får inte sluta diskutera hur vi vill ha vårt samhälle konstruerat bara för att en dåre i Norge mördar ungdomar på sommarläger för att han hatar deras åsikter.
Jag tror att det är precis tvärt om.
Det finns massor av konflikter inbyggda i ett samhälle. Det finns strukturer av makt och maktlöshet som påverkar individerna i varje stund. Dessa konflikter skall man inte släta över och gräva ner. Vi måste fortsätta belysa orättvisor och leta efter strukturer som förtrycker.
När vi sedan hittar dessa skall vi formulera politiska förslag på hur man skulle kunna skapa ett rimligare samhälle. När de olika intressena i samhället sedan skapat sina analyser och sina förslag så skall vi ha en öppen debatt om hur lagar och regler skall vara utformade, vilka skatter vi skall ha och hur de skall användas. Det är detta som är motsatsen till den politiska extremismens väg.
Vi hedrar inga offer genom att sopa motsättningarna under mattan, vi hedrar dem genom att diskutera meningsskiljaktigheter i en respektfull ton och genom att använda ordet som medel, inte våldet.
I det demokratiska samhället och samtalet måste det kunna finnas plats för olika idéer och åsikter. Vi kommer aldrig att vara överens om var skåpet skall stå, och det är heller inte målet. Det vi skall kämpa för är ett samhälle där alla har rätt att säga sitt utan att behöva vara rädd för repressalier av ena eller andra slaget. Det vi skall kämpa för är ett debattklimat där man kan respektera sina politiska motståndare.
tisdag 26 juli 2011
Vem har rätt till vilka känslor?
Någonting alldeles fruktansvärt hemskt har hänt. Alla är chockade, ledsna och förbannade. Hur kunde detta hända? Hur är man funtad om man kan stå och skjuta ner 80 ungdomar med berått mod?
Först och främst måste tankarna få lov att gå till de som förlorade nära anhöriga, vänner, kamrater eller andra de tyckte mycket om. Det är dessa tusentals människor som idag känner en personlig sorg som egentligen inte blir vare sig värre eller enklare av att det var 90-talet andra som också dog på samma gång. Detta är de människor som attacken drabbat värst. Naturligtvis tänker jag också på de som skadats under attacken och på de som bär på själsliga sår som sent kommer att läka.
Men när en massaker av detta slag äger rum så drabbar det inte bara de direkt berörda, utan vi är många miljoner människor i Norge, Skandinavien och i resten av världen som också känner starka känslor. Vi känner sorg, vi berörs av de hemska berättelserna, vi tänker oss in i hur det hade varit att själva vara där eller att sitta vid telefonen och vänta på att våra barn skulle ringa och säga att de överlevt. Vi känner rädsla för vad någon dåre skall hitta på nästa gång, vi känner ilska eftersom vi känner att dådet även är riktat mot oss i olika egenskaper. Vi känner sympati med det land som drabbats men vissa av oss känner även en solidaritet med den organisation som var huvudmålet.
Här kommer nu en kamp om sorgen in i bilden. Ingen (hoppas och tror jag) försöker konkurera med de närmast sörjande och drabbades sorg. Den är unik och personlig. Men den allmänna sorgen och ilskan, den blir det en slags konkurrens om, och det tycker jag är lite konstigt. Jag tänker nu främst på flera av de kommentarer som kommit fram i samband med att socialdemokrater kallat detta en attack mot socialdemokratin. Man anklagar socialdemokrater för att försöka lägga beslag på sorgen och för att försöka göra partipolitik av katastrofen.
Jag tycker att det är ganska rimligt att man som socialdemokrat upplever det inträffade som en attack mot socialdemokratin som organisation och som värderingskomplex. Det var ju det. Mördaren har själv beskrivit att han utförde sitt vidriga dåd för att försvåra det norska Arbeiderpariets rekrytering och återväxt. Attacken var således inte bara riktad mot det öppna samhället i allmänhet, utan faktiskt specifikt mot de norska socialdemokraterna. Terroristen hade i just detta fall inte lika gärna kunnat anfalla ett scoutläger eller ett läger med ungliberaler. Det var socialdemokrater han hatade och ville döda.
Detta gör inte att statsminister Reinfeldt på något gjorde fel när han kallade dådet för en attack på det öppna samhället. Det är ÄVEN en attack på det öppna samhället, det är även en attack på demokrati och medmänsklighet. Som en del av det demokratiska samtalet har Fredrik Reinfeldt en självklar rätt att känna att attacken även var riktad mot det han står för, och han har all rätt att känna sorg utifrån den aspekten.
Så att vi socialdemokrater känner oss attackerade utifrån vår tillhörighet som just socialdemokrater förminskar inte på något sätt andras rätt att känna sig attackerade utifrån andra tillhörigheter. Det är ingen tävlig i att känna sig mest attackerad eller att känna störst sorg. Jag har vänner som bor i USA. De känner ingen av de drabbade, de är mig veterligen inte socialdemokrater och de är inte norrmän. De har gråtit över det inträffade, och deras sorg är äkta, deras och värd all respekt.
Norrmän har en självklar rätt att känna sorg och bestörtning utifrån att det är Norge som utsatts för en fruktansvärd attack, tveklöst den brutalaste som utspelat sig i norden sedan kriget. Förespråkare för ett demokratiskt samtal har en självklar rätt att känna sorg eftersom terrordådet utförts mot ett öppet samhälle. Muslimer och marxister måste få känna sig utsatta eftersom dådet motiverats som en attack mot deras rätt att finnas. Politiskt aktiva i demokratiska partier måste få känna en sorg, rädsla och ilska eftersom attacken utförts mot den organiserade politiken. Och så vidare och så vidare.
Mest av allt har alla människor rätt att känna sorg, ilska, rädsla och besvikelse över det faktum att en människa kunnat göra något så ondsint, beräknande och fullständigt omänskligt som att kallblodigt skjuta ner nästan hundra unga människor som inte gjort honom annat än att råka vara på ett läger vars politiska inriktning han ogillade. Att det kan finnas en människa som kan göra någonting sådant fyller oss alla med de starkaste känslor. Vi förstår inte, och vi vill inte förstå.
Alla människor har rätt att känna sorg inför det inträffade, och alla människor kan känna starkt för de drabbade och deras familjer och vänner. Vi skall inte solka ner deras sorg med att käbbla om vem som har rätt till vilken känsla.
Först och främst måste tankarna få lov att gå till de som förlorade nära anhöriga, vänner, kamrater eller andra de tyckte mycket om. Det är dessa tusentals människor som idag känner en personlig sorg som egentligen inte blir vare sig värre eller enklare av att det var 90-talet andra som också dog på samma gång. Detta är de människor som attacken drabbat värst. Naturligtvis tänker jag också på de som skadats under attacken och på de som bär på själsliga sår som sent kommer att läka.
Men när en massaker av detta slag äger rum så drabbar det inte bara de direkt berörda, utan vi är många miljoner människor i Norge, Skandinavien och i resten av världen som också känner starka känslor. Vi känner sorg, vi berörs av de hemska berättelserna, vi tänker oss in i hur det hade varit att själva vara där eller att sitta vid telefonen och vänta på att våra barn skulle ringa och säga att de överlevt. Vi känner rädsla för vad någon dåre skall hitta på nästa gång, vi känner ilska eftersom vi känner att dådet även är riktat mot oss i olika egenskaper. Vi känner sympati med det land som drabbats men vissa av oss känner även en solidaritet med den organisation som var huvudmålet.
Här kommer nu en kamp om sorgen in i bilden. Ingen (hoppas och tror jag) försöker konkurera med de närmast sörjande och drabbades sorg. Den är unik och personlig. Men den allmänna sorgen och ilskan, den blir det en slags konkurrens om, och det tycker jag är lite konstigt. Jag tänker nu främst på flera av de kommentarer som kommit fram i samband med att socialdemokrater kallat detta en attack mot socialdemokratin. Man anklagar socialdemokrater för att försöka lägga beslag på sorgen och för att försöka göra partipolitik av katastrofen.
Jag tycker att det är ganska rimligt att man som socialdemokrat upplever det inträffade som en attack mot socialdemokratin som organisation och som värderingskomplex. Det var ju det. Mördaren har själv beskrivit att han utförde sitt vidriga dåd för att försvåra det norska Arbeiderpariets rekrytering och återväxt. Attacken var således inte bara riktad mot det öppna samhället i allmänhet, utan faktiskt specifikt mot de norska socialdemokraterna. Terroristen hade i just detta fall inte lika gärna kunnat anfalla ett scoutläger eller ett läger med ungliberaler. Det var socialdemokrater han hatade och ville döda.
Detta gör inte att statsminister Reinfeldt på något gjorde fel när han kallade dådet för en attack på det öppna samhället. Det är ÄVEN en attack på det öppna samhället, det är även en attack på demokrati och medmänsklighet. Som en del av det demokratiska samtalet har Fredrik Reinfeldt en självklar rätt att känna att attacken även var riktad mot det han står för, och han har all rätt att känna sorg utifrån den aspekten.
Så att vi socialdemokrater känner oss attackerade utifrån vår tillhörighet som just socialdemokrater förminskar inte på något sätt andras rätt att känna sig attackerade utifrån andra tillhörigheter. Det är ingen tävlig i att känna sig mest attackerad eller att känna störst sorg. Jag har vänner som bor i USA. De känner ingen av de drabbade, de är mig veterligen inte socialdemokrater och de är inte norrmän. De har gråtit över det inträffade, och deras sorg är äkta, deras och värd all respekt.
Norrmän har en självklar rätt att känna sorg och bestörtning utifrån att det är Norge som utsatts för en fruktansvärd attack, tveklöst den brutalaste som utspelat sig i norden sedan kriget. Förespråkare för ett demokratiskt samtal har en självklar rätt att känna sorg eftersom terrordådet utförts mot ett öppet samhälle. Muslimer och marxister måste få känna sig utsatta eftersom dådet motiverats som en attack mot deras rätt att finnas. Politiskt aktiva i demokratiska partier måste få känna en sorg, rädsla och ilska eftersom attacken utförts mot den organiserade politiken. Och så vidare och så vidare.
Mest av allt har alla människor rätt att känna sorg, ilska, rädsla och besvikelse över det faktum att en människa kunnat göra något så ondsint, beräknande och fullständigt omänskligt som att kallblodigt skjuta ner nästan hundra unga människor som inte gjort honom annat än att råka vara på ett läger vars politiska inriktning han ogillade. Att det kan finnas en människa som kan göra någonting sådant fyller oss alla med de starkaste känslor. Vi förstår inte, och vi vill inte förstå.
Alla människor har rätt att känna sorg inför det inträffade, och alla människor kan känna starkt för de drabbade och deras familjer och vänner. Vi skall inte solka ner deras sorg med att käbbla om vem som har rätt till vilken känsla.
fredag 1 juli 2011
Jag hade helt fel!
Jag var ung (kanske 23) och, skulle det visa sig, lite dum. En SSU-kompis hade blivit vald till kongressombud och ville skriva en motion, kanske för att ha något att prata om på kongressen. Vi träffades hemma hos honom över lite plockmat och en flaska vin, och vi försökte krysta fram en motion.
Det var nu det visade sig att jag var dum. Jag hade en idé om att det var viktigt för samhället att ungdomar läser naturvetenskaplig linje på gymnasiet (det fanns linjer på gymnasiet på den tiden). Jag hade en idé om att man skulle skapa ekonomiska incitament för niondeklassare att välja N eller T på gymnasiet. Vi skrev en motion som i princip innebar att de som valde en av dessa linjer skulle få högre studiebidrag.
Det lustiga är att jag kom att tänka på denna gamla motion igår av någon anledning. Jag tänkte ”oj vad dumma vi var på den tiden”. Så elitistiskt, orättvist och dumt tänkte jag.
Otroligt nog är jag inte ensam om att vara så dum. Bara timmar efter att min ungdomssynd befriat sig från glömskans trygga vrå så läser jag i aftonbladet att Svenskt Näringsliv tycker att man inte skall få lika mycket studiestöd om man på universitetet/högskolan läser humanistiska ämnen som konst, teater eller filosofi.
På Svenskt Näringslivs hemsida har man mildrat det hela lite och pratar om hobbykurser som Svampkunskap och Kreativ matlagning. Måhända tyder denna skönmålning på att man insett sitt klavertramp, för i rapporten står det tydligt att det handlar om att "konst- och humaniorautbildningar".
Ett samhälle som inte har råd med litteraturvetenskap och teater är i sanning fattigt, och Sverige är verkligen inte så fattigt. Jag hade helt fel och Stefan Fölster har, som vanligt, helt fel.
Om universitet och högskolor skall erbjuda kurser i Yrkesinriktad svampkännedom och Brödkunskap? Ja, kanske det!
Det var nu det visade sig att jag var dum. Jag hade en idé om att det var viktigt för samhället att ungdomar läser naturvetenskaplig linje på gymnasiet (det fanns linjer på gymnasiet på den tiden). Jag hade en idé om att man skulle skapa ekonomiska incitament för niondeklassare att välja N eller T på gymnasiet. Vi skrev en motion som i princip innebar att de som valde en av dessa linjer skulle få högre studiebidrag.
Det lustiga är att jag kom att tänka på denna gamla motion igår av någon anledning. Jag tänkte ”oj vad dumma vi var på den tiden”. Så elitistiskt, orättvist och dumt tänkte jag.
Otroligt nog är jag inte ensam om att vara så dum. Bara timmar efter att min ungdomssynd befriat sig från glömskans trygga vrå så läser jag i aftonbladet att Svenskt Näringsliv tycker att man inte skall få lika mycket studiestöd om man på universitetet/högskolan läser humanistiska ämnen som konst, teater eller filosofi.
På Svenskt Näringslivs hemsida har man mildrat det hela lite och pratar om hobbykurser som Svampkunskap och Kreativ matlagning. Måhända tyder denna skönmålning på att man insett sitt klavertramp, för i rapporten står det tydligt att det handlar om att "konst- och humaniorautbildningar".
Civilingenjörer har betydligt större sannolikhet attJag tror att samhället gör sig självt en rejäl otjänst om man inte erbjuder studenter kurser i humaniora. Jag har själv läst historia, filosofi och psykologi på universitetet och jag är inte säker på att dessa studier bidrar mindre till att göra mig till en produktiv IT-konsult än de ämnen jag läste på Chalmers och Handels. Alla människor mår gott av att bredda sina vyer, och hellre än att sänka studiemedel för de som intresserar sig för lite mindre inskränkta ämnen än de Stefan Fölster gillar så borde man kanske tvinga läkare, jurister, ingenjörer och ekonomer att läsa en kurs i filosofi eller konstvetenskap.
hitta jobb än humanister – trots detta viker inte ansökningarna till konst- och humaniorautbildningar. Skulle man belönas med lägre studielån och högre bidrag om man läser en av arbetsmarknaden efterfrågad utbildning så skulle kanske fler välja bristyrken. Syftet är alltså att inkorporera samhällsekonomiska utfall i studiemedlen för att de på så vis ska ingå i de överväganden som blivande studenter gör. Det skulle vara ett effektivt signalsystem som inte hindrar någon från att läsa sitt favoritämne men som uppmuntrar personer att läsa något som både de själva och samhället kan dra nytta av.
Ett samhälle som inte har råd med litteraturvetenskap och teater är i sanning fattigt, och Sverige är verkligen inte så fattigt. Jag hade helt fel och Stefan Fölster har, som vanligt, helt fel.
Om universitet och högskolor skall erbjuda kurser i Yrkesinriktad svampkännedom och Brödkunskap? Ja, kanske det!
onsdag 29 juni 2011
Det är svårt det där med delat ansvar.
Läser Lena Sommestads blogginlägg:
Hela detta inlägg är skrivet med ett heteronormativt parförhållande i tankarna. Jag vet att det finns många som inte lever i sådana förhållanden, och det är säkert så att det finns diverse problem även i sådana relationer. Jag har dock ingen inblick i, eller erfarenhet av andra samlevnadsformer, och jag överlåter därför åt andra att skriva om dessa. Jag ser dock en framtid där vi antingen hittar ett sätt att lösa de problem jag skissar på nedan, eller där fler kvinnor kommer att välja bort heterosexuella förhållanden till förmån för att leva ensam eller tillsammans med någon klokare (dvs en annan kvinna). Detta kommer i det senare fallet att leda till att fler och fler män tvingas leva ensamma.
Det är svårt det där med att vara familj, att dela på ansvar utan att suddas ut som individ, och framför allt utan att under-/överordna sig varandra.
Lösningen skulle kunna vara den ansvarsbaserade parrelationens upplösande. Lösningen skulle kunna vara att man skaffar ”sina egna” barn. Lösningen skulle kunna vara en slags atomism där man gör sig helt oberoende av alla andra vuxna, och där varje barn har EN vårdnadshavare som ansvarar för det barnet tills det också blir vuxet och kan stå HELT FRI från alla former av relationsbaserade beroenden.
När man jobbar i projekt och med processer (och säkert i alla jobb) så brukar man säga att ”delat ansvar är inget ansvar”. Jag tror att detta är en riktig iakttagelse i många sammanhang. Delar man ansvar så kommer det att innebära att saker hamnar mellan stolarna och inte alls görs, eller att några hela tiden duckar för ansvaret eftersom de vet/tror att andra kommer att ta det. I tydligt hierarkiska organisationer blir detta extra tydligt, någon är hela tiden ansvarig. Man delegerar nedåt och eskalerar uppåt, hela tiden i syfte att flytta och tydligt placera ansvaret hos en person.
I en familj fungerar det tvärtom. Här har man delat ansvar om det i särklass viktigaste som finns, barnen. Man har även ett delat ansvar för lite mindre, men dock, viktiga saker som tvätt, bilar, städning, huslån och trädgård. Här förväntas man lyckas med det som den samlade managementlitteraturen dömer ut som omöjligt, man förväntas dela på ansvaret.
Jag tror att många relationer närmar sig detta problem genom att försöka dela på arbetet. Man försöker först hitta en kompromiss gällande hur mycket arbete som behöver läggas ner, och sedan försöker man hitta modeller för att dela någorlunda lika på detta arbete. Båda dessa moment innebär stora praktiska svårigheter, men det är i teorin ganska enkelt.
Men att dela på arbetet är bara att komma halva vägen. Den stora utmaningen är det delade ansvaret. Det som egentligen inte går att dela måste på något sätt fördelas, och gärna då på ett sådant sätt att det tynger båda parter ungefär lika mycket.
Det handlar om att fördela projektledaransvaret vad gäller rätt utrustning för dagis/skola, barnens kläder och fritidsutrustning, hushållets mathållning och inköpsplanering, logistikplanering för veckans aktiviteter, social planering (släkt och vänners födelsedagar/högtidsdagar med kalas och presentplanering, middagar/fikaträffar med kompisar, barnens lek med kompisar, och barnvaktsplanering), semesterplanering, läkar-/tandläkar-/BVC-besök och allt annat som hör barnfamiljen till. Även här måste första steget vara att komma överens om vad som måste planeras och ansvaras för, och sedan måste man på något sätt få en balans i hur detta överenskomna ansvar skall fördelas.
Även att försörja familjen är ett ansvar som måste tas, och det är viktigt att någon jobbar och drar hem pengar till alla ansvar som man måste eller vill ta. Men jag tror kanske att detta argument ibland används av män för att ta sig ur ansvaret för hemmet.
Problemet med ansvar är att det inte är fördelat om den som skall ta det inte gör det på ett sådant sätt att den andre helt kan släppa taget om det. Här är det självklart upp till båda parter att fullt ut ta ansvar respektive att släppa det, men det är inte alltid så lätt. En syssla kan man påminna om och tjata om och det är ändå en viss lättnad att någon annan gör den. Ansvar kan man inte påminna någon om att ta utan att faktiskt ha tagit det själv, och däri ligger förbannelsen. Det är detta som gör att ansvar inte kan delas, möjligtvis fördelas.
Till detta kommer den problematik som följer efter det att man tagit sig igenom vardagspusslet i vardagen. Många har då fördelat framtida potential att skaffa inkomster mycket ojämnt. Pensionspoäng, andra pensionsbesparingar, löneutveckling och investering i karriär har fördelats i relationen på ett sådant sätt att den ena parten (ofta mannen) står ganska väl rustad i händelse av en separation, och den andra parten låses in i förhållandet eftersom hen (oftast hon) inte har råd att bli ensam.
Jag tror inte på atomismen som lösning. Jag tror att vi skall försöka fortsätta att uppfostra och ansvara för våra barn tillsammans så långt det är möjligt. Men jag tror att vi behöver nya verktyg för att göra det. Vi behöver hitta vägar och söka metoder som gör att familjen inte blir en kvinnofälla som kvinnan tillsynes självmant stänger in sig i och som hon sedan på grund av ekonomiska faktorer inte kan välja att lämna.
Den största delen av detta problem är privat och måste till syvende og sidst lösas i varje relation. Men jag tror att politiken också har en roll att spela här. Det handlar om att skapa möjligheter för en modernare relation genom regler och attityder på arbetsmarknaden. Det handlar om att skapa möjligheter och att även till viss del ”framtvinga” modernare relationer i hemmen.
Vissa åtgärder kan vara ett sätt att hjälpa fram ett delat ansvarstagande. Jag tror att en delad föräldraförsäkring är en reform man stegvis bör införa. Jag tror att en generös kommunal familjerådgivning kan vara till stor hjälp.
Andra åtgärder kan lindra effekterna av snedfördelningen så länge denna består. Jag tycker att det skall vara obligatoriskt (eller åtminstone utgångsläget) för makar att dela på pensionspoäng. Jag tycker att pensionsförsäkringar på ett tydligare sätt skall ingå i bodelningar. Jag tycker att man skall titta på ett sätt att vid en bodelning värdera den investering i karriär och löneutveckling som man tillåtits göra på den andra makens ”bekostnad” vid ett snett uttag av föräldradagar och deltidsarbete.
*** VARNING! PRIVAT! ***
Är jag själv då ett föredöme i detta? Har jag lyckats mantla rollen som den moderne mannen som tar halva ansvaret och utför hälften av de överenskomna sysslorna rörande hem och barn? Skulle min relation kunna vara en mall att studera för den som vill se hur ett jämställt förhållande skulle kunna fungera?
Med risk för att bli lite väl privat så är svaret nej. Det händer att jag duckar för ansvaret eftersom jag vet att min fru kommer att ta det. Jag gör inte det för att vara elak, men jag gör det lika fullt, och jag bidrar därmed till en patriarkal struktur som jag säger mig vilja upphäva. Vad detta kan bero på och vad jag skall göra åt det får jag diskutera med min fru och det lämpar sig inte för denna blogg, men det tjänar till att belysa hur stort problemet är.
Jag tror dock att varje man har ett stort ansvar att försöka att varje dag ta ett litet steg mot ett jämställdare samhälle på vardagspusslets område. Det handlar inte om att fördela skuld och skam, det handlar inte om att män kollektivt skall rulla sig i tjära och fjädrar. Det handlar om att försöka underlätta vardagen för de kvinnor vi säger oss älska, och det handlar om att skapa ett bättre samhälle för våra döttrar att växa upp i.
Men framför allt tror jag att det handla om att vi måste bli bättre på detta om vi inte skall framleva våra liv i ensamhet. Jag tror att vi män i min generation i stora delar kan klara sig på svallvågorna av tusentals år av patriarkala äktenskapstraditioner, men för våra söner och son-/dottersöner tror jag att det kan bli svårare. Att inte välja jämställdhet är på sikt att välja ensamheten.
Kvinnor ”behöver” inte män längre. Kan vi inte skärpa till oss så får vi stå där. Det är ingen som tvingar oss att bli jämställda och att ta ansvar, men det är på sikt heller ingen som tvingar en modern kvinna att stå ut med att ta hand om hem, barn och man.
”Det är viktigt att vi som kvinnor lär oss att tillvarata våra intressen, men det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli. Det är dags att skaka om i en jämställdhetsdebatt, där kvinnors ”val” att vara hemma och jobba deltid ständigt tas gör givna.”Läser Elin Grelson i ETC:
”Jag tänker på vilken tradition jag placerar mig själv i, när jag står i Norrlandssommaren och säger ja till den jag älskar. Ett heteromonogamt, patriarkalt sätt att ordna relationer, en förväntan om kärnfamilj och trohet. Jag tänker på vad som händer med mig när jag både juridiskt, religiöst och samhällsmässigt ingår i ett tätt band med en annan människa. Jag vill inte suddas ut för kärleks skull. Men trots att sambeskattning slopats och äktenskapet är en betydligt friare institution idag än förr, bildar äktenskapet en enhet mellan två människor. På gott, men också ont.”
Hela detta inlägg är skrivet med ett heteronormativt parförhållande i tankarna. Jag vet att det finns många som inte lever i sådana förhållanden, och det är säkert så att det finns diverse problem även i sådana relationer. Jag har dock ingen inblick i, eller erfarenhet av andra samlevnadsformer, och jag överlåter därför åt andra att skriva om dessa. Jag ser dock en framtid där vi antingen hittar ett sätt att lösa de problem jag skissar på nedan, eller där fler kvinnor kommer att välja bort heterosexuella förhållanden till förmån för att leva ensam eller tillsammans med någon klokare (dvs en annan kvinna). Detta kommer i det senare fallet att leda till att fler och fler män tvingas leva ensamma.
Det är svårt det där med att vara familj, att dela på ansvar utan att suddas ut som individ, och framför allt utan att under-/överordna sig varandra.
Lösningen skulle kunna vara den ansvarsbaserade parrelationens upplösande. Lösningen skulle kunna vara att man skaffar ”sina egna” barn. Lösningen skulle kunna vara en slags atomism där man gör sig helt oberoende av alla andra vuxna, och där varje barn har EN vårdnadshavare som ansvarar för det barnet tills det också blir vuxet och kan stå HELT FRI från alla former av relationsbaserade beroenden.
När man jobbar i projekt och med processer (och säkert i alla jobb) så brukar man säga att ”delat ansvar är inget ansvar”. Jag tror att detta är en riktig iakttagelse i många sammanhang. Delar man ansvar så kommer det att innebära att saker hamnar mellan stolarna och inte alls görs, eller att några hela tiden duckar för ansvaret eftersom de vet/tror att andra kommer att ta det. I tydligt hierarkiska organisationer blir detta extra tydligt, någon är hela tiden ansvarig. Man delegerar nedåt och eskalerar uppåt, hela tiden i syfte att flytta och tydligt placera ansvaret hos en person.
I en familj fungerar det tvärtom. Här har man delat ansvar om det i särklass viktigaste som finns, barnen. Man har även ett delat ansvar för lite mindre, men dock, viktiga saker som tvätt, bilar, städning, huslån och trädgård. Här förväntas man lyckas med det som den samlade managementlitteraturen dömer ut som omöjligt, man förväntas dela på ansvaret.
Jag tror att många relationer närmar sig detta problem genom att försöka dela på arbetet. Man försöker först hitta en kompromiss gällande hur mycket arbete som behöver läggas ner, och sedan försöker man hitta modeller för att dela någorlunda lika på detta arbete. Båda dessa moment innebär stora praktiska svårigheter, men det är i teorin ganska enkelt.
Men att dela på arbetet är bara att komma halva vägen. Den stora utmaningen är det delade ansvaret. Det som egentligen inte går att dela måste på något sätt fördelas, och gärna då på ett sådant sätt att det tynger båda parter ungefär lika mycket.
Det handlar om att fördela projektledaransvaret vad gäller rätt utrustning för dagis/skola, barnens kläder och fritidsutrustning, hushållets mathållning och inköpsplanering, logistikplanering för veckans aktiviteter, social planering (släkt och vänners födelsedagar/högtidsdagar med kalas och presentplanering, middagar/fikaträffar med kompisar, barnens lek med kompisar, och barnvaktsplanering), semesterplanering, läkar-/tandläkar-/BVC-besök och allt annat som hör barnfamiljen till. Även här måste första steget vara att komma överens om vad som måste planeras och ansvaras för, och sedan måste man på något sätt få en balans i hur detta överenskomna ansvar skall fördelas.
Även att försörja familjen är ett ansvar som måste tas, och det är viktigt att någon jobbar och drar hem pengar till alla ansvar som man måste eller vill ta. Men jag tror kanske att detta argument ibland används av män för att ta sig ur ansvaret för hemmet.
Problemet med ansvar är att det inte är fördelat om den som skall ta det inte gör det på ett sådant sätt att den andre helt kan släppa taget om det. Här är det självklart upp till båda parter att fullt ut ta ansvar respektive att släppa det, men det är inte alltid så lätt. En syssla kan man påminna om och tjata om och det är ändå en viss lättnad att någon annan gör den. Ansvar kan man inte påminna någon om att ta utan att faktiskt ha tagit det själv, och däri ligger förbannelsen. Det är detta som gör att ansvar inte kan delas, möjligtvis fördelas.
Till detta kommer den problematik som följer efter det att man tagit sig igenom vardagspusslet i vardagen. Många har då fördelat framtida potential att skaffa inkomster mycket ojämnt. Pensionspoäng, andra pensionsbesparingar, löneutveckling och investering i karriär har fördelats i relationen på ett sådant sätt att den ena parten (ofta mannen) står ganska väl rustad i händelse av en separation, och den andra parten låses in i förhållandet eftersom hen (oftast hon) inte har råd att bli ensam.
Jag tror inte på atomismen som lösning. Jag tror att vi skall försöka fortsätta att uppfostra och ansvara för våra barn tillsammans så långt det är möjligt. Men jag tror att vi behöver nya verktyg för att göra det. Vi behöver hitta vägar och söka metoder som gör att familjen inte blir en kvinnofälla som kvinnan tillsynes självmant stänger in sig i och som hon sedan på grund av ekonomiska faktorer inte kan välja att lämna.
Den största delen av detta problem är privat och måste till syvende og sidst lösas i varje relation. Men jag tror att politiken också har en roll att spela här. Det handlar om att skapa möjligheter för en modernare relation genom regler och attityder på arbetsmarknaden. Det handlar om att skapa möjligheter och att även till viss del ”framtvinga” modernare relationer i hemmen.
Vissa åtgärder kan vara ett sätt att hjälpa fram ett delat ansvarstagande. Jag tror att en delad föräldraförsäkring är en reform man stegvis bör införa. Jag tror att en generös kommunal familjerådgivning kan vara till stor hjälp.
Andra åtgärder kan lindra effekterna av snedfördelningen så länge denna består. Jag tycker att det skall vara obligatoriskt (eller åtminstone utgångsläget) för makar att dela på pensionspoäng. Jag tycker att pensionsförsäkringar på ett tydligare sätt skall ingå i bodelningar. Jag tycker att man skall titta på ett sätt att vid en bodelning värdera den investering i karriär och löneutveckling som man tillåtits göra på den andra makens ”bekostnad” vid ett snett uttag av föräldradagar och deltidsarbete.
*** VARNING! PRIVAT! ***
Är jag själv då ett föredöme i detta? Har jag lyckats mantla rollen som den moderne mannen som tar halva ansvaret och utför hälften av de överenskomna sysslorna rörande hem och barn? Skulle min relation kunna vara en mall att studera för den som vill se hur ett jämställt förhållande skulle kunna fungera?
Med risk för att bli lite väl privat så är svaret nej. Det händer att jag duckar för ansvaret eftersom jag vet att min fru kommer att ta det. Jag gör inte det för att vara elak, men jag gör det lika fullt, och jag bidrar därmed till en patriarkal struktur som jag säger mig vilja upphäva. Vad detta kan bero på och vad jag skall göra åt det får jag diskutera med min fru och det lämpar sig inte för denna blogg, men det tjänar till att belysa hur stort problemet är.
Jag tror dock att varje man har ett stort ansvar att försöka att varje dag ta ett litet steg mot ett jämställdare samhälle på vardagspusslets område. Det handlar inte om att fördela skuld och skam, det handlar inte om att män kollektivt skall rulla sig i tjära och fjädrar. Det handlar om att försöka underlätta vardagen för de kvinnor vi säger oss älska, och det handlar om att skapa ett bättre samhälle för våra döttrar att växa upp i.
Men framför allt tror jag att det handla om att vi måste bli bättre på detta om vi inte skall framleva våra liv i ensamhet. Jag tror att vi män i min generation i stora delar kan klara sig på svallvågorna av tusentals år av patriarkala äktenskapstraditioner, men för våra söner och son-/dottersöner tror jag att det kan bli svårare. Att inte välja jämställdhet är på sikt att välja ensamheten.
Kvinnor ”behöver” inte män längre. Kan vi inte skärpa till oss så får vi stå där. Det är ingen som tvingar oss att bli jämställda och att ta ansvar, men det är på sikt heller ingen som tvingar en modern kvinna att stå ut med att ta hand om hem, barn och man.
lördag 18 juni 2011
Ingen mer Maud
Jag blir fortfarande arg och förtvivlad när människor säger elaka saker om Olof Palme. Man får gärna tycka olika saker om hans politiska gärning och om hans åsikter, men när man går till angrepp på Palme som person då blir jag känslomässigt påverkad på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Detta gäller främst när uttalanden kommer från personer som inte är socialdemokrater. Det är lite som att man efter det att man inte längre är partiledare skulle vara fredad på något sätt.
Nu är det naturligtvis inte samma sak att avgå som att bli mördad. Att jag går igång känslomässigt när man talar illa om Palme och, om det någon gång händer, Anna Lind har säkert delvis en förklaring i sättet de försvann från det politiska samtalet på. Jag tror att om en borgerlig profilpolitiker blivit mördad så hade jag varit extra försiktig att postumt kritisera den personen.
Men, ovanstående gäller till viss del också avgående politiker. Jag tyckte att det var trevligt och klädsamt att man försökte hålla en artig ton när Mona Sahlin avgick. Jag tyckte om att de borgerliga partiledarna försökte krysta fram några uppskattande ord till en politiker om vilken de antagligen dagen innan haft allt annat än positiva saker att säga.
Att kritisera avgående partiledare är på något sätt inte okej, och framför allt inte för dennes politiska meningsmotståndare. Detta gäller i synnerhet om man har saker att säga om politikern som person, om hans röst, om hans sätt att tala, om hans analytiska förmåga eller vad det vara månde. Jag skulle inte idag säga negativa saker om Bo Lundgren som person (nu tyckte inte jag speciellt illa om Bo Lundgren, han verkar vara en trevlig och balanserad person när han inte bestämmer över skattetrycket). Det är vatten under bron, och vad jag tyckte om honom är inte längre relevant (om jag inte skulle skriva något som berör Riksgälden, men det gör jag sällan).
Men, att då kommentera Maud Olofsson… Jag får helt enkelt avstå och lugnt konstatera att risken för adrenalinöverslag varje gång man sätter på nyheterna kommer att minska i framtiden, och det känns bra.
***
Johan Westerholm gör en recension av det som sades på presskonferensen.
Peter Högberg gör en framåtblick mot vad som kommer att hända med Centerpartiet.
Läs även andra bloggares åsikter om Maud och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.
Nu är det naturligtvis inte samma sak att avgå som att bli mördad. Att jag går igång känslomässigt när man talar illa om Palme och, om det någon gång händer, Anna Lind har säkert delvis en förklaring i sättet de försvann från det politiska samtalet på. Jag tror att om en borgerlig profilpolitiker blivit mördad så hade jag varit extra försiktig att postumt kritisera den personen.
Men, ovanstående gäller till viss del också avgående politiker. Jag tyckte att det var trevligt och klädsamt att man försökte hålla en artig ton när Mona Sahlin avgick. Jag tyckte om att de borgerliga partiledarna försökte krysta fram några uppskattande ord till en politiker om vilken de antagligen dagen innan haft allt annat än positiva saker att säga.
Att kritisera avgående partiledare är på något sätt inte okej, och framför allt inte för dennes politiska meningsmotståndare. Detta gäller i synnerhet om man har saker att säga om politikern som person, om hans röst, om hans sätt att tala, om hans analytiska förmåga eller vad det vara månde. Jag skulle inte idag säga negativa saker om Bo Lundgren som person (nu tyckte inte jag speciellt illa om Bo Lundgren, han verkar vara en trevlig och balanserad person när han inte bestämmer över skattetrycket). Det är vatten under bron, och vad jag tyckte om honom är inte längre relevant (om jag inte skulle skriva något som berör Riksgälden, men det gör jag sällan).
Men, att då kommentera Maud Olofsson… Jag får helt enkelt avstå och lugnt konstatera att risken för adrenalinöverslag varje gång man sätter på nyheterna kommer att minska i framtiden, och det känns bra.
***
Johan Westerholm gör en recension av det som sades på presskonferensen.
Peter Högberg gör en framåtblick mot vad som kommer att hända med Centerpartiet.
Läs även andra bloggares åsikter om Maud och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.
torsdag 9 juni 2011
Går det att ha synpunkter på Görans löneupplägg?
Hur skall man ställa sig till att Sveriges förre statsminister, Göran Persson, sätter undan alla pengar han tjänar i ett bolag och inte tar ut ett öre i lön?
För den som inte hänger med i teknikaliteterna nedan (och det kan ju vara lite snårigt) så kan man sammanfatta det hela med att Göran Persson låter bli att ta ut pengar han tjänat in som lön i syfte att slippa få sin inkomstgaranti reglerad. Han kringgår på det sättet principen bakom inkomstgarantin som är att man skall få pengar om man inte kan tjäna några själv. Göran kan tjäna pengar, mycket pengar, och han skulle därför inte vara berättigad till någon (eller i vart fall en mycket liten) inkomstgaranti.
Det Göran gör är inte olagligt. Han agerar säkert helt i linje med de regler som finns. Men han agerar tydligt mot de intentioner som ligger bakom tanken på en inkomstgaranti.
Jag tillhör de som med emfas hävdar moderaters rätt att utnyttja offentligt finansierad verksamhet även om de drivit frågan om privatisering. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att utnyttja RUT-avdraget och att inte vägra ta del av jobbskatteavdraget. Man måste ha rätt att dra nytta av de regler som finns, även om man var emot dess införande. Undantaget gäller om man anfört moraliska argument.
Jag tycker alltså att även socialdemokrater har all rätt att tjäna mycket pengar. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att använda sig av de regler som finns för fåmansbolag. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att äga bostadsrätter och sitta i friskolestyrelser också.
Men, som skattebetalare tycker jag att det är tveksamt om före detta politiker skall få pengar från en inkomstgaranti trots att de faktiskt har förmåga att tjäna pengar själva (och mycket pengar dessutom i Görans fall). Att komma runt regelverket genom att spara pengarna i ett bolag man själv äger känns lite enkelt.
Jag tycker att man skulle se över systemet med inkomstgaranti. Dels skulle denna bara betalas ut under en ganska kort period (något eller några år) och dels skulle den på något sätt kvittas även mot tydligt arbetsinsatsbaserad värdeökning i bolag man själv kontrollerar. Exakt hur reglerna skall utformas vet jag inte, men det känns inte OK att det är så enkelt att komma runt reglerna som det är idag.
Men även givet att reglerna ser ut som det gör så tycker jag att det är ett tveksamt beteende att göra som Göran (och säkert många andra fd ministrar och riksdagsmän) gör. Ibland är det så uppenbart att reglerna inte är tänkta att utnyttjas på ett visst sätt att det faktiskt kan vara snyggt att låta bli. Göran är inte längre förtroendevald, och han struntar säkert blankt i vad jag tycker, men hans beteende skadar (omän i ganska begränsad omfattning) faktiskt det parti som givit honom möjligheten att tjäna de där pengarna.
Så, för att svara på rubrikens fråga; Jo jag tycker att man kan ha synpunkter på Görans trixande och fixande. Det är säkert helt lagligt och i enlighet med gällande regelverk, men det ser illa ut och det skvätter nog lite granna på det parti han har att tacka för sin situation.
*** Teknikaliteter ***
Som före detta statsminister har Göran Persson en inkomstgaranti. Detta innebär att han får en viss summa pengar varje månad. Om Göran Persson lyckas skaffa ett arbete så att han tjänar pengar själv så sänks denna inkomstgaranti med 65% av det intjänade beloppet.
Nu har Göran Persson en mycket hög intjäningsförmåga. Han drog enligt E24 in 2,8 miljoner förra året, och han hade kostnader på hundra tusen.
Andra företagare hade i det läget tagit ut dessa pengar i lön och utdelning. Har man så stora intäkter löpande kan man med hjälp av de s.k. 3:12 reglerna ta ut 135 tusen i månaden (1,63 miljoner om åter) i lön och ca 405 tusen i aktieutdelning (med bara 20% kapitalskatt). Man skulle då ”i handen” efter skatt och annat få ungefär 1,16 miljoner kronor per år.
Detta kan tyckas vara en extremt god inkomst. Men för Göran Persson blir det inte riktigt samma effekt. Han skulle nämligen få sin inkomstgaranti nedräknad med 65% av den lön han skulle tagit ut. Hans inkomstgaranti skulle alltså minskats med drygt 88 tusen kronor i månaden (om han nu har så hög inkomstgaranti). Göran Perssons nettoeffekt skulle då bli att han fått 604 tusen mer i handen för att han jobbat än om han inte jobbat. Fortfarande en mycket god ersättning (motsvarar en ”vanlig lön” på nästan 100 tusen i månaden!!).
Men… för att slippa att få sin inkomstgaranti sänkt så utnyttjar Göran Persson istället möjligheten att låta de pengar han drar in stå kvar i aktiebolaget. Han får då skatta bolagsskatt på pengarna, men han kan på det sättet vänta med att ta ut dem som lön tills efter det att han inte längre har någon inkomstgaranti som sänks.
Håller han på några år kan han dessutom utnyttja en regel i 3:12-reglerna som säger att man aldrig kan bli beskattad för mer än 100 inkomstbasbelopp i inkomstslaget tjänst vid en försäljning. Göran skulle alltså kunna hålla på att samla på hög i sitt bolag i några år och sedan sälja bolaget (som då är värt ungefär de pengar som ligger på hög där) och skatta dryga 5 miljoner som lön och resterande som inkomstslaget kapital till 20% skatt. Han kan under tiden försörja sig på pengar han får från inkomstgarantin, en ersättning han skall få för att han inte själv kan tjäna pengar.
För den som inte hänger med i teknikaliteterna nedan (och det kan ju vara lite snårigt) så kan man sammanfatta det hela med att Göran Persson låter bli att ta ut pengar han tjänat in som lön i syfte att slippa få sin inkomstgaranti reglerad. Han kringgår på det sättet principen bakom inkomstgarantin som är att man skall få pengar om man inte kan tjäna några själv. Göran kan tjäna pengar, mycket pengar, och han skulle därför inte vara berättigad till någon (eller i vart fall en mycket liten) inkomstgaranti.
Det Göran gör är inte olagligt. Han agerar säkert helt i linje med de regler som finns. Men han agerar tydligt mot de intentioner som ligger bakom tanken på en inkomstgaranti.
Jag tillhör de som med emfas hävdar moderaters rätt att utnyttja offentligt finansierad verksamhet även om de drivit frågan om privatisering. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att utnyttja RUT-avdraget och att inte vägra ta del av jobbskatteavdraget. Man måste ha rätt att dra nytta av de regler som finns, även om man var emot dess införande. Undantaget gäller om man anfört moraliska argument.
Jag tycker alltså att även socialdemokrater har all rätt att tjäna mycket pengar. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att använda sig av de regler som finns för fåmansbolag. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att äga bostadsrätter och sitta i friskolestyrelser också.
Men, som skattebetalare tycker jag att det är tveksamt om före detta politiker skall få pengar från en inkomstgaranti trots att de faktiskt har förmåga att tjäna pengar själva (och mycket pengar dessutom i Görans fall). Att komma runt regelverket genom att spara pengarna i ett bolag man själv äger känns lite enkelt.
Jag tycker att man skulle se över systemet med inkomstgaranti. Dels skulle denna bara betalas ut under en ganska kort period (något eller några år) och dels skulle den på något sätt kvittas även mot tydligt arbetsinsatsbaserad värdeökning i bolag man själv kontrollerar. Exakt hur reglerna skall utformas vet jag inte, men det känns inte OK att det är så enkelt att komma runt reglerna som det är idag.
Men även givet att reglerna ser ut som det gör så tycker jag att det är ett tveksamt beteende att göra som Göran (och säkert många andra fd ministrar och riksdagsmän) gör. Ibland är det så uppenbart att reglerna inte är tänkta att utnyttjas på ett visst sätt att det faktiskt kan vara snyggt att låta bli. Göran är inte längre förtroendevald, och han struntar säkert blankt i vad jag tycker, men hans beteende skadar (omän i ganska begränsad omfattning) faktiskt det parti som givit honom möjligheten att tjäna de där pengarna.
Så, för att svara på rubrikens fråga; Jo jag tycker att man kan ha synpunkter på Görans trixande och fixande. Det är säkert helt lagligt och i enlighet med gällande regelverk, men det ser illa ut och det skvätter nog lite granna på det parti han har att tacka för sin situation.
*** Teknikaliteter ***
Som före detta statsminister har Göran Persson en inkomstgaranti. Detta innebär att han får en viss summa pengar varje månad. Om Göran Persson lyckas skaffa ett arbete så att han tjänar pengar själv så sänks denna inkomstgaranti med 65% av det intjänade beloppet.
Nu har Göran Persson en mycket hög intjäningsförmåga. Han drog enligt E24 in 2,8 miljoner förra året, och han hade kostnader på hundra tusen.
Andra företagare hade i det läget tagit ut dessa pengar i lön och utdelning. Har man så stora intäkter löpande kan man med hjälp av de s.k. 3:12 reglerna ta ut 135 tusen i månaden (1,63 miljoner om åter) i lön och ca 405 tusen i aktieutdelning (med bara 20% kapitalskatt). Man skulle då ”i handen” efter skatt och annat få ungefär 1,16 miljoner kronor per år.
Detta kan tyckas vara en extremt god inkomst. Men för Göran Persson blir det inte riktigt samma effekt. Han skulle nämligen få sin inkomstgaranti nedräknad med 65% av den lön han skulle tagit ut. Hans inkomstgaranti skulle alltså minskats med drygt 88 tusen kronor i månaden (om han nu har så hög inkomstgaranti). Göran Perssons nettoeffekt skulle då bli att han fått 604 tusen mer i handen för att han jobbat än om han inte jobbat. Fortfarande en mycket god ersättning (motsvarar en ”vanlig lön” på nästan 100 tusen i månaden!!).
Men… för att slippa att få sin inkomstgaranti sänkt så utnyttjar Göran Persson istället möjligheten att låta de pengar han drar in stå kvar i aktiebolaget. Han får då skatta bolagsskatt på pengarna, men han kan på det sättet vänta med att ta ut dem som lön tills efter det att han inte längre har någon inkomstgaranti som sänks.
Håller han på några år kan han dessutom utnyttja en regel i 3:12-reglerna som säger att man aldrig kan bli beskattad för mer än 100 inkomstbasbelopp i inkomstslaget tjänst vid en försäljning. Göran skulle alltså kunna hålla på att samla på hög i sitt bolag i några år och sedan sälja bolaget (som då är värt ungefär de pengar som ligger på hög där) och skatta dryga 5 miljoner som lön och resterande som inkomstslaget kapital till 20% skatt. Han kan under tiden försörja sig på pengar han får från inkomstgarantin, en ersättning han skall få för att han inte själv kan tjäna pengar.
tisdag 7 juni 2011
Värnskatten, varför då?
Svar på en fråga jag inte fått från Johan Hedin.
Enklast vore ju naturligtvis att svara; För att pengarna behövs i det offentligas skattkista!
Detta är väl i och för sig sant, och det är väl egentligen ett tillräckligt svar.
Men med den motiveringen, varför nöja sig med 5 procent? Varför inte 10 eller 20 procent i värnskatt? Det skulle ju ge ännu mer pengar!
Värnskatten infördes 1995 för att balansera bördorna av den gigantiska sanering som var nödvändig efter den mest misslyckade regeringsperioden någonsin. Eftersom det mesta av budgetsaneringen var besparingar, och eftersom besparingar har en tendens att drabba de som inte tjänar så mycket, så ansåg man att även de som därför annars skulle ”komma undan” saneringens effekter också skulle vara med och bära. Man införde därför ännu en nivå i skatteskalan och de med de allra högsta inkomsterna fick se marginalskatten höjd med fem procentenheter.
Nu är budgetsaneringen sedan länge genomförd, och staten har haft utrymme för både reformer och andra skattesänkningar i flera omgångar. Värnskatten hade alltså kunnat avskaffas, men man har valt att göra annat för pengarna.
De extra fem procentenheterna på den statliga beskattningen drar in mellan fyra och fem miljarder kronor. Detta är naturligtvis mycket pengar, men det är inga pengar den offentliga ekonomin står och faller med.
Jag tror att värnskatten, trots dess tillfälliga karaktär då en infördes, fått vara kvar eftersom den är politiskt svår att ta bort. Varken S eller M vill ta den debatt det skulle innebära att ta bort en skatt som bara drabbar de med de allra högsta inkomsterna.
Jag tror inte att skatten är särskilt skadlig. De som betalar den har råd att göra det, och jag tror inte att de kommer att arbeta varken mindre eller sämre på grund av denna skatt.
Men, samtidigt tror jag att det vore en poäng med att komma tillbaka till en situation där man alltid fick behålla 50 kronor av den sist intjänade 100-lappen. Staten (och resten av det allmänna) skall inte dra in skatt för sakens skull. Skatten skall inte användas som ett sätt att jämna ut inkomstskillnader. De som tjänar bra skall bidra (och det mer än andra eftersom de har råd), men om man har 50% i marginalskatt så bidrar man. (Dessutom är även arbetsgivareavgiften på den delen av lönen som man betalar värnskatt på att betrakta som skatt eftersom man där sedan länge maxat den potentiella ersättningen i alla de försäkringar den är tänkt att vara en premie för.)
Så, jag kan egentligen inte komma med något bra försvar för värnskatten annat än att den bidrar med några miljarder som de som betalar värnskatt har råd att bidra med. Pengarna gör antagligen mer nytta som sänkt skatt för lägre inkomster (jobbskatteavdrag) eller som mer pengar i någon del av transfereringssystemen eller välfärden. Hade jag haft all politisk makt i Sverige hade kanske skatten fått vara kvar, men jag kunde lika gärna tänkt mig att ta bort den på sikt.
Enklast vore ju naturligtvis att svara; För att pengarna behövs i det offentligas skattkista!
Detta är väl i och för sig sant, och det är väl egentligen ett tillräckligt svar.
Men med den motiveringen, varför nöja sig med 5 procent? Varför inte 10 eller 20 procent i värnskatt? Det skulle ju ge ännu mer pengar!
Värnskatten infördes 1995 för att balansera bördorna av den gigantiska sanering som var nödvändig efter den mest misslyckade regeringsperioden någonsin. Eftersom det mesta av budgetsaneringen var besparingar, och eftersom besparingar har en tendens att drabba de som inte tjänar så mycket, så ansåg man att även de som därför annars skulle ”komma undan” saneringens effekter också skulle vara med och bära. Man införde därför ännu en nivå i skatteskalan och de med de allra högsta inkomsterna fick se marginalskatten höjd med fem procentenheter.
Nu är budgetsaneringen sedan länge genomförd, och staten har haft utrymme för både reformer och andra skattesänkningar i flera omgångar. Värnskatten hade alltså kunnat avskaffas, men man har valt att göra annat för pengarna.
De extra fem procentenheterna på den statliga beskattningen drar in mellan fyra och fem miljarder kronor. Detta är naturligtvis mycket pengar, men det är inga pengar den offentliga ekonomin står och faller med.
Jag tror att värnskatten, trots dess tillfälliga karaktär då en infördes, fått vara kvar eftersom den är politiskt svår att ta bort. Varken S eller M vill ta den debatt det skulle innebära att ta bort en skatt som bara drabbar de med de allra högsta inkomsterna.
Jag tror inte att skatten är särskilt skadlig. De som betalar den har råd att göra det, och jag tror inte att de kommer att arbeta varken mindre eller sämre på grund av denna skatt.
Men, samtidigt tror jag att det vore en poäng med att komma tillbaka till en situation där man alltid fick behålla 50 kronor av den sist intjänade 100-lappen. Staten (och resten av det allmänna) skall inte dra in skatt för sakens skull. Skatten skall inte användas som ett sätt att jämna ut inkomstskillnader. De som tjänar bra skall bidra (och det mer än andra eftersom de har råd), men om man har 50% i marginalskatt så bidrar man. (Dessutom är även arbetsgivareavgiften på den delen av lönen som man betalar värnskatt på att betrakta som skatt eftersom man där sedan länge maxat den potentiella ersättningen i alla de försäkringar den är tänkt att vara en premie för.)
Så, jag kan egentligen inte komma med något bra försvar för värnskatten annat än att den bidrar med några miljarder som de som betalar värnskatt har råd att bidra med. Pengarna gör antagligen mer nytta som sänkt skatt för lägre inkomster (jobbskatteavdrag) eller som mer pengar i någon del av transfereringssystemen eller välfärden. Hade jag haft all politisk makt i Sverige hade kanske skatten fått vara kvar, men jag kunde lika gärna tänkt mig att ta bort den på sikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
