Det räcker nu!

Jag tycker inte att det anstår ett demokratiskt land att ha en statschef som ärver sitt ämbete.

Jag tycker att vi i Sverige skall tillsätta en kommission med syfte att föreslå en process som leder till att vi avskaffar monarkin och ersätter den med någonting folket väljer.

Jag tror att kungen varit på tveksamma lokaler med sina polare. Jag tycker att man bör undvika miljöer där det finns risk för att människor utnyttjas, och jag tycker att detta är särskilt viktigt om man är statschef.

Jag hade inget jättestort förtroende för Kungen tidigare, och jag har ungefär lika stort förtroende för honom nu. Hade man röstat fram en kung hade jag inte röstat på honom (men kanske på hans äldsta dotter).

Jag tycker att media skall undersöka Kungen på samma sätt som man undersöker Statsministern, Talmannen, Carola eller Zlatan. Statschefen är en del av den maktapparat media skall bevaka, och det vore tjänstefel att inte rapportera om Kungen gjort något omoraliskt eller olagligt.

Med detta sagt tycker jag att det räcker nu. Kungen är visserligen just kung och statschef, men han är också människa. Om man inte kan komma fram med mer komprometterande fakta än att Kungen umgås med omdömeslösa kompisar och att han ibland besökt moraliskt tveksamma lokaler så tycker jag att vi nu fått veta det. Det ligger inget journalistiskt värde i att berätta samma saker om och om igen. Det är ett smaklöst drev som denna gång drabbat Kungen.

Nu fungerar ett nekande tillsynes som ett helt oemotståndligt köttben för vissa journalister. Om någon nekar så måste de överbevisas, nästan oavsett vad det är de nekar till. Att det sedan kan vara så att Kungen inte har något annat val än att neka det bryr de sig inte om, han har nekat alltså måste allt dras en gång till. Vi har sett det massor av gånger tidigare. Innan man får en pudel så fortsätter man.

Jag tycker att Kungen nu skall lämnas ifred att med sin familj försöka reda ut hur deras relationer skall kunna se ut framgent. Måhända kommer Carl Gustaf att sluta sina dagar som en mycket ensam och bitter man, men det är hans personliga tragedi och inte något skvaller-media (och dit hör en ständigt växande del av media) måste hjälpa till att uppnå.

Jag hoppas att vi efter denna häxjakt kan få en seriös diskussion om vårt statsskick, men i den diskussionen tycker jag inte att ett eller annat besök på suspekta nattklubbar skall ha någon plats. Frågan är alldeles för viktig för det.

Strunta i ändhållplatsten, prata om nästa hållplats.

Och nu är det som om krisen i partiet aldrig funnits, som om vi inte alls förlorat två val i rad, som om vi hade 40% istället för 30% i opinionsundersökningarna, som om vi hade en modern och välsmord partiapparat att luta oss tillbaka på.

Vi har inte tagit åt oss någonting av det inträffade. Ingenting. Det är sorgligt. Inte för att partiet kommer att sjunka tillbaka till ett parti bland andra, partier i sig har inget värde, utanför att det innebär att den ekonomiska politik som våra politiska meningsmotståndare håller sig med nu kommer att få massor av tid på sig att växa sig stark och slå rot. Detta drabbar sjuka, arbetslösa och de som hade behövt en hjälpande hand längs vägen. Detta drabbar tanken på ett samhälle där vi hjälps åt när det behövs. Detta drabbar alltid de som inte kan eller vill lyckas på egen hand.

Visst kommer det att drabba de som blir av med sina ombudsmannajobb, de som inte kommer in i riksdagen och de som inte får bli ministrar. Många av dessa får nu titta över sina halvfärdiga utbildningar eller putsa av sina gamla yrkeskunskaper och ge sig ut på arbetsmarknaden för att i verkligheten få se vad moderat politik innebär.

Dessa partifunktionärer drabbas också, men det är inte dem jag vurmar för. Jag tänker på att det kommer att drabba alla oss som vill låta våra barn växa upp i ett samhälle där inte varenda val (och det blir många val) kan innebära en viktig skillnad, där inte privata försäkringsbolag avgör om man skall få vård efter en olycka och där det inte är mammas plånbok som avgör vilket utbildning man kan få. Det kommer att drabba alla oss som vill kunna gå runt i vår egen stad, i valfri stadsdel, utan att behöva vara rädda för att bli rånade och misshandlade. Vi som vill leva i en stad där alla känner att det är lönt att försöka, där alla känner att de får en rimlig chans att vara med.

Allt detta elände drar vi på oss (och andra) för att vi inte orkar stå emot traditionerna och ”så har vi aldrig gjort förr”-spöket. Allt detta elände drar vi på oss för att vi inte orkar utmana kraften i hur det alltid varit. Allt detta förstör vi för att vi inte orkar skilja mål och metod, för att vi inte orkar se vad som kan göras i dag och vad som måste vänta.

Partiet måste ta sina eviga värderingar om allas lika värde oavsett kapital och möjlighet att skaffa kapital, och använda dessa till att utforma en ny och spetsig politik riktad mot framtiden.

Kan inte LO var med på denna resa så kapa banden till LO. Har vi medlemmar som inte vill vara med på denna resa så låt dem gå och rösta på vänsterpartiet, det gör ingenting, Sverige behöver ett vänsterparti också. Vi måste våga fatta beslut om vad vi vill göra och vad vi inte vill göra. Det vi inte vill göra nu lägger vi i malpåse och så öppnar vi den om tio år och ser vad det då kan vara dags att plocka fram, till dess pratar vi inte om dessa förslag.

Vi måste bli attraktiva för de som vill åka en hållplats åt vårt håll. Det måste finnas massor av mittenväljare som kanske inte vill ha en socialistisk utopi, men som heller inte vill spendera dagarna med att läsa färgglada broschyrer från skolor, elbolag, vårdcentraler, sjukförsäkringsbolag, äldreboenden, förskolor, pensionsförsäkringsbolag, sjukhus etc. och hela tiden ha en gnagande känsla av att bli lurad hur man än vänder sig. Det måste finnas de som röstat blått i de senaste valen men som inte vill att barn skall rangordnas från första dagen på dagis, och som inte vill att vi skall uppfostra barnen till lydiga och okritiska informationskonsumenter redo att utan vidare reflektion vakta fångar i koncentrationsläger om det är det någon auktoritet säger att man skall göra.

Det måste finnas de som röstat på centerpartiet men som inte förstår varför Sverige skall slå av på takten i miljöambitionerna. Det måste finnas de som… jag listan på väljare som röstat borgerligt men som borde kunna attraheras av en tydligt socialdemokratisk politik kan göras hur lång som helst. Men för att locka dessa väljare måste man ha en politik för nästa och nästnästa mandatperiod. Man behöver inte en plan för hur man skulle vilja att allt var om allt var olika. Man behöver inte servera hela sin socialistiska ångest varje gång man öppnar munnen. Man behöver en vision om var vi vill vara om tio år, och viktigare man behöver en karta över hur man kommer dit.

Tydlighet innebär också att man på raka frågor kan ge raka svar om vad man inte tänker göra. Detta gäller både åt höger och vänster.

”Vi kommer att prioritera en fungerande välfärd framför ytterligare skattesänkningar. Detta innebär att vi under de kommande fyra åren inte ser något utrymme för ytterligare skattesänkningar.”

”Vi kommer inte att politiskt lägga oss i lönebildningen. Detta innebär att vi inte med politiska beslut kommer att motarbeta ökade löneklyftor. Däremot kommer vi att garantera de fackliga organisationernas möjlighet att sköta lönebildningen på rimliga villkor, och vi kommer att föra en skattepolitik som säkerställer att de med höga löner är med och bidrar lite mer än de med låga.”

”Vi kommer att garantera alla ungdomar rätten till en god utbildning. Är det så att detta kommer i konflikt med valfriheten inom skolan så är det valfriheten som får stå åt sidan. Detta innebär att vi kommer att inskränka den fria etableringsrätten för friskolor, och deras rätt att själva välja vilka barn som skall gå i de skolorna.”

Vi måste våga berätta vad vi kommer att prioritera, även när det innebär att vi prioriterar bort annat. Skulle det skrämma bort väljare ”so be it”. Alla kommer ändå inte att rösta på oss, och vi skall inte lura folk att göra det. De som gillar vår politik skall rösta på oss, de som gillar andras politik bättre skall rösta på andra. Det kallas demokrati. Sedan skall vi försöka förklara varför vi gillar vår politik, på ett sådant sätt att de som tidigare inte tyckte om den modifierar sin uppfattning och kanske röstar på oss. Denna opinionsbildning är kanske det viktigaste av allt. Det är detta högern varit så duktiga på under de senaste 30 åren. Lättare när man kan se det som en investering, men det innebär inte att vi får lämna den arenan fri.

Jag tror att vi skall byta fokus från att vara ett parti för LOs medlemmar till att vara ett parti för alla som vill ha ett rimligare samhälle. Alternativt skall vi dela upp oss i ett parti för dogmatiska arbetarepartister och ett för de som vill skapa ett rimligare samhälle för alla löntagare (och välvilliga kapitalister), men det är en nödlösning som jag inte tror vi skall ta till riktigt ännu. Innan vi har haft en hård och öppen debatt i konkreta frågor så vet vi ju inte riktigt hur skiljelinjerna ser ut eller om vi ens har några.

Så, fram för en öppen debatt med fokus på extrem tydlighet. Vi skall våga tala om vad vi vill och vad vi inte vill. Lite som moderaterna fast tvärt om kan man säga. Vi skall ha debatten internt, och vi skall komma till beslut i svåra frågor, kosta vad det kosta vill. När vi vet vad vi vill göra de närmaste tio åren så skall det vi inte vill göra ner i malpåsen märkt ”do not open until 2020”, och det som gömmer sig däri får inte diskuteras i debatter med andra partier (däremot skall det vårdas internt, eftersom vi kommer att behöva en politik om tio år också, och det som inte är görbart idag kanske är helt rätt medicin om tio år).

Sedan går vi ut till väljarna med budskapet om vad som är nästa och nästnästa hållplats. Alla som vill resa med oss den biten är välkomna, även om man inte vill med till ändstation.

En privat religion, vad är det?

Reflektion efter att ha läst Vardagsviktigheter.

Jag är ganska snabb att nicka bifallande när någon säger att man skall ha en sekulär stat och att religion skall vara någonting privat. Men när man tänker efter ett varv till så inser man snart att ingenting är enkelt och allra minst denna fråga. För vad betyder det att staten skall vara sekulär?

Om det betyder att staten inte skall införa sharialagar så är jag med. Men det beror inte huvudsakligen på att dessa bygger på en föreställning om vad en Gud vill eller inte vill, utan på att många av lagarna är sådana som jag inte vill ha, oavsett bevekelsegrund.

I princip är det inte konstigare att driva en fråga politiskt för att man tror att Gud vill en viss sak än att göra det för att man har någon annan värdering som att man tycker om rättvisa eller äganderätt. Jag kan tycka att det är konstigt att grunda en åsikt på Gud. Jag tror inte att det finns någon Gud och om det funnes en Gud förstår jag inte varför vi skall bry oss om vad hon vill om hon inte kan motivera det på något sätt.

Men jag förstår inte hur man kan tycka att det är en rättighet att driva skolor heller, så jag är emot alla förslag som motiveras utifrån förställningar om en sådan rätt också. Detta betyder inte att jag vill ha en stat som har ett grundlagsskydd mot ekonomisk liberalism. Jag vill bara ha rätten att argumentera mot förslag som jag inte tycker om, och jag vill ha rätten att gå på de bakomliggande värderingarna om jag inte omfattar dem.

Jag tror att man skall ha metaregler i staten. Grundlagar som slår fast vissa grundläggande rättigheter och om man så vill värderingar. Vi skall ha metaregler som ger oss rätt att yttra oss, att organisera oss, att vara skyddade till kropp och person, att inte godtyckligt utsättas för bestraffningar eller förlust av egendom och en massa andra saker. Men om man försöker få till metaregler som styr på vilka värderingar eller föreställningar politiska beslut får eller inte får grundas, då är vi illa ute.

Vissa tycker att religion är konstigt och fel, andra tycker att socialism är obegripligt och en tredje grupp förstår inte hur någon kan tala om frivillighet när man ingår avtal. Allt detta är sådant vi skall ha en diskussion om, och sedan skall vi besluta oss om vilka lagar och regler som skall gälla oss alla i god demokratisk ordning.

Man kan hävda att solidaritet eller inte är en värdering som inte kan vara rätt eller fel, medans påstående om en Guds existens skulle kunna ha ett ontologiskt värde (det vill säga Gud finns eller inte och i princip kan man ha rätt eller fel om man påstår det ena eller det andra). Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror att även Guds eventuella existens, och hennes eventuella rätt att styra människornas mellanhavanden, är att likställa med värderingar. Må hända finns det en sanning, men vi kommer aldrig att få veta vilken den är, och skulle vi en dag få reda på den sanningen så får vi ta det då.

Att påstå att religionen skall vara privat, vad betyder det egentligen? Skall religiösa politiker försöka föreställa sig vad det skulle ha haft för åsikter om de inte trott på Gud? Skall man vara diskvalificerad från politiken för att man råkar ha någon form av metafysisk föreställning om världen och alltet? Eller handlar det om att man inte skall få visa andra att man har en tro? Skall man vara tvungen att ha en egen gospelkör i källaren, med fördragna gardiner?

Privat religion är lätt att säga, men det blir lätt till rop på förbud mot saker man inte förstår när man skall konkretisera det. Är man nu rädd för sharialagar så tror jag att det sämsta man kan göra är att stänga dörren för diskussioner med muslimer. Låt folk ha kors om halsen, schalar på huvudet eller satanistiska biblar i vindrutan. Så länge man inte kräver att få göra andra illa i religionens eller kulturens namn så tror jag att öppenhet och försök till förståelse på sikt är det bästa vaccinet mot extremism och fundamentalism.

Kanske kommer en dag religion att vara något som hör det förflutna till, kanske inte. Men så länge som det finns människor som vill (eller inte känner att de kan annat än att) tro att det finns en större verklighet än det vi kan se och mäta, så får vi andra leva med det, på samma sätt som vi får leva med att det finns nyliberaler, konservativa och kommunister. Det finns många konstiga föreställningar om världen. Det finns till och med de som inte tycker om fotboll har jag hört!

Med detta inte sagt att jag inte med glädje kommer att diskutera teologi om någon inbjuder till en sådan diskussion, och jag kommer då att fortsätta undersöka och ifrågasätta vad det egentligen betyder att tro på Gud, och jag kommer till och med att fortsätta hävda att det inte finns någon. Man behöver inte hålla med alla, och inte ens förstå dem. Men man måste leva med att folk tycker och tror en massa saker, och om då någon väljer att tycka att vi skall vara lite snällare mot varandra så är det väl inte det västa som har hänt?

Att vilja men inte nödvändigtvis säga

Man skall inte vara för försiktig, men hade det inte känts bättre om förmögenhetsskattediskussionen hade fått stanna på det socialdemokratiska ritbordet, om ens där?

Det fanns de med mycket små förmögenheter som faktiskt tvekade att rösta på oss i förra valet på grund av våra grumliga formuleringar om en skatt vi kanske skulle snickra ihop någon gång. Eftersom vi inte kunde precisera vilken typ av skatt det var som avsågs så spred sig oron bland de som sparat ihop någon eller några miljoner och som aldrig skulle kommit i fråga för skatten. Helt i onödan skapade vi bilden av ett parti som vill klämma åt de som fått lite över.

Visst, det finns de som behöver pengarna bättre än 40-talister med amorterade villor, och med de pengar som de ärvt efter från sina föräldrars lika amorterade villor på banken. Men vi har inte en politik som i närtid (eller någonsin) syftar till att jämna ut alla ekonomiska ojämlikheter, även om pengar skulle kunna göra mycket mer nytta både här och där.

Som jag skrivit tidigare, om vi inte har konkreta förslag som vi vill genomföra under de närmsta tio åren, oroa inte väljarkåren med att prata om vad vi hade gjort om inte om hade varit. Det fyller ingen funktion annat än att trösta det vänstersamvete som vi som ändå kommer att rösta på S bär på lite till mans.

Skall vi ha en förmögenhetsskatt (och jag är mycket tveksam) så utforma förslaget först och för fram det sedan. Tills det finns ett konkret förslag, svara ”Nej, vi har inga sådana förslag för närvarande” på frågor om vi vill införa en sådan skatt.

Vi upplevs som ett avundsjukt parti. Delvis beror detta på att vi är ett avundsjukt parti, och delvis beror det på att vi är så rädda för att uppfattas som cyniska och onda av våra interna vänsterkritiker. Jag tror att vi måste sluta vara avundsjuka. Vi skall ta pengarna vi behöver för att kunna säkra en god välfärd, lika för alla. Vi skall göra det därför att pengarna behövs, inte för att vi inte unnar de som har mycket pengar att ha det bra. Förmögenhetsskatten är, tror jag, en skatt som motiveras lika mycket av avundsjuka som av att vi behöver pengarna.

Våra interna vänsterkritiker skall vi ta på stort allvar och vi skall lyssna till vad de har att säga. Detta gäller både de personer vi har i partiet, andra partier och organisationer, och den lilla mini-Marx varje god socialdemokrat har på axeln. Ett pragmatiskt parti kommer alltid att ”tvingas” se verkligheten i vitögat och låta den styra politiken. Men den dagen vi inte tillåter oss att ha hjärtat längre till vänster än vad de faktiska förslag vi lägger i valda församlingar ibland kan antyda, den dagen är vi slut som politisk kraft. Vi måste orka föra en mittenpolitik och att samtidigt drömma om ett mer jämlikt och solidariskt samhälle. Det är jobbigt, men det är helt nödvändigt. Men vissa av dessa vänsterdrömmar måste vi lära oss att tala tyst om så länge vi inte har en plan för hur de skulle kunna omsättas i faktisk politik, och jag är rädd för att det kan dröja mycket länge.

En linje 2 för Kungahuset!

Jag vill också avveckla monarkin, men med förnuft.

Kung Carl XVI Gustaf är inget demokratiskt problem. Hans dotter, kronprinsessan Victoria, verkar av allt att döma att vara det i ännu mindre grad. Faktum är att jag nog skulle röstat på henne om vi valde regent i Sverige. Men det gör vi inte, och då spelar det ingen roll hur harmlösa eller trevliga kungafamiljens medlemmar är eller tycks vara. Monarkin är en rest från ett samhälle som med rätta förpassats till historien, och det är dags att låta monarkin gå samma väg.

Det är inte bråttom med detta. Det brinner ingenstans. Men just därför vore det på sin plats att i lugn och ro tillsätta en bred parlamentarisk utredning med uppgift att lägga ett föreslag på hur utfasningen av monarkin skulle kunna gå till. Låt Carl XVI Gustaf få dö som Sveriges sista kung (och det skall väl förhoppningsvis dröja ett tag), och låt Victoria och Daniel få leva sina liv skiljda från den svenska staten.

Kanske skulle man kunna tänka sig ett näringslivsfinansierat kungahus? Utan kopplingar till det offentliga Sverige, men med rätten att kalla sig just kungahus. Något av den enorma förmögenhet som kungahuset genom historien tillskansat sig skulle de få behålla, möjligen i utbyte mot ett löfte att förvalta och öppethålla de egendomar som får räknas till vårt historiska kulturarv.

Men vad skall vi ha istället då? Jag vet inte, men det får väl bli någon form av president av mer formellt slag. Ingen direkt makt kopplat till detta ämbete, en vald representant för landet som kan överta talmannens roll vid regeringsbildande och som får ceremoniella uppgifter vid riksdagens högtider och vid statsbesök. I allt väsentligt skall Statsministern allt jämt vara den mäktigaste personen i riket, och han skall allt jämt svara inför riksdagen och därmed folket.

Ta chansen att avveckla med förstånd. En linje 2 för kungahuset således!

Det känns inte riktigt bra

Det är möjligt att konkurrens leder till att man skärper sig lite extra, och att kvaliteten per satsad krona på så vis ökar. Det är möjligt att valfrihet är något medborgarna verkligen vill ha. Det är möjligt att man kan bedriva skola på ett så effektivt sätt att det motiverar stora uttag av vinster eller stora pensionsavsättningar till ägarna, utan att detta drabbar eleverna. Jag har svårt att tro det, och jag förstår inte riktigt hur mekanismerna skulle se ut. Men låt gå för att jag kan ha fel.

Under alla omständigheter, och i vilket fall som helst, så får jag ont i magen när min cykelväg till jobbet kantas av stora reklamtavlor som skriker ut hur bra de olika gymnasieskolorna är och hur glada de elever som valt dessa verkar vara. Jag vill inte att mina skattepengar skall användas till ytlig och dyr reklam. Jag vill att mina skattepengar skall användas till att ge våra barn en god utbildning. Alla barn. Överallt.

Bland all gymnasieskolereklam ser jag även reklam för en bilvårdsinrättning. Man kan få en städning av bilen på köpet när man låter polera den. Här ser jag en entreprenör som sett en marknad för en tjänst och som nu kämpar för att kunna få ett företag att blomstra på denna marknad. Man kan tycka att polering av bilar är en onödig tjänst, och man kan tycka illa om reklam över huvud taget. Men jag blir glad när jag tänker på en entreprenör som kämpar och sliter och på det sättet lyckas skaffa en villa i Hjuvik, köpa fina julklappar till sina barn och köra runt i en anständig (eller till och med lite lyxig) bil. Jag blir glad av att tänka på att han kanske kunnat anställa ett par personer så att de får jobb, och att de allesammans nu kan vara med och solidariskt finansiera vår gemensamma välfärd. Detta gör mig glad.

Men tanken på att någon skall hävda rätten att tjäna pengar på att spara på kostnaderna för våra barns utbildning så att de kan ta ut vinst och sätta upp fina reklamtavlor på stan, det får min mage att knyta sig och jag vill bara gråta. Kalla mig bakåtsträvande eller vad ni vill, jag blir ledsen av en skola som verkar tycka det är viktigare med reklam än med skolböcker och lärare.

Se där, en liten måndagsreflektion.

Början till en ny väg framåt?

Minidebatten i rapport i veckan gav en ganska tydlig bild av var skiljelinjen går i svensk politik. Moderaterna vill fortsätta sänka skatterna och samtidigt satsa på forskning, utbildning och infrastruktur. Socialdemokraterna vill använda samma reformutrymme till att förstärka socialförsäkringssystemen och att satsa lite mer på infrastruktur, utbildning och en omställning till ett hållbarare samhälle.

Jag tror mer på den socialdemokratiska linjen. Jag tror att omställningen mot ett hållbart samhälle måste få företräde framför i stort sett alla andra frågor. Jag tror dessutom att denna omställning kan skapa en del jobb, både när vi gör den i Sverige och i form av export när vi lärt oss tekniker som andra senare kommer att behöva då denna omställning kommer att bli nödvändig i hela världen.

Jag tror inte att ytterligare skattesänkningar kommer att leda till så värst många fler jobb. Visst, det är kul att få lite mer pengar i plånboken, men det känns viktigare för mig att sjuka kan försörja sig och att arbetslösa inte skall behöva lämna hus och hem. Att få bukt med barnfattigdomen är viktigare än att medelklassen kan köpa ännu större plattTVapparater.

MEN. Och det är ett stort MEN. Jag röstade på socialdemokraterna 2006 och 2010. Jag kommer att rösta på dem 2014 också om inget oförutsett händer. Jag röstade S i valen 1992, 1994, 1998 och 2002 också. Jag är alltså inte en av de hundratusentals människor vi måste vinna tillbaka. Att jag hellre ser TW än AB som finansminister är alltså ganska ointressant.

Om vi skall vinna valet 2014 så räcker det inte med jublande kongresshallar fyllda av redan frälsta, eller att vi hundväljare sitter hemma och tycker att Tommy Waidelich verkar vara en bra kille. Vi måste hitta ett sätt att förklara vår politik som gör att de som övergav oss i de senaste valen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att det vi sett hittills av socialdemokratisk förnyelse räcker då.

Positiva tecken är att TW sade att AB gjort ett bra jobb under krisen. Detta är en mening vi aldrig hörde tidigare talesman säga, och det är en mindre gnällig ton som jag tror väljarna uppskattar. Vi skall inte glömma att de väljare vi vill skall plocka en S-märkt sedel i nästa val röstade på Anders Borg i det senaste valet. De vill då inte höra att de hade helt fel och att de var dumma. Naturligtvis är det så att hälften (eller någon annan andel) av det en borgerlig regering gör är sådant en S-regering också hade velat eller tvingats göra. All politik är inte partipolitisk, och all partipolitisk politik placerar inte S och M på olika sidor.

En annan positiv signal var en mindre rabiat inställning till RUT-avdrag. Jag tror inte att RUT är ett optimalt sätt vare sig att lösa medelklassens vardagspusslande eller att få ner arbetslösheten, men det är ett försök att hitta en lösning på ett problem som behöver belysas. En ordentlig funderare på skattekilar, svartjobb och vad okvalificerad arbetskraft skall hitta på är på sin plats, och sedan får man se om det mynnar ut i någon form av RUT-avdrag eller någonting annat.

Jag tycker att Waidelich gjorde en strålande debut, och att det han sade gav mersmak, både vad han sa och hur han sa det. Men ännu är vi inte framme vid en politik som vinner val 2014. Vi har långt att gå, och vi har många smärtsamma diskussioner att ta oss igenom internt. Jag tror att många partivänner ser en väg tillbaka till gammal socialdemokratisk politik i framför allt Juholts linjetal, och dessa kamrater kommer antingen att bli mycket besvikna under kommande år, eller så kommer vi att förlora valet 2014 också. Vi vinner inte val med en gammal politik, hur mycket vi redan övertygade än känner oss trygga och hemma i den. Vi vinner val med en ny politik riktad mot framtiden och med svar på dagens problem. Sedan skall denna politik vila på samma gamla socialdemokratiska idéer om faktisk frihet för alla, att alla skall med (inte bara de flesta som Håkan sade), om ett sammanhållet samhälle och allt det fina som fanns med i linjetalet. Samma gamla värderingar men en delvis ny politik, det vinner val.

Läs igenom Johanna Grafs punkter här. Tänk en stund och läs dem sedan igen. Tar vi inte dessa insikter på allvar så förlorar vi nästa val också. Vi måste hitta ett sätt att appellera till de som inte röstade på oss senast, eller så måste vi samarbeta med de som de röstar på, sanningen är nog att vi måste göra lite av båda.

Läs även Johan Westerholm om att vi måste tänka eget kring jobbskatteavdraget, Peter Andersson om debatten i rapport, Peter Högberg om att TW kanske har för bråttom.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.