Reaktion på: http://newsmill.se/artikel/2009/09/10/myrdal-om-kina
Det finns en tendens hos liberala och konservativa debattörer att inte kunna se någonting positivt i någonting som människor gjort tillsammans. Kollektiva eller offentliga lösningar sablas ryggradsmässigt ner utan djupare analys. Detta är lite sorgligt.
Men vänsterns systematiska oförmåga att ta avstånd från vidrigheter som diktaturen med automatik alltid verkar föra med sig är inte en tendens, det verkar snarare vara ett raison-d'être för delar av vänstern. Man kan inte försvara övergrepp och folkmord bara för att de utfördes i folkets namn. Gör man det blir man en medlöpare till brott som inte på något sätt kan anses vara bättre än de Hitler utsatte mänskligheten för.
Visst är tanken på ett folk som reser sig under ett förtryck, och som tillsammans skapar ett folkets paradis på jorden, en vacker tanke. Men man måste orka se förbi det man skulle vilja att Sovjet, Kina, Kampuchea, Nordkorea, Kuba, Östtyskland, etc. etc. hade kunnat vara, och istället se det som dessa kommunistiska experiment faktiskt blev. Om man orkar göra det så tvingas man inse att det i samtliga dessa fall är så att vidrigheterna på intet sätt har gått att motivera med de resultat som uppnåtts.
När man läser det som presterats av denne författare under de senaste dagarna på detta forum så känner man att det vore värdigare för honom att bara sluta skriva, men det får väl vara hans ensak kan jag tänka. Viktigare är som nämnts ovan hur dagens politiker ställer sig till det här skrivna. Det vore befriande om Lars Ohly med flera av hans partikamrater ville stämma in i ett tydligt fördömande av brott mot människors demokratiska rättigheter oavsett vilken ideologi de motiveras av!
fredag 11 september 2009
fredag 4 september 2009
Mer muller ur ledens djup
Det bubblar lite i de socialdemokratiska leden, och det är en bra sak. Själv har jag slutat gå på möten sedan länge, och jag försöker varje dag hindra mig själv från att tänka på hur det vore att sluta identifiera sig som socialdemokrat. Att vara socialdemokrat är dock en rock man inte tar av sig hur som helst. Det finns en känsla av lojalitet med gamla partikamrater och med partiet i sig, med pappas beundran av Olof Palme och med känslan av att vara med i den rörelse som skapat det samhälle man älskar att vara kritisk mot.
Jag tror att det är den våndan som många av oss känner, och det är den som ger sig uttryck ibland annat Rebellas rapport "Socialdemokratin – från EP-valet in i framtiden". (Rebella är för övrigt ett ruskigt bra namn på ett feministiskt nätverk socialdemokrater!)
Jag läser först igenom rapporten lite snabbt, och jag nickar och hummar instämmande. Skönt att någon vågar ta bladet ifrån munnen hinner jag tänka. Men när jag tänker efter så har det bladet tagits från ganska många munnar de senaste åren, och även om det förtjänar att sägas om och om igen så saknar jag beskrivningen av alternativet.
Större delen av Rebellas rapport bygger på intern kritik av partiorganisationen. Den kritiken känner jag igen mig i, och marginalen fylls snabbt av "klokt" och "sant". Partiets organisation får sig en rejäl känga, i stora stycken helt välförtjänt. Men eftersom jag ofta kritiserat Mona för att vara för lite ledare och för mycket lyssnare så kan jag nog ställa mig frågande inför hur detta breddade medlemsinflytande skulle gå till. Man får vara försiktig när man själv vill ha mer inflytande och därför skriker efter medlemsinflytande, för det finns ganska många knäppgökar även i vårt parti vars åsikter jag självklart får finna mig i att höra, men som jag inte vill se omvandlade till partilinje. Skriket efter inflytande för alla döljer ibland, tror jag, egentligen ett skrik efter att just mina åsikter skall bli hörda.
Rebella efterlyser också en ärligare debatt partierna emellan, och man menar att socialdemokratin inte håller måttet här. Om detta håller jag med så att jag vill skrika ut meningar som "många väljare har tröttnat på att partierna talar illa om varandra istället för att berätta om vad de själva vill", eller "…slagorden på partiets valaffischer kom ifrån ingenstans, utan förankring i de egna leden".
Jag är övertygad om att den politiska debatten måste hitta ett klimat där man diskuterar förslag på åtgärder, och motiverar dessa med vad man tycker ideologiskt och vad man tror att de skulle få för effekt. Partierna skall föra en diskussion där målet är att redogöra för sin politik så att väljarna sedan kan göra sitt val mellan väl belysta alternativ. Här tycker jag dessvärre att moderaterna är mycket duktigare än vad socialdemokraterna är. De tror på sin politik, och de tror på att väljarna håller med dem. (Visst finns det en skvätt ulv i fårakläder också, men mindre än vi på andra sidan vill göra gällande.)
Det som känns lite tråkigt är att Rebellas skrift inte går före och visar exempel på hur man kan föreslå åtgärder och motivera dem ideologiskt såväl som verklighetsförankrat. Man förstår att Rebella nog är motståndare till privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar, men något konkret förslag på vad man skulle göra istället vare sig presenteras eller motiveras.
Rebella faller därför lite i den grop de själva pekar på. Nu förstår jag att det är svårt att formulera verklighetsförankrade förslag till hur man skulle kunna göra vården effektivare utan att dela ut den till vinstdrivande aktörer, men det måste väl finnas någon som vågar försöka, annars har vi ju förlorat! Att bara säga "[e]n vinstdrivande verksamhet är inte automatiskt bättre än en som drivs i offentlig regi" är förvisso klokt. Men det väljaren, som inte kommit fram i telefon till sin vårdcentral på tio år, vill veta är nog HUR man skall göra den offentligt drivna vården effektiv, inte att det kanske går.
Den otäcka känsla som blir starkare för var gång jag läser välformulerad och kärleksfull intern kritik mot vår egen politik, utan att det framförs konkreta förslag på vad man skulle göra istället, är att det inte finns något bra alternativ. Tänk om det är så förskräckligt att det inte går att göra offentligt driven vård effektiv nog att konkurrera med vinstdrivande alternativ. Tänk om den enda drivkraft som kan få människor att göra sitt bästa faktiskt är att de får mer betalt. Tänk om sänkta skatter och större klyftor faktiskt leder till att alla får det bättre. Tänk om vi har fel…
Jag vägrar dock tro att det är så. Jag VILL tro på allas lika värde, både vad gäller rätten till vård, utbildning och omsorg, men också en rimlig fördelning av mindre viktiga saker som att kunna åka på utlandssemester, köpa platt-TV eller äta oxfilé. Jag VILL tro på att det är möjligt att föra en politik som både skapar värde OCH som fördelar det rimligt jämt till alla som är med och skapar det. Därför fortsätter jag kasta mig över rapporter som Rebellas, för någon gång kommer någon av dem att innehålla Alternativet, den nya politik som kommer att skapa rättvisa och frihet för människorna under det 21a århundradet!
Och tänk vad mysigt det vore om man själv kunde få vara en del av denna nya insiktsprocess. Synd bara att det är lika tomt i mitt huvud som det verkar vara i andras när det gäller att hitta nästa hundra års socialdemokratiska politik…
Jag tror att det är den våndan som många av oss känner, och det är den som ger sig uttryck ibland annat Rebellas rapport "Socialdemokratin – från EP-valet in i framtiden". (Rebella är för övrigt ett ruskigt bra namn på ett feministiskt nätverk socialdemokrater!)
Jag läser först igenom rapporten lite snabbt, och jag nickar och hummar instämmande. Skönt att någon vågar ta bladet ifrån munnen hinner jag tänka. Men när jag tänker efter så har det bladet tagits från ganska många munnar de senaste åren, och även om det förtjänar att sägas om och om igen så saknar jag beskrivningen av alternativet.
Större delen av Rebellas rapport bygger på intern kritik av partiorganisationen. Den kritiken känner jag igen mig i, och marginalen fylls snabbt av "klokt" och "sant". Partiets organisation får sig en rejäl känga, i stora stycken helt välförtjänt. Men eftersom jag ofta kritiserat Mona för att vara för lite ledare och för mycket lyssnare så kan jag nog ställa mig frågande inför hur detta breddade medlemsinflytande skulle gå till. Man får vara försiktig när man själv vill ha mer inflytande och därför skriker efter medlemsinflytande, för det finns ganska många knäppgökar även i vårt parti vars åsikter jag självklart får finna mig i att höra, men som jag inte vill se omvandlade till partilinje. Skriket efter inflytande för alla döljer ibland, tror jag, egentligen ett skrik efter att just mina åsikter skall bli hörda.
Rebella efterlyser också en ärligare debatt partierna emellan, och man menar att socialdemokratin inte håller måttet här. Om detta håller jag med så att jag vill skrika ut meningar som "många väljare har tröttnat på att partierna talar illa om varandra istället för att berätta om vad de själva vill", eller "…slagorden på partiets valaffischer kom ifrån ingenstans, utan förankring i de egna leden".
Jag är övertygad om att den politiska debatten måste hitta ett klimat där man diskuterar förslag på åtgärder, och motiverar dessa med vad man tycker ideologiskt och vad man tror att de skulle få för effekt. Partierna skall föra en diskussion där målet är att redogöra för sin politik så att väljarna sedan kan göra sitt val mellan väl belysta alternativ. Här tycker jag dessvärre att moderaterna är mycket duktigare än vad socialdemokraterna är. De tror på sin politik, och de tror på att väljarna håller med dem. (Visst finns det en skvätt ulv i fårakläder också, men mindre än vi på andra sidan vill göra gällande.)
Det som känns lite tråkigt är att Rebellas skrift inte går före och visar exempel på hur man kan föreslå åtgärder och motivera dem ideologiskt såväl som verklighetsförankrat. Man förstår att Rebella nog är motståndare till privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar, men något konkret förslag på vad man skulle göra istället vare sig presenteras eller motiveras.
Rebella faller därför lite i den grop de själva pekar på. Nu förstår jag att det är svårt att formulera verklighetsförankrade förslag till hur man skulle kunna göra vården effektivare utan att dela ut den till vinstdrivande aktörer, men det måste väl finnas någon som vågar försöka, annars har vi ju förlorat! Att bara säga "[e]n vinstdrivande verksamhet är inte automatiskt bättre än en som drivs i offentlig regi" är förvisso klokt. Men det väljaren, som inte kommit fram i telefon till sin vårdcentral på tio år, vill veta är nog HUR man skall göra den offentligt drivna vården effektiv, inte att det kanske går.
Den otäcka känsla som blir starkare för var gång jag läser välformulerad och kärleksfull intern kritik mot vår egen politik, utan att det framförs konkreta förslag på vad man skulle göra istället, är att det inte finns något bra alternativ. Tänk om det är så förskräckligt att det inte går att göra offentligt driven vård effektiv nog att konkurrera med vinstdrivande alternativ. Tänk om den enda drivkraft som kan få människor att göra sitt bästa faktiskt är att de får mer betalt. Tänk om sänkta skatter och större klyftor faktiskt leder till att alla får det bättre. Tänk om vi har fel…
Jag vägrar dock tro att det är så. Jag VILL tro på allas lika värde, både vad gäller rätten till vård, utbildning och omsorg, men också en rimlig fördelning av mindre viktiga saker som att kunna åka på utlandssemester, köpa platt-TV eller äta oxfilé. Jag VILL tro på att det är möjligt att föra en politik som både skapar värde OCH som fördelar det rimligt jämt till alla som är med och skapar det. Därför fortsätter jag kasta mig över rapporter som Rebellas, för någon gång kommer någon av dem att innehålla Alternativet, den nya politik som kommer att skapa rättvisa och frihet för människorna under det 21a århundradet!
Och tänk vad mysigt det vore om man själv kunde få vara en del av denna nya insiktsprocess. Synd bara att det är lika tomt i mitt huvud som det verkar vara i andras när det gäller att hitta nästa hundra års socialdemokratiska politik…
fredag 24 juli 2009
Nya politiska landskap
Jag har länge haft en aning om att vi även i Sverige kommer att få en förflyttad skiljelinje i politiken. Efter sjutio år av fackligt-socialdemokratiskt maktinnehav i Sverige är det väl naturligt att gränslinjen i politiken går mellan socialister och socialt liberala å ena sidan och konservativa och mer marknadsliberala å den andra. Det finns tillräckligt mycket socialistiska eller åtminstone radikala ambitioner kvar i socialdemokratin för att skrämma många liberaler i armarna på de konservativa.
Men jag tror att vi håller på att se en svängning här. Tittar man i socialdemokraternas och miljöpartiets väljargrupper så hittar man många med ganska liberala idéer. Det handlar då inte om en marknadsliberal eller nyliberal grupp, utan om de som tror på en reglerad marknadsekonomi eftersom de inser att denna trots allt är det ända alternativet. Denna grupp är liberal på så vis att de tror på individens rätt att själv bestämma vem man vill älska (och med), om man vill bära ett barn, om man vill tro och i så fall på vad och kanske också på individens rätt att rösta på sitt statsöverhuvud.
I takt med att globaliseringen krymper utrymmet för den ekonomiska politiken, och i takt med att även borgerligheten till stor del insett värdet av en offentlig sektor som garanterar en rimlig sjukvård, utbildning och omsorg åt alla, så kommer det att vara andra frågor som delar det politiska fältet, och detta kommer att locka fram nya allianser. Jag tror att dessa nya frågor kommer att tvinga fram ett nytt politiskt landskap.
En väg vore att vi får ett startfält som mer liknar det amerikanska. Vi kommer att få ett högerblock bestående av konservativa och marknadsliberala och ett liberalt block bestående av miljömedvetna socialliberaler med en stark tro på förnuftet och människans rätt att misslyckas och ändå få vara med. Självklart kommer det sedan inom dessa block att finnas tydliga skillnader (precis som det finns skillnader inom dagens block, allianser på båda sidor till trots).
Kanske skulle ett upplyftande av "värdefrågorna" kunna tvinga fram tre block med vänstersossar och vänsterpartister i ett vänsterblock, liberalare sossar och liberaler i ett mittenblock och konservativa i ett högerblock. Var de mer extremt marknadsliberala skulle placera sig i en sådan värld vet jag inte, men de konservativas fallenhet åt ekonomisk laissez-faire politik skulle kanske trots allt göra att de hamnar i högerblocket (så ser det ju ut i de flesta länder). Av demokratiska skäl vore det i ett sådant landskap bra med mer än tre partier, annars riskerar det grönt liberala/socialliberala i mitten att få en för självklar maktställning och det är inte bra för någon politisk gruppering (inte ens om de har rätt).
För det andra av dessa scenarion är splittringen av socialdemokratin en förutsättning, och det skall bli intressant att se hur denna kommer att gå till, eller om det ändå blir sammanhållningen inom (S) som förhindrar framväxten av ett modernare politiskt landskap.
politik
Men jag tror att vi håller på att se en svängning här. Tittar man i socialdemokraternas och miljöpartiets väljargrupper så hittar man många med ganska liberala idéer. Det handlar då inte om en marknadsliberal eller nyliberal grupp, utan om de som tror på en reglerad marknadsekonomi eftersom de inser att denna trots allt är det ända alternativet. Denna grupp är liberal på så vis att de tror på individens rätt att själv bestämma vem man vill älska (och med), om man vill bära ett barn, om man vill tro och i så fall på vad och kanske också på individens rätt att rösta på sitt statsöverhuvud.
I takt med att globaliseringen krymper utrymmet för den ekonomiska politiken, och i takt med att även borgerligheten till stor del insett värdet av en offentlig sektor som garanterar en rimlig sjukvård, utbildning och omsorg åt alla, så kommer det att vara andra frågor som delar det politiska fältet, och detta kommer att locka fram nya allianser. Jag tror att dessa nya frågor kommer att tvinga fram ett nytt politiskt landskap.
En väg vore att vi får ett startfält som mer liknar det amerikanska. Vi kommer att få ett högerblock bestående av konservativa och marknadsliberala och ett liberalt block bestående av miljömedvetna socialliberaler med en stark tro på förnuftet och människans rätt att misslyckas och ändå få vara med. Självklart kommer det sedan inom dessa block att finnas tydliga skillnader (precis som det finns skillnader inom dagens block, allianser på båda sidor till trots).
Kanske skulle ett upplyftande av "värdefrågorna" kunna tvinga fram tre block med vänstersossar och vänsterpartister i ett vänsterblock, liberalare sossar och liberaler i ett mittenblock och konservativa i ett högerblock. Var de mer extremt marknadsliberala skulle placera sig i en sådan värld vet jag inte, men de konservativas fallenhet åt ekonomisk laissez-faire politik skulle kanske trots allt göra att de hamnar i högerblocket (så ser det ju ut i de flesta länder). Av demokratiska skäl vore det i ett sådant landskap bra med mer än tre partier, annars riskerar det grönt liberala/socialliberala i mitten att få en för självklar maktställning och det är inte bra för någon politisk gruppering (inte ens om de har rätt).
För det andra av dessa scenarion är splittringen av socialdemokratin en förutsättning, och det skall bli intressant att se hur denna kommer att gå till, eller om det ändå blir sammanhållningen inom (S) som förhindrar framväxten av ett modernare politiskt landskap.
politik
torsdag 23 juli 2009
Moralism
Kommenterat under:
http://newsmill.se/artikel/2009/07/21/internet-innebar-slutet-pa-moralisternas-tyranni (http://newsmill.se/trackback/9057)
Det finns en tendens bland vissa människor att tycka illa om sådant som de inte själva förstår. Man drömmer sig tillbaka till ett samhälle då vi var överens om vad som var brukligt och vad som inte var det, och man vill återskapa detta samhälle under parollen moral (varför inte specificerad som kristen moral?).
Tänk om alla kunde vara lite mer som morbror Vernon, Claire Wellington och Mayor Big Bob. Tänk om vi kunde slippa tänka, slippa ifrågasätta, slippa bryta åsikter i debatt med oliktänkande. Då skulle jag ju slippa se bögar, flator, horor, hucklekärringar, jazzmusikanter, lättklädda flickor och sminkade män vart jag såg. Jag skulle kunna få fortsätta leva i en värld som inte hela tiden provocerade mina sinnen med sådant som jag inte kände igen och förstod. Visst skulle det kunna vara enklare om samhället var lite mer strömlinjeformat, men det finns ett antal stora problem med det sättet att tänka.
Det första och viktigaste är att den enes drömvärld leder till den andres fängelse. För om vi alla skall leva efter samma moral, vems moral skall vi ta? Om vi skall välja majoritetens moral så kommer vi att få (och har…) ett samhälle där vissa människor trampas ner och förvägras sin rätt att söka sin lycka där den finns. Min rätt att slippa veta att det finns män som vill älska (eller knulla) med andra män skulle då förhindra (eller försvåra) för män som vill just det att få utlopp för sina drifter och önskemål. Exemplen kan göras oändliga.
Det andra och nästan lika viktiga är att ett samhälle där alla tycker lika dant blir ett rysligt tråkigt samhälle att leva i. Jag är övertygad om att vi människor mår bra av, och behöver, konfronteras med saker vi inte är vana vid. Det är det som håller igång fantasin och kreativiteten. Ett samhälle där alla tycker exakt som jag kan ju kännas lockande ibland, men det skulle vara själsdödande. Ur ett sådant samhälle kommer inga innovationer, inga nya idéer, och ingenting som driver samhället framåt både materiellt och idémässigt.
Jag tycker att denna debatt hela tiden behöver föras. Vi måste skrapa på alla våra invanda förställningar och hela tiden vara på vakt mot regler som vi sätter upp bara för att de är enkla att ha, eller för att de skyler över sådant som vi inte vill tänka på. De samlevnadsregler vi skall slå vakt om och bevara är de som fyller en faktiskt funktion. Vi skall fortsätta fördöma mord därför att min rätt att få slå ihjäl andra inkräktar på andras rätt att få leva. Det finns alltså en anledning att ha en regel (och i detta fallet en lag) mot dråp. Vi skall inte fördöma homosexualitet eftersom två mäns val att ha sex med varandra inte inkräktar på någon annans viktigare rätt.
Sedan är det självklart ingen enkel sak att dra gränsen för när en regel är berättigad utifrån att den skyddar viktigare rättigheter än den kränker, och när det är fråga om moralism. Det är heller ingen självklar sak när en regel skall stanna i etikens värld som en oskriven regel människor emellan och när den skall kodifieras i lag med en rättslig sanktion som uppbackning. Dessutom ser jag inte ett självklart problem med att stifta lag i syfte att långsamt skapa en regel i den allmänna rättsuppfattningen (vad det nu är).
Jag tror att det finns ett par bra riktlinjer för när man är på väg att korsa gränsen till de oberättigade reglernas land. En är att det verkar misstänkt när någon anför gud eller ännu värre bibeln som argument till varför vi skall ha en regel. Om man inte har bättre argument än att något går att tolka på ett visst sätt utifrån en tvåtusen år gammal bok så bör man bli misstänksam. Andra sådana varningssignaler är "så har vi alltid gjort", "det förstår ju alla" och "tänk om alla gjorde så".
Vad gäller prostitutionsfrågan så lämnar jag den utan åtgärd eftersom jag kan den för dåligt (som om det brukar hindra mig…). Jag tycker att man skall vara på sin vakt mot moralism i denna typ av frågor. Om någon frivilligt vill sälja tjänsten oralsex till någon som frivilligt är beredd att betala för denna tjänst så bör det inte vara föremål för samhällets ingripande (så länge skatter och sociala avgifter betalas som reglerat för försäljning av tjänster). Men om någon av något skäl känner sig tvingad att sälja sin kropp, trots att detta upplevs som en enorm kränkning, då skall samhället intervenera och hjälpa vederbörande. Om sedan en sexköpslag är ett verktyg eller ett hinder att hjälpa människor som lever ett ofritt liv, det vet jag inte.
Sedan kan man alltid diskutera ordet frivillighet. Jag "tvingas" ju hjälpa människor med IT-problem för att jag skall kunna sätta mat på bordet till mina barn. Men jag är gammaldags not att tycka att sexuella tjänster för de flesta innebär en grad av förnedring som ingen skall behöva tvingas till, medan det är rimligt att man för sin försörjning tvingas till en lång rad andra former av arbeten.
http://newsmill.se/artikel/2009/07/21/internet-innebar-slutet-pa-moralisternas-tyranni (http://newsmill.se/trackback/9057)
Det finns en tendens bland vissa människor att tycka illa om sådant som de inte själva förstår. Man drömmer sig tillbaka till ett samhälle då vi var överens om vad som var brukligt och vad som inte var det, och man vill återskapa detta samhälle under parollen moral (varför inte specificerad som kristen moral?).
Tänk om alla kunde vara lite mer som morbror Vernon, Claire Wellington och Mayor Big Bob. Tänk om vi kunde slippa tänka, slippa ifrågasätta, slippa bryta åsikter i debatt med oliktänkande. Då skulle jag ju slippa se bögar, flator, horor, hucklekärringar, jazzmusikanter, lättklädda flickor och sminkade män vart jag såg. Jag skulle kunna få fortsätta leva i en värld som inte hela tiden provocerade mina sinnen med sådant som jag inte kände igen och förstod. Visst skulle det kunna vara enklare om samhället var lite mer strömlinjeformat, men det finns ett antal stora problem med det sättet att tänka.
Det första och viktigaste är att den enes drömvärld leder till den andres fängelse. För om vi alla skall leva efter samma moral, vems moral skall vi ta? Om vi skall välja majoritetens moral så kommer vi att få (och har…) ett samhälle där vissa människor trampas ner och förvägras sin rätt att söka sin lycka där den finns. Min rätt att slippa veta att det finns män som vill älska (eller knulla) med andra män skulle då förhindra (eller försvåra) för män som vill just det att få utlopp för sina drifter och önskemål. Exemplen kan göras oändliga.
Det andra och nästan lika viktiga är att ett samhälle där alla tycker lika dant blir ett rysligt tråkigt samhälle att leva i. Jag är övertygad om att vi människor mår bra av, och behöver, konfronteras med saker vi inte är vana vid. Det är det som håller igång fantasin och kreativiteten. Ett samhälle där alla tycker exakt som jag kan ju kännas lockande ibland, men det skulle vara själsdödande. Ur ett sådant samhälle kommer inga innovationer, inga nya idéer, och ingenting som driver samhället framåt både materiellt och idémässigt.
Jag tycker att denna debatt hela tiden behöver föras. Vi måste skrapa på alla våra invanda förställningar och hela tiden vara på vakt mot regler som vi sätter upp bara för att de är enkla att ha, eller för att de skyler över sådant som vi inte vill tänka på. De samlevnadsregler vi skall slå vakt om och bevara är de som fyller en faktiskt funktion. Vi skall fortsätta fördöma mord därför att min rätt att få slå ihjäl andra inkräktar på andras rätt att få leva. Det finns alltså en anledning att ha en regel (och i detta fallet en lag) mot dråp. Vi skall inte fördöma homosexualitet eftersom två mäns val att ha sex med varandra inte inkräktar på någon annans viktigare rätt.
Sedan är det självklart ingen enkel sak att dra gränsen för när en regel är berättigad utifrån att den skyddar viktigare rättigheter än den kränker, och när det är fråga om moralism. Det är heller ingen självklar sak när en regel skall stanna i etikens värld som en oskriven regel människor emellan och när den skall kodifieras i lag med en rättslig sanktion som uppbackning. Dessutom ser jag inte ett självklart problem med att stifta lag i syfte att långsamt skapa en regel i den allmänna rättsuppfattningen (vad det nu är).
Jag tror att det finns ett par bra riktlinjer för när man är på väg att korsa gränsen till de oberättigade reglernas land. En är att det verkar misstänkt när någon anför gud eller ännu värre bibeln som argument till varför vi skall ha en regel. Om man inte har bättre argument än att något går att tolka på ett visst sätt utifrån en tvåtusen år gammal bok så bör man bli misstänksam. Andra sådana varningssignaler är "så har vi alltid gjort", "det förstår ju alla" och "tänk om alla gjorde så".
Vad gäller prostitutionsfrågan så lämnar jag den utan åtgärd eftersom jag kan den för dåligt (som om det brukar hindra mig…). Jag tycker att man skall vara på sin vakt mot moralism i denna typ av frågor. Om någon frivilligt vill sälja tjänsten oralsex till någon som frivilligt är beredd att betala för denna tjänst så bör det inte vara föremål för samhällets ingripande (så länge skatter och sociala avgifter betalas som reglerat för försäljning av tjänster). Men om någon av något skäl känner sig tvingad att sälja sin kropp, trots att detta upplevs som en enorm kränkning, då skall samhället intervenera och hjälpa vederbörande. Om sedan en sexköpslag är ett verktyg eller ett hinder att hjälpa människor som lever ett ofritt liv, det vet jag inte.
Sedan kan man alltid diskutera ordet frivillighet. Jag "tvingas" ju hjälpa människor med IT-problem för att jag skall kunna sätta mat på bordet till mina barn. Men jag är gammaldags not att tycka att sexuella tjänster för de flesta innebär en grad av förnedring som ingen skall behöva tvingas till, medan det är rimligt att man för sin försörjning tvingas till en lång rad andra former av arbeten.
tisdag 23 juni 2009
Att förstå teisterna
http://newsmill.se/artikel/2009/06/20/min-hobby-ar-att-inte-samla-frimarken
Tack för ännu ett bra försök att få teisterna att förstå vad det är att inte tro att det finns en gud.
Vi som inte tror att det finns en gud gör det på samma sätt som vi inte tror att det finns ett spagettimonster i omloppsbana runt jorden. Detta borde vara mycket enkelt att förstå. Ändå förstår uppenbarligen många teister inte detta. Frågan jag ställer mig är varför.
Ateisterna har i inlägg efter inlägg, artikel efter artikel, försökt förklara denna i mitt tycke otroligt lättförståeliga ståndpunkt, och varje gång misslyckas pedagogiken.
Kan det vara så att vi inte förstår vad de troende menar med att de "tror att gud finns"?
Om de menar något annat med "finns" än vad vi gör, så kanske det skulle kunna förklara varför våra geniala metaforer inte biter? Kan det vara att vi bara pratar (skriver) förbi varandra i en icke-dialog?
Jag vet inte. Jag hemfaller lätt åt att tänka att de (=teisterna) inte vill förstå därför att de på ett djupare plan inser det orimliga i det de påstår sig tro, och att en förståelse för ateistiska argument skulle riskera att förstöra deras tro. Men just den positionen omöjliggör en äkta dialog, eftersom den stänger av alla vägar framåt mot ömsesidig förståelse.
Jag försöker därför istället hitta en annan förklaring till varför det skall vara så svårt att få teisterna att förstå ateismen, och jag tänker mig att det kunde börja i att få mig som ateist att förstå teisterna. Men det är svårt, mycket svårt…
Att tro på gud är att alltså att försöka sätta ett namn och en ram kring en obestämd känsla av att det måste finnas något mer än det vi kan se och mäta? Gud skulle då vara någonting som faktiskt finns, men som vi inte kan förnimma direkt, utan endast genom att känna inför världen och det underverk som han skapat.
Detta kan jag som ateist naturligtvis inte säga emot. Här måste var och en få lov att tolka, formulera och strukturera sina existentiella funderingar hur de vill. Att känna att man tror på "något mer", och att sedan kalla detta "något mer" för gud – ja, varför inte…
Visst finns det en önskan hos många ateister att även kasta sig över detta och försöka motbevisa en sådan känsla. Men det är just då man hamnar i en omöjlig diskussion.
Så om nu tro på gud är någon form av känsla kombinerad med förklaringar på varför man har denna känsla, vad betyder det då att inte tro på gud?
Det skulle kunna betyda att jag inte har känslan, det vill säga att jag inte söker svar utanför det jag ser, kan mäta eller tror att man skulle kunna mäta. Att jag tror att gudatro och andra övernaturliga föreställningar är psykologiska fenomen på vilka förklaringen står att finna inom människan. Att jag känner mig till freds med det lilla jag förstår av fysikens förklaringar av universums uppkomst.
Är detta då en ideologi? Nej, jag tycker inte det. Om jag inte använder gud för att förklara världen omkring mig så står jag där då med alla bör-frågorna. För om jag inte kan se behovet av en gud för att förklara hur allt kan finnas och hänga ihop, då står jag ju utan en solid grund att bygga min moral på. Att jag inte tror att gud skapat världen (och därmed inte ser ett behov av att tro att hon alls finns) leder inte till några svar i värdefrågorna, vare sig åt ena eller andra hållet.
Kristna har däremot en tendens att tro att gud finns, och att därifrån dra slutsatsen att det som står i bibeln är sant (mer eller mindre). Detta leder till en massa åsikter om hur man bör eller inte bör leva sitt liv, och då även hur andra skall leva.
Det är detta jag vänder mig mot, människor som vill påverka andra baserat på att någonting står eller inte står i bibeln. Vi andra, som inte ens tror på gud och definitivt inte tillmäter bibeln något sanningsvärde alls, förväntas då leva efter en regel bara för att det går att tolka en nästan 2000 år gammal text på ett visst sätt.
Det är detta JAG vänder mig mot med religionen. Att man använder sin egen tro för att slå i huvudet på andra.
Att inte tro på gud leder däremot inte till några slutsatser i värdefrågor, utan dessa måste jag finna någon annan stans, och jag måste också argumentera för dem med mina egna argument. Om jag är mot aborter så kan jag inte bara vända mig till en tolkning av något som någon kanske skrev i en bok för tusentals år sedan, utan jag måste försöka förklara hur jag tror att världen skulle bli en bättre plats om vi slutade avsluta oönskade graviditeter. Om jag är mot homoäktenskap så kan jag inte citera Paulus utan jag måste förklara varför det skulle vara så hemskt för mig om andra valde att gifta sig med någon av samma kön.
Jag tror att vi får en bättre debatt i politiska frågor om man lämnar religionen utanför, och det är det jag tycker är essensen i "gud finns nog inte"-kampanjen. Detta är det viktiga.
Om du och jag sedan vill sitta och diskutera den ontologiska eller epistemologiska frågan om guds existens, det är en annan sak. Mindre viktig, men säkert nog så intressant. Men i denna fråga kan vi samexistera och låta var och en bli lycklig i sin världsbild.
Och nu sedan det sista inlägget kommit upp: Jag är inte säker på att jag har mindre stängda ögon än Peter. Jag är nog lite tondöv vad gäller religion, men jag är intresserad av varför diskussionen mellan ateister och teister blir så dålig.
När jag diskuterar politik med en nyliberal så känner jag att vi ganska snabbt förstår vad vi menar och vad vi inte är överens om. Vi diskuterar i samma dimension men har diametralt olika åsikter. Men i diskussionen mellan ateister och teister på dessa sidor så känns det inte så, och det intresserar mig.
Tack för ännu ett bra försök att få teisterna att förstå vad det är att inte tro att det finns en gud.
Vi som inte tror att det finns en gud gör det på samma sätt som vi inte tror att det finns ett spagettimonster i omloppsbana runt jorden. Detta borde vara mycket enkelt att förstå. Ändå förstår uppenbarligen många teister inte detta. Frågan jag ställer mig är varför.
Ateisterna har i inlägg efter inlägg, artikel efter artikel, försökt förklara denna i mitt tycke otroligt lättförståeliga ståndpunkt, och varje gång misslyckas pedagogiken.
Kan det vara så att vi inte förstår vad de troende menar med att de "tror att gud finns"?
Om de menar något annat med "finns" än vad vi gör, så kanske det skulle kunna förklara varför våra geniala metaforer inte biter? Kan det vara att vi bara pratar (skriver) förbi varandra i en icke-dialog?
Jag vet inte. Jag hemfaller lätt åt att tänka att de (=teisterna) inte vill förstå därför att de på ett djupare plan inser det orimliga i det de påstår sig tro, och att en förståelse för ateistiska argument skulle riskera att förstöra deras tro. Men just den positionen omöjliggör en äkta dialog, eftersom den stänger av alla vägar framåt mot ömsesidig förståelse.
Jag försöker därför istället hitta en annan förklaring till varför det skall vara så svårt att få teisterna att förstå ateismen, och jag tänker mig att det kunde börja i att få mig som ateist att förstå teisterna. Men det är svårt, mycket svårt…
*********************
* Svar på kommentar *
*********************
Att tro på gud är att alltså att försöka sätta ett namn och en ram kring en obestämd känsla av att det måste finnas något mer än det vi kan se och mäta? Gud skulle då vara någonting som faktiskt finns, men som vi inte kan förnimma direkt, utan endast genom att känna inför världen och det underverk som han skapat.
Detta kan jag som ateist naturligtvis inte säga emot. Här måste var och en få lov att tolka, formulera och strukturera sina existentiella funderingar hur de vill. Att känna att man tror på "något mer", och att sedan kalla detta "något mer" för gud – ja, varför inte…
Visst finns det en önskan hos många ateister att även kasta sig över detta och försöka motbevisa en sådan känsla. Men det är just då man hamnar i en omöjlig diskussion.
Så om nu tro på gud är någon form av känsla kombinerad med förklaringar på varför man har denna känsla, vad betyder det då att inte tro på gud?
Det skulle kunna betyda att jag inte har känslan, det vill säga att jag inte söker svar utanför det jag ser, kan mäta eller tror att man skulle kunna mäta. Att jag tror att gudatro och andra övernaturliga föreställningar är psykologiska fenomen på vilka förklaringen står att finna inom människan. Att jag känner mig till freds med det lilla jag förstår av fysikens förklaringar av universums uppkomst.
Är detta då en ideologi? Nej, jag tycker inte det. Om jag inte använder gud för att förklara världen omkring mig så står jag där då med alla bör-frågorna. För om jag inte kan se behovet av en gud för att förklara hur allt kan finnas och hänga ihop, då står jag ju utan en solid grund att bygga min moral på. Att jag inte tror att gud skapat världen (och därmed inte ser ett behov av att tro att hon alls finns) leder inte till några svar i värdefrågorna, vare sig åt ena eller andra hållet.
Kristna har däremot en tendens att tro att gud finns, och att därifrån dra slutsatsen att det som står i bibeln är sant (mer eller mindre). Detta leder till en massa åsikter om hur man bör eller inte bör leva sitt liv, och då även hur andra skall leva.
Det är detta jag vänder mig mot, människor som vill påverka andra baserat på att någonting står eller inte står i bibeln. Vi andra, som inte ens tror på gud och definitivt inte tillmäter bibeln något sanningsvärde alls, förväntas då leva efter en regel bara för att det går att tolka en nästan 2000 år gammal text på ett visst sätt.
Det är detta JAG vänder mig mot med religionen. Att man använder sin egen tro för att slå i huvudet på andra.
Att inte tro på gud leder däremot inte till några slutsatser i värdefrågor, utan dessa måste jag finna någon annan stans, och jag måste också argumentera för dem med mina egna argument. Om jag är mot aborter så kan jag inte bara vända mig till en tolkning av något som någon kanske skrev i en bok för tusentals år sedan, utan jag måste försöka förklara hur jag tror att världen skulle bli en bättre plats om vi slutade avsluta oönskade graviditeter. Om jag är mot homoäktenskap så kan jag inte citera Paulus utan jag måste förklara varför det skulle vara så hemskt för mig om andra valde att gifta sig med någon av samma kön.
Jag tror att vi får en bättre debatt i politiska frågor om man lämnar religionen utanför, och det är det jag tycker är essensen i "gud finns nog inte"-kampanjen. Detta är det viktiga.
Om du och jag sedan vill sitta och diskutera den ontologiska eller epistemologiska frågan om guds existens, det är en annan sak. Mindre viktig, men säkert nog så intressant. Men i denna fråga kan vi samexistera och låta var och en bli lycklig i sin världsbild.
Och nu sedan det sista inlägget kommit upp: Jag är inte säker på att jag har mindre stängda ögon än Peter. Jag är nog lite tondöv vad gäller religion, men jag är intresserad av varför diskussionen mellan ateister och teister blir så dålig.
När jag diskuterar politik med en nyliberal så känner jag att vi ganska snabbt förstår vad vi menar och vad vi inte är överens om. Vi diskuterar i samma dimension men har diametralt olika åsikter. Men i diskussionen mellan ateister och teister på dessa sidor så känns det inte så, och det intresserar mig.
måndag 22 juni 2009
måndag 27 april 2009
Reaktion
http://newsmill.se/artikel/2009/04/24/avga-eller-ta-ansvar-hela-oppositionen
Göran bestämde för mycket, ville för mycket. Stort missnöje utbröt, ingen gillade den starka ledaren. Dags för en ny ledarstil. En kvinna måste det vara. MÅSTE det vare. Det skulle ju varit så bra. Anna var den perfekta kandidaten (bortsett då från att hon inte ville...) men det blev ju inte så (för detta gråter jag fortfarande). Margot var ju nästan som Anna. Detta tror jag är en av anledningarna till att hon inte (heller) ville. Hon skulle bara jämföras med den kraftigt idealiserade bilden av hur Anna skulle gjort, och den jämförelsen skulle hämmat henne i varje steg.
Så, det MÅSTE vara en kvinna, och inga kvinnor fanns... de ville hellre vara i Bryssel, ihop med en miljardär, oppositionsborgarråd eller LO-bossar (det har ju gått bra...). Till slut tittade man noga mellan benen på Thomas och Thomas. Kanske... men jodå de var män, båda två. Ja, då får vi väl "välja" den enda som finns kvar att välja på. Hurra för Mona, länge leve den nya ledaren, enhälligt vald. Tjoho.
Eftersom man inte får leda partiet (det gjorde ju Göran och det var ju inte bra) och eftersom man inte kan leda partiet (eftersom man inte har något egentligt mandat att leda med) och eftersom man inte vill leda partiet (det skall ju vara samråd och intern demokrati) så blir det inte lett, och då blir det svårt.
Självklart måste en ledare leda. Lyhört och med stor fingertoppskänsla, men till sist måste ledaren leda, annars får man ha språkrör istället. Att gå ut stort, och sedan gå ut igen med att man ändrat sig, det funkar inte, det skapar inget förtroende. Sorry.
Nu är det ju trots allt så att de hundratusentals människor som Reinfeldt och Borg raserat vardagen för behöver en ny regering. Man kan inte låta bli att rösta på en riktig politik för att man inte gillar Mona (jag gillar Mona, men jag saknar en partiledare). Politik är faktiskt för viktigt för det. Alldeles för viktigt.
Så det gäller att bita ihop. Kanske kan vi som fortfarande är med i partiet hjälpa Mona på något sätt, jag vet inte, jag orkar inte. Jag vill så gärna kunna säga till de som vill lyssna att vi har politiken och kraften att göra det lite bättre. Jag vill tro på det. Jag måste få tro på det för annars vet jag ingenting. Och ändå… Måste tänka på de som lider under en borgerlig politik, måste fortsätta tro att det kan bli bättre…
Göran bestämde för mycket, ville för mycket. Stort missnöje utbröt, ingen gillade den starka ledaren. Dags för en ny ledarstil. En kvinna måste det vara. MÅSTE det vare. Det skulle ju varit så bra. Anna var den perfekta kandidaten (bortsett då från att hon inte ville...) men det blev ju inte så (för detta gråter jag fortfarande). Margot var ju nästan som Anna. Detta tror jag är en av anledningarna till att hon inte (heller) ville. Hon skulle bara jämföras med den kraftigt idealiserade bilden av hur Anna skulle gjort, och den jämförelsen skulle hämmat henne i varje steg.
Så, det MÅSTE vara en kvinna, och inga kvinnor fanns... de ville hellre vara i Bryssel, ihop med en miljardär, oppositionsborgarråd eller LO-bossar (det har ju gått bra...). Till slut tittade man noga mellan benen på Thomas och Thomas. Kanske... men jodå de var män, båda två. Ja, då får vi väl "välja" den enda som finns kvar att välja på. Hurra för Mona, länge leve den nya ledaren, enhälligt vald. Tjoho.
Eftersom man inte får leda partiet (det gjorde ju Göran och det var ju inte bra) och eftersom man inte kan leda partiet (eftersom man inte har något egentligt mandat att leda med) och eftersom man inte vill leda partiet (det skall ju vara samråd och intern demokrati) så blir det inte lett, och då blir det svårt.
Självklart måste en ledare leda. Lyhört och med stor fingertoppskänsla, men till sist måste ledaren leda, annars får man ha språkrör istället. Att gå ut stort, och sedan gå ut igen med att man ändrat sig, det funkar inte, det skapar inget förtroende. Sorry.
Nu är det ju trots allt så att de hundratusentals människor som Reinfeldt och Borg raserat vardagen för behöver en ny regering. Man kan inte låta bli att rösta på en riktig politik för att man inte gillar Mona (jag gillar Mona, men jag saknar en partiledare). Politik är faktiskt för viktigt för det. Alldeles för viktigt.
Så det gäller att bita ihop. Kanske kan vi som fortfarande är med i partiet hjälpa Mona på något sätt, jag vet inte, jag orkar inte. Jag vill så gärna kunna säga till de som vill lyssna att vi har politiken och kraften att göra det lite bättre. Jag vill tro på det. Jag måste få tro på det för annars vet jag ingenting. Och ändå… Måste tänka på de som lider under en borgerlig politik, måste fortsätta tro att det kan bli bättre…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
