Svårt att debattera gud

http://newsmill.se/artikel/2009/04/08/hellre-bokstavstroende-kristna-forljugna-nytolkningar-av-bibeln

Kan bara återigen konstatera att debatten mellan troende och ateister är debatt där båda sidor konsekvent väljer att lyssna (läsa) det den andre säger (skriver) genom sina egna tolkningsfilter, och därför får oerhört svårt att förstå den andres meddelande. Detta skapar en diskussion som egentligen är två monologer utan mottagare. Diskussionen tycks inte ha något egentligt innehåll eftersom ingendera sida har någon ambition att egentligen bry sig om vad den andre tycker eller tänker.

Jag hamnar själv väldigt lätt i denna fälla när jag försöker diskutera med religiösa (eller nyliberaler, AIKare, standardsystemsförnekare, metoddårar eller vad det nu kan vara). Men även när jag verkligen försöker har jag mycket svårt att förstå vad en troende person menar eftersom jag omöjligen kan förstå hans utgångspunkter. Jag har verkligen försökt förstå hur man med sin intellektuella heder i behåll kan hävda att gud finns men alltid misslyckats. Detta även då jag lyssnar till eller diskuterar med människor vars intellektuella ärlighet jag inte har någon som helst anledning att betvivla.

Antingen hamnar man i ett läge där jag får en känsla av att det den troende menar med "finns" inte omfattar det jag menar. Att Gud finns såtillvida att vi i västvärlden (och på många andra håll) kan relatera till begreppet och att detta begrepp har en innebörd för oss… visst då finns Gud. Men då får ordet Gud agera platshållare åt en samlad moral och etik som man själv får skapa och fylla begreppet med, och då känns det som att Gud är en omväg och att vad vi istället skulle fokusera på är att skaffa oss moderna begrepp genom vilka vi kan fundera kring och förmedla moraliska, etiska och existentiella tankar. En gren i denna diskussion är den där jag säger att jag inte tror att Gud finns och den troende hör att jag inte tycker att det skall finnas någon moral alls, och då kan jag förstå att man blir irriterad.

Eller så får jag en känsla av att personen egentligen "vet" att Gud inte finns, men att man väldigt gärna vill att Gud skall finnas, så gärna att man "väljer" att tro på det. Här blir det genast tvärstopp i diskussionen eftersom denna tro till varje pris måste försvaras och detta genom att alla argument möter en teflonliknande vägran att ta in tankar som skulle kunna hota den ömtåliga gudstron.

Varför diskuterar vi då detta ämne hela tiden. Varför är vi ateister så sugna på att få andra att sluta tro på Gud?

Jag tror att det finns olika typer av ateister likväl som det finns olika typer av Gudstroende. Själv tillhör jag den sortens ateist som gärna pratar med religiösa därför att jag är nyfiken på hur de tänker. Jag drivs här av en längtan att förstå det jag ännu aldrig lyckats förstå, nämligen hur man kan tro på Gud fastän man är en intelligent och modern människa. Däremot vill jag verkligen tro (och jag jobbar hela tiden på det) att jag har respekt för den andres tro, och att jag inte vill förstöra något som fungerar för honom.

Den enda gång då jag verkligen känner att det är viktigt att diskutera tro kontra vetande är när människor vill införa lagar eller regler (eller inte införa lagar och regler) baserat på deras religiösa föreställningar (i mina ögon vanföreställningar). Om någon vill begränsa rätten till abort eller om de vill förhindra homosexuella från att ingå äktenskap, och detta baserat på något som står i bibeln då blir det plötsligt viktigt att ta debatten. Kanske är målet här inte att få den andre att inse att det inte kan finnas en Gud, utan snarare att han skall inse att hans tro inte kan tillåtas förbjuda andra (som har en annan tro) att göra si eller så. I dessa sammanhang blir det viktigt att ta debatten, och i dessa sammanhang kan även jag säker framstå som en ateistisk fanatiker.

Go Holmfrid!

http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/06/det-ar-det-rodgrona-samarbetet-som-ar-olyckan-inte-vanja

Go Holmfrid!

Synd bara att mittenpartierna (C & FP) lite slutat vara mittenpartier och istället profilerar sig som någon slags "landsbygden mitt i stan blir nyliberalism i folkdräktsskal" respektive "batonger och betygs liberaler kryddat med invandrarkritik".

Men man skall inte ge upp. Ett parlamentariskt läge där (S) är vågmästare kanske kan locka sunda folkpartister och centerpartister till ett fruktsamt mittensamarbete...

Vissa dagar vet jag knappt vad jag vill eller ens om jag vill att (S) skall vinna valet av fruktan för hur pinsamt det kan bli... fan skall vara socialdemokrat i dessa dagar.

***************************************

Kanske är det värsta som finns tappade sugar… man borde kanske skämmas för sin uppgivenhet och istället ta fram Marx, bloda sin tand och gå på nästa arbetarekommunmöte. Kanske är det röd-gröna samarbetet en bra sak. Kanske kommer inte Mona att behöva slå knut på sig själv varje gång hon skall svara på frågan om vilken demokratisyn en framtida regering skall ha och vilka ministerposter de tidigare kommunisterna skall få.

De vänsterpartistiska politiker jag träffat genom åren har i de allra flesta fall varit både förnuftiga och trevliga (det gäller förvisso även för de flesta moderater jag träffat så det kanske är fel måttstock) och i miljöpartiets mer verklighetsförankrade del finner jag mycket av det jag tror kan bli framtidens frågor. Så varför känner jag sådan maggropsskepsis mot (S)+(V)+(MP) samarbete.

Kanske måste man inse att framtiden inte ligger i att ha en partielit som lurar med sig facket och vänstersossarna in i en mittenpolitik med hjälp av fagert tal om fornstora dagar, röda faner och minnet av Erlander och Wigforss… att man inte i evighet kan regera själva på ett underlag av en dryg tredjedel av folket… att en idé inte måste vara dålig för att den inte har sitt ursprung i någon SSU-broilers överbelästa PK-huvud.

Kanske kommer jag att finna kraften att argumentera för en röst på Mona, att med högburet huvud och sliten kavaj gå till röstlokalerna nästa år och demonstrativt bara ta en valsedel från min (S)-märkta partikamrat (vi kommer väl att ha folk att ställa utanför vallokalerna trots medlemsraset…) och att sedan sitta i soffan och mysa när jag ser röstsiffrorna komma in och Mona, Maria, Lars, och Peter sitta i TV-soffan och tacka alla som röstat och alla valarbetare. Kanske, kanske, kanske…

Reaktion

http://newsmill.se/artikel/2009/03/25/revolutionsromantik-eller-masochism-del-2-friheten-att-slippa-valja

Det är inte hundratusentals människor som vill se vänsterpartiet i regeringen utan miljoner. Socialdemokraternas genidrag, att banda ihop sig i en valplattformsdeg med vänsterpartiet, gör ju nämligen att man som väljare i Sverige antingen måste rösta på den lätt (men skickligt) fernissade högern eller på ett regeringsalternativ som vill ge ministertaburetter åt människor som fortfarande inte med säker röst kan säga att de inte är kommunister.

Jag kommer att rösta för att ha kommunister i regeringen. Jag vill ABSOLUT inte ha kommunister i regeringen. Men jag vill ha en rimligt rättvis politik, och jag kan inte låta sjuka och arbetslösa lida för att socialdemokratin (=vi, eftersom jag är partimedlem) saknar stake i denna fråga. Mona gjorde rätt som lanserade ett samarbete med bara miljöpartiet, och hon gjorde fel när hon vek sig för den partiinterna opinionen och släppte in vänsterpartiet i det samarbetet.

Klokt hade i mitt tycke varit att kunna gå till val på en politik man tror på (vilket torde vara fullt möjligt tillsammans med MP), och att sedan låta den parlamentariska situationen få bestämma hur regeringen skulle se ut och på vilket underlag den skulle vila. Jag hade faktiskt varit beredd att gå till omval för att slippa ha människor i regeringen som inte tydligt kan ta avstånd ifrån ordet kommunist, och som inte tydligt kan redogöra för hur demokrati är ett värde i sig, viktigare än till och med vissa rättvisefrågor.

För övrigt är det med stor sorg jag återigen måste konstatera att det parti jag känner sådan aversion mot har den överlägset bästa partiledaren. Lars har fel i mycket och han har missförstått resten, men han är en mycket skicklig partiledare. Kanske för att han säger det han faktiskt menar och menar det han faktiskt säger (även om han har fel). Tänk om Mona kunde lära sig lite av det…

Hellre då ekologist!

http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/01/ekologismen-och-individualismen

Det här är ett jättebra inlägg därför att det sätter fingret på den allra ömmaste punkten i extremliberalismen. Om vi skall ha ett samhälle där ingen skall tvingas till någonting han inte själv bundit upp sig till i ett frivilligt ingånget avtal, då kan vi inte bedriva miljöpolitik (eller någon annan form av politik heller för den delen). Detta skulle i sin tur kunna leda till att jorden förstörs utan att det för den skulle blir ett problem för liberalen. (Nu vet jag att författaren i detta fall inte tror på växthuseffekten, och då är ju just detta problemet ur världen, men diskussionen är ju intressant rent principiellt.)

Om jag då vill förstöra miljön (inte bara för mig själv utan för alla) så skall ingen ha rätt att hindra mig från att göra detta. Om jag fortsätter förstöra miljön så att alla människor på jorden dör så är det min rätt, och denna rätt att själv bestämma vad jag vill göra med det jag "äger" är viktigare än artens överlevnad.

Den extremliberale kan då välja mellan två ståndpunkter. Antingen slår man fast att rätten att fritt få göra vad man vill och att få sluta vilka avtal man vill är så viktig att konsekvenserna av att benhårt hålla sig till den är viktigare än allt annat, till och med viktigare än människans existens. Eller så väljer man en lite mer konsekvensinriktad väg och försvarar rätten för alla att göra vad de vill med att det skulle leda till önskvärda konsekvenser. I miljöfallet skulle det senare kunna vara att man utgår från att människan är rationell, och det är inte rationellt att förstöra sin egen (och kanske inte heller ens barns) miljö. Därför kommer ett samhälle helt fritt från statligt inflytande att reglera sig självt till att inte förstöra miljön mer än vad som är uthärdligt.

Jag tycker att den första av dessa ståndpunkter är mycket konstig. En eller flera moraliska principer kan aldrig få stå över de konsekvenser de skulle leda till om de implementeras. Här är jag inte överens med extremliberalerna eftersom jag läst många av dessa som anser att konsekvensetik är ointressant och att principer visst är allenarådande som vägvisare. I en sådan diskussion har man antagligen nått punkten där man är genuint oense.

Den andra av ståndpunkterna känns mer rimlig, bortsett ifrån att jag tror att antagandet att fullt implementerad extremliberalism skulle leda till självreglering är helt fel. Jag tror inte att människan är särskilt rationell, utan tvärt om mycket kortsiktig och driven av belöningar i närtid oavsett konsekvenserna på längre sikt. En diskussion enligt dessa linjer landar då i en diskussion om hur människan är funtat psykologiskt.

Naturligtvis anser jag att extremliberalen har fel oavsett bevekelsegrund, men det är väl därför jag inte kallar mig liberal…

Att skaka av sig hela miljöproblematiken med ett cyniskt "då får man väl flytta" är i mina öron helt oförståeligt. Men det är ju vad jag tycker.

Men även med objektivistiska eller andra extremliberala glasögon, innebär det inte ett problem att förstöra det andra "äger"? Om jag äger en oljekälla och en fabrik som behöver elda upp oljan, ger det mig då rätten att försura luften så att en skog som någon annan äger dör, eller att påverka klimatet så att marken någon annan äger läggs under vatten? Borde inte en strikt äganderätt, även i en extremliberal tappning hindra mig från att förstöra det andra äger genom att jag brukar det jag äger på ett oansvarigt sätt. Hur ser objektivisten på detta?

Att ta ansvar för sin egen moral

http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/26/varfor-skrammer-fritankarna

Det svåra med kommunikation är att varje ord vi använder, varje begrepp vi skickar iväg mot en mottagare bär med sig en massa mening hos mottagaren som sändaren aldrig avsåg. Denna adderade information kan bero på att man medvetet söker missförstå, men oftare på en ärlig misstolkning. Naturligtvis kan man inte lägga ansvaret för detta entydigt hos sändaren eller mottagaren, utan båda har ett ansvar för att kommunikationsprocessen fungerar.

När jag säger att jag har svårt att förstå hur man kan tro på en Gud så hör någon annan att jag har svårt att förstå poängen med att ha värderingar och regler för hur vi skall bete oss mot varandra. Kanske hör han också att jag säger att vi skall avskaffa kärleken till våra medmänniskor. Han tolkar mina ord på detta sätt därför att det i hans värld finns ett så självklart samband mellan Gud och värderingar, mellan Gud ock kärleken till nästan. Naturligtvis blir denna avkodare av mitt budskap orolig över att någon kan anföra sådana idéer, han (precis som jag) tycker att ett samhälle utan samlevnadsregler, medmänsklighet och kärlek till varandra låter väldigt hemskt.

Om jag skickar ett budskap och blir så grovt missförstådd får jag välja mellan att acceptera att jag blir missförstådd, eller så får jag försöka anpassa mitt budskap.

Jag tycker att Humanisternas budskap och Sturmarks sätt att kommunicera det är jättebra. Jag tycker det därför att innehållet är så otroligt klokt (och självklart) men kanske ännu mer eftersom Sturmark oförtrutet orkar repetera samma enkla (och faktiskt ganska harmlösa) budskap om och om igen. Att skicka ut budskapet, bemöta de som missförstår, och att skicka ut budskapet igen och igen. Tillslut måste det gå att få den mest barnatroimpregnerade att förstå.

Humanisterna hatar inte Gud. Humanisterna vill bara att vi som inte förstår poängen med att tro på Gud skall slippa följa regler som grundar sig i andras tro på en gammal bok. Humanisterna vill inte leva utan moral, samlevnadsregler eller kärlek. Humanisterna vill bara diskutera och forma en moral som grundar sig i människornas relation till människorna och till världen. Humanismen tycker inte illa om kärlek. Humanismen ÄR kärlek till människan och mänskligheten, en kärlek till människan för hennes egen skull, inte via en skapare eller en allsmäktig högre varelse.

Att våga ta steget att bli ateist eller ignostiker är mycket häftigare och modigare än att vara religiös. Att ta ansvar för sin egen godhet och sin egen moral. Att våga älska människorna för att de finns, inte för att Gud skapat dem. Det är häftigt. Prova det!

Hellre då alltruist!

http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/10/kapitalismen-versus-altruismen

Som övertygad motståndare till alla former av nyliberalism (och dit får man väl i de breda penseldragens land även räkna Objektivismen) så är det ju underbart att betrakta ett självmål av denna kaliber. Det hade varit en bra sak att låta människor svälta ihjäl i miljoner för det skulle tvinga fram ett kapitalistiskt samhälle i vilket alla skulle fått det bättre – så mycket bättre att det skulle ha motiverat de svältande barnen. Detta är ju precis lika dumt som de kommunistiska argument som ofta bygger på samma logik. Att man sedan i samma text lyckas få det till att det vore bättre om Hitler vunnit kriget gör ju bara det hela ännu vackrare!

Som väl är så har denna typ av extremt dragen nyliberalism egentligen ett inget fäste i svensk politisk debatt varför det kanske inte är så viktigt att vederlägga den. Men jag tror ändå att det är en bra sak att riktiga nyliberaler träder ut i ljuset så att även den mer "vanliga" marknadsliberalismen kan få belysas med hjälp av dess extrema form. Detta kan i bästa fall renodla debatten, och då är denna typ av inlägg välkomna.

Kanske vore det mer värdefullt med ett objektivistiskt angrepp på välfärdsstaten än en pseudo-historisk analys där man lyfter fram en nazistisk krigsseger som en positiv effekt av att låta miljoner ryska barn svälta ihjäl.

*& --------------------------------------------------------------------- *

Misstänkte att du inte skulle tycka om att man lägger objektivismen i nyliberalismlådan. Nyliberalism är kanske lite av en slasketikett som man kan sätta på rätt mycket olika åsikter. Objektivismen som jag förstått den (har köpt och börjat på några Rand-böcker men aldrig orkat igenom) är mer stringent och väldefinierad.

Jag tycker alltid att det är intressant med "extrema" ideologier. Med extrema menar jag då inget normativt, utan bara att man har en uppsättning idéer som man tycker är rätta (vad det nu betyder) och där man sedan utvecklar en syn på hur samhället skall vara organiserat helt utifrån dessa grundläggande principer oavsett vad man skulle kunna tänka sig att det skulle få för konsekvenser. "Om principen är riktig kan konsekvenserna av den inte vederlägga den" tycks vara mottot.

Jag tror att ett ständigt pågående tänkande i dessa "extrema" former är en hälsosam bakgrundsaktivitet även för den mer vardagsnära realpolitiken. Eftersom våra riksdagspartier hävdar sig stå på ideologisk grund kan analysen av extrema ideologier (eller renodlade ideologier) ge mycket näring åt förståelsen av den politik som faktiskt förs, även om denna kan tyckas ligga ganska långt ifrån de renodlade ideologierna.

Vad gäller objektivismen så har jag fortfarande inte förstått om det i denna idéströmning finns en idé om hur man skulle vilja att samhället såg ut om man fick bygga upp det helt efter dessa idéer. Jag förstår det som att man helt vill avskaffa välfärdssamhället, och mina tankar går då snabbt till Nozick (därav sammanblandningen med nyliberalismen) men det kanske mest beror på att jag inte vet hur objektivismen tänker sig ett samhälle skapat för de individer vi har i Sverige idag.

Så, Henrik, kanske ett inlägg om hur ett objektivistiskt samhälle skulle kunna vara möjligt? Eller ett inlägg om varför en ideologi inte behöver innehålla en sådan utopi?

Första maj, varje sliten kavaj…

Arbetarrörelsens stora dag, en dag att visa vilka massor som står bakom budskapet om rättvisa, frihet och bröd.

Problemet är ju då bara att det verkar vara fler människor som står bakom sina fotbollslag en slumpvis vald omgång i allsvenskan än de som samlas under de röda fanorna på första maj. Styrkedemonstrationen har blivit någonting annat, en demonstration av hur svårt det är att tänka om, att förändras i takt med sin tid.

För de av oss som verkligen tycker att socialdemokratins idéer har en framtid och som tror på rättvisa och frihet på ett sätt som har sitt ursprung i Marx snarare än Mill, för oss känns det angeläget att förnya första maj.

Länge tyckte jag att man skulle bevara och försöka vitalisera första maj inom traditionens ramar. Det skulle vara ett tåg, ett möte och ett tal, det skulle vara slitna kavajer som blev till mantlar av strålande ljus. Men nu tycker jag inte så länge.

Om man inte ens kan förnya en tradition i form, hur skall man då kunna förnya en politik i innehåll? Det finns säker de i det socialdemokratiska partiet som skulle ha svårt att förstå varför vi inte längre tågar med röda fanor. Men om det inte går att förklara för dessa välmenande gamla trotjänare att vi visar svaghet snarare än styrka när vi snart bara är avlönade ombudsmän i tåget, hur skall det då gå att förklara för valmanskåren hur nya metoder kan vara nödvändiga för att i föränderliga tider sträva mot samma gamla eviga värden?

Jag tycker att oförmågan att förändra första maj (trots att det görs en massa vällovliga försök) är ett oroväckande tecken inför den välbehövliga renoveringen av politiken som kommer att behövas om socialdemokratin skall gå framlänges in i nästa val och kunna vinna detta.