Tankar om kor, staket och grönheten hos gräs.

På vägen till jobbet cyklar jag förbi en kohage*. Hagen omgärdas av ett staket vars syfte är att hålla korna på för dem anvisad plats. En av korna har lyckats få ut huvudet under staketets understa tråd och äter nu av det höga frodiga gräs som växer precis utanför staketet. Den ställning kon tvingas till för att komma åt det där gräset verkar väldigt obekväm. Jag undrar om den mat som växer där, strax utanför, är så mycket godare att det är värt det uppenbara besväret det innebär att få tag i det.

När kossan ätit färdigt, kräkts upp maten ett par gånger och tuggat om den, är det dags att äta igen. Kommer just denna kon då att återvända till staketet och åter igen gå ner på knäna och pressa ut sitt ganska stora huvud, allt för att åter få äta av det där gräset? Eller kommer den kon att veta att gräset där utanför inte är värt besväret? Jag hade inte tid att stanna och ta reda på detta.

En annan ko står och tittar längtansfullt mot gräset i hagen bredvid. Hon har så fullt upp med att titta på annat gräs att hon helt glömmer att äta det gräs som finns just framför hennes klövar där hon står. Inte heller ser hon det lite frodigare gräs som finns tio meter bakom henne, inne i samma inhägnad som hon själv är instängd i.

Om det inte alls funnits några staket. Hade alla korna då omedelbart gått över till den andra delen av ängen, den som nu utgör en annan hage och till vilken de inte kan komma på grund av stängslet? Jag stannar till och försöker avgöra om gräset är grönare i den där andra hagen, på andra sidan av det där staketet. Jag kan inte se att det skulle vara det. Men jag är ju ingen ko.

På andra sidan av hagen står en ko och tittar över staketet åt andra hållet. På den sidan av hagen finns det en upplöjd åker. Där är det helt svart, och där finns inte så mycket som ett grässtrå. Kanske tänker den kon på hur mycket värre det hade varit att vara instängd på den sidan staketet. Visst tycker även hon att gräset i den andra hagen ser gott ut, men jämfört med att stå mitt i den nyplöjda åkern så har hon det väldigt bra där hon står.

De flesta av korna verkar emellertid ganska förnöjda. De går sakta runt i hagen och försöker hitta så gott gräs de kan där inne. De vet kanske att staketet är där det är, och att de just idag är satta att beta i den här hagen. De tänker kanske att det inte är så mycket att göra åt den saken, och att det heller inte spelar så stor roll. Det finns ju gott om gräs och klöver där de går och står.

Några av korna kanske stilla undrar i vilken hage de kommer att släppas ut i morgon.

Bäst verkar de korna ha som ätit färdigt för stunden och som ligger och idisslar i godan ro. I den stunden spelar det må hända ingen roll var gräset de nu tuggar om växte. Efter att ha knådats och bearbetats i två magar redan känns skillnaden inte så tydligt.

Jag sätter mig på sadeln igen och cyklar vidare mot jobbet. Det är kanske tur att man inte är en ko. De verkar ha så mycket att fundera på med alla staket och allt gräs som växer på alla olika sidor av dem. I vilket fall förstår jag mig inte på de olika nyanserna i grönheten hos gräs. Men så är jag ju heller ingen ko.

-----

*Alltså så här; jag cyklar inte alls förbi någon hage på vägen till jobbet. Jag cyklar förbi Liseberg, men där finns det ju inga kor alls. Tankarna triggades istället av en bild jag såg på internet, men det låter ju mycket tråkigare.

Resterna av en annan man

Där ligger han i sin monter. Eller i alla fall de rester som finns kvar av honom. Han levde för mer än fyra tusen år sedan. Liksom alla andra som levde på den tiden så dog han. Detta delar han med alla oss som lever nu. Vi kommer också att dö.

Vi vet egentligen ingenting om honom. Kanske blev han mördad med en yxa. Kanske hade han någon form av genetisk defekt. Vi vet några saker om honom som kanske är sanna. Resten vet vi ingenting om. Hade han barn? Var han hungrig ofta? Trodde han på en gud? Var han lycklig? Vad tyckte han om att göra?

Rolfåkersmannen finns inte längre. Hans liv spelar ingen roll längre. Det enda som fortfarande spelar någon roll är hans skelett. Det gör honom unik. Av alla de människor som levde då, på den tid som vi kallar stenåldern, så har han lämnat ett litet tecken efter sig. Vi vet att han fanns. De andra som han delade sin vardag med har vi inga spår av alls.

En dag kommer jag att vara så där obefintlig. Ingen, inte en enda människa, kommer att ha någon som helst aning om att jag funnits. Min kropp, eller ens delar av den, kommer med stor sannolikhet inte att ligga i en glasmonter och påminna folk om att jag funnits. I det relativt korta perspektivet fyra tusen år är min existens helt ointressant.

Jorden har funnits en miljon gånger så länge som Rolfåkersmannens skelett.

De svindlande perspektiven av min obetydlighet skulle göra min helt tillintetgjord om jag kunde förstå dem. Men eftersom jag inte gör det så kan jag fortsätta oroa mig för trivialiteter i min vardag. Mitt psyke hindrar mig från att inse att jag kan vara oviktig, ja rent utav helt meningslös. För mig är jag ju centrum av universum. För mig är jag allt. Jag kan bara bry mig om annat om det på något sätt kan sättas i relation till just mig.

När jag tittar på skelettet framför mig så bryr jag mig eftersom jag kan sätta det i relation till min egen existens. Kvarlevorna är en del av min historia, de knyter mig till sig genom min historia. Benen där på musselbädden är också en länk in i framtiden. De berättar för mig att den dagen skall komma då jag fanns för fyra tusen år sedan. Avsaknaden av skeletten av alla de tusentals andra som levde på den tiden berättar för mig att ingen kommer att veta att jag funnits. Allt detta är saker jag bryr mig om efter som de centreras kring mig.

För mig är min egen berättelse så viktig att jag tror att det finns en massa saker som jag måste göra. Jag tror att jag måste spela med i de andra människornas spel. Den sociala apan är så mån om vad flocken kan tänkas tycka och tänka att den köper vissa kläder för pengar den tjänat genom att göra sådant den egentligen inte alls har lust till.

Mannen som dog och vars skelett hittades norr om Rolfstorp, han brydde sig antagligen också om vad andra tyckte om hans kläder. Kanske hade han en kam för att kunna vara snygg i håret? Hade han inga pärlor att smycka sig med så tittade han antagen med avund på de som hade det.

Idag är det ingen som bryr sig om ifall han hade några pärlor eller ifall han rent utav hade ett smycke i brons. Det är ingen som bryr sig om den person han var över huvud taget. Vi tittar på hans ben och förundras över att de är så gamla. Den enda merit som med året bestått är just att det gått en massa år sedan han dog. Det enda som skapar intresse bland oss som tittar på kvarlevorna är det som inte fanns där när han var i livet. Då var det inte fyra tusen år sedan han dog.

Twitterrant inför fackeltåget i kväll

Idag skall det vara fackeltåg mot rasism och för medmänsklighet. Det är så klart bra. Kommer själv att deltaga.

Manifestationen är partipolitiskt, organisatoriskt och religiöst obunden. Det är också bra. Men lite problematiskt.

Att demonstrera mot rasism är i sig politiskt. Rasism är också politik.

Men problemet är, som jag ser det, djupare än så. För mig är rasistiska strömningar en konsekvens av någonting.

Jag tror inte att man kan koppla isär den allt öppnare och råare rasismen och nedmonteringen av den sociala tryggheten i Sverige.

Trampar man på de som har det dåligt så kommer de att hitta någon ännu mer utsatt att stampa på.

Det här gör rasismen till en i allra högsta grad partipolitisk fråga.

Man får verkligen passa tungan om man vill prata mot rasism men inte mot alliansen.

Men just idag tror jag att det vore det bästa. I kväll skall det handla om det öppna samhället. Arenan där vi kan prata och kompromissa.

Det finns starka spänningar i ett samhälle. Genuina konflikter och mycket starka övertygelser åt olika håll.

Vi kommer aldrig att kunna komma överens. Vi kommer aldrig att fullt ut förstå varandras ståndpunkter.

Konflikten mellan arbete och kapital finns även i en demokrati.

Konflikten mellan de som tror på regleringar och styrning och de som inte gör det finns även i en demokrati.

Konflikten mellan de som tror på utjämning av ekonomiskt utfall och de som vill ha kvar det de uppfattar som sitt finns även i en demokrati.

Massor av andra konflikter finns alltid i ett samhälle, även om man har demokrati. De försvinner inte. De mildras inte. Men de hanteras.

Så länge det öppna samhället klarar av att upprätthålla spelregler alla kan respektera. Då har vi en arena att mötas på. Med ord.

Så länge ordet respekteras över våldet så kan vi slippa inbördeskrig, terrorism, diktatorer och politisk ofrihet.

Men det innebär att ingen kan få det precis som de själva vill. Priset är frustration. Vinsten är fred.

Därför är dagens manifestation alla demokratiska krafters manifestation. Det är en bred uppvisning.

Vi som bor i det här landet accepterar inte rasism och nazism. Vi accepterar inte att de få försöker tysta oss många med våld.

Just idag demonstrerar jag även för Fredrik Reinfeldts rätt att verka på den demokratiska arenan.

I morgon skall jag sedan på olika sätt fortsätta visa varför hans politik är ansvarig för den rasism vi ser idag.

Jag tycker inte att moderaterna ingår i begreppet "goda krafter". Men de spelar enligt reglerna och de är inte rasister.

Andra dagar försöker jag få folk att förstå att moderaternas samhälle är ett kallt och omänskligt ställe. Andra dagar.

Idag demonstrerar jag för reglerna, för demokratin som arena, för kompromissen som politisk metod.

Idag demonstrerar jag för att ingen skall få sina rättigheter bestämda efter färgen på ögonen, huden eller håret.

I den demonstrationen vill jag ha med mig moderater.

Eftersom moderaterna accepterar valnederlag när de kommer och eftersom de inte är rasister så är vi på samma sida just i kväll.

Ikväll inkluderar "vi" även moderater.

Nu tar vi tag i detta igen.

Om det är dags att fatta pennan igen, vad skall man då skriva om…

Jag skulle kunna ventilera mitt missnöje med att Socialdemokraterna inte vågar gå ut med att man tänker riva upp ett femte jobbskatteavdrag om man vinner valet. Jag skulle så gärna vilja att det fanns ett stöd i opinionen för en sådan skatteåterställare. Det kommer att vara pengar folk inte ens hunnit vänja sig vid i tid till nästa val. Det borde gå att förklara varför man hellre vill använda dessa pengar för att vår framtid skall få en bättre skola att gå i, eller varför dessa pengar behövs bättre på operationsbor och i akutmottagningar. Jag inser att det inte är direkt populistiskt att gå till val på skattehöjningar, men man måste föra en politik man tror på och inte bara stirra sig blind på opinionssiffrorna.

Annars tycker jag att det börjar se ut som om S kommer att kunna gå till val på en bra plattform. Politiken kring jobben, med utbildning och aktivare åtgärder, är bra. Tydlig kombination av hjälp till de som behöver och krav på eget ansvar. Mycket bra.

Att man måste kunna få vara sjuk när man är just sjuk tror jag de flesta kan stå ut med. Att Reinfeldt har bestämt att ingen är sjuk mer än ett år verkar ju inte övertyga. Folk envisas med att fortsätta vara sjuka även sedan de sparkats ut i försörjningsstöd (socialbidrag). Vem kunde ha anat det?

Eftersom de borgerliga partierna ännu inte lyckats formulera mycket till alternativ, och eftersom de tre små stödpartierna har ett minst sagt besvärligt opinionsläge som tvingar dem till profilering, så ser läget ganska ljust ut. Häri ligger då så klart även faran. Risken att man börjar tro att valet redan är vunnet… ja vem som helst förstår att opinionen kan svänga snabbt och att man måste kämpa ända in i det söderbergska kaklet om man skall vinna några val.

Tillkommer sedan problematiken med att skapa en regering i händelse av ett vunnet val. Särskilt om det skulle visa sig att SD blir vågmästare samtidigt som S+V+MP blir större än M+FP eller vilka borgerliga partier som nu tar sig in i riksdagen. Måtte detta inte hända är min enda idé om hur en sådan situation skulle kunna få en lycklig utgång. Kanske om Mj Björklund avgår och någon socialliberal utan sossehat till kaffet tar över? Men jag tror inte det skulle funka. Inte direkt efter en alliansvalförlust i varje fall.

Själv var jag nere på stan i helgen och fick en godis och en knapp av en partikamrat som gick runt på torget och pratade med medborgare. Han gjorde ett bra jobb och förtjänar en eloge för det. Mindre imponerad blev jag av kommunens tyngre politiker som stod kring ett bord och pratade med varandra. Jag stod en meter ifrån dem och väntade på att någon av dem åtminstone skulle titta på mig så att jag kunde hälsa. Men så skedde inte. Man hade fullt upp med varandra. Så vinner vi inga val. Hoppas det bara var en tillfällighet, och i så fall var det ju bra att det var en som kommer att rösta på dem ändå som ignorerades.

Ja, det var i alla fall något. Nu får det bli en nytändning i skrivandet här på bloggen. En får väl se hur det går.

Idag rekomenderas för övrigt:

Fanny. Alltid rekomenderad. Har haft ett par riktigt bra inlägg under helgen.
Anders Lindberg med Myten om den individuella.

Läs, lyssna och lär.

Det du skall göra med de minuter du har över är att läsa det här:

Om patriarkatet i vardagen hos Fanny Åström. Följ henne även på Twitter @sinoes.

 Rasskolan hos Falskheten. Följ henne även på Twitter @kitsunekills.

Och så en blogg jag inte upptäckt förrän idag. Läs detta inlägg.

Sedan skall alla lyssna på Camila och Mireyas POD-cast. Följ även dem på twitter @CamilaOchMireya.

Ja, det borde väl ge dig lite att bita i. Det gör ont i början, men det är nyttigt. Läs/lyssna och försök att verkligen ta in det som förmedlas. Våga inse att vi alla förtrycker. Orka se det och bestäm dig sedan för att varje dag bidra lite mindre till förtrycket. Jag tror inte att man någonsin kommer hela vägen fram, men varje steg man orkar ta gör världen lite bättre. Världen förtjänar att bli bättre. /Anders

Börja prata om vår politik, sluta prata om deras.

Följande körs ut på Twitter under dagen. Ett litet test att publicerar längre resonemang uppdelade i 140-teckensportioner. Jag kör så får jag se...

Partipolitik i en demokrati handla om att samla mer än hälften av rösterna så att man kan driva igenom den politik man vill se genomförd.

Men eftersom man kommer att tvinga på motvilliga människor sin politik så finns det en strävan att kunna hävda moralisk rätt.

Man vill alltså ha en argumentation som man själv tycker borde göra att ”alla” skulle kunna rösta på ens politik.

Med detta perspektiv blir man därför glad när man ser JÅ sitta i en TV-studio och målas ut på ett sätt som 70% av alla skrattar åt.

Med våra spelregler, som innebär att man skall kunna respekteras av alla, har ju etablissemanget vunnit. SD kan inte försvara sig.

Problemet är ju då bara det att Åkesson inte bryr sig om detta. Han vet att 70% tycker att han har helt fel. Men det spelar ingen roll.

Han förstår att dessa 70% ändå aldrig skulle rösta på honom, men att de andra känner att delar av deras oro och rädsla får en röst.

PK-eliten, och resten av etablissemanget, skrattar åt SDs skrivningar där svenskhet definieras med hjälp av bonader och folkdräkter.

Men JÅ vet att hans väljare, och en stor grupp till, förstår precis vad han menar med svenskhet. De bryr sig inte om exakta definitioner.

När vi skrattar åt JÅ och hans bonader, så skrattar vi också åt en stor grupp ”vanliga väljare”. Vi lär dessa att vi tycker att de är fåniga.

Vi lär dem att om man förstår vad Jimmy och hans gäng menar med svenskhet, då är etablissemanget mot en, men SD förstår.

På detta vis driver vi massor av vanliga svenskar rakt i armarna på ett fascistiskt parti.

Vi gör det eftersom journalisterna inte kan hålla fingrarna i styr, utan de vill alla bli den som knäckte Jimmy.

Alla journalister lyckas, alla knäcker Jimmy. Alla får oss i PK-maffian att skratta åt Jimmy.

Men när de gör det så får de oss också att skratta åt ganska många väljare. Den ”vi och dom” känsla som SD vill skapa, skapar vi åt dem.

Hübinette krossar JÅ i TV, och vi skrattar gott. Sedan kommer nästa mätning och vi skakar förundrat på huvudet åt SDs ökande siffror.

Skratta bäst som skrattar sist. Jag tror vi kan skratta sist om vi slutar ”ta debatten” och istället fokuserar på vår egen politik.

En politik som skapar hopp och chanser för de som snubblar och behöver hjälp. En politik för jobb, utbildning och boende åt alla.

En politik för jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. En politik vi kan sälja in till 60% av väljarna, inte till alla.

Jag tycker ju att vi i S och MP i stora drag har denna politik. Men det fattas viktiga pusselbitar, och tiden rinner iväg.

Så, för att sammanfatta: Vi skall tala om vår politik, inte om deras. Vi skall visa på våra fantastiska företrädare, inte mobba deras.

Kommentar på Fannys Blogg

Jag har kommenterat ett bra text på Fannys blogg. Läs texten på bloggen www.arsinoe.se och läs sedan mitt svar nedan (eller direkt på bloggen...).

**********

Självklart har du rätt. Feminismen skall inte göras om för att den skall passa männens önskemål. Feminismen handlar ju om att se att allting redan är anpassat efter mäns önskemål och om att göra någonting åt det.

Arbetarrörelsen kunde i sin ungdom (och kan väl till viss del ännu) demonisera sin fiende, tydliggöra konflikten och sedan köra över de privilegierade. Man gjorde detta med ett latent hot om revolution i kulissen. Visst, i Sverige var det socialdemokraterna som reformvägen och så småningom i motvilligt samförstånd med kapitalet genomförde förändringarna. Men jag tror faktiskt inte att det hade gått att göra så oblodigt om hotet om våld inte funnits i bakgrunden.

Kvinnor har kanske inte riktigt samma möjligheter. Striden står inte mot en privilegierad klass man aldrig träffar, och inte har någon som helst anledning att tycka om. Striden står mot männen. Fäder, makar, älskare, vänner, söner och bröder. Det är mycket svårare att mobilisera en bred demonisering av dessa människor som står oss så nära.

Jag skrev i något sammanhang att; ”Att inte välja jämställdheten är att välja ensamheten.” Jag tror att det på sikt kommer att bli mer och mer sant. Kvinnor behöver inte män. Kvinnor kan välja att umgås med män, på olika sätt och i olika relationer, men de behöver inte göra det. Jag tror att det är detta ”hot” som på något sätt måste medvetandegöras i mäns hjärnor. Vi män ”måste” inte sluta se på kvinnor med könsstereotypa glasögon, men de måste inte heller ha med oss att göra.

Ytterst kommer det att bli nödvändigt att tvinga män in i jämställdheten. Men i den kampen behövs alla goda krafter, även män. Exakt i vilken form vi kan bidra, det får ni bestämma. Det är ytterst er kamp, men jag tror att vi är ganska många som vill lära oss mer om vad vi kan, skall och bör göra för att underlätta och hjälpa till.

Jag har två döttrar. Jag har en syster. Jag har systerdöttrar, kvinnliga vänner och kamrater. Om inte det är skäl nog att ansluta sig till kampen för ett bättre samhälle för dem, eller om det är min roll att åtminstone inte stå i vägen för förändringarna, då känns det ganska självklart.

Därmed inte sagt att det är lätt. Att i vardagen lämna ifrån sig privilegiet att vara den folk lyssnar på, att få lite mer betalt för samma arbete, att inte var den det tittas snett på när det inte är städat hemma eller när det finns fel vantar på dagis, det gör sig inte självt. Det kräver medvetenhet, tydliggörande och ständig vaksamhet på hur man beter sig.

Får man nätmobba Pär Ström?

Man skulle kunna göra rubrikens fråga ett par steg mer generell, och fortfarande ha kvar samma svar. ”Får man någon gång mobba någon alls på något ända sätt?”. Svaret är ”Nej, det får man inte.”

Men om man nu tycker att vissa personer i bloggar och debattartiklar beter sig illa och framför riktigt vidriga eller riktigt korkade åsikter, vad skall man göra då?

Jag tror att det bästa vore att helt enkelt ignorera dessa chauvinistiska, rasistiska eller på annat sätt inskränkta individer. De har sin självklara rätt till vilka åsikter som helst, och i de flesta fall har de även rätt att framföra dem (inom yttrandefrihetens ramar). Men genom att bemöta dem, länka till deras texter för att visa vilka idioter de är eller på något annat sätt referera till dem, så ger vi dem en arena de inte skall ha.

Om någon skriver att det inte finns någon könsmaktsordning, och att det egentligen är männen det är mest synd om i det här samhället, så är det en knasig åsikt. Men just därför skall man inte hjälpa till att sprida den, inte ens för att visa andra hur dumma texter det finns. Det man skall göra (tycker jag) är att skriva en egen text om hur viktigt det är att vi alla hjälps åt att belysa könsmaktsordningen, och hur knasigt det är att inte se att den finns. Detta utan att med ett ord nämna den knäppskalle man egentligen bemöter.

På det viset bidrar man till ljuset, och man undviker att sprida mörkret.

Om man känner att man förgås om man inte får gå i svaromål, så för debatten på bortaplan. Ta diskussionen i det forum där åsikten redan finns. Visst, det är tufft att diskutera på motståndarens planhalva, men där gör man ingen skada, de som läser där vet ju redan om att den obehagliga personen finns och vad hen tycker.

Sen är det väl så att någonstans längs vägen så blir en person eller en organisation så välkänd att det är dags att börja ta debatten. I fallet med Sverige Demokraterna tycker jag definitivt att vi nått dit, och kanske är det så med herr Ström också nu när goda krafter redan satt så mycket ljus på honom att det inte längre går att ignorera honom.

Men även i detta läge skall man noga överväga var, hur, när och i vilka former man debatterar. Fortfarande gäller att vara noga med att inte bli en del av de obehagliga åsikternas plattform. Att man i varje debatt man tar är noga med att den nytta det gör att man får lov att komma med motargumenten är större än den skada det gör att man med sin egen uppmärksamhet legitimerar det ondas existens. Det gäller att försöka skaffa sig kontroll över frågeställningar och att inte dras med i en debatt där redan det faktum att frågan diskuteras är skada nog.

Vem är det då som skall vara försiktig med att skänka uppmärksamhet åt korkade åsikter? Ja, det är så klart alla, men viktigare ju mer uppmärksamhet man själv har, och som man alltså kommer att ge bort.

Vilka åsikter är det då jag tar mig friheten att kalla obehagliga, onda och krokade? Ja det är naturligtvis något var och en får besluta om. Vissa kanske tycker att de åsikter jag för fram på min lilla blogg är sådana, och i så fall är jag själv just ett exempel på någon man lätt skulle kunna tiga ihjäl innan fler får upp ögonen för mina åsikter. Själv tänker jag framförallt på rasistiska och homofoba åsikter, men även väl så korkade åsikter som antifeministiska á la herr Ström eller de vidriga åsikter om överviktiga på reklamaffischer som framförs av vissa avskyvärda bloggerskor vars namn jag i enlighet med det jag just skrivit inte skall nämna här ingår.

Mer ”vanliga” åsikter som liberala, konservativa eller kommunistiska känner jag inte samma betänkligheter inför att belysa och bemöta. Visst kan det vara problematiskt om liberala krafter får fram nya duktiga debattörer, men det kommer de att få ändå via de arenor de besitter, och en ständigt pågående diskussion om hur vi skall utforma vårt samhälle är nödvändig för att demokratin skall fortsätta fungera, och det är viktigare än någonting annat.

Observera att jag inte tycker att man skall förbjuda ens de mest motbjudande bloggar (om de inte hetsar mot folkgrupp eller dylikt), men det finns heller ingen skyldighet att sprida alla åsikter.

Så, för att återknyta till rubriken och kvällens TV-debatt, så tycker jag inte att man skall mobba någon, inte ens megamobbarna själva. Men jag tycker att fenomenet Pär Ström kunde fått stanna på flashback och förbli en intern angelägenhet för de som redan håller med honom. Sprid de motsatta åsikterna, utbilda, upplys och informera, men utan att referera till motståndaren. Låt hen skaffa sig sin arena själv, det behövs inte de goda krafternas hjälp.

Mitt förra inlägg, var det inte ett brott mot just allt jag skrivit här? Jo, kanske. Men jag försvarar mig i det fallet med att min mycket lilla läsarskara knappast kommer att öka den uppmärksamhet en artikel i Axess redan har, och jag tycker kanske inte att… eller jo, den artikeln var nog värd att ignoreras om jag trott att jag hade någon uppmärksamhet att skänka bort.


**** Tillagt 20121108 18:30 ****
Ni skall vara noga med att läsa Hanna Fridéns krönika.

Jag måste släppa Axessartikeln nu!

Kan det inte vara intressant att fundera kring vilka evolutionära mekanismer som lett fram till att kvinnor har bröst eller att män (vissa i alla fall) har större penisar än vad de behöver för fortplantningens skull?

Kan det inte vara intressant att veta lite om könens olika hormonnivåer, och vilken inverkan dessa kan ha på våra beteenden?

Är det inte spännande att lära sig mer om vad det betyder för människan att en kvinna bara kan få ett ganska litet antal barn, och med en betydande fortplantningsinvestering för vart och ett, medan mannen i teorin kan bli pappa till hur många barn som helst?

Jo. Jag tycker att allt detta kan vara jättespännande och mycket intressant. Jag tycker kanske i och för sig att sociala konstruktioner är ännu intressantare, men det gör inte att jag inte kan uppskatta texter även om biologi, medicin eller antropologi.

Problemet med Göran Burenhults artikel är inte det som står i den. Det kan säkert förekomma sakfel, och det är så klart allvarligt, men jag har inte kompetens att bedöma det. Problemet med artikeln är det som inte står, men det som kan anas. Problemet är när man, direkt eller implicit, vill göra politik (eller skapa avståndstagande från politik) av naturvetenskap.

Vetenskap, natur- eller annan, skall vara en del av underlaget till varje sunt utformat politiskt förslag. Vi skall inte fatta beslut som bortser från biologiska fakta bara för att de är obekväma. Jag kan nog hålla med om att så ibland sker, och jag kan hålla med om att de -ismer jag gillar bäst är de största syndarna här.

Är man socialist (jag är väl kanske inte riktigt socialist, men jag har böjelser åt det hållet) är det ett problem att människan som biologisk och psykologisk varelse verkar ha ett större intresse av att gynna sig själv och sina närmaste, än hela planetens befolkning. Vi verkar skapa mer, arbeta bättre, skärpa till oss på ett annat sätt om vi tror att ansträngningen kommer att komma oss själva till del, än om vi tror att resultatet av mitt slit skall delas ut till alla andra. Socialism hade varit enklare om det inte var så, men när det nu är det så måste man ta med detta i beräkningen när man utformar sin politik (och det är då man blir socialdemokrat…).

Är man feminist så är det ett problem… eller vänta nu. Vad är det med allt det som professor Burenhult skriver som skulle vara ett problem för feminismen? Det är nog det jag inte fattar. Det är det som saknas i artikeln, och det är därför den blir så obehaglig.

Kvinnans könsorgan sitter mellan hennes ben får vi veta i artikeln. Det vi inte får veta är varför det är ett bra skäl till att kvinnor skall vara utestängda från styrelserummen.

Letar man noga hittar man embryon till åsikter. Den klarast uttalade är att kvinnor skall amma barnen i upp till två år, och därför måste vara hemma under denna tid. Det antyds även att det är olyckligt att kvinnor inte är gravida hela tiden, men exakt vilken politisk åsikt det skulle leda till är mer oklart. Jag vill inte gå så långt att jag läser in en åsikt att det vore naturligt att ha ihjäl en annan mans barn för att kunna ha sex med mamman. Jag tror dessutom att strategin skulle fungera rätt dåligt.

Jag tror att vi i jämställdhetsarbetet kan ha nytta av en del antropologiska kunskaper när vi försöker förstå varför världen ser ut som den gör. Som man kan det vara bra att veta att vissa teorier säger att jag är som jag är, hur det nu kan vara, av en massa orsaker som inte längre är relevanta. Jag kan då få ett redskap att hantera mina känslor och impulser på ett sätt så att de inte står i vägen för ett rimligare och jämlikare samhälle. Kanske kan jag till och med kanalisera dessa urkrafter till någonting positivt om jag förstår dem bättre?

Men om jag använder denna förståelse för att rättfärdiga ett dåligt beteende, då blir det problem tycker jag. Om det faktum att det är kvinnan som ammar används som en förevändning för att kvinnor inte skall ha tillträde till vissa arbeten, eller att de när de får dessa arbeten skall ha sämre betalt eller inte skall bli lyssnade på, då blir det ologiskt och vad värre är knasigt.

Ännu värre blir det om man gör historiska könsmönster till mall för framtida eller önskvärda roller. Om man begränsar kvinnor till vissa roller med argumentet att stenåldersmänniskorna gjorde si eller så, då hänger argumentationen inte ihop.

Det ligger nära till hands att misstänka att det finns män som känner sig misslyckade i sina relationer med kvinnor, och som därför önskar sig tillbaka till en könsmaktsordning som gav dem mer att säga till om på kvinnans bekostnad. Eftersom en sådan önskan är svår att klä i rationella argument så griper dessa vita kränkta män desperat efter de argument som finns, även om det inte är ett dugg rationella. Att då famla efter biologiska argument ter sig då oemotståndligt lockande. Naturvetenskap är ju sanning, och har man sanningen på sin sida, hur kan man då förlora?

Som sagt, jag kan inte säga varför jag inte delar de åsikter som framförs i Axessartikeln, eftersom det inte framförs några. Är det då inte okej att skriva en artikel utan att framföra åsikter? Jo, det kan det vara. Problemet är här att det känns som att det finns en massa åsikter under ytan. Det obehagliga består i sättet att framföra åsikter på detta sätt. Det går inte att bemöta dem, och ändå förstärker de den struktur som alltjämt förtrycker våra mammor, systrar och döttrar. Försöker man bemöta de åsikter man anar så kan sköldpaddan snabbt dra in huvudet och påstå att det inte alls är så den menar.

Men, nu är det dags för mig att släppa detta och gå vidare. Mitt liv blir bara sämre av att jag går och retar upp mig på de jag aldrig kommer att kunna påverka. Det finns män som alltid kommer att känna sig förtryckta av en politiskt korrekt genusmaffia, och det är ingenting jag kommer att kunna göra någonting åt. Jag får fokusera på att själv bidra så lite jag kan till könsmaktsordningen, och att tydliggöra och motarbeta den så att tänkande människor kan bli bättre på att se den och bidra i motarbetandet. De bittra och kränkta männen är för få för att själva kunna upprätthålla någon könsmaktsordning, så de kan vi helt enkelt köra över om vi andra (kvinnor och män) blir bättre på att inte vara med och förtrycka hälften av oss.

När vi fått bukt med könsmaktsordningen (eller samtidigt som vi jobbar med detta) så måste vi ju också arbeta med det strukturella förtrycket på grundval av etnicitet, sexuell läggning och klass. Även miljön måste vi hitta ett sätt att rädda. Det blir inte lättare ju mer man lär sig, den saken är klar.

Mitt liv som analfabet?

Jag läser Professor Burenhult i Axess och önskar att jag vara analfabet. Så många frågor jag aldrig skulle behöva fundera över. Så mycket sömn jag skulle kunna få.

Burenhults artikel är i sin helhet fulständigt obegriplig. Han rapar upp en massa teorier kring människans utvecklig och sedan… ja sedan slutar han med det och det hela är över. Det finns en tendens till struktur i artikeln, och man kan väl ana vissa konservativa åsikter som likt solen en mulen dag kan anas bakom ordmassorna (om man nu kan jämföra reaktionära tokerier med solen…). Men det kommer ingen slutsats, det presenteras ingen åsikt, artikeln verkar över huvud taget inte vilja någonting.

Så, analfabetism som skydd för det egna förståndet.

Dessvärre kommer jag då på att detta skulle hjälpa föga mot den olustkänsla jag känt i kroppen sedan jag såg ”Min Sanning” med Jan Myrdal. Hans sanning verkar bestå i att folkmordet i Kambodja inte kan uteslutas ha varit en blodig passage i landets historia, men att man inte kan ha normativa åsikter om att slå ihjäl barn mot träd om man inte samtidigt tillåts undersöka USAs agerande i regionen. Lägg därtill att han är lite ledsen över att ungdomskulturen pratar med om hur sperma smakar än om känslorna bakom könsakten.

Nej, det verkar inte som om analfabetism hjälper hela vägen fram.

Man måste helt enkelt lära sig att känna igen en knäppgök när man ser en, och antingen snabbt bläddra/byta kanal, eller distansera sig från det hela och låta dessa förvirrade individer roa en med sina vad det nu är.

Det kommer liksom krypande

Redan på morgonen kände jag det. I det läget finns ingenting jag kan sätta emot, ingen återvändo. Jag visste att det var dags igen, och att ingenting jag kunde göra skulle ändra det.

Ett tag tänkte jag att jag kanske skulle kunna låta bli att ta med mig kort till jobbet. Men jag insåg att det inte hjälper nu när jag upptäckt att det går att beställa på faktura.

Så, innan lunchen kom det över mig, ett begär ingen kraft i världen kan stå emot, och som det till slut är så skönt att ge efter för.

Så nu har jag ett nytt bokpaket på väg med Schenker Privpak. Nästa vecka, eller kanske till och med på fredag, så kommer jag att hålla dem i min hand, mina nya böcker!

Jag var ändå lite duktig, jag lyckades hålla det till tre böcker. Eftersom jag har fullt upp med att läsa kurslitteratur för tillfället så blir de väl inte lästa innan jul kan jag tro. Tills dess har jag säkert beställt nya böcker, så de jag just beställt kommer att göra en ödesbestämd karriär nedåt i min "att läsa hög". Men en dag...

Raka svar är svåra att ge

OK, ett rakt svar nu, inga krusiduller, inga å ena sidor och å andra. Rakt på sak:

SKALL LÄRARE HA 10.000 KRONOR MER I MÅNADEN I LÖN?

Oj, det var svårt att svara Ja eller nej utan att få motivera och nyansera sitt svar, men jag skall, det kommer.

Så… vad tycker jag. Utan skyddsnät, rakt ut i cyberrymden, om jag hade all makt i himmelen och framför allt på jorden, skulle lärarna då få 10.000 mer i lön?

Om alternativet är att de haltar med i den allmänna löneutvecklingen de närmaste tio åren. Ingen förflyttning i lönestatistiken eller 10.000 på ett bräde, det är det som gäller. Inga fega ”jo, över tid kan man säkert tycka att…”.


JA


Se, där! Jag sade det! Ett rakt svar, ett val mellan två alternativ. Rätt ut bara! Ja, det skall de!

Dags att komma upp på hästen igen

Om man väntar riktigt länge innan man skriver någonting så växer liksom kraven på att det som till slut presteras skall vara fantastiskt. Jag rår inte på den kravbilden, så jag skriver av mig lite vardagsfunderingar istället och hoppas kunna skriva något klokt längre fram och under mindre press.

Brott och straff har varit på tapeten de senaste dagarna. ”Det är inget straff” kunde man läsa på första sidan av Metro igår, och eftersom det låg fem sådana tidningar på fikabordet på jobbet så blev det svårt att undvika samtalsämnet ”domen mot ungdomarna som misshandlade en äldre man i Kortedala”.

Jag tycker det här är ett mycket bra fall att bygga en diskussion om brott och straff kring.

Å ena sidan är det ett förfärligt vidrigt brott. En helt oskyldig och försvarslös människa blir överfallen och misshandlad på öppen gata. Det kunde hänt vem som helst och det var mycket hänsynslöst våld. Maggropskänslan skriker alltså: ”Lås in dem och kasta bort nyckeln”, ”Inget straff är tufft nog för sådana människor”.

Å andra sidan talar vi om unga förövare. Vi (dvs samhället) har kanske en liten chans att avgöra om dessa killar skall bli stämplade som kriminella, och därmed ha sin framtida bana klar för sig, eller om de kanske går att rädda till att bli ”vanliga” människor som en dag kommer att titta tillbaka på det som hände med ånger och förvåning över hur de kunde göra någonting sådant. Jag vet inte, jag känner inte till de dömda, och det kanske är så att det är för sent för dem, jag har ingen aning.

Jag tänker på hur vi gör hemma när våra barn gör någonting dumt (tack och lov inte så dumt som att slå ner gamla farbröder, men ändå). Att straffa barnen finns liksom inte på kartan, utan i det läget handlar det om att försöka vända och vrida på situationen tills de förstår varför det de gjort var fel, och tills man kan se i deras ögon att de ångrar sig och förhoppningsvis inte kommer att göra samma fel igen. Vid uppfostran av våra egna barn så är det självklart att vi tittar framåt, att målet är att se till att minimera risken för att det som hände skall hända igen. Vi vill göra barnen till lite bättre människor och vi använder de fel de gör som verktyg i denna process.

Om vi i samhället hade haft samma mål, om vi hade haft som högsta mål att minimera frekvensen av varje given form av brottslighet, och av all brottslighet totalt sett, så skulle vi antagligen inte straffat människor över huvud taget. Vi skulle inte stämplat 15-åringar och tilldelat dem rollen av brottslingar. Istället skulle vi fokuserat på att redan vid mycket marginella förseelser tillrättavisa och förklara varför beteendet är oönskat, och vi skulle försöka förstå hur vi kunde leda barnen in på andra vägar. Kanske kan man hitta någonstans där de kan köra trimmade mopeder, måla grafitti eller vad det nu är. Jag har verkligen ingen aning om vad man skulle göra om man verkligen ville ha färre brott, men jag är helt övertygad om att det inte vore att ha fler poliser och strängare straff.

Men även vi som har denna övertygelse, att straff bara lär ungdomar att de är brottslingar, och egentligen inte åstadkommer annat än säkerställer att dessa ungdomar kommer att begå fler (och antagligen grövre) brott längre fram, även vi känner nog att vi vill straffa den som sparkar ner och misshandlar en oskyldig man på öppen gata.

Det verkar vara någonting annat som driver oss. Vi bryr oss inte om att straff av dessa förövare antagligen leder till mer brottslighet längre fram, inte mindre. Vi vill straffa ändå. Vi vill straffa därför att det vore orimligt att låta bli. Vi vill straffa för att det är viktigt för oss att vissa handlingar leder till straff, det är viktigt för annars fyller lagen ingen funktion, och utan lag finns i slutänden inget samhälle. Om vi inte markerar mot vissa handlingar skulle vi tillslut hamna i ett allas krig mot alla, och Hobbes skulle resa sig ur sin grav och nicka igenkännande.

Samhällskontraktet kräver att vi är intresserade av att alls ingå kontrakt med varandra, och det i sin tur kräver att det får konsekvenser om man inte följer de regler vi kommit över ens om. Hur dessa regler än kan se ut så kommer de alltid att innehålla förbud mot att sparka ner oskyldiga farbröder, och därför måste en sådan handling straffas. Inte för att stilla våra hämndbegär och inte för att andra skall låta bli att göra samma sak (för den effekten har inte straff för den här typen av brott, det är jag helt säker på), utan för att vi helt enkelt offrar dessa killar för att vi andra skall fortsätta känna att det är värt att ha ett samhälle.

Så, efter detta svammel, vad tycker jag då att man skall göra? Var straffet för milt eller skulle man helt valt att inte straffa alls? Svaret är att jag inte vet. Jag tror att vi måste värna om lojaliteten med samhället, och om det innebär att vi måste skapa brottslingar av någon som trots allt valt att sparka ner en oskyldig man, ja då kanske det är ett pris vi får betala. Å andra sidan vore det ju inte helt vansinnigt att ha ett system som syftade till att i möjligaste mån minimera antalet brott i samhället, och då är det kanske inte så klokt att lära femtonåringar att de är kriminella.

Kanske är då ”straffet” ändå ganska lagom. Det är trots allt en markering, och det ger kanske killarna en chans att komma igen och bli laglydiga medborgare en vacker dag. Vi kan ju inte gärna skjuta dem eller låsa in dem för livet, och då måste nog målet ändå vara att uppfostra och att skapa medborgare av de som inlett sin bana mot att bli motborgare.

Medlemmarna har alltid rätt, även när de har fel

Kommentar till ett blogginlägg på ”Mitt i Steget”.

En av John Cleeses figurer säger i en av Monte Pythons sketcher att han vet att det han säger inte är populärt, men att han aldrig strävat efter popularitet...

Jag tror att den enskilde medlemmen, som inte sitter i position där man behöver ta ansvar för en politisk helhet, lätt hamnar i en position där man i enskilda frågor gillar sådant som är enkelt att gilla. Det kan vara kostsamma reformer, miljövänliga förbud oavsett påverkan för näringslivet, eller moraliskt självklara ställningstaganden i utrikespolitiska frågor som man gör utan att tänka på vad det skulle innebära i det stora världspolitiska pusslet.

Jag tror att vi som är medlemmar i partiet ofta är det för att vi drömmer om en rättvisare och rimligare värld där alla människor kan ha det rimligt bra, och där alla kan följa sina bästa stämningars längtan. Vi gör detta utan att vilja tänka på eller förstå att de människor som skall leva i detta drömsamhälle kanske inte är (och kanske aldrig kommer att) mogna att göra det. Den solidariska och flitiga individ som skulle krävas för att gå ut och göra sitt bästa varje dag för det allmännas bästa kanske inte finns och kanske aldrig kommer att finnas. Detta vill vi inte inse, dels för att det kanske är lite svårt, och dels för att det gör för ont. (Mer om det här)

Partiledning, och ledning på olika nivåer, har däremot en mer vardaglig kontakt med konkret politik. De fattar varje dag beslut där man måste välja mellan olika förslag, samtliga med både bra och dåliga sidor. De ser att reformer skall finansieras, att miljökrav kan kosta arbetstillfällen och att man inte kan förfara hur som helst i utrikespolitiken. Men de vill samtidigt också reformera, rädda miljön och befrämja demokrati och mänskliga rättigheter. (Om att man ibland får nöja sig med vad man kan få)

Men, och det skall man vara vaksam på tror jag, de som lever på politiken har även ett intresse av att socialdemokraterna skall fortsätta vara ett stort parti som kan försörja många människor (eller i alla fall just dem). Nuvarande ledning har alltså egoistiska skäl för att följa opinionen snarare än att leda den, att röstmaximera snarare än att försöka flytta samhället i riktning mot en rättvisare och rimligare position om det skulle riskera att störa väljarna.

Så det finns minst två anledningar till att ledningen ligger "till höger" om medlemmarna, och ingen av dem innebär att vi har fel medlemmar. Men vi har ett problem i partiet om vi inte klarar av att utbilda och öppna upp strukturerna i ungefär samma takt. Medlemmarna har nämligen alltid rätt, oavsett hur fel de har.

Läs andras kloka tankar på netroots.

För övrigt anser jag:
Att det är en märklig uppfattning att HBTQ-personer i Sverige skulle leva i en tryggare värld om det inte fanns poliser.
Att jag borde gått och lagt mig för länge sedan.
Att det kanske vore bättre på lång sikt om HBK stannade i superettan ett år till.

Individualiserad solidaritet

Kommentar lämnad på Ulf Bjerelds inlägg på programkommissionens blogg:

Jag känner igen mig precis i definitionen av en självförverkligare. Men jag är socialdemokrat (och partimedlem) och jag kommer att rösta på S utan vare sig RUT, fria skolval, privata alternativ i vården eller gynsamma regler för småföretag, så det jag skriver här handlar om gruppen i allmänhet snarare än om mig. 

Jag tror att en stor grupp av självförverkligarna aldrig kommer att röst på oss, så dem kan vi lägga åt sidan.

Jag tror att de övriga kan tänka sig att betala relativt hög skatt och att vara med och solidariskt finansiera vård, utbildning  och omsorg. Men då vill de veta att skattepengarna används effektivt, och de vill inte behöva skämmas för den delen de får behålla. (Mer om det här)

Jag tror att denna grupp potentiella S-väljare är mycket måna om känslan av att få vara piloter i sina egna liv. De vill inte bli styrda i sina val av skola, vårdcentral eller pensionsförsäkringar. De är vana vid att ha konsumentmakt då de är konsumenter, och makt över sin egen tid då de förhandlar med sina kunder/arbetagivare. De är vana vid att kunna hota med att resa sig upp och gå om det inte passar dem. Tar man ifrån dem denna makt blir de frustrerade och känner sig omyndigförklarade, och då röstar de på någon annan. (mer om det här)

Jag tror också att dessa väljare känner att de bidrar mer än de får tillbaka. För att ställa upp på detta vill de veta att ingen (eller så få som möjligt) missbrukar systemen de finansierar. Vi måste visa att vi inte är ett bidragsparti, utan att vi avkräver alla medborgare att de är med och tar sitt eget ansvar för sig själva. Sedan skall vi ha generösa system som är med och stöttar alla som behöver det så ofta de behöver det, men det fråntar inte individen hens eget ansvar. (mer om det här)

Nu skall vi inte gå ifrån alla våra värderingar och principer för att locka denna grupp. Tvingas vi bli moderater för att vinna val, då är det ingen idé. Då är det bättre att satsa på opinionsbildning och försöka få med folk på våra idéer. Vi skall leda opinionen, inte för mycket låta den leda oss. En svår balansgång, men nödvändig.

Det fria skolvalet är inte den enda frågan

Jag tror att alla barn mår bra av att gå i en skola där arbetarens dotter och direktörens son kan sitta i samma bänkrad och fundera på samma matteproblem. Alla tjänar på att få kompisar från lite olika bakgrund, både kulturell bakgrund och klassbakgrund. Det breddar synen på livet och samhället, och det skapar helare individer.

Jag tycker mycket illa om tanken på ett samhälle där vi har skolor som får lov att bli bra på grund av att elevunderlaget där består av mestadels studiemotiverade, lugna och relativt ”lättlärda” barn, och andra skolor som saknar alla chanser att bli bra miljöer för lärande eftersom de barn som går där till allt för stor del saknar den sociala tryggheten i livet som gör att man kan fokusera och koncentrera sig på att sitta still och lära sig läsa.

Men det går att vända på den bilden, och utgå från en skola med en stor andel barn från resurssvaga hem, barn med en dålig svenska och barn som av olika skäl behöver få utlopp för en jobbig livssituation. Om det i denna skola saknas tillräckliga resurser för att skapa en lugn och harmonisk miljö för barnen att lära sig läsa, skriva och räkna i, skall man då förbjuda föräldrar till ambitiösa barn att välja bort denna skola, bara för att de andra eleverna skulle få en aningens lugnare miljö om den skötsamma eleven satt kvar i klassrummet?

Jag kan inte tycka det. Det är inte rätt att placera den skötsamma flickan mellan de två brötigaste killarna för att de andra i klassen skall få lite bättre arbetsro. Det är heller inte rätt att tvinga barn att gå kvar i en skola de känner hämmar deras möjligheter att få förverkliga sina drömmar och ambitioner, inte ens om detta leder till att de andra barnen på så vis får en aningens bättre studiemiljö.

Jag tror inte att vi kan ta bort det fria skolvalet. Föräldrar och elever måste ha rätten att söka sig till vilken skola de vill, om de själva ombesörjer transporter och om det finns möjlighet att erbjuda dem plats. Detta för att jag tror att människor vill ha denna möjlighet, och för att jag faktiskt tycker att det är rimligt att man skall ha det. Medborgarens valfrihet får aldrig bli ett problem.

Men att föräldrar och barn skall ha rätt att välja skola själva (eller åtminstone söka plats på skola) betyder inte att slaget om en bra skola för alla är förlorat. Jag tror att det finns många andra systemfel att angripa, saker som skulle kunna leda till att alla skolor blev så bra att ingen skulle behöva söka sig därifrån.

Ingen fri etableringsrätt för skolor

Det skall vara kommunerna (eller om man flyttar upp ansvaret, staten) som har det yttersta ansvaret för att det finns bra skolor till alla elever.

”Jamen, vi tycker inte att det är viktigt att det är staten som bygger vägarna!” Nej det är helt riktigt, och jag tycker inte heller att det är nödvändigt att kommunen skall vara den som driver alla skolor, detta kan man mycket väl lägga ut på entreprenad, men det skall finnas ett kommunalt inflytande över hur eventuella friskolor får etablera sig. På samma sätt som PEAB eller Skanska inte kan springa och bygga vägar var de vill och sedan kräva pengar av staten/regionen för varje bil som sedan råkar välja att köra på dessa vägar, så borde det inte vara möjligt för skolföretag att starta skolor hur som helst och sedan kräva pengar för de elever som råkar välja att gå i dessa skolor.

Ett sätt att lösa detta är att kommunen helt och hållet kontrollerar och beslutar om var det skall finnas skolor, och vem som skall driva dem. Man skulle då kunna lägga ut driften av en skola på entreprenad reglerat av en upphandling och ett tydligt avtal med entreprenören.

Ett annat sätt skulle vara att skolor vid etablering måste teckna en försäkring som täcker de kostnader kommunen får när skolan plötsligt försvinner. Kommunen skulle då få sina kostnader för överkapacitet delvis täckta, och systemet skulle bli självsanerande eftersom skolor som etablerade sig i områden med hög skoltäthet och sviktande elevunderlag skulle få betala höga premier för denna försäkring.

Ingen rak skolpeng

Olika elever behöver av olika skäl olika mycket stöd och hjälp för att kunna ta till sig undervisningen i skolan. Jag anser att samhället har ett intresse av och ett ansvar för att ge varje elev de förutsättningar just den eleven behöver för att kunna ta till sig undervisningen. Detta gör att kommunen måste ha möjligheter att styra resurser dit de behövs mest, tills alla skolor är lika bra och lika bra för alla elever som går där.

Detta löser man definitivt inte med en rak skolpeng där varje elev bär med sig lika mycket pengar till den skola de går i. Exakt hur resursfördelningen skall gå till vet jag inte. Jag kan inte komma på något system som inte för med sig problem. En politisk tilldelning per skola omöjliggör ekonomiska incitament för entreprenören eftersom politikerna skulle tolka vins som att man fått för mycket pengar och sänka anslagen året efter. En grundskolpeng på säg 75% av snittkostnaden för en elev i den kommunen, och sedan en premie för elever med särskilda behov skulle kunna var en modell. För elever med diagnoser eller funktionshinder skulle detta kunna fungera. Men för elever med svagt stöd hemifrån, eller elever som har lite svårare att lära sig, så är det svårare. Att få med sig en extra peng kan lätt bli stigmatiserande, och det vill jag undvika. Kanske skulle elever från postnummerområden med vissa sociala faktorer kunna få en högre skolpeng. Det skulle då innebära att en duktig elev från ett för övrigt hårt socialt belastat område skulle kunna ta med sig en stor peng till en redan privilegierad skola. Men det kanske är marginalföreteelser som jämnar ut sig i långa loppet.

Inga öppna eller dolda terminsavgifter

Föräldrarnas ekonomiska möjligheter skall inte påverka kvaliteten i skolan. Detta innebär att man måste reglera bort alla former av avgifter i skolan. Vi skall inte ha vänskapsföreningar som stöttar med pengar, inga sponsoravtal, inga aktiviteter som kostar pengar och inga andra insamlingar. Inte ens den till synes oskyldiga 50-lappen per termin som man har här i Mölndal är okej tycker jag. Skolan skall vara gratis, och det betyder att det inte skall kosta någonting att delta. Vill någon skänka pengar till skolverksamheten så skall dessa gåvor gå till kommunen som sedan får fördela ut dem där de behövs bäst.

Låt kommunen styra antagningen vid fritt skolval

I de fall fler elever söker sig till en skola, än vad det finns platser på den skolan skall det vara kommunen (eller staten) som bestämmer vilka elever som får plats. Jag tycker att närhetsprincipen skall vara tungt vägande vid denna antagning, och man kan även tänka sig kvotering av underrepresenterade kön eller bakgrunder (hur det nu skall definieras).

Det viktiga är att ingen skola skall få plocka ut skötsamma och ”lättutbildade” elever och på så sätt skapa en segregation där en sådan enkelt hade kunnat undvikas.

Rimligtvis skall reglerna för antagning vara så transparenta att skolföretag som etablerar sig i kommunen skall veta efter vilka kriterier de kommer att få elever tilldelade sig.

Tydlig kvalitetsdeklaration baserat på obligatoriska nyckeltal

Lärartäthet, andel behöriga lärare, skolskötersketimmar / elev, specialpedagogtimmar / elev, tillgång till matsal, tillgång till skolbibliotek etc. Det skall finnas ett antal kvalitetsrelevanta nyckeltal som alla skolor i Sverige måste ange i en väl synlig faktaruta på framsidan av alla glättiga broschyrer. Detta för att det val man gör av skola skall grunda sig på så goda grunder som möjligt.

Vinster i skolan

I de fall privata intressenter driver skolor så tycker jag att det är trevligast om det är personalkooperativ som brinner för en viss pedagogisk idé, eller andra icke-vinstdrivande former som vill driva en skola för att de har en vision om hur man kan göra utbildningen bättre. Men jag tror tiden sprungit förbi förbud mot att aktiebolag driver skolan och gör det med vinst. Dels för att vinst som drivkraft kan vara ett sätt att hitta nya former för driften, men framför allt för att det ändå inte går att förhindra att oseriösa aktörer tar ut pengar ut verksamheten om de vill det.

Man kan ha höga löner och pensionsavtal för sig själva om man sitter som rektorer i en skola som drivs i stiftelseform. Man kan starta ett städbolag som städar skolan till överpris, och den vägen indirekt ta ut medel ut verksamheten. Listan kan säkert göras hur lång som helst.

Så…

Jag tror inte att man skall stirra sig blind på det fria skolvalet. Det är inte medborgarnas möjligheter att med informerade val påverka sin egen situation som skall göras till fienden, utan det är det som leder till strukturer där segregationen i skolan tillåts accelerera och som leder till att alla skolor inte blir lika bra för alla elever.

Andra som tyckt om skolan: Eva Lindh, Martin Moberg, Anders Lindberg (AB), DN och DN.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, det fria skolvalet och friskolor.

Läs andras kloka tankar på netroots.

För övrigt anser jag:
Att man måste kunna kritisera religionen islam utan att anklagas för främlingsfientlighet.
Att man skall läsa Sam Harris.

Att bry sig om vad andra bryr sig om

Det finns en massa saker i världen som jag verkligen inte bryr mig om. Jag är inte för, inte mot, inte arg på, inte glad åt. Jag bryr mig helt enkelt inte. Det kan handla om huruvida min granne köper fil med blåbärssmak eller hallonsmak, om Härryda kommun satsar pengar på ett ridhus, allt som Blondinbella gör, vilka böcker folk väljer att läsa, hur det går i Let’s Dance, att någon jag inte känner döper sitt barn, att Let’s Dance alls finns eller vad olika kändisar har för pålägg på smörgåsen.

Men vissa sådana saker kan jag inte riktigt hålla ifrån mig. Jag vill liksom ignorera dem aktivt. Jag vill skrika ut till världen att jag inte bryr mig. Men det går ju inte riktigt, eftersom det är att just bry sig.

Jag tror att jag irriterar mig på att andra bryr sig om saker jag finner aktivt ointressant. Det smutsar liksom ner min vardag när jag hela tiden matas med information om sådant jag inte tycker att någon borde finna det minsta intressant.

Jag menar nu inte att jag har någon slags rätt att bry mig om vad andra bryr sig om. Tvärtom skall jag naturligtvis skita i det, och om jag inte vill veta någonting om till exempel ett barndop, så innebär ju inte det att jag har med att göra om andra vill det.

Jag måste helt enkelt hitta en strategi för att sluta bry mig, inte bara om ointressanta saker, utan även om att andra bryr sig om ointressanta saker. Problemet blir kanske så att jag kommer att börja reta mig på de som bryr sig om att andra bryr sig om…

Det är nog bäst att jag går och hämtar mina underbara barn och frågar dem vad de har haft för sig idag. Det bryr jag mig i alla fall om!

Egentligen inget nytt under solen

Det stormar rätt friskt i vattenglaset just nu. Det gör det väl kanske alltid.

Vår statsminister har varit ute och lugnat sina kunder som börjat skrämma upp sig över risken att de skulle bli arbetslösa om det råder ”massarbetslöshet”. Han lugnade dem genom att berätta att det inte är bidragsgivarna till hans partikassa som blir arbetslösa, utan det är de andra, de svarthåriga som pratar dålig svenska och inte gått ut gymnasiet. Det är även ungdomar, men det är ju bara charmigt. Man kan ju alltid fråga sina föräldrar om pengarna inte räcker till.

Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt är rasist. Jag tror inte att han bryr sig om vilket land man råkar vara född i eller vilken hudfärg man har. Jag tycker att det är bra att han inte är rasist.

Däremot tror jag att Fredrik Reinfeldt tycker att människor har ett eget ansvar för att skaffa sig ett jobb. Jag tror att han tycker att det är provocerande när människor anser sig vara ”arbetslösa”. Det finns alltid jobb, om man bara är beredd att göra det som behöver göras för den lön som kan tänkas erbjudas för det. Arbetslöshet är alltså i Fredriks ögon, i mycket stor utsträckning, självvalt. Vill man inte ta jobb ingen annan vill ha till de löner som erbjuds så har man ett eget ansvar för att skaffa sig en bättre utbildning, lära sig bättre svenska och flytta dit jobben finns.

Jag tror att Fredrik tröttnat på att allt prat om massarbetslöshet får det att framstå som om moderaternas arbetslinje inte fungerar. Han tycker delvis att denna kritik är jobbig eftersom den är sann. Det visade ju sig att kraftigt försämrade villkor för den som av olika skäl inte jobbar inte gjorde att människor tog sig i kragen och skaffade sig ett jobb. Men han tycker även att den är jobbig eftersom den visar att människor inte tycks förstå att tanken med att sänka nivåerna i trygghetssystemen är att långsamt men säkert skapa utrymme för en ny grupp jobb, jobb med mycket sämre löner än de vi har idag. Dessa låglönejobb kommer då att suga upp stora delar av de som idag envisas med att kalla sig arbetslösa. Men det tar tid, och därför behöver Fredrik få fyra år till på sig (eller om han lämnar över stafettpinnen till någon annan).

Nu pratas det massarbetslöshet, och då börjar ”vanligt folk” bli oroliga. Det är dessa ”vanliga människor” som Fredrik har betalt för att få att rösta på moderaterna. När de blir oroliga längtar de efter trygghet och då röstar de på Stefan Löfven. De måste alltså fås att känna trygghet i moderaternas politik, och då blir det viktigt att påpeka för dem att det faktiskt inte är någon massarbetslöshet bland ”etniska svenskar mitt i livet”.

Nej, Fredrik är inte rasist. Det är bra. Dessvärre kommer hans uttalande att användas av de som är rasister, och det häller massor av vatten på deras små äckliga kvarnar. Detta måste Fredrik rimligen veta om när han säger det han sa. Men han är beredd att ta den olyckliga konsekvensen för att lugna marginalväljarna. Utan marginalväljarna kan han inte fortsätta utföra det uppdrag han fått av de som anonymt fyller hans partikassa. Utan dessa röster kan han inte fortsätta att lite i skymundan gynna de 10-20% av svenskarna som har det allra bäst.

Men ni skall inte bara läsa mina rödvinstexter, utan ni skall också läsa: Gustav Almestad, Eric Rosén, Peter Högberg, JohanWesterholm och PeterAndersson.

Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.

Läs andras kloka tankar på netroots.

För övrigt anser jag:
Att bokstavstroende är farligt var man än hittar bokstäverna.
Att människor från muslimska länder inte skall lastas för att vissa religiösa företrädare är idioter.
Att det verkar lite konstigt att man kan bli dömd för innehav av tecknade bilder.
Att det verkar lite inskränkt att bara ha manliga regissörer i en filmtävling.

Lyssna på en röst från förr...

Idag är det partipolitik och vindar för rättvisa och människovärde för alla människor.

De som inte gillar detta skall inte läsa min blogg idag.

Faktum är att ni inte alls skall läsa min blogg idag, utan ni skall lyssna på Palme. Talet är en del av debatterna inför valet 1982, men det kunde i princip lika gärna användas idag.

Lyssna på detaljerna, lyssna på helheten, lyssna på det patos som denne vår största politiker någonsin uppvisar i detta inlägg.

Därför är jag demokratisk socialist. /Palme

Jag kallar mig inte socialist, därför att jag inte kan se vägen till det socialistiska samhället, och därför att jag helt enkelt misstror människornas förmåga att leva i det.

Men en dag som denna, med röda flaggor som slår i vinden, så kan jag lägga detaljerna åt sidan och tillsammans med Palme stolt deklarera att jag tror på ett jämlikare och värdigare samhälle, och kallar man det socialism, då är jag socialist.

Ha ett fantastiskt första maj, både ni som tillsammans med mig väljer att använda en del av dagen till att visa framtidstro tillsammans med likasinnade, och ni som ser det som en ledig dag i solen att använda tillsammans med familj och vänner!

Läs andras kloka tankar på netroots.

Gör din plikt - kräv din rätt!!

Oj, tiden går, och texter blir liggande i datorn i dagar utan att publiceras. Men, bättre sent än aldrig, här kommer några funderingar kring ansvar och krav.

Det är en väldig skillnad på dessa två meningar:

“Vi skall hjälpas åt att hjälpa varandra, men för att det skall fungera måste var och en ta ett stort ansvar för att behöva den hjälpen så sällan som möjligt, och för att göra så stor del som möjligt själv även när man får en hjälpande hand. Gör vi alla så gott vi kan så kan och skall vi tillsammans finnas där för varandra de gånger vi snavar till i livet, även om det sker upprepade gånger.”

”Du har det yttersta ansvaret för att du befinner dig i den situation du gör, och vi känner därför inget ansvar för att hjälpa dig utöver att se till att du inte svälter ihjäl. Möjligtvis kan vi tänka oss att ge dig en spark i rätt riktning genom att göra din situation ändå lite sämre för att på så vis öka ditt incitament att själv ta dig ur den.”

I båda fallen läggs ett stort ansvar på individen, men där slutar likheterna.

Varje människa är ansvarig för alla val hen gör. Detta ansvar kan vi aldrig komma undan.

Ansvaret vilar i de konsekvenser jag utsätts för som en följd av de val jag gör. Det kommer att vara jag som får leva med detta oavsett hur orättvist jag tycker att det är eller hur lite jag själv förstår vilka val som lett mig dit där jag är. (Självklart finns det massor av händelser som formar ens liv som man omöjligt kan ha något ansvar för, men de flesta av oss har i ganska stor grad satt oss själva där vi sitter).

Men ansvaret grundar sig också i relationen till andra. Om vi alla skall hjälpas åt att lyfta varandra under armarna, så funkar det inte att vissa väljer att inte försöka gå själva. Jag har ett ansvar att göra så gott jag kan, även i de delar andra kommer att se till att jag slipper bära konsekvenserna fullt ut.

Men att individen har ett mycket stort ansvar för sin egen situation innebär inte att de andra har rätt att titta bort och säga ”skyll dig själv”.

”Walk a mile in my shoes” sjunger Elvis. Det finns tusen skäl till varför en människa gör val som leder till platser hen inte vill vara på. Det kan handla om att man inte ser vart de olika alternativen leder, till att man inte orkar välja det som man långsiktigt skulle vara hjälpt av, det kan handla om olika faktorer i uppväxt och bakgrund. Det finns lika många skäl som det görs val, och den skall nog ha ganska bra på fötterna som sätter sig till doms över andra människors motiv.

Det är alla dessa orsaker som gör individens ansvar också blir kollektivets. Vi kan inte låta våra medmänniskor skylla sig själva, för vi har inte gått i deras skor, och vi vet inte varifrån de kommer eller hur de är konstituerade. Vi är tillsammans skyldiga varandra att finnas där, att räcka ut handen och att låta andra stödja sig på oss när de behöver, eller rent utav bli burna om det skulle vara behovet. Slutar vi se det ansvaret, så slutar vi vara människor.

Så det betyder att både individen OCH kollektivet har ansvar för samma sak? Ja, och det är det som är så viktigt. Ansvar kan vara dubbelt, den enes ansvar slutar inte där den andres börjar. Samhällets (kollektivets) ansvar börjar inte där individens slutar. Dessa ansvar överlappar varandar med mycket bred marginal.

Så, när ledande socialdemokrater skriver om individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar, så betyder det INTE att samhällets ansvar på något sätt minskar. BÅDE individen själv OCH samhället (kollektivet) har ett ansvar för att hen skall kunna få ett arbete hen kan försörja sig och sina barn på. Det är inte ett delat ansvar, det är ett dubbelt ansvar. Båda ansvaren finns för samma sak, och det finns inte en gräns mellan dem.

Detta är på intet sätt en ny idé inom arbetarrörelsen. Att var och en skall göra sitt bästa innan man tar emot hjälp av de andra var logiskt och självklart när A-kassan var kamraternas pengar, när det var tydligt att de andra fick jobba mer när jag inte orkade. Då gjorde man så gott man kunde för att kunna se de som sedan hjälpte en med det sista (om så behövdes) i ögonen.

”Gör din plikt och kräv din rätt” är en paroll som funnits med sedan socialdemokratins barndom, och det är en paroll som håller än idag. Det är en sammanfattning av socialdemokratisk politik. Sedan kan jag hålla med om, och beklaga, att det individuella ansvaret inte så tydligt trummats ut av socialdemokraterna under de senaste tio åren. Jag tror att man haft svårt att få fram hela budskapet, att individens ansvar på intet sätt minskar samhällets ansvar, och då har man inte riktigt vågat prata om det.

Så; att den blivande statsministern och hans blivande finansminister nu går ut och talar om individens ansvar i samma artikel där samhällets ansvar i form av utbildning och näringspolitik avhandlas är helt naturligt. Det är inte att gå mot mitten eller åt höger. Det är att ta upp en viktig del av klassisk socialdemokratiskt tankegods. Klassisk arbetarmoral som kräver att var och en gör sin del så att vi tillsammans kan bli starka nog att hjälpa de som behöver det. Inga konstigheter, och definitivt ingen högersväng!

Om att göra sin plikt och kräva sin rätt.
Om att solidaritet och eget ansvar hänger ihop.
Om att valet inte står mellan krav och kravlöshet.

Läs även andra bloggares åsikter om plikt och rättigheter.

Läs andras kloka tankar på netroots.