Tankar om kor, staket och grönheten hos gräs.

På vägen till jobbet cyklar jag förbi en kohage*. Hagen omgärdas av ett staket vars syfte är att hålla korna på för dem anvisad plats. En av korna har lyckats få ut huvudet under staketets understa tråd och äter nu av det höga frodiga gräs som växer precis utanför staketet. Den ställning kon tvingas till för att komma åt det där gräset verkar väldigt obekväm. Jag undrar om den mat som växer där, strax utanför, är så mycket godare att det är värt det uppenbara besväret det innebär att få tag i det.

När kossan ätit färdigt, kräkts upp maten ett par gånger och tuggat om den, är det dags att äta igen. Kommer just denna kon då att återvända till staketet och åter igen gå ner på knäna och pressa ut sitt ganska stora huvud, allt för att åter få äta av det där gräset? Eller kommer den kon att veta att gräset där utanför inte är värt besväret? Jag hade inte tid att stanna och ta reda på detta.

En annan ko står och tittar längtansfullt mot gräset i hagen bredvid. Hon har så fullt upp med att titta på annat gräs att hon helt glömmer att äta det gräs som finns just framför hennes klövar där hon står. Inte heller ser hon det lite frodigare gräs som finns tio meter bakom henne, inne i samma inhägnad som hon själv är instängd i.

Om det inte alls funnits några staket. Hade alla korna då omedelbart gått över till den andra delen av ängen, den som nu utgör en annan hage och till vilken de inte kan komma på grund av stängslet? Jag stannar till och försöker avgöra om gräset är grönare i den där andra hagen, på andra sidan av det där staketet. Jag kan inte se att det skulle vara det. Men jag är ju ingen ko.

På andra sidan av hagen står en ko och tittar över staketet åt andra hållet. På den sidan av hagen finns det en upplöjd åker. Där är det helt svart, och där finns inte så mycket som ett grässtrå. Kanske tänker den kon på hur mycket värre det hade varit att vara instängd på den sidan staketet. Visst tycker även hon att gräset i den andra hagen ser gott ut, men jämfört med att stå mitt i den nyplöjda åkern så har hon det väldigt bra där hon står.

De flesta av korna verkar emellertid ganska förnöjda. De går sakta runt i hagen och försöker hitta så gott gräs de kan där inne. De vet kanske att staketet är där det är, och att de just idag är satta att beta i den här hagen. De tänker kanske att det inte är så mycket att göra åt den saken, och att det heller inte spelar så stor roll. Det finns ju gott om gräs och klöver där de går och står.

Några av korna kanske stilla undrar i vilken hage de kommer att släppas ut i morgon.

Bäst verkar de korna ha som ätit färdigt för stunden och som ligger och idisslar i godan ro. I den stunden spelar det må hända ingen roll var gräset de nu tuggar om växte. Efter att ha knådats och bearbetats i två magar redan känns skillnaden inte så tydligt.

Jag sätter mig på sadeln igen och cyklar vidare mot jobbet. Det är kanske tur att man inte är en ko. De verkar ha så mycket att fundera på med alla staket och allt gräs som växer på alla olika sidor av dem. I vilket fall förstår jag mig inte på de olika nyanserna i grönheten hos gräs. Men så är jag ju heller ingen ko.

-----

*Alltså så här; jag cyklar inte alls förbi någon hage på vägen till jobbet. Jag cyklar förbi Liseberg, men där finns det ju inga kor alls. Tankarna triggades istället av en bild jag såg på internet, men det låter ju mycket tråkigare.

Resterna av en annan man

Där ligger han i sin monter. Eller i alla fall de rester som finns kvar av honom. Han levde för mer än fyra tusen år sedan. Liksom alla andra som levde på den tiden så dog han. Detta delar han med alla oss som lever nu. Vi kommer också att dö.

Vi vet egentligen ingenting om honom. Kanske blev han mördad med en yxa. Kanske hade han någon form av genetisk defekt. Vi vet några saker om honom som kanske är sanna. Resten vet vi ingenting om. Hade han barn? Var han hungrig ofta? Trodde han på en gud? Var han lycklig? Vad tyckte han om att göra?

Rolfåkersmannen finns inte längre. Hans liv spelar ingen roll längre. Det enda som fortfarande spelar någon roll är hans skelett. Det gör honom unik. Av alla de människor som levde då, på den tid som vi kallar stenåldern, så har han lämnat ett litet tecken efter sig. Vi vet att han fanns. De andra som han delade sin vardag med har vi inga spår av alls.

En dag kommer jag att vara så där obefintlig. Ingen, inte en enda människa, kommer att ha någon som helst aning om att jag funnits. Min kropp, eller ens delar av den, kommer med stor sannolikhet inte att ligga i en glasmonter och påminna folk om att jag funnits. I det relativt korta perspektivet fyra tusen år är min existens helt ointressant.

Jorden har funnits en miljon gånger så länge som Rolfåkersmannens skelett.

De svindlande perspektiven av min obetydlighet skulle göra min helt tillintetgjord om jag kunde förstå dem. Men eftersom jag inte gör det så kan jag fortsätta oroa mig för trivialiteter i min vardag. Mitt psyke hindrar mig från att inse att jag kan vara oviktig, ja rent utav helt meningslös. För mig är jag ju centrum av universum. För mig är jag allt. Jag kan bara bry mig om annat om det på något sätt kan sättas i relation till just mig.

När jag tittar på skelettet framför mig så bryr jag mig eftersom jag kan sätta det i relation till min egen existens. Kvarlevorna är en del av min historia, de knyter mig till sig genom min historia. Benen där på musselbädden är också en länk in i framtiden. De berättar för mig att den dagen skall komma då jag fanns för fyra tusen år sedan. Avsaknaden av skeletten av alla de tusentals andra som levde på den tiden berättar för mig att ingen kommer att veta att jag funnits. Allt detta är saker jag bryr mig om efter som de centreras kring mig.

För mig är min egen berättelse så viktig att jag tror att det finns en massa saker som jag måste göra. Jag tror att jag måste spela med i de andra människornas spel. Den sociala apan är så mån om vad flocken kan tänkas tycka och tänka att den köper vissa kläder för pengar den tjänat genom att göra sådant den egentligen inte alls har lust till.

Mannen som dog och vars skelett hittades norr om Rolfstorp, han brydde sig antagligen också om vad andra tyckte om hans kläder. Kanske hade han en kam för att kunna vara snygg i håret? Hade han inga pärlor att smycka sig med så tittade han antagen med avund på de som hade det.

Idag är det ingen som bryr sig om ifall han hade några pärlor eller ifall han rent utav hade ett smycke i brons. Det är ingen som bryr sig om den person han var över huvud taget. Vi tittar på hans ben och förundras över att de är så gamla. Den enda merit som med året bestått är just att det gått en massa år sedan han dog. Det enda som skapar intresse bland oss som tittar på kvarlevorna är det som inte fanns där när han var i livet. Då var det inte fyra tusen år sedan han dog.

Twitterrant inför fackeltåget i kväll

Idag skall det vara fackeltåg mot rasism och för medmänsklighet. Det är så klart bra. Kommer själv att deltaga.

Manifestationen är partipolitiskt, organisatoriskt och religiöst obunden. Det är också bra. Men lite problematiskt.

Att demonstrera mot rasism är i sig politiskt. Rasism är också politik.

Men problemet är, som jag ser det, djupare än så. För mig är rasistiska strömningar en konsekvens av någonting.

Jag tror inte att man kan koppla isär den allt öppnare och råare rasismen och nedmonteringen av den sociala tryggheten i Sverige.

Trampar man på de som har det dåligt så kommer de att hitta någon ännu mer utsatt att stampa på.

Det här gör rasismen till en i allra högsta grad partipolitisk fråga.

Man får verkligen passa tungan om man vill prata mot rasism men inte mot alliansen.

Men just idag tror jag att det vore det bästa. I kväll skall det handla om det öppna samhället. Arenan där vi kan prata och kompromissa.

Det finns starka spänningar i ett samhälle. Genuina konflikter och mycket starka övertygelser åt olika håll.

Vi kommer aldrig att kunna komma överens. Vi kommer aldrig att fullt ut förstå varandras ståndpunkter.

Konflikten mellan arbete och kapital finns även i en demokrati.

Konflikten mellan de som tror på regleringar och styrning och de som inte gör det finns även i en demokrati.

Konflikten mellan de som tror på utjämning av ekonomiskt utfall och de som vill ha kvar det de uppfattar som sitt finns även i en demokrati.

Massor av andra konflikter finns alltid i ett samhälle, även om man har demokrati. De försvinner inte. De mildras inte. Men de hanteras.

Så länge det öppna samhället klarar av att upprätthålla spelregler alla kan respektera. Då har vi en arena att mötas på. Med ord.

Så länge ordet respekteras över våldet så kan vi slippa inbördeskrig, terrorism, diktatorer och politisk ofrihet.

Men det innebär att ingen kan få det precis som de själva vill. Priset är frustration. Vinsten är fred.

Därför är dagens manifestation alla demokratiska krafters manifestation. Det är en bred uppvisning.

Vi som bor i det här landet accepterar inte rasism och nazism. Vi accepterar inte att de få försöker tysta oss många med våld.

Just idag demonstrerar jag även för Fredrik Reinfeldts rätt att verka på den demokratiska arenan.

I morgon skall jag sedan på olika sätt fortsätta visa varför hans politik är ansvarig för den rasism vi ser idag.

Jag tycker inte att moderaterna ingår i begreppet "goda krafter". Men de spelar enligt reglerna och de är inte rasister.

Andra dagar försöker jag få folk att förstå att moderaternas samhälle är ett kallt och omänskligt ställe. Andra dagar.

Idag demonstrerar jag för reglerna, för demokratin som arena, för kompromissen som politisk metod.

Idag demonstrerar jag för att ingen skall få sina rättigheter bestämda efter färgen på ögonen, huden eller håret.

I den demonstrationen vill jag ha med mig moderater.

Eftersom moderaterna accepterar valnederlag när de kommer och eftersom de inte är rasister så är vi på samma sida just i kväll.

Ikväll inkluderar "vi" även moderater.

Nu tar vi tag i detta igen.

Om det är dags att fatta pennan igen, vad skall man då skriva om…

Jag skulle kunna ventilera mitt missnöje med att Socialdemokraterna inte vågar gå ut med att man tänker riva upp ett femte jobbskatteavdrag om man vinner valet. Jag skulle så gärna vilja att det fanns ett stöd i opinionen för en sådan skatteåterställare. Det kommer att vara pengar folk inte ens hunnit vänja sig vid i tid till nästa val. Det borde gå att förklara varför man hellre vill använda dessa pengar för att vår framtid skall få en bättre skola att gå i, eller varför dessa pengar behövs bättre på operationsbor och i akutmottagningar. Jag inser att det inte är direkt populistiskt att gå till val på skattehöjningar, men man måste föra en politik man tror på och inte bara stirra sig blind på opinionssiffrorna.

Annars tycker jag att det börjar se ut som om S kommer att kunna gå till val på en bra plattform. Politiken kring jobben, med utbildning och aktivare åtgärder, är bra. Tydlig kombination av hjälp till de som behöver och krav på eget ansvar. Mycket bra.

Att man måste kunna få vara sjuk när man är just sjuk tror jag de flesta kan stå ut med. Att Reinfeldt har bestämt att ingen är sjuk mer än ett år verkar ju inte övertyga. Folk envisas med att fortsätta vara sjuka även sedan de sparkats ut i försörjningsstöd (socialbidrag). Vem kunde ha anat det?

Eftersom de borgerliga partierna ännu inte lyckats formulera mycket till alternativ, och eftersom de tre små stödpartierna har ett minst sagt besvärligt opinionsläge som tvingar dem till profilering, så ser läget ganska ljust ut. Häri ligger då så klart även faran. Risken att man börjar tro att valet redan är vunnet… ja vem som helst förstår att opinionen kan svänga snabbt och att man måste kämpa ända in i det söderbergska kaklet om man skall vinna några val.

Tillkommer sedan problematiken med att skapa en regering i händelse av ett vunnet val. Särskilt om det skulle visa sig att SD blir vågmästare samtidigt som S+V+MP blir större än M+FP eller vilka borgerliga partier som nu tar sig in i riksdagen. Måtte detta inte hända är min enda idé om hur en sådan situation skulle kunna få en lycklig utgång. Kanske om Mj Björklund avgår och någon socialliberal utan sossehat till kaffet tar över? Men jag tror inte det skulle funka. Inte direkt efter en alliansvalförlust i varje fall.

Själv var jag nere på stan i helgen och fick en godis och en knapp av en partikamrat som gick runt på torget och pratade med medborgare. Han gjorde ett bra jobb och förtjänar en eloge för det. Mindre imponerad blev jag av kommunens tyngre politiker som stod kring ett bord och pratade med varandra. Jag stod en meter ifrån dem och väntade på att någon av dem åtminstone skulle titta på mig så att jag kunde hälsa. Men så skedde inte. Man hade fullt upp med varandra. Så vinner vi inga val. Hoppas det bara var en tillfällighet, och i så fall var det ju bra att det var en som kommer att rösta på dem ändå som ignorerades.

Ja, det var i alla fall något. Nu får det bli en nytändning i skrivandet här på bloggen. En får väl se hur det går.

Idag rekomenderas för övrigt:

Fanny. Alltid rekomenderad. Har haft ett par riktigt bra inlägg under helgen.
Anders Lindberg med Myten om den individuella.

Läs, lyssna och lär.

Det du skall göra med de minuter du har över är att läsa det här:

Om patriarkatet i vardagen hos Fanny Åström. Följ henne även på Twitter @sinoes.

 Rasskolan hos Falskheten. Följ henne även på Twitter @kitsunekills.

Och så en blogg jag inte upptäckt förrän idag. Läs detta inlägg.

Sedan skall alla lyssna på Camila och Mireyas POD-cast. Följ även dem på twitter @CamilaOchMireya.

Ja, det borde väl ge dig lite att bita i. Det gör ont i början, men det är nyttigt. Läs/lyssna och försök att verkligen ta in det som förmedlas. Våga inse att vi alla förtrycker. Orka se det och bestäm dig sedan för att varje dag bidra lite mindre till förtrycket. Jag tror inte att man någonsin kommer hela vägen fram, men varje steg man orkar ta gör världen lite bättre. Världen förtjänar att bli bättre. /Anders

Börja prata om vår politik, sluta prata om deras.

Följande körs ut på Twitter under dagen. Ett litet test att publicerar längre resonemang uppdelade i 140-teckensportioner. Jag kör så får jag se...

Partipolitik i en demokrati handla om att samla mer än hälften av rösterna så att man kan driva igenom den politik man vill se genomförd.

Men eftersom man kommer att tvinga på motvilliga människor sin politik så finns det en strävan att kunna hävda moralisk rätt.

Man vill alltså ha en argumentation som man själv tycker borde göra att ”alla” skulle kunna rösta på ens politik.

Med detta perspektiv blir man därför glad när man ser JÅ sitta i en TV-studio och målas ut på ett sätt som 70% av alla skrattar åt.

Med våra spelregler, som innebär att man skall kunna respekteras av alla, har ju etablissemanget vunnit. SD kan inte försvara sig.

Problemet är ju då bara det att Åkesson inte bryr sig om detta. Han vet att 70% tycker att han har helt fel. Men det spelar ingen roll.

Han förstår att dessa 70% ändå aldrig skulle rösta på honom, men att de andra känner att delar av deras oro och rädsla får en röst.

PK-eliten, och resten av etablissemanget, skrattar åt SDs skrivningar där svenskhet definieras med hjälp av bonader och folkdräkter.

Men JÅ vet att hans väljare, och en stor grupp till, förstår precis vad han menar med svenskhet. De bryr sig inte om exakta definitioner.

När vi skrattar åt JÅ och hans bonader, så skrattar vi också åt en stor grupp ”vanliga väljare”. Vi lär dessa att vi tycker att de är fåniga.

Vi lär dem att om man förstår vad Jimmy och hans gäng menar med svenskhet, då är etablissemanget mot en, men SD förstår.

På detta vis driver vi massor av vanliga svenskar rakt i armarna på ett fascistiskt parti.

Vi gör det eftersom journalisterna inte kan hålla fingrarna i styr, utan de vill alla bli den som knäckte Jimmy.

Alla journalister lyckas, alla knäcker Jimmy. Alla får oss i PK-maffian att skratta åt Jimmy.

Men när de gör det så får de oss också att skratta åt ganska många väljare. Den ”vi och dom” känsla som SD vill skapa, skapar vi åt dem.

Hübinette krossar JÅ i TV, och vi skrattar gott. Sedan kommer nästa mätning och vi skakar förundrat på huvudet åt SDs ökande siffror.

Skratta bäst som skrattar sist. Jag tror vi kan skratta sist om vi slutar ”ta debatten” och istället fokuserar på vår egen politik.

En politik som skapar hopp och chanser för de som snubblar och behöver hjälp. En politik för jobb, utbildning och boende åt alla.

En politik för jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. En politik vi kan sälja in till 60% av väljarna, inte till alla.

Jag tycker ju att vi i S och MP i stora drag har denna politik. Men det fattas viktiga pusselbitar, och tiden rinner iväg.

Så, för att sammanfatta: Vi skall tala om vår politik, inte om deras. Vi skall visa på våra fantastiska företrädare, inte mobba deras.

Kommentar på Fannys Blogg

Jag har kommenterat ett bra text på Fannys blogg. Läs texten på bloggen www.arsinoe.se och läs sedan mitt svar nedan (eller direkt på bloggen...).

**********

Självklart har du rätt. Feminismen skall inte göras om för att den skall passa männens önskemål. Feminismen handlar ju om att se att allting redan är anpassat efter mäns önskemål och om att göra någonting åt det.

Arbetarrörelsen kunde i sin ungdom (och kan väl till viss del ännu) demonisera sin fiende, tydliggöra konflikten och sedan köra över de privilegierade. Man gjorde detta med ett latent hot om revolution i kulissen. Visst, i Sverige var det socialdemokraterna som reformvägen och så småningom i motvilligt samförstånd med kapitalet genomförde förändringarna. Men jag tror faktiskt inte att det hade gått att göra så oblodigt om hotet om våld inte funnits i bakgrunden.

Kvinnor har kanske inte riktigt samma möjligheter. Striden står inte mot en privilegierad klass man aldrig träffar, och inte har någon som helst anledning att tycka om. Striden står mot männen. Fäder, makar, älskare, vänner, söner och bröder. Det är mycket svårare att mobilisera en bred demonisering av dessa människor som står oss så nära.

Jag skrev i något sammanhang att; ”Att inte välja jämställdheten är att välja ensamheten.” Jag tror att det på sikt kommer att bli mer och mer sant. Kvinnor behöver inte män. Kvinnor kan välja att umgås med män, på olika sätt och i olika relationer, men de behöver inte göra det. Jag tror att det är detta ”hot” som på något sätt måste medvetandegöras i mäns hjärnor. Vi män ”måste” inte sluta se på kvinnor med könsstereotypa glasögon, men de måste inte heller ha med oss att göra.

Ytterst kommer det att bli nödvändigt att tvinga män in i jämställdheten. Men i den kampen behövs alla goda krafter, även män. Exakt i vilken form vi kan bidra, det får ni bestämma. Det är ytterst er kamp, men jag tror att vi är ganska många som vill lära oss mer om vad vi kan, skall och bör göra för att underlätta och hjälpa till.

Jag har två döttrar. Jag har en syster. Jag har systerdöttrar, kvinnliga vänner och kamrater. Om inte det är skäl nog att ansluta sig till kampen för ett bättre samhälle för dem, eller om det är min roll att åtminstone inte stå i vägen för förändringarna, då känns det ganska självklart.

Därmed inte sagt att det är lätt. Att i vardagen lämna ifrån sig privilegiet att vara den folk lyssnar på, att få lite mer betalt för samma arbete, att inte var den det tittas snett på när det inte är städat hemma eller när det finns fel vantar på dagis, det gör sig inte självt. Det kräver medvetenhet, tydliggörande och ständig vaksamhet på hur man beter sig.