Anders leker med tankar

Ordföranden har avgått, länge leve ordföranden!

2012-01-26T10:44:00.000+01:00

Hållbarhet, Jämställdhet, Frihet och Jämlikhet. Alla viktiga ord för mig. Kanske i den ordningen jag skrivit dem här. Kommer Stefan Löfven att leverera en politik som håller för denna måttstock?

Jag vet inte så mycket om Stefan Löfven. Men jag skall ändå leverera mitt första omdöme, och sedan får jag väl revidera det efterhand som tiden går.

+ Jag tycker att han verkar lugn och trygg. Han får inte panik när mikrofonen sticks upp i ansiktet på honom utan han säger det han redan vet att han tycker.

+ Hans åsikter är grundade i hans erfarenhet och hans värderingar. Det blir därför inte fladdrigt, utan lugnt och relativt rakt. Detta är bra i en tid då vi framstått som ganska fladdriga och osammanhängande.

+ Jag tror att Löfven kan stå upp i traditionella socialdemokratiska frågor. Jag tror att sjukförsäkring, a-kassa, utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik är frågor där han kan innebära ett lyft. Inte för att Juholt var ogrundad i dessa frågor, men kanske kan efterträdaren få utrymme att bli mer konkret?

+ Jag tror att Löfven kan vara en samlande kraft utan att allt för mycket vara en urvattnat kompromisskandidat. Tror man att det viktigaste i världen är att hålla ihop partiet och att ha goda relationer med LO då är han antagligen till och med den bästa kandidaten.

MEN

- Jag känner inte några radikala miljövibbar när jag tänker på IF Metall. Svensk industri framför allt, och sedan får skogen dö och haven stiga om de måste. Kärnkraftskramande och importerad olja för resten.

- Jag känner inte några radikala jämställdhetsvibbar när jag tänker på IF Metall. Det känns mer ”om fabriksarbetarna får bättre betalt så kan väl de dela med sig till sina kärring… förlåt, fruar, och då behöver de väl inte lika mycket i löneökning”, och det är inte så bra.

OCH

? Var han står i inställningen till de som pluggat, gjort lite karriär och därför kan skaffa sig en sådan där japansk matlagningshäll (vad det nu är för något)? Unnar han medelklassen deras ”framgångar” under förutsättning att de är med och betala skatt solidariskt? Jag vet inte, men det kommer vi säkert att få reda på.

? Förstår han att valet 2014 handlar om att få tillbaka de som lämnat oss sedan 2008, inte om att bli bejublad av de som fortfarande skulle rösta på oss? Förstår han att interna jubelmöten är en usel måttstock på hur framgångsrik man kan vara i konsten att vinna val?

SÅ

= Ja, jag vet inte vad man skall tro. Det kunde ha varit mycket värre, och det kunde kanske så här inledningsvis ha känts bättre.

AVSLUTNINGSVIS

Jag tycker att det är tråkigt att det nu blev partistyrelsen som valde partiledare. Jag hade förstått om man snabbt hittade en ordförande som ledde partiet fram till kongressen 2013, och att man på det sättet skaffade sig tid att ha en mer genomtänkt process för att ta fram nästa ”riktiga” partiledare. Nu känns det lite Nordkorea över det hela och det känns inte fräscht, modigt och nyfiket för två öre. Samtidigt är jag inte säker på att jag skulle gilla en helt öppen process där alla fick välja och tycka heller. Möjligen skulle det ha det goda med sig att det splittrade partiet, men… nja, det kanske var det bästa som skedde trots allt. Tråkigt men kanske klokt.

Vad är det för människor som ringer hem till Stefan Löfvens gamla mamma för att mjölka henne på information? Journalistkåren i Sverige borde faktiskt ta sig en ordentlig funderare på vad de håller på med. Fy skäms på sig!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och löfven.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Så oväntat var väl inte detta?

2012-01-23T13:42:00.001+01:00

Överallt hör och läser jag samma sak. ”Partiet har endast en gång tidigare befunnit sig i en liknande situation”. Vad är det som är så likt?

På morgonen den 28 februari var det INGEN i hela världen som ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att socialdemokraterna nästa morgon skulle stå utan ledare. Mordet på vår partiledare, och landets statsminister, kom som en blixt från en klar himmel. Eller snarare, det var oändligt mycket mer överraskande än en dylik blixt.

Under hela förra veckan, efter debaclet i Sälen, var det ingen politiskt intresserad svensk som inte höll för troligt, eller åtminstone möjligt, att Håkan Juholt skulle lämna (eller tvingas lämna) sin post. Under flera månader har det varit en tydlig möjlighet att så skulle ske. I Oktober fanns det vadslagningsbyråer som knappt gav pengarna tillbaks på att Håkan skulle ha avgått innan den månadens utgång.

Det framstår alltså som en rätt konstig sak att säga att det var lika överraskande att Håkan Juholt skulle avgå som det var att Olof Palme på ett eller annat sätt skulle behöva ersättas.

Partiapparaten kunde naturligtvis inte förbereda sig på en avgång, det vore lite konstigt, men visst har det under en längre tid funnits en ganska utbredd mental beredskap, annars är ju folk helt tondöva och det får vi väl inte hoppas. Jag tror att det har kollats i stadgar och funderats på alternativa processer såväl som namn. Ingen kommer att kunna få mig att tro annat.

Det har alltså funnits gott om tid att klura på hur nästa partiordförande skall väljas ut, och dessa tankar hoppas jag nu leder fram till en process som ger oss en stark ledare, gärna en lyssnande debattör, men framför allt en lagledare.

Jag bryr mig mindre om huruvida jag får lov att rösta eller inte. Jag är medlem längst ner i partiet, och jag är inte ens säker på att jag tycker att vi ”vanliga” medlemmar skall få rösta. Jag tycker att det är viktigt att den person som väljs inte får uppdraget eftersom hon är den enda ingen lagt sitt tänkta veto mot, eller för att han är den ende som inte tackar nej. Jag vill att man övertalar de som eventuellt säger nej, jag vill att vi får en ledare som klarar av att skaffa sig de delar av mandatet som hon eventuellt inte väljs med. Göran Persson klarade det, det gjorde inte Mona och inte Håkan.

Namn…? Ingen aning. Jag tycker att det är viktigt att det är någon som klarar av att hålla fokus på Jämställdhet och Miljö utan att tappa bort Frihet och Jämlikhet. Jag tycker att det vore kul med en kvinna. Jag tycker att det måste vara någon som vågar svara ”Ja” eller ”Nej” på raka frågor någon gång då och då, någon som vågar driva igenom en åsikt även om den inte delas av alla partikamrater. Vi kan inte gå till val på kansken, inriktningar, vaga visioner och både och. Vi måste skapa en tydlig politik med tydliga förslag som vi kan presentera för väljarna. Vi måste lite snegla på hur V och MP positionerar sig så att vi tillsammans med dem täcker upp så stor del av väljarna som möjligt. Röd-Grön majoritet i valet 2014 måste vara målet, allt annat är underordnat det.

Jag skulle inte bli förvånad om det blir en före detta finansminister som tillslut blir övertalad att ta jobbet. Kanske inte mitt förstaval, men heller ingen katastrof. Jag har för dålig kunskap om kandidaterna för att egentligen ha en favorit, och det är dessutom väldigt svårt att veta hur någon blir som partiledare när jobbet väl är hennes.

Men oavsett allt detta, sluta jämföra denna situation med den 1986. Mordet på Olof Palme var ett trauma för det öppna samhället, för demokratin, för Sverige och för socialdemokratin. Att Håkan Juholt avgår är en störning för partiet och måhända en mindre personlig tragedi, men att jämföra med mordet på en sittande statsminister, det är löjligt.

Återvinning är bra, men ibland lite tragiskt

2012-01-22T22:08:00.000+01:00

Jaha, då var det dags igen. Alla kort upp i luften igen.

Hur skall vi välja nästa ordförande? Vilken politik är det vi skall samlas omkring? Hur skall vår organisation se ut och fungera?

Jag är inte ledsen för att Håkan, som situationen såg ut, avgick. Rätt eller orätt så var han en förbrukad kraft som partiledare.

En sak som är bra med att vi står och stampar på samma fläck där vi var för ett drygt år sedan (efter Monas avgång) är att jag kan återanvända alla mina gamla blogginlägg. I stort sett behöver ingenting ändras, för ingenting har hänt. I några fall behöver namnet Mona bytas mot Håkan, men annars…

Strax innan Mona avgick varnade jag för risken med att man skulle byta ut några namn i den högsta ledningen, men att man utöver detta inte skulle orka med att se över politik och organisation. Detta gäller i allra högsta grad fortfarande. Det är inte i första hand de ledande personerna det är fel på. Det som legat Håkan i fatet har inte i första hand varit hans yviga inställning till fakta, eller ens hans slarv med ersättningar för resor och boende. Det som gjort Håkans jobb svårt eller omöjligt har varit att han inte haft en politik att föra fram.

Ytterligare lite tidigare hade jag skrivit om hur illa det vore att inte ta ställning i centrala och aktuella frågor. Jag tycker att det är lite upp till en ledare att tydliggöra politiken och att driva fram tydliga ställningstagande, men det är ingenting hon kan göra själv. Detta är i allra högsta grad aktuellt fortfarande. Vi är för och emot i stort sett allting, och det funkar inte, särskilt inte i opposition. Man måste kunna föra fram konkreta förslag som svar på konkreta frågor.

”Håkan avgår men problemen består” skulle detta inlägg hetat i dag. Då (november 2010) var det Mona, men i övrigt är texten fortfarande dessvärre aktuell.

Inför den diskussion som nu kommer skrev jag för ett år sedan en text där jag funderade över vilken rätt man har att säga nej om man får en fråga om att bli partiledare. Även denna skulle kunnat ha varit skriven idag. Detta är kanske mindre ett problem för den frågan är inte en som ska lösas ut, utan den är mer filosofisk.

Sedan valdes ledaren, och resan jag gjort med honom har jag skrivit om i fredags.

Det sorgliga med att man kan göra så här är att det betyder att vi inte verkar ha kommit någonstans. Det sitter grupper här och där och pratar politisk plattform och organisation, men antingen kommer man ingenstans, eller så lyckas man mycket bättre än VU med att hålla tätt.

Ja, som sagt, jag har ingen att tillägga. Det jag skrev för ett drygt år sedan funkar lika bra som att skriva samma sak en gång till så läs det!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.

När är det dags att avgå?

2012-01-18T21:46:00.002+01:00

Har man (enhälligt) valt en partiledare så har man i någon mening kastat sina tärningar. En person är vald och då har hen organisationens förtroende till nästa kongress, och i princip tills hen själv avgår eller gör bort sig ordentligt. Allt annat är orimligt och skulle bara försvaga organisationen på både kort och lång sikt.

Vi (det socialdemokratiska partiet) har valt Håkan till vår partiordförande. Håkan har vad jag kunnat förstå inte förändrats radikalt sedan dess. Alltså har vi kastat våra tärningar med öppna ögon, och vi har den partiordförande vi valt. Den enda som kan avgöra om det är någon annan som skall ta oss till val 2014 är Håkan själv. Ingen annan kan, eller skall, fatta det beslutet.

Vad har jag då möjlighet att göra? Som medlem har jag möjligheten att sluta vara just medlem. Som väljare har jag möjligheten att rösta på något annat parti.

Vad har jag som medlem skyldighet att göra? Ja, jag tycker inte att jag har en skyldighet att försvara Håkan för de klavertramp och snubbelsteg som nu är legio. På jobbet och till mina kompisar har jag ingen skyldighet att försvara Håkan eller någon annan vi valt till vår ledning. Visst, det kan säkert skada partiet (om än mycket marginellt), men det må så vara. Jag tänker inte ålägga mig ansvaret att gå omkring med ett låtsasleende på läpparna och säga att allt känns OK, och att jag tror att vi har alla chanser att vinna valet 2014 med Håkan som partiledare.

När Håkan valdes var jag försiktigt optimistisk. Jag gillade hans installationstal, även om jag saknade ett tydligt avståndstagande från avundsjukepartiet.

"...Som sagt, vi har inte sett resultat och politik ännu. Jag har inte hunnit analysera talet i detalj. Men så här långt känns det som vi idag tagit ett stort steg framåt! Hoppas den känslan finns kvar om ett år!"

I april, efter debatten mellan Waidelich och Borg kände jag fortfarande viss optimism, men jag kände fortfarande att vi huvudsakligen siktade på de redan frälsta.

"...Om vi skall vinna valet 2014 så räcker det inte med jublande kongresshallar fyllda av redan frälsta, eller att vi hundväljare sitter hemma och tycker att Tommy Waidelich verkar vara en bra kille. Vi måste hitta ett sätt att förklara vår politik som gör att de som övergav oss i de senaste valen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att det vi sett hittills av socialdemokratisk förnyelse räcker då."

Sedan gick sommaren, och andra saker fick vara viktigare än partiledare och partipolitik. I oktober började marken skaka. Det var någonting med några hyresersättningar som exploderade. Det drabbade S stenhårt, och därmed i förlängningen välfärden.

"...I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet."

"...Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle."

"...Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…"

Bejublade partiinterna möten, flera bra debatter och en aldrig sinande ström av nya klavertramp senare så är det bilden från i oktober som hänger kvar. Det verkar inte som om Håkan skall förmå att vända detta. Varje opinionsundersökning gör trenden tydlig, vi är på väg att marginaliseras som politisk kraft. Med en ny fräsch vänster och ett hungrigt och duktigt miljöparti så håller vår plats på kartan sakta men säkert på att försvinna. Vi måste nu göra någonting drastiskt om detta skall kunna vända, och jag kan inte se att den förändringen är på gång.

Vi har så många duktiga medlemmar i detta parti, så mycket bra idéer, en ideologi som är så överlägsen, och ändå börjar man i sitt stilla sinne undra om det bästa inte vore att lägga ner alltihop och låta något nytt spira i askan. Sverige behöver ett socialdemokratiskt parti, men behöver Sverige sitt socialdemokratiska arbetareparti som det ser ut idag?

Det är bara Håkan som kan avgöra om det är han som skall leda partiet in i nästa val. Snart är det i vilket fall som helst för sent att byta partiledare. Jag hoppas att Håkan verkligen känner efter om det är han som är rätt person för landets tyngsta politiska uppdrag, partiordförande i det en gång så stolta statsbyggande partiet Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP.

Läs andra infallsvinklar på detta hos:
Cecilia Dalman Eek
Bengt Silfverstrand
Peter Högberg
Johan Westerholm
Peter och Johans debattartikel på STV-debatt
Peter Strobl
Alexandra Einerstam

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och socialdemokraterna.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Dags att sluta kalla V för kommunister?

2012-01-18T13:14:00.003+01:00

Ett parti är ansvarigt för sin historia. Det gäller både de ställningstaganden de i enskilda frågor gjort i historien, och de ideologiska inriktningar partierna och dess nuvarande ledare tidigare haft.

SD kan därför inte svära sig fria från den nazistiska historia både organisationen och dess medlemma har.

Moderaterna måste fortfarande stå till svars för en lång rad mycket tveksamma åsikter de haft genom åren (vägran att stötta demokratiarbetet i sydafrika, vägran att utvidga rösträtten etc. etc.).

Socialdemokraterna kan inte utan avståndstagande skylla IB-affären och tvångssteriliseringsskandaler på historien, utan man måste hantera dessa mindre smickrande delar av sin historia.

KD måste tydligt deklarera sitt ställningstagande i abortfrågan, eller så får de dras med denna historia.

Jag tycker att bortsett från SD så är V det parti som har mest lik i lasten, åtminstone i modernare tid. Västerpartiet har en historia med ganska starka band till Östberlin och Moskva, ända fram till murens fall. Man är ett parti byggt på en grumlig demokratisyn, där mänskliga rättigheter fått stå tillbaka för social rättvisa.

Jag tycker att västerpartiet har mycket kvar att göra vad gäller uppgörelsen med denna historia.

MEN. Med detta sagt så tycker jag att det är dags att ge partiet chansen att göra detta. Västra halvan av svensk politik tjänar inte på att man demonisera vänsterpartiet. Med nuvarande utvecklig finns inte längre hoppet om att V skall försvinna och då måste partiet kunna ingå i ett tänkt regeringsunderlag.

Så, jag skall från och med nu ge de jag tidigare lite raljant kallat ”kommunisterna” chansen att visa att de är ett modernt vänsterparti, i princip ett socialdemokratiskt parti med tydligare fokus på socialism och med en lite större skepsis mot marknadsekonomi och kapitalism. Jag skall i och med det sluta med att kalla dem för kommunister.

Skulle vänsterpartiet lyckas att fullfölja denna resa (som de ju började för ganska många år sedan nu), så får svensk politik kanske det ”vänstersocialdemokratiska” parti som jag efterlyst tidigare.

Frågan kvarstår då vad som skall ske med socialdemokraterna i SAP. Kommer en tredjedel av de aktiva att byta parti om det dyker upp ett alternativ som egentligen passar dem bättre? Mycket tveksamt. Jag tror istället att SAP nu kommer att slitas ännu mer isär av de som vill åt mitten för att kunna erövra marginalväljare så att vi kan vinna val, och de som vill ta upp kampen med V om vänsterväljarna. Men mer om det i ett kommande inlägg (om jag hinner och känner lust).

Mer om detta:
Anna Ardin.
Ulf Bjereld.

Jag har tidigare skrivit om liknande:
Ett starkare V.

Läs även andra bloggares åsikter om vänsterpartiet.

Läs andras kloka tankar på netroots.

Julklappsångest

2011-12-14T09:24:00.001+01:00

Det lackar mot jul. De välbeställda människornas barn skall glada, men lite blasé över allt materiellt välstånd de dränks i, sitta i sina julklappsberg och stämma av utfallet mot önskelistorna. De välbeställda själva skall dränka sin ångest över att de kan köpa allt utom det som faktiskt betyder någonting med mat och dryck, bara för att när allt är över känna lite här och där på kroppen där överskottskalorierna satt sig.

Nej, ingen oro, jag har inte börjat onsdagsmorgonen med ett glas rödvin. Jag tror inte att det är mjölken som gör det heller. Kanske är det en julklappshandelsbaksmälla jag lider av. Jag och min fru klarade igår av julklappshandeln. I stort sett räckte 50 minuter på ToysRUs. 50 minuter och en jättestor vagn proppfull med alla plastbitar i glada färger man kan tänka sig. 50 minuter á dryga 100 kronor i minuten. 50 minuter under vilka vi sysselsatte världens alla barnarbetare så att de också får någonting att göra i juletid.

Nu har jag kommit upp ur sängen, julklappskompenserat hos stadsmissionen, ätit min medicin och jag har fått i mig lite mat. Jag skall snart skaka av mig det hela och se fram emot en härlig jul med familj, släkt och vänner. Ledig i nästan tre veckor. Tid med mig själv och kanske tid för lite skrivande här på bloggen. Jag skall ha det riktigt bra. Först några dagar till på jobbet (som jag i skrivande stund är några timmar sen till), ett par dagars konferens i paradisets italienska alper och sedan lugn och ro.

Men jag kan inte låta bli att först skicka en tanke till de vars jular inte består av överflöd och ledighet. De som inte utan vidare fyller vagnen med alla leksaker som får plats och sedan med en självklar rörelse bläddrar lite bland korten, väljer ett man tror det fortfarande finns pengar på och håller för beloppet i kortläsaren då det känns bättre att inte veta.

Jag tror inte att det är julen som är nyckeln till ett drägligt liv. Jag vet att det inte är julklapparna som gör människorna lyckliga. Men för de som inte har pengar till julklappar, de vars barn inte kommer att kunna stämma av sina önskelistor, för dem tror jag julklapparna betyder allt i dessa dagar. Att knepa och knåpa för att få ihop det, att ta krediter man vet att man inte borde, att göra julklappar av det barnen under året ändå måste få. Det sliter.

Ja, det är lätt för mig att sitta här i mitt medelklassgetto och tänka dessa intet förpliktigande tankar. Men jag kan inte låta bli.

Känner du lika dant? Fundera då på om det är sänkta skatter vi verkligen behöver mest av allt, fundera då på om inte en fungerande A-kassa, sjukkassa och en vård, en skola och en omsorg som fungerar är viktigare. Ring din riksdagsman (det går att få reda på vad de heter om du kontaktar det parti du röstade på i valet) och fråga om en bra politik verkligen MÅSTE innebära att man sparkar på dem som redan ligger.

Känner du inte att politiken är vägen så fundera på att julklappskompensera. Jag länkar här till några organisationer via vilka man kan hjälpa till. Det finns andra så det är bara att välja och vraka. Skänk 10% av det du köper julklappar för. Eller om du har råd, varför inte 25%?

Rädda barnen
Stadsmissionen i Göteborg, Stockholm, Skåne.

Fira sedan jul med vänner och familj och låt julen vara en högtid fri från dåligt samvete och grubblerier. Efter trettondagen tar vi sedan nya tag tillsammans för att skapa en bättre värld för oss själva och våra kommande generationer att leva i. Utmaningarna är så många, och det behövs alla former av insatser. Nu MÅSTE jag cykla mig iväg till jobbet!

Att vilja det man kan få eller att inte få det man vill?

2011-11-29T10:42:00.000+01:00

Tänk att man levde i ett land där det var tillåtet att aga sina barn. Tänk att det i detta land för tillfället var helt omöjligt att få en politisk majoritet för ett förbud mot barnaga, men att det däremot uppstod en möjlighet att samla en majoritet kring ett förslag om att begränsa vilka former av barnaga som skulle vara tillåten.

Som politisk kraft i detta land, skulle det vara OK att verka för en begränsning av rätten att aga barn, även om man var övertygad om att all aga naturligtvis skulle vara helt förbjuden?

Skulle det vara OK att gå till val på ett program som innebar att man ”bara” skulle få uppfostra sina barn genom att örfila dem med öppen hand? Skulle det vara OK att då förtiga det faktum att man egentligen skulle vilja ha et totalförbud om man gjorde bedömningen att detta skulle skrämma bort väljare och omöjliggöra några reformer över huvud taget?

Nu har vi ju tack och lov inte ett klimat i Sverige där många vill få lov att aga sina barn. Men i politiken hamnar man hela tiden i avvägningar mellan att stå för sina värderingar och att få möjlighet att genomföra sin politik. Hur långt bort från det man egentligen vill göra får man hamna i sin valplattform i syfte att kunna få majoritet för de förslag man tror man kan få röster på.

Ett konkret exempel i dagspolitiken är RUT-avdraget. Jag tror att många socialdemokrater skulle klara sig ganska bra utan denna reform, och det är knappast något socialdemokraterna hade infört. Men nu när reformen finns, och det verkar som många marginalväljare vill ha kvar den, och det är en reform som totalt sett inte kostar så mycket, skall man då titta på opinionen när man bestämmer sig för om reformens avskaffande skall finnas med i valplattformen eller inte? Eller skall man istället fatta beslutet bara baserat på om man tycker att det är en bra regel eller inte, alldeles oaktat hur ställningstagandet skulle kunna påverka valresultatet?

Jag tycker att detta är en balansgång. Som utgångsläge tycker jag att man skall föra fram den politik man faktiskt vill föra, åtminstone de förslag man faktiskt vill genomföra under de närmsta fyra eller åtta åren. Man kan då gradera förslagen i sådant man tycker är mycket viktigt att få göra, sådant man vill göra om de ekonomiska prognoserna håller, och kanske sådant man vill göra om ekonomin blir starkare än väntat. Det sistnämnda måste framföras med stor försiktighet, eftersom väljarna kan ha svårt att höra brasklapparna och då bli besvikna när förslagen inte genomförs.

Efter det att man redogjort för sin politik så låter man väljarna avgöra vilket alternativ som låter bäst och så får de bestämma. Det kallas demokrati, och det är det minst dåliga sättet att komma överens som vi har lyckats komma på.

MEN, ibland kan det finnas frågor där man skall titta lite på opinionen och på möjligheterna att bli vald. Om det finns frågor där en liten kursändring kan öka chanserna att alls bli valda så tycker jag att det kan vara OK att vända kappan aningens efter vinden. Det skall då handla om förslag som inte går rakt emot det man tycker, men sådant man kanske inte prioriterat om man kunnat forma politiken i ett vakuum.

Jag tror att avskaffandet av RUT och införandet av en fastighetsskatt kan vara sådana frågor som kan vara värda att offras om man tror sig veta att man har marginalväljarna mot sig. Jag tycker nog inte att barnaga skulle vara något att gå till val på ens om det faktiskt skulle kunna göra barns situation bättre. I det senare (och helt hypotetiska) fallet tror jag vägen vore en benhård förbudslinje parat med intensiv folkbildning och opinionsbildning.

Om du gick igång på detta vill du kanske även läsa:

Att vilja men inte nödvändigtvis säga
Allt eller inget

Läs även andra bloggares åsikter om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Kanske är det det röda vinet

2011-11-19T21:58:00.000+01:00

Kanske är det rödvinet som gör det, eller så blir jag sådan av AK-möten, jag vet inte. Men när vintermörkret faller utanför fönstret och min fru öppnar ett fönster och släpper in kylan till min TV-soffa så känner jag en närmast oemotståndlig lust att förbjuda alla friskolor, alla privata vårdinrättningar och alla privata inslag i omsorgerna. Tanken på att riskkapitalister kan sitta på dyra innekrogar och dricka dyr champagne för mina skattepengar, pengar som skulle gått till att utbilda våra barn, vårda våra gamla och ge oss alla sjukvård, ger mig en svår socialistisk ångest. Att de dessutom lyckas stjäla pengarna två gånger gör mig ännu ledsnare, först tar de pengar som borde blivit personaltäthet och sedan trollar de bort vinsterna till skatteparadis så att de slipper skatta på vinsten.

I morgon skall jag kanske nyansera mig, se ena och andra sidan och fundera lite mer nyktert på det hela. Men i kväll tänker jag låta vinet vagga in mig i en värld där det är möjligt att låta alla människor ha ett människovärde, och där ingen får stjäla miljard efter miljard av våra gemensamma skattemedel i utbyte mot att de sätter på våra mest utsatta kissiga blöjor. Jag tänker låtsas att jag lever i ett land där en bred majoritet tycker att det är en självklarhet att barn inte skall behöva växa upp med skammen över att inte ha råd att följa med på skolutflykter. Jag tänker somna i kväll i villfarelsen att det vore självklart att vi alla fick en insyn i vilka särintressen som häller pengar i moderaternas kassakista som en ersättning för en politik som tillåter dem att fortsätta tjäna ohemult mycket pengar på att missbehandla sin personal och flytta vinsterna utom skatteverkets räckvidd.

I drömmen tänker jag drömma om ett politiskt landskap där ”goda” socialliberala krafter i de borgerliga mittenpartierna gör uppror mot högerkrafterna inom alliansen och bildar en stark majoritet tillsammans med miljöpartiet och en socialdemokrati som vaknat ur sin politiska dvala och skaffat sig en tydlig och realistisk politik för ett rimligare och rättvisare samhälle.

Strax innan jag vaknar skall jag höja ribban ytterligare ett snäpp och drömma om en värld där barn och vuxna slipper gå och lägga sig hungriga, där kvinnor slipper bli våldtagna i krig såväl som fred och där män börjar ta ansvar för sina familjer och sina samhällen istället för att försöka skaffa sig en Rolex klocka eller en Mercedes. Jag skall drömma om en jättesal där statsmän sitter på rad.

Jag inser att jag kommer att vakna i morgon i en värld som inte är alls så rolig att leva i och låta sina barn växa upp i. Jag kommer att orka med det i morgon och jag kommer att fortsätta klara mig bra så mig skall det inte gå någon nöd på. Men till dess skall jag ta ett glas vin till.

Jag har aldrig våldtagit någon!

2011-11-17T14:04:00.000+01:00

Jag vill skrika ut till världen vilken bra kille jag är som… men så hejdar jag mig. Inte för att jag kommit på att jag kanske ändå har våldtagit någon, men att jag för en sekund förväntat mig beröm för att jag låtit bli.

Så, läs inte mig idag, utan läs istället:

Såret som inte läker

Society for cutting up matriser

Tankar kring girighet

2011-11-13T18:20:00.004+01:00

Har tänkt mycket på det här med girighet ett tag.

Vi löser inga problem genom att springa runt och tala om girighet och moral. Vi löser problemen genom att sätta upp rigida regelsystem, kontrollsystem och sanktionssystem. Vi skall inte ha en frivillig fördelning av resurser, vi skall tvinga alla som har mer än de behöver att vara med och hjälpa dem som då och då (eller om så är, hela tiden) behöver en hjälpande hand. Den som då bidrar skall kunna känna att alla andra i hennes situation också bidrar lika mycket och att effekten av det man bidrar med på så sätt blir mycket större.

Inledning
När det framkom att Håkan Juholt tagit emot full kostnadsersättning för en lägenhet trots att han delat den med sin sambo så väckte detta stor vrede, inte minst bland Håkans och mina partikamrater. Det som slog mig i svallvågorna av drevet mot Håkan var att många gräsrötter tycktes ge uttryck för en ilska, inte över att Håkan inte nöjt sig med ersättning för sin del av hyran, utan över att han alls tagit emot ersättning han inte ”behövde”.

Tanken tycktes vara att om man tjänar 144-tusen kronor i månaden så kan man gott betala sitt dubbla boende själv. Man skulle ändå få gott om pengar över. Att ta emot, eller ens vilja ha, mer än man behöver för att kunna leva ett gott liv skulle enligt denna filosofi vara girigt.

Johan Ehrenberg skriver i en krönika i ETC att alla löner över 50-tusen kronor i månaden är stöld. Ingen kan vara värd högre löner än så, och det underliggande budskapet är att man borde skämmas om man har en så hög lön.

"Herregud, de som sitter och förvaltar våra bolag, dessa ”styrelseproffs” eller ”förvaltare”, har inte mer kompetens än en normal politiker på stadsdelsnivå. Eller en klubbordförande i facket. Jag vet. Jag har träffat dem. En lön över 50 000 kronor i månaden är alltid en stöld. Oberoende om den går till ett kommunalråd, en riksdagsledamot, en chefredaktör eller en mellanchef på Vattenfall.”
” Men skäms de inte då? Ibland framför spegeln när den uppenbara överbetalningen för det man aldrig åstadkommit slår dem vid tandborstningen.
Nej. Inte en sekund av ångest.
Deras grundläggande försvar för girigheten är nämligen att om de inte fick dessa miljoner skulle ju någon annan lika oförtjänt få dem.”

Även om Ehrenbergs text riktar sig till de som stillasittande accepterar (och i förlängningen betalar) löjligt höga ersättningar i mångmiljonklassen, så finns där gott om pekpinnar till oss med betydligt lägre men ändå i Ehrenbergs ögon skamligt höga löner. Även här finner vi alltså en filosofi att det är moraliskt klandervärt att ta emot mer pengar än man ”behöver”, och ingen behöver mer pengar än de ca 32 500 kronor man får över efter skatt på en Ehrenbergsk maxinkomst, och om man tänker sig någon form av kompensation för taget ansvar och för utbildning så skulle de flesta klara sig med betydligt mindre (det gör ju för visso de flesta också).

I filmen ”Sånger från andra våningen” går den stackars Kalle runt och letar efter något han kan sälja med en extra nolla på. Girigheten blir här inte att ta emot en ersättning för utfört arbete som är orimligt hög, utan att sälja något för orimligt mycket. Även här tycks moralen vara att man inte får tjäna mer pengar än man behöver. Om man säljer något så skall vinstpåslaget gå att motivera med att den samlade vinsten blir just så stor som den behöver vara för att man skall klara sig. Högre vinster än så är girighet och omoraliskt.

I ett av mina senaste blogginlägg använde jag själv frikostigt ordet girig. Jag skrev lite i affekt, men jag hade inga problem med att kalla andra människor (lite sådär härligt agitatoriskt ospecificerade) för giriga. Detta trots att jag själv enligt mångas måttstock skulle kunna anklagas för att vara just girig. Jag tjänar betydligt mer pengar än vad jag ”behöver”, och jag gör det utan att vare sig ta större ansvar eller göra ett bättre jobb än många andra.

Så, vad är då girighet? Är det skamligt att vara girig, eller är det rent utav någonting bra som Gordon Gekko påstår i filmen Wall Street. När är man girig? Är det när man tar emot den höga lön man blir erbjuden av en arbetsgivare, är det när man säljer någonting för mer än det kostat plus ett rimligt påslag, eller är det när man beter sig illa mot andra människor eller mot miljön för att kunna tillskansa sig ekonomisk vinning?

Om vi vänder oss till all sann kunskaps moder, Wikipedia, så får vi ”veta”:
”Girighet innebär ett överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet.
En girig person tänjer gärna orealistiskt mycket på gränserna och får oftast ett dåligt rykte för sin snikenhet bland sina anhöriga.”

Om man börjar med girighet som personlighetsdrag. Om jag upplevs som snål av min omgivning, och om jag lägger väldigt mycket energi på att berika mig själv ekonomiskt, då blir girigheten ett problem för den girige individen själv. Jag tror att man kommer att få leta länge om man söker livets mening i materiella ting eller i makt över andra.

Men när jag i ett tidigare inlägg, och när man i politiska sammanhang, använder ordet girighet så menar man kanske inte ett irriterande personlighetsdrag. Girighet används då i linje med exemplen ovan.

”Vanliga” väldigt höga löner (50 – 100 tusen i månaden)
Om jag då tjänar mycket pengar på att ha en kompetens som av olika skäl värderas högt på arbetsmarknaden, är man då girig? Ja, enligt Ehrenbergs och de socialdemokratiska gräsrötterna ovan skulle man väl vara det. Jag tycker inte att de har rätt. Man kan endast i undantagsfall kräva av någon att de inte skall ta emot den ersättning de blir erbjudna, i alla fall om man får ersättningen för ett hederligt arbete som inte bygger på att man, mer än i andra jobb, skadar andra människor eller miljön. Skall en överläkare vägra att ta emot sin lön, eller avstå från att förhandla sig till den? Skall en avdelningschef på Volvo inte ta emot den lön Ledarna förhandlat fram åt hans lönegrad? Om dessa löner är omoraliska att ta emot, till vem skall man då avstå dem? Skall volvotjänstemannen istället låta pengarna hamna i aktieägarnas fickor (för det är där de hamnar, knappast hos undersköterskan eller den sjukskrivna).
Jag tycker inte att det går att säga att någon egentligen är värd mer än dubbelt så mycket som någon annan. Men jag har inga bra förslag på hur vi skulle organisera samhället istället, och jag tycker inte att man är omoraliskt girig om man tar emot en hög lön. Jag vet att jag skulle kunna anklagas för att tala i egen sak här, men det är en smäll jag är beredd att ta.

Ersättningar och bonusar i mångmiljonersklassen (ännu mer)
Men om vi då inte talar om ”vanliga” om än väldigt höga löner. Om vi talar om direktörer med miljontals kronor om året i lön och bonus. Är de giriga på ett omoraliskt sätt? Har de (som Wikipedia uttrycker det) ”tänjt orimligt mycket på gränserna” genom att ta emot den ersättning de blivit erbjudna av den styrelse som anställt dem? Skulle världen bli bättre om de sade ”Nej, fem miljoner om året är orimligt mycket. Jag vill inte ha en krona mer än 145 tusen i månaden plus en bonus kopplad till bolagets resultat över de närmaste tio åren”? Eller skulle de rent utav kräva att bolaget avsatte femton procent av aktiekapitalet till vinster, och att resten skulle delas lika per arbetad timma mellan alla som bidragit till resultatet (dvs alla anställda)?

Jag vet inte hur det går till när man anställer en VD för ett storföretag, och jag vet inte hur styrelserna i dessa bolag tillsätts eller ersätts. Ibland föreställer jag mig dock att det finns lite andra parametrar här än för oss vanliga dödliga.

Den mycket duktiga ingenjören på Volvo (som tjänar mer än vad Ehrenberg skulle godkänna) får sin lön därför att någon faktiskt tror att man annars skulle förlora henne till ett annat företag med behov av mycket duktiga ingenjörer. Man gör alltså bedömningen att Volvo tjänar mer än 52 tusen i månaden (plus kostnader för sociala avgifter och overhead) på att ha henne där, man tror för det andra att även någon annan skulle göra samma bedömning och man tror för det tredje att det inte går att få tag i motsvarande kompetens billigare. Alltså ger man denna nyckelresurs en mycket hög lön. Orättvist? Ja, på så vis att pengar kan köpa värden som inte borde fördelas efter människors värde på arbetsmarknaden, men rättvist och rationellt enligt en företagsekonomisk skala.

Gäller då samma regler för mångmiljonersdirektörerna? Jag är inte så säker. Jag tror inte att vi där har att göra med en helt rationell marknad. Måhända är en storbolags-VD värd sin lön på så vis att han faktiskt gör så mycket skillnad för resultatet. Ett bolag som gör vinster som mäts i miljarder behöver ju inte förbättra sitt resultat med så många procent för att en lön på tio miljoner skall vara en rationell kostnad. Men de två andra kriterierna ovan, uppfyller mångmiljonersdirektören dem? Skulle hon omedelbart gå någon annan stans om hon fick ynka sju miljoner om året istället för tio? Skulle det vara omöjligt (eller svårt) att hitta någon annan som kunde göra jobbet lika bra för fem miljoner? Jag är inte så säker på det.

Jag kan inte helt släppa tanken på att direktörer (på storbolagsnivå) och styrelseproffs ingår i någon slags klia-varandra på-ryggen-cirkel där man sätter orimligt höga ersättningar på varandra i syfte att i nästa varv motivera sin egen orimligt höga ersättning. Jag tror att detta fenomen är tydligare ju högre upp i hierarkierna och ersättningsnivåerna man kommer. Ingen vill testa om det skulle gå att hitta en kompetent VD för halva lönen, för en sådan nedåtgående spiral skulle skada alla de som skulle kunna fatta ett sådant beslut.

OK, så låt oss nu anta att dessa extrema löner (jag drar till med 200 tusen i månaden och uppåt) delvis faktiskt inte erbjuds mottagaren för hans kompetens och ansvarstagande, utan som en del i ett spel som mottagaren själv är med i. Man sätter alltså i någon mening sin egen lön, det är inte något som erbjuds en. Låt oss vidare anta att det i vissa branscher inte är aktieägarna som betalar utan att det på grund av bristande konkurrens är kunderna, skulle det förändra girighetssituationen?

Jag tycker till viss del att det gör det. Jag tycker att man kan börja, åtminstone diskutera girighet när vi talar om väldigt högt betalda bankdirektörer. Men jag tycker faktiskt inte att det är självklart så att det är dessa direktörer som bär ansvaret för sina egna löner. Kanske skulle man istället reglera finansbranschen på ett sådant sätt att det fanns en ärligare konkurrens mellan bankerna, och att aktieägarna i bankerna faktiskt riskerade sina investeringar om de direktörer de tillsätter inte sköter sig i förhållande till sina ersättningar. Om kunder nu lämnar Nordea så kanske det är den självsanering som behövs (om de andra storbankerna nu är så mycket bättre)?

Företagsägare, framgångsrika entreprenörer och investerare
Om man då lyckas uppfinna en produkt, anställa människor (till rimliga löner) för att producera den, marknadsföra och sälja den till konsumenter som frivilligt betalar för den, och om man genom denna process lyckas sälja produkten för mer pengar än den samlade kostnaden, är det då girigt?

Är Ingvar Kamprad, bröderna Rausing, eller för den delen familjen Wallenberg giriga? Är familjen SIBA, han som driver ICA Maxi på grafiska vägen eller den framgångsrika krögaren girig? Borde de se till att deras företag sänker priserna till en nivå där de bara gjorde en rimlig vinst (vad det nu skulle vara)? Eller skulle de enligt ovan dela upp allt de tjänar mellan de anställda som bidragit till att skapa mervärdet?

I denna (otroligt heterogena) grupp tror jag att man hittar de jag faktiskt skulle vara beredd att kalla giriga i ordets allra mest negativa och moraliska mening. Men låt mig först skriva att de flesta ”kapitalister” (som vi pseudosocialister kallar alla som tjänar pengar på andras arbete) är mycket värdefulla för samhället, och de tjänar sina pengar genom att förse oss andra med varor och tjänster som vi behöver och är beredda att betala för. De gör det genom att erbjuda anställda bra jobb med rimliga löner och genom att skapa en marknad för underleverantörer så att de i sin tur kan skapa jobb och tjäna pengar.

Men som företagare har man ett lite större ansvar än att bara följa lagar och regler. I första hand skall man göra det, och man skall följa reglernas intentioner även om det finns tekniska kryphål. Men man har ett ansvar utöver det, ett ansvar för anställdas säkerhet, för hur man själv och underleverantörer utnyttjar arbetskraft i länder med svagare regelsystem och för hur man sköter sig i förhållande till miljön. Mycket av detta skall i möjligaste mån regleras i lag, men som storföretagare har man ofta ett försprång på lagstiftaren, och även goda möjligheter att påverka lagstiftarna, och då måste man ta ansvar för vad ens företag gör även i de delar som inte lagstiftats.

Om man då våldför sig på befolkningar i fattiga länder i jakt på olja, sojabönor eller billiga bananer, eller om man bidrar till skogsskövling, slavarbete eller folkmord, då har man tveklöst gått över gränsen för vad jag skulle kalla moraliskt förkastlig girighet. Orsakar man andra människor, eller miljön, stor skada för att tjäna pengar som man egentligen inte behöver, då är man girig, och då är man moraliskt klandervärd. Det kan vara i stor skala, som exemplen ovan, men även i det lilla.

Så…
Få människor skulle väl definiera sig själva som giriga. Men vi är ganska snabba till att bedöma de som har det bättre än oss själva som giriga. Om girighet är att vilja tjäna pengar så ligger det säkert någonting i det, men om man menar en moraliskt klandervärd girighet, då tror jag att man skall vara betydligt mer försiktig.

Att i ett kapitalistiskt samhälle ålägga vissa en moralisk skyldighet att inte ta den lön som är marknadsmässig eller att inte få tjäna pengar på en produkt som andra frivilligt väljer att köpa, det skulle inte föra över resurser till de som behöver dem bättre, utan det skulle bara gynna de som inte omfattar en dylik moral.

Vi löser inga problem genom att springa runt och tala om girighet och moral. Vi löser problemen genom att sätta upp rigida regelsystem, kontrollsystem och sanktionssystem. Vi skall inte ha en frivillig fördelning av resurser, vi skall tvinga alla som har mer än de behöver att vara med och hjälpa dem som då och då (eller om så är, hela tiden) behöver en hjälpande hand. Den som då bidrar skall kunna känna att alla andra i hennes situation också bidrar lika mycket och att effekten av det man bidrar med på så sätt blir mycket större.

Sedan fråntar inte detta individen från allt ansvar. Först och främst skall vi efter bästa förmåga följa de regler som finns, och vi skall försöka leva efter reglernas intention även i de fall de kan vara luddigt formulerade eller försedda med tekniska kryphål. Sedan skall vi även i situationer som inte omfattas av regler vara rimligt generösa mot vår omvärld. Vi skall hjälpa den som fått motorstopp eller punktering, vi skall lämna tillbaka den upphittade mobiltelefonen och vi skall ta oss tid att visa varandra tålamod, hjälpsamhet och respekt. Detta kan inte, och skall inte, regleras fram. Men jag tror att formella regler som signalerar omsorg och solidaritet kan skapa dessa yttringar också i mellanmänskliga relationer som faller utanför offentlig reglering.

Socialistisk ”disclaimer”
Hade världen då varit en bättre plats om var och en själv begränsade sitt utnyttjande av gemensamt skapade resurser till det hon kunde anses, och anse sig, behöva? Om alla bidragit så mycket de kunde utan att slita ut sig, och samtidigt bara konsumerade efter behov. Om vi samtidigt hittat metoder för att kanalisera våra insatser så att det som efterfrågades också var det som producerades, allt med långsiktig hållbarhet i åtanke, vore inte det toppen?!

Jo visst, det HADE varit toppen. Det HADE varit jättemysigt att få leva i en sådan värld. Jag må vara pessimist, men jag tror inte att människan som hon är skapt kommer att kunna få till en sådan värld inom överskådlig framtid. KANSKE, och det är en fantasi och inget att göra politik av, så kommer den dagen då vi inser att materiella ting inte skapar lycka efter det att vi blivit mätta, varma och har något kul att göra. ANTAGLIGEN skulle en sådan insikt, allmänt spridd och genomsyrandes hela samhället, faktiskt göra att vi redan med dagens teknik och kunskap skulle kunna få jordens resurser att räcka till för att alla skulle kunna ha förutsättningar för ett riktigt bra liv. Det är inte produktionskapaciteten som saknas, det är modeller för hur vi skall upprätthålla drivkrafter och för hur vi skall fördela resultatet av produktionen som saknas.

MEN till dess att vi lyckats komma på ett alternativ till det kapitalistiska samhället, så tror jag att motorn i människornas mellanhavanden på det ekonomiska planet kommer att fortsätta vara en marknad. Må vara en reglerad och kontrollerad marknad, men icke desto mindre en evig förhandling mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan kunder och köpare, mellan kapital och arbete. På en sådan marknad kommer vi att komma lite olika ut. Vi kommer att ”lyckas” olika bra med att samla på oss inkomster och rikedomar.

Jag önskar att någon skulle kunna komma på hur samhället skulle kunna organiseras på ett annat sätt, och den dagen så sker så skall jag vara den förste… eller i alla fall inte den siste…

Om du gick igång på detta vill du kanske även läsa:

Att vilja men inte nödvändigtvis säga
Allt eller inget
Min och (S) inställning till framgång

Läs även andra bloggares åsikter om girighet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Bra av Alexandra och många andra...

2011-11-07T15:11:00.001+01:00

Kommentar till (S)ekten på HBT-sossen.

Väl talat!

Jag är tillräckligt ointressant i partiet för att våga kommentera detta (och andra liknande) inlägg utan att bli stämplad åt ena eller andra hållet (eller det blir jag säkert men det skiter jag i), så jag gör det!

Jag blev lite förvånad att denna diskussion inte kom igång mer än den gjorde i höstas. Jag vet inte om chocken efter valnederlaget var så stor att man inte ens orkade ner i de gamla hemtama höger-vänster skyttegravarana. Men nu verkar de gamla härliga etiketteringsstriderna vara i full gång igen. Som gammal SSUare känner man äntligen igen sig i partiet!

Jag tror att moderaternas spinndoktorer är superglada just nu. De ser att socialdemokratin går ett par år av hopplöst internt navelskåderi till mötes, och de vet att detta innebär att det inte kommer något hot från vänstra planhalvan i nästa val. Detta gör att de kan vända sin energi mot de små borgliga partierna så att de kan sopa rent på sin egen halva. Lagom till valet 2018 kommer de att ha lyckats impregnera landet med så mycket tänk-på-dig-själv-och-skit-i-andra-mentalitet att OM vi är tillbaka på banan då så kommer det att ta fyrtio år att komma tillbaka.

Medan vi bråkar om vi skall behålla några av de första jobbskatteavdragen för att vi tycker att de trots allt inte var så tokiga, eller om vi skall göra det trots att vi hatar dem men inte tror att vi kan ta opinionssmällen av att ta bort dem, så kan moderaterna i lugn fortsätta med att överföra tiotals miljarder från de som har det sämst till de som har det bäst.

Medan vi fortsätter mörda varandra över frågan om vi skall ha rimliga löneklyftor för att det skapar en viss dynamik i ekonomin, eller om vi skall ha det trots att vi hatar alla former av lönedifferentiering men inte har någon idé om hur vi skall komma tillrätta med dem, så fortsätter riskkapitalisterna med moderata politikers goda minne montera ner ännu en bit av den generella välfärden genom att dränera den på skattemedel till bonusar och vinster.

Vi skall fortsätta vara oeniga i partiet, och vi skall fortsätta vända på för och nackdelar med olika politiska möjligheter. Vi skall fortsätta ha en spännvidd mellan de olika nyanserna av socialdemokrati, och vi skall fortsätta diskutera mål, takt och medel. Men vi måste sluta sätta förenklande och förminskande etiketter på varandra.

Säg vad du tycker, säg vilket samhälle du skulle vilja ha och hur du vilken politik du tror skulle kunna leda dit. Berätta gärna för mig varför du inte gillar mina visioner, eller varför du inte tror att mina politiska förslag skulle leda till dem. Men sluta etikettera mig på det ena eller andra sättet. Vi självdör inför öppen ridå och kapitalisterna och de överavlönade står och applåderar oss medans vi gör det.

Tack Alexandra för ditt mod att fortsätta säga vad du tycket även om priset nu kan tyckas högt. Jag borde också aktivera mig, men det du upplever som en frustrationsdriven impuls (att skita i allt) det har jag som mitt utgångsläge efter ett drygt decennium i politisk overksamhet.

Du behövs. Johanna, Peter och Johan behövs. Alla som vill ha ett bättre Sverige via ett starkt S behövs. Vi som inte riktigt orkar tackar er för att ni finns där och jag skall försöka bättra mig.

Får man använda ordet autism för att skoja om sig själv?

2011-10-31T16:00:00.001+01:00

Reflektioner efter att ha läst Victoria Qvarnströms artikel på Newsmill.

När ingen ser och ingen hör så tackar jag ibland min lyckliga stjärna (eller slumpen om man nu kan tacka den) för att mina underbara barn inte har större problem i livet än vad de har. Jag älskar dem över allt annat, och jag kan inte tänka mig någonting värre än att de skulle drabbas av någonting som gjorde deras liv svårare för dem än vad det behöver vara.

På samma sätt unnar jag inga andra barn någon form av svårigheter, och det smärtar mig djupt att det finns barn som behöver dras med olika former av neuropsykiatriaska funktionshinder (eller några funktionsnedsättningar alls för den delen).

Jag har ingen inblick i hur det är att leva med ett barn med en diagnos inom autismspektrat. Jag kan nog inte ens föreställa mig det, men jag kan försöka. När jag försöker närma mig känslan genom att tänka mig att ett av mina barn… nej det blir så klart för jobbigt. Jag vill inte tänka på hur det skulle vara att sitta i soffan och nynna lugnande sånger för min sjuåring och försöka få honom att orka försöka gå ut i världen i morgon igen, samtidigt som jag visste hur ont det gjorde i honom då han inte kunde förstå hur den världen fungerade. Att vilja hålla kvar och skydda, att för hans skull långsamt utsätta honom för världen så att han en dag skall kunna själv, att vilja få tid för mig själv utan honom eftersom jag inte orkar vara där hela tiden. Jag kan börja komma till kanten av en förståelse, och sedan orkar jag inte mer. Jag orkar inte ens förstå hur det är för de barn som har dessa funktionshinder och hur det är för deras föräldrar.

Trots att jag hyser den djupaste respekt för familjer med dessa problem så händer det ganska ofta att jag själv använder mig av autismspektrautlåtanden om mig själv (eller om väl valda andra). Det kan vara att man talar om sin hobbyautism för att man har telefonskräck, tycker det är jobbigt att titta folk i ögonen, räknar på allt som går att räkna på eller har svår att förstå när andra inte förstår det man själv tycker är självklart. På samma sätt kan jag säga att jag talar flytande afasi när jag inte hittar ett ord eller hör mig själv säga något helt annat än det jag tänkte, jag skämtar om min narkolepsi när jag är trött på jobbet, och jag utbrister att jag är dum i huvudet när jag inte får ihop koden när jag programmerar.

Jag gör inte detta för att förringa de problem det måste innebära att verkligen vara drabbad av autism, afasi, narkolepsi eller av att faktiskt vara dum i huvudet. Jag skämtar med mig själv, och jag förstärker då mitt problem med en tydligt överdriven jämförelse. Kanske ligger det även i skämtet ett konstaterande att jag är glad för att de små egenheter vi har lite till mans inte är värre än de är, och att de inte ställer till det för mig i min vardag.

När jag kommer på mig själv med att räkna ut hur lång tid det skulle ta för sju miljarder människor att gå förbi vårt hus, och med att vara fundersam över hur stor andel av dem som skulle behöva bäras, och som därför kanske inte tar så mycket plats, bara för att någon råkar säga ”det verkar som om alla människor i hela världen går förbi här idag”, då kan jag skoja om min ”hobby-autism”. Jag är inte säker på att mamman som gråter på kvällen för att hennes dotter inte vill leva längre eftersom hon inte förstår kompisarnas lekar och därför inte får vara med annat än som driftkucku, är behjälpt av att jag slutar med det.

Men uppoffringen att sluta använda sådana utsagor vore ganska rimlig om det faktiskt skulle göra utsatta människors vardag lite mindre jobbig.

Naturligtvis påverkas de av mina medmänniskor som har funktionshinder av hur jag vardagspratar om deras problem. Så nu funderar jag på om det finns någon information om hur de med funktionshinder själva skulle vilja at omvärlden pratade om dessa diagnoser, eller inte pratade om dessa diagnoser. Vad är stötande, vad är stöttande och vad spelar ingen roll? Skall man inte alls prata om dessa funktionshinder annat än som deskriptiva fakta om människor som har dem? Skall man försöka informera sig och sedan informera andra?

Jag är intresserad av hur vi andra skulle kunna göra det lättare (eller åtminstone inte göra det värre) för några av våra medmänniskor, åtminstone i den aspekten av dem som är deras funktionshinder. Det förvånade mig lite att inte hitta sådan information på intresseorganisationens hemsida, jag letade kanske bara på fel ställe.

Litet försvar. För vad, mot vad?

2011-10-29T20:55:00.000+02:00

Jag läste för mycket länge sedan en bok om fattiga bönder någonstans i världen (var kan kvitta). Det var en antropolog som bott ett tag hos dessa bönder och har berättade bland annat om hur man lade stora mängder tid på att vakta sina melonodlingar, detta eftersom de andra bönderna annars omedelbart stal meloner. Den bonde som antropologen bodde hos ondgjorde sig mycket över detta och menade att det var den tjuvaktiga traditionen bönderna emellan som höll dem kvar i fattigdom, och att de skulle kunna göra så mycket bättre nytta av den tiden de nu lade på att vakta sina fält mot varandra om de bara kunde sluta sno meloner så snart de fick chansen.

Detta kunde antropologen inte annat än hålla med om, och hans förvåning var därför stor när bonden på vägen hem från sina åkrar (som en av hans söner stannade kvar att vakta) plötsligt stannade till, tittade sig omkring, och snabbt som blixten böjde sig ner och stal två meloner från ett obevakat fält de gick förbi.

Då antropologen förvånat frågade om det inte var precis det beteendet som bonden just lagt skulden för deras fattigdom på, så svarade bonden att jovisst, så var det. Men han kunde inte riktigt se varför just han skulle vara den första att sluta stjäla meloner, eftersom han visste att någon annan i morgon skulle stjäla några av hans. Dessutom ansåg bonden att det var närmast omoraliskt att inte vakta sina åkrar eftersom det bidrog till att stöldspiralen aldrig skulle brytas.

Jag kommer att tänka på denna gamla historia då jag blir konfronterad av en yngre (och betydligt idealistiskare) kollega med frågan om varför jag tycker att det är moraliskt försvarbart att dricka alkohol. Även om jag med mitt mycket rimliga drickande inte skadar någon annan, så menade han att jag ändå bidrar till att legitimera en kultur där det är okej att alls dricka, och att det i förlängningen är att bidra till det elände som alkoholen ställer till med (min tolkning av en lite allmännare diskussion).

En liknande frågeställning infann sig när jag läste Johan Ehrenbergs krönika ”När blir lön stöld” i ETC för några månader sedan. Ehrenberg menar att alla löner över 50 tusen kronor i månaden är stöld. Eftersom jag, i alla fall om jag har uppdrag, tjänar mer än så blev jag först lite provocerad. Visserligen håller jag med om att lönestrukturen i Sverige (och alla länder) är ”orättvis”. Men vad skulle det tjäna till om jag gick till min arbetsgivare och bad om att få min lön sänkt till, säg, 30 tusen? Mina kompanjoner skulle säkert kunna hitta ett sätt att förgylla sina liv med de pengarna, men vad skulle fattiga, sjuka eller arbetslösa tjäna på det.

Så, för att lyfta detta till en mer generell diskussion; Vilket ansvar har jag som individ att handla enligt den maxim jag skulle vilja se upphöjd till allmän lag?

I båda exemplen ovan så är det så att mina ”brott” mot den allmänna moral jag någonstans omhuldar, inte för sig själv leder till att någonting blir värre. Om jag köper en flaska vin på fredagen och dricker den tillsammans med min fru, ofta uppdelat på två kvällar, så blir världen inte ett enda dugg sämre än om jag lät bli (i vart fall inte om alternativet var att köpa druvjos på samma flaska och dricka den istället). Om jag tar emot den lön en lönemarknad satt som rimlig för min kompetens och arbetsinsats gör inte välden det minsta sämre än om jag lät bli.

För att jämföra med att köra bil istället för att ta tåget, eller att slänga sådant jag borde sorterat i soporna, så är det så att i de senare fallen blir världen faktiskt lite sämre varje gång jag fuskar. Inte så att det märks, eller att det är min oxfilé som får isarna att smälta, men det bidrar något lite. Men med alkoholen i mitt glas vin eller min höga lön så blir faktiskt inte någonting sämre av att jag inte slutar. Däremot skulle man kanske kunna uppnå en effekt om vi var många, nästan alla, som slutade med vilket beteende det nu gäller.

Så, åter till frågan. Vilket ansvar har man? Skall man alltid leva exakt på det sätt man tror att det skulle vara bra om alla levde? Gäller detta även om man är helt övertygad om att andra i nuläget inte kommer att haka på, och även om man därför tror sig veta att den uppoffring man gör faktiskt inte kommer att ha någon som helst effekt?

Vad gäller löner så tror jag inte ens att det vore bra med ett samhälle där alla tjänade lika mycket oavsett vad de bidrog med. Jag tror visserligen att det skulle kunna finnas mycket rättvisare parametrar för lönenivåer, och jag tycker att en rättvis lönespridning skulle vara betydligt mindre än den vi har idag. Men jag har ingen bra idé för hur ett system som skapade denna ”rättvisa” skulle kunna se ut, och tills någon kan komma på en sådan och övertyga mig om den så tror jag att det system vi har idag är det minst dåliga. Jag förespråkar inte att politiken skall jobba på att sänka höga löner. Däremot tror att politiken skall ägna sig åt att hela tiden höja lägstanivån, eller underlätta för facket att göra det, så att ingen som jobbar heltid skall ha riktigt låg lön, men det är inte det jag diskuterar här. (Har gjort det här).

I ljuset av att jag inte ens vet hur ett system för rättvisare löner skulle kunna se ut, och att jag inte förespråkar ett sådant system så får jag nog försöka sluta ha dåligt samvete för min egen lön. Jag skulle ju inte vilja se total löneutjämning upphöjd till allmän lag (kanske mest för att jag inte har någon bra idé för hur en sådan utjämning skulle kunna gå till), och jag behöver därför inte själv handla enligt den maximen.

Vad gäller alkohol så tycker jag att den uppoffring det vore för mig och andra måttlighetsdrickare att inte kunna ta ett gott glas vin eller whiskey vore ett lågt pris om det gjorde att tusentals kvinnor och barn skulle kunna få gå och lägga sig i kväll utan att behöva vara rädda för vad deras partner eller pappa skall ställa till med när han blivit tillräckligt full. Lägg därtill den personliga tragedi det innebär för alla de som inte kan dricka måttligt, det våld i offentliga miljöer alkoholen skapar och de kostnader för vård och rehabilitering det innebär för samhället så är det svårt att motivera alkoholens existens. Men eftersom jag är säker på att ett förbud inte skulle lösa något av ovanstående, utan att det bara skulle främja den organiserade brottsligheten och underminera förtroendet för rättsväsendet så propagerar jag inte för ett alkoholförbud.

Och så länge jag inte tycker att man skall ha ett förbud i praktiken så tänker jag fortsätta ta ett glas gott vin på fredagskvällen och detta utan att se det som en moralisk kompromiss.

Är detta bara ett dåligt sätt att för mig själv försvara att jag fortsätter handla av girighet eller njutningslusta? Ja, jag tycker ju inte det, men visst skall man vara vaksam på den risken.

Missade igår ett föredrag om Moral Compromise som filosofiska föreningen i Göteborg arrangerade. Tycker dock att ämnet är intressant, och jag har en känsla om att det kommer mer inlägg om detta på denna blogg inom kort.

Den som gapar efter mycket...

2011-10-18T11:08:00.000+02:00

Hur många av oss har någon gång hört sagan om hunden med köttbenet och den därtill hörande sensmoralen att ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”?

Vem var det som kom på att berätta denna historia för barn? Vem var det som kom på att göra detta ordspråk till ett av våra vanligaste?

Var det någon som tyckte att världen vore en bättre plats om alla inte kastar sig över allt de ser och försöker roffa åt sig så mycket de kan innan någon annan gör det? Eller var det kanske någon som ville vara ensam där i guldhögen och som därför ville att vi andra skulle skämmas lite för vår girighet?

Tanken i berättelsen är ju att den som är girig på något sätt kommer att förlora på det. Berättelsen bygger på tanken om en högre rättvisa som på något sätt ställer saker och ting till rätta. I verkligheten verkar denna rättvisa inte finnas.

Kanske skulle vi istället lära våra barn att ”Den som gapar efter mycket får ofta mycket mer än de som sitter tysta och snällt väntar på sin tur”?

Kanske skulle ordspråk som ”Den som gräver en grop åt andra skall först se till att få ordenligt betalt”, ”Avsaknaden av samvete gör att man kan sova gott på sin sidenkudde”, ”Ärlighet varar längst om man är lite sparsam med den” och ”Pengar öppnar alla portar, och om himmelens portar vet vi för lite för att låta dem spela in i kalkylen” vara mer anpassade till den verklighet våra barn har att förvänta sig?

Just nu så går det en våg av helig vrede over jorden. En vrede riktad mot dem som förstört allt, mot de som av girighet valt den kortsiktiga vinsten på bekostnad av den långsiktiga stabiliteten. De som sett till sin egen snöda vinning framför vårt gemensamma bästa.

Jag förstår frustrationen, vreden och förtvivlan. Jag förstår den för jag delar den. Jag vill veta vad det är som händer, varför det händer och vem det är som ligger bakom alltihop. Jag vill ha svaren och jag vill ha lösningen. Jag vill veta hur vi skall göra för att inte hamna här igen, och jag vill att alla andra skall dela den insikten med mig.

Men vad skall vi då göra med all denna indignation över tingens ordning? Inte vill vi väl lära våra barn att acceptera världen och bli smarta spelare i den? Jag är övertygad om att en värld som styrs av de förvridna ordstäven ovan är en dålig värld. Inte bara för de som inte blir vinnare, de som styrs av gammeldags värderingar och därför står längst bak i kön och väntar på sin tur, eller de som inte har tillräckligt vassa armbågar för att slå sig fram till köttgrytorna även om de försökte. Nej, det blir en dålig värld för alla. Det blir en värld med social oro, upplopp, fattiga människor (absolut och relativt) som far illa och vars illafarande tillslut även får negativa konsekvenser för de som har det lite bättre ekonomiskt.

Jag tror att vi måste sluta förlita oss på moral och etik. Vi måste ha mycket tydliga regler för hur vi fördelar det välstånd vi lyckas skrapa ihop tillsammans. Dessa regler skall vara sedan följas upp och brott mot dem skall innebära sanktioner. Man skall kunna känna att man inte är den sista idioten för att man följer reglerna. På något sätt måste det bli så att den som gapar efter mer än han har rätt till faktiskt löper en tillräckligt stor risk att förlora tillräckligt mycket för att han skall låta bli.

Med detta inte sagt att vi skall avskaffa moral och etik. Vi kommer aldrig att lyckas ha regler för allt, och vi kommer inte att vilja kontrollera alla aspekter av livet eftersom detta har en integritetskostnad som vi inte är beredda att betala. I de luckor som varje regelsystem med nödvändighet måste ha så skall vi fortsätta ha moraliska kompasser till hjälp för hur vi beter oss mot varandra.

Regler ersätter inte moral, men moral kan heller aldrig ersätta regler.

Jag vill kunna fortsätta lära mina barn att inte gapa efter för mycket, att man visst kan hjälpa andra med att gräva gropar, att ärlighet varar längst och att pengar bara är ett medel aldrig ett mål. Jag vill kunna titta mina barn i ögonen och säga att världen är en rimlig plats och att det i längden lönar sig att vara en bra kompis och en god medborgare.

Tillsammans kan vi göra världen bättre, och till det behövs alla. Men vi måste göra det lite obekvämare att ohämmat ta för sig av alla guldhögar man ser. Ibland ligger det guld där i väntan på att några andra skall komma och dela på det, andra som kanske behöver det bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, om girighet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Ang Daniel Suhonens text i SvD

2011-10-14T11:03:00.000+02:00

Nej Daniel, det finns inga nyliberaler i socialdemokratiska partiet!

Det är helt klart att det finns politiska spänningar inom socialdemokratiska partiet. Det är ganska logiskt med tanke på att det är ett parti som tills nyligen skulle omfatta 4 av 10 svenskar (även om denna skara nu krympt till tre).

Det finns de som fortfarande tror på klasskamp av marxistiskt slag, de som betonar miljöfrågorna, de som ser till arbetstillfällena i första hand och en massa andra. Ingen socialdemokrat är lik en annan, och vi ser lite olika på saker och ting.

Det finns socialdemokrater som tycker att RUT kan vara ett bra sätt att hjälpa medelklassfamiljerna att reda ut sina vardagspussel, och det finns de som känner att det är ännu en klassbaserad orättvisa att subventionera hushållsnära tjänster för de som redan har det ganska bra när de flesta trots denna subvention inte har råd att köpa in hjälp.

Det finns socialdemokrater som tycker att vissa skillnader i ekonomiskt utfall kan vara motiverat utifrån faktorer som utbildning, flit och tur med förutsättningarna, och det finns de som ser alla olikheter i ekonomiskt utfall som grymma orättvisor som med politiska medel bör jämnas ut.

Det finns en massa olika åsikter samlade i vårt parti.

MEN det finns inga nyliberaler! Det finns ingen i vårt parti som tycker att den som inte har råd inte skall få sjukvård. Det finns ingen i vårt parti som tycker att den som inte själv kan försörja sig skall ligga och dö på gatorna, helt beroende av välgörenhet och allmosor. Det finns ingen i vårt parti som tycker att utbildning är något för de som har föräldrar som kan betala för den.

Vi skall vara försiktiga med etiketter rent allmänt, och när de används så skall de användas med respekt och i syfte att beskriva någon form av verklighet. Du håller inte med dem du kallar högersocialdemokraterna från Stockholms län, och det är din självklara rätt. Men att kalla dem nyliberaler är bara löjligt, och det skapar en onyanserad debatt som bara de riktiga liberalerna i moderaterna och deras kompispartier tjänar på.

Med detta inte sagt att det inte kan finnas synpunkter på åsikter som förfäktas av socialdemokrater. Jag har massor av synpunkter till både höger och vänster. Visst skall vi ha en debatt internt, och visst skall den debatten kunna föras till och med på SvD’s debattsidor. Teorin om att det finns läckor som drabbar Håkan Juholt, och därmed hela partiet, och att dessa läckor kan ha just det ursprung som du pekar på, kan säkert äga sin riktighet. Detta är inte bra, och detta skall vi reda ut. Men som sagt, vi måste försöka undvika ord som kommunist och nyliberal när vi pratar med varandra. Höger och vänster är illa nog, men de orden beskriver i alla fall en skillnad som kan finnas.

Mer om vad en "högersosse" kan tänkas vara här, här och här. Och säkert i massor av andra inlägg på denna blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Suhonen, om socialdemokraterna och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Dags för extremt tydliga riktlinjer

2011-10-14T09:30:00.002+02:00

Det verkar väl solklart att Juholt inte gjort något fel i strikt juridisk mening. Han har haft en lägenhet i alla år, och fått ersättning för den enligt gällande regelverk. När hans sambo sedan flyttade dit (antagligen en glidande skala gissar jag) så fortsatte han få ersättning.

Reglerna kring vad som händer om man blir fler som bor i lägenheten, och vad som skall anses vara att bo där (skall man vara skriven där, skall man spendera mer än 180 nätter där, skall man...) har varit oklara.

Hade Juholt varit en riksdagsman i högen hade detta passerat obemärkt. Problemet är nu att Juholt när hans sambo flyttade in var just en riksdagsman i högen utan några som helst chanser att bli partiledare.

Sedan, plötsligt, står han där som partiledare och allt förändras. Nu har han plötsligt ett enormt ansvar mot alla oss (S-medlemmar)vars ledare han blivit, och i det läget är det vansinnigt att riskera det mediapådrag som nu uppstått.

Så, i september står han där med foten i kläm. Han inser att han nog inte borde tagit ut full ersättning de senaste åren. Han inser att om han omedelbart betalar tillbaka pengarna så kan det väcka just den uppmärksamhet han inte behöver. Han inser att om han inte betalar tillbaka omedelbart så finns en liten risk att det som nu hänt kommer att hända.

Det han då gör är att inte väcka några björnar, utan han lämnar in blanketten som han gjort i alla år innan, och samtidigt så börjar han sondera hur han skall ta sig ur denna mycket explosiva situation. Dessvärre han han inte hitta någon bra väg ut, bomben exploderade i fredags och resten är historia.

Så, hade det varit bättre om Juholt hållit sig till riksdagens övernattningslägenheter? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om han redan i samma stund sambon skrev sig i lägenheten gick och frågade hur en sådan situation skall hanteras? Ja, självklart är det så.

Hade det varit bättre om det fanns tydliga regler för hur dylika situationer skall hanteras? Ja.

Men nu är det ju inte så det var i september. Juholt hade inte gjort det enkla och försiktiga. Han hade inte tänkt på att en sambo (som för allt vad vi vet kanske inte bidrar till hyran) skulle påverka hans situation, eller så tänkte han att han skulle komma undan med de pengarna (säkert medveten om att andra riksdagsmän gör lika dant). Han stod där med ett dilemma på halsen. Han hade plötsligt blivit en av Sveriges mest undersökta och bedömda personer. Han stod med en tickande bomb i handen, och han visste inte hur han skulle komma ur den uppkomna situationen. Innan han hunnit hitta ett sätt att bli av med bomben så exploderade den. Otur.

Så vad skall Juholt och det socialdemokratiska partiet göra nu då?

Man kan hänvisa till moraliska kompasser hit och dit, och det är väl klart att vi skall ha sådana. Men för många av oss är det inte omoraliskt att ta emot en kostnadsersättning som vår arbetsgivare ger oss. Jag tar emot mina terminalglasögon fast att jag hade behövt dem även om jag aldrig satt framför en terminal. Jag tar emot milersättningar även om jag i samband med tjänsteresan stannar till hos mina föräldrar och äter middag, och det alltså kan vara så att jag kört de där milen ändå. Det handlar om gråzoner, och de flesta av oss har en moralisk kompass som tillåter detta. Vi skulle aldrig sätta upp en milersättning om vi samåkte, men vi gör det även om vi samtidigt tar med familjen i bilen och gör en privat utflykt av tjänsteresan.

Juholts brott är inte ett brott mot reglerna, eller i vart fall inte ett solklart sådant. Det är ett brott mot en extrem försiktighetsprincip man kanske bör iaktta som politiker. Aldrig motta en gåva, aldrig låta sig bjudas på en resa, aldrig ta ut ersättning om det finns minsta personlig nytta med utgiften. Är man konsekvent där så finns det inga skelett att gräva upp. Då kommer man undan med den där reseräkningen som blev lite fel eller det där telefonsamtalet man gjorde privat från utlandet med tjänstetelefonen.

Väljer man att bli ledare i vårt parti (oavsett nivå), så måste man dels själv se till att inte samla på nya skelett, och att man själv desarmerar de som eventuellt finns med i lasten. Partiet måste här vara behjälpligt med en tydlig samling riktlinjer, desto mer konkreta desto bättre, kring hur vi gör i tjänsteutförandets alla olika skeden. Hur vi redovisar reseräkningar, andra kostnadsersättningar och traktamenten. När det är OK att anhöriga eller vänner följer med vart, och hur detta skall påverka ersättningar. Hur vi hanterar arvoden, löner och andra inkomster.

Vi står för ett högskattesamhälle med en stor (och därför dyr) offentlig sektor. Vi behöver få in de skatter vi beslutar om, och vi behöver hålla igen på de utgifter som det allmänna har (så att pengarna kan användas till välfärd). Detta gör att människor ställer högre krav på vänsterpolitiker än på andra politiker. Jag tycker att denna logik är märklig, och jag tycker att det är fel. Jag kan inte förstå att det skulle vara mer OK för en moderat att bryta mot demokratiskt fattade regler, än vad det är för en sosse. Men det är jag. Allmänhetens, och därmed väljarnas, åsikter tycks inte vara så rättvisa. Man kräver mer av sossar än andra, och det har vi att leva efter, orättvist eller ej. Dessutom är ju inte det orättvisa att vi skall följa reglerna utan att moderater inte behöver göra det i samma omfattning, så egentligen har det inte med oss att göra, sossar skall följa alla regler oavsett.

Eftersom det ställs högre krav på oss än på andra så måste vi vara extra noga. Dags alltså att ta fram extremt tydliga riktlinjer för beteende lämpligt för socialdemokratiska förtroendevalda, och sedan utbilda oss i dessa för att i framtiden undvika denna typ av affärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, om socialdemokraterna och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Den visionäre majoren

2011-10-12T15:10:00.000+02:00

Säga vad man vill om Mj Björklund, men han är inte rädd för att sticka ut hakan.

Sverige skall avskaffa värnskatten och minska marginalskatteeffekten. Sverige skall bygga ut kärnkraften. Sverige skall gå med i EMU fullt ut. Sverige skall få ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

Oj, oj, oj. Att redan nu gå ut med vad man vill göra under de närmaste mandatperioderna, det är visionärt så det räcker. Snacka om att sticka av mot de andra partierna som hankar sig fram budget för budget och som är livrädda för att vara visionära.

För moderaterna och socialdemokraterna vore det antagligen ett ordentligt självmål att vara för visionära. Vi törstar ofta efter det, men jag är inte säker på att väljarna skulle belöna det. Det gäller att få med sig även de som bara vill åka med en hållplats.

Men för de mindre och ständigt utrotningshotade partierna kanske detta är en smart strategi. Kanske kan folkpartiet på detta sätt locka till sig moderater som tycker att den statsbärarande Fredrik blivit lite väl närsynt. När moderaterna inte gärna pratar om vad de skall göra bortom budgetåret och absolut inte bortom mandatperioden, och ogärna pratar ideologiskt om varför de genomför sin politik, då kan det kännas uppfriskande med någon som vågar säga ifrån. Högavlönade skall få behålla mer av sin lön! Vi skall inte ha ”studieskatt”! Skit i riskerna, vi måste ha el och då är det enklaste sättet att bygga kärnkraftverk! Här har vi en kille som pekar med hela handen, och som gör det utan att darra på rösten.

Värnskatt och sänkta marginalskatter är väl knappast en politik för att locka tveksamma sossar till den mörka sidan, men visst kan det finnas de som lockas av en tydlig linje i EMU-frågan, som gärna ser en utbyggnad av kärnkraften och som skulle kunna leva med lite uppluckringar i arbetsrätten. Kanske kan tydlighet löna sig?

Jag önskar ingen att bli folkpartist, men det hade varit roligt om man tjänade på att vara tydlig och lite långsiktig. Dessvärre tror jag inte att det är så, kanske inte ens för folkpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om folkpartiet och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Sorgligt att en så duktig debattör...

2011-10-12T10:39:00.002+02:00

Juholt sköter sig just nu riktigt bra i debatten i riksdagen.

När han står i en talarstol så lägger han fram en politik som hänger ihop, som tar fram essensen i socialdemokratin med en hjälpande hand för de som behöver det.

Men när han inte står i talarstolen, när han inte får några minuter på sig, då misslyckas han på något sätt att förmedla denna bild. Istället skickar partiet under hans ledning ut signaler som ger känslan av popcornpolitik.

Det är samma sak varje gång. Inför debatter eller tal så känner jag stor tveksamhet till vår nuvarande ledning, och efter debatterna eller talen så känner jag tillförsikt inför möjligheterna att vi skall kunna få väljarna att förstå varför vi är ett bättre alternativ.

Just nu känner jag alltså en sorg över att en så duktig debattör och retoriker inte riktigt verkar klara av rollen som lagledare. Är det dessutom sant att han OK-ade Morgan Johanssons utspel om skiktade medborgarskap, då vet jag inte…

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vem tar hand om välfärden?

2011-10-12T08:17:00.000+02:00

Jag tycker inte särskilt synd om Håkan Juholt. Han har själv målat in sig i det hörn han nu står i, och han kommer säkert att ta sig ut på något sätt.

Jag tycker egentligen inte så synd om det socialdemokratiska partiet. Vi har valt Håkan till vår ledare, vi har själva odlat den partikultur vi har, och nu verkar vi implodera av vår historiska tyngd. Sådant händer. Om vi får ha vår demokrati kvar i hundra år till så kommer vi att se partier växa och krympa, komma och gå, detta är inte så konstigt.

Det som gör att jag får ont i magen, det är tanken på att det inte verkar finnas någon som just nu kan bära de idéer jag brukar kalla socialdemokratiska. Det är mycket sorgligt, för det drabbar i första läget de som behöver en hjälpande hand någonstans i livet. I förlängningen drabbar det oss alla eftersom vi får ett kallare och hårdare samhälle.

Jag hoppas på ett någorlunda snabbt tillfrisknande för socialdemokraterna, det vore så klart det enklaste. Men om det inte händer väldigt snabbt så betyder det fyra år till med en moderatledd regering, och det är inte bra för Sverige.

Så, ett starkare och framför allt tydligare socialdemokratiskt parti är kanske inte hela lösningen. På något sätt måste även socialliberala krafter i folkpartiet vakna till och sätta stopp för de mest vansinniga moderata förslagen. Det KAN inte vara folkpartistisk politik att sparka på sjukskrivna och arbetslösa. Drivs förmögenhetsöverföringen till de rikaste tillräckligt långt så måste folkpartiet till slut vakna till liv och börja bli lite besvärligare i alliansen. Dessvärre tror jag att Mj Björklund har för fullt upp med att omforma svensk skola med lumpen som modell för att ha tid att se vad som händer med resten av politiken.

Centern har jag förlorat hoppet för. Jag kan bara hoppas att detta folkrörelseparti går ut tiden innan socialdemokraterna gör det. Frågan är om inte Mauds insatser i regeringen varit ännu sämre för Sverige än vad herrarna Fredrik och Anders varit.

Krisdemokraterna tycker jag som vanligt illa om, men det finns en kärna av välfärdskramande som är i det närmaste socialdemokratisk. Nu verkar det partiet ha bestämt sig för att sluta finnas, så den hjälp som skulle kunnat komma därifrån i kampen för att rädda välfärden, den kan man nog glömma.

Vänstern då, det är väl ett parti som i princip bär socialdemokratiska idéer? Ja, kanske med en partiledning som aldrig kallat sig kommunister. Jag tror att ett starkare vänsterparti är bra för Sverige. Men bara i kombination med en fungerande socialdemokrati. Vänstern lider av samma sjuka som delar av socialdemokratin, nämligen en vägran att inse att egoismen är en ganska viktig drivkraft. Människor har ett behov av att få bygga för sig själva och för sina närmaste. Detta är ingenting fult, och det är något samhälle behöver. Man vill få lov att lyckas, och när man gör det vill man få behålla en del av det man skapat.

Miljöpartiet? Jag vet inte just nu. Jag förstår inte riktigt var man har dem. Miljöfrågorna är jätteviktiga, och jag hade kunnat använda min röst bara för att ge kraft åt en blåslampa i de frågorna. Men i andra frågor vet jag inte riktigt. Det är väl klart att de inte är moderater, och att de är välfärdsvänliga. Det är väl fortfarande så att miljöpartiet för mig personligen vore andrahandsvalet om jag tvingades till ett sådant. Men som politisk kraft för att hålla ihop samhället ser jag dem inte ta ledartröjan.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Slarvigt av Juholt, men vem drabbas?

2011-10-11T09:43:00.001+02:00

1. Det är rimligt att riksdagsmän från hela landet får kostnadsersättning för dubbelt boende då de måste ha övernattningsmöjligheter i Stockholm. Alternativet vore att vi får en ännu starkare förskjutning av all offentlig makt till Stockholm, och det vore mycket olyckligt.

2. Det är rimligt att man bara får ersättning för den kostnad man faktiskt har, och det är rimligt att man då bara räknar halva hyran som kostnad om man bor ihop med någon.

3. Det är rimligt att kräva lite högre moral vad gäller regler och lagar från de som är med och stiftar lagarna och bestämmer reglerna. Riksdagsmän bör alltså sköta sig exemplariskt när det gäller allt som har med skatter, avdrag, ersättningar och bidrag att göra. Det bör i och för sig alla, men det är lite extra viktigt att de som stiftar lagarna gör det.

4. Jag kan inte förstå, och har aldrig förstått, varför det skulle vara extra hemskt när en socialdemokrat ”fuskar”. Det finns väl inget parti som har som politisk linje att man inte skall betala de skatter riksdagen beslutat om, eller att man skall ha rätt att plocka ut ersättningar man inte har rätt till? Jag har oerhört svår att förstå varför Juholts fusk skall vara så mycket värre än Annie Lööfs ännu mer uppenbara dito.

Med allt detta skrivet; Juholt har gjort fel. Han har tagit ut ersättningar han inte varit berättigad till, eller han har åtminstone inte noga tagit reda på vilka regler som gäller innan han ansökt om ersättning. Detta är inte bra. Det är extra illa om man sitter i riksdagen, och det är ytterligare lite värre om man har ambitionen att bli statsminister.

Juholt har med detta gjort sig ursäkt skyldig till två grupper, och jag skulle vilja hålla isär dem.

Skattebetalarna: Alla svenskar har rätt att kräva av alla riksdagsmän att de inte tar ut ersättningar de inte är berättigade till. Detta av det enkla skäl att det är våra pengar de tar emot, och det skall då vara enligt beslutade regler. Vad gäller denna del av befolkningen så känner jag att saken nu borde vara utagerad. Juholt har tagit på sig pudelkostymen (omän lite motvilligt i början) och han har fått saken belyst i media så att alla som vill kan låta kunskapen om detta påverka deras val av parti inför nästa val. Allmänhetens intresse av att veva detta i media några varv till torde således vara ganska litet.

Partimedlemmarna: Vi som är medlemmar i det socialdemokratiska arbetarepartiet har dubbla skäl att vara onda på Håkan. Dels i egenskap av skattebetalare. I den rollen har jag redan förlåtit och glömt. Men vi har även rätt att ställa krav på Håkan eftersom vi givit honom förtroendet att vara vårt ansikte utåt. Vi har valt honom till vår partiordförande, till vår ledare.

I den partiinterna rollen tycker jag inte att jag lika lätt kan förlåta. När Håkan väljer att slarva (eller ännu värre fuska) med vilka ersättningar han tar emot, så äventyrar han tusentals timmar av ideellt arbete ute i partiföreningar och arbetarekommuner. Massor av partikamrater har knackat dörr, delat ut flygblad, stått i valstugor, gått på möten, demonstrerat, tagit debatten på skolan och jobbet och lagt ner massor av fritid för att hjälpa fram de socialdemokratiska idéerna. Allt detta väljer Håkan sedan att förstöra av lättja eller girighet.

Jag tycker att Juholt får schavottera orättvist länge i media bara för att han är sosse. Jag tycker att media går borgerlighetens ärende och jag förstår som ovan skrivits inte riktigt varför det anses så mycket hemskare när en sosse fuskar än när en centerpartist gör det. Men oavsett vad jag tycker om det så visste Håkan att så är fallet. Han vet lika väl som vem som helst att en affär av det här slaget ger partiet så mycket negativ uppmärksamhet att det förtar effekten av tiotusentals timmar ideellt arbete. Monas slarv lika väl som Håkans är faktiskt framför allt en spark i magen på alla de partivänner som lägger all ledig tid för att försöka övertyga väljarkåren om det rimliga i en socialdemokratisk politik.

Nu har jag ingen anledning att ta det personligt eftersom det var ganska länge sedan jag delade ut någonting i den demokratiska socialismens tjänst. Så mitt gnäll gäller inte mig personligen, men väl massor av andra partikamrater landet över. Det är dem Håkan skall be om ursäkt i första hand.

Så; tycker jag att Håkan Juholt skall avgå?

Nej, inte i nuläget. Visar det sig att han åtalas för sitt fusk, då tippar jag nog över till ett ja. Men jag har mycket svårt att tro att så kommer att ske. Jag tror att man kommer att se över reglerna och gå igenom ersättningarna som betalats ut till samtliga riksdagsmän, och jag tror inte att Juholt är ensam om att ha tolkat reglerna till sin fördel.

Till sist: OM Håkan verkligen velat fuska, hade det då inte varit enklare att helt enkelt låta sambon vara skriven någon annan stans? Jag tror att det hela är mer försumlighet än fusk. Men om det slarvet bidrar till en moderat valseger även 2014, då har Håkan en ganska stor grupp redan utsatta människor att svara inför. Politik är på riktigt, och de som får sina liv söndertrasade av liberal skyll-dig-själv-politik de har inte råd med slarviga sossar på ledande positioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Vet de vad de håller på med?

2011-10-05T10:24:00.000+02:00

Ibland (inte så sällan) så händer det att man springer på medarbetare på stora företag som gör en massa saker de lärt sig att de skall göra, men som inte riktigt vet varför de gör så. ”Så skall man väl göra?” kan man få som lite ängsligt svar om man undrar varför.

Samma sak råkar man ibland ut för med nya chefer eller ovana projektledare. Man kallas till möten som inte har något syfte annat än ”men möten skall man väl ha?”.

Detta är naturligt. Ingen är varm i kläderna från början, alla måste få treva sig fram.

Men när en hel process drivs på det sättet. När det inte finns någon som vet varför olika saker görs, hur de momenten passar in i helheten, då blir jag lite orolig. Även i dessa lite allvarligare fall brukar man kunna återta kontrollen genom att man sätter sig ner med nyckelinblandade, rotar fram gammal dokumentation, läster igenom lite kod för de IT-stöd som används och återskapar förståelsen för vad processen är tänkt att göra och på vilket sätt den gör det.

Med denna erfarenhet från ganska översiktliga processer som inköp, reskontrahantering och redovisning i bagaget tittar jag så ut över världen. Jag ser hela länder och stora banker som inte har koll på någonting vad det verkar. De vet inte vilka exponeringar de har mot olika typer av finansiella risker, de tar enorma risker till synes utan att förstå att det är det de gör. Det känns som om det sitter direktörer över allt och gör saker ”för det är väl så man gör”.

Man får en känsla av att man vill krympa världen igen. Återinföra regleringar som skärmar av vår lilla ankdam från det vilda havet där ute. Att skapa en robust svensk finansmarknad som kommunicerar med den oregerliga internationella marknaden via kontrollerbara och överskådliga kanaler. Låt det gå åt helvete där ute i det spännande vilda, så kan vi ha vårt trygga och lite tråkiga finanssystem här hemma. Ingen glamour, inga enorma vinster och inga börsrace. Men heller ingen bankakut, inga jättebonusar och inga finanskriser.

Men det är klart att ett exportberoende land som Sverige inte kan isolera sig från alla risker med internationell finansoro. Om ingen vill köpa våra telefonväxlar, våra bilar, vår skog eller vad det nu är vi vill sälja, då påverkar det så klart den reella ekonomin även i Sverige oavsett hur bra vår finanssektor fungerar. Så vi sitter kanske fast i ett nät som inte går att kontrollera, och vi tjänar kanske trots allt på att sitta där. Det vi då måste göra är att se till att bygga ett starkt samhälle som kan skydda människorna från de tvära kasten i finansmarknaderna. Vi skall ha skyddsnät som gör att det inte är en katastrof att bli av med jobbet. Vi skall ha en skola för alla som gör oss flexibla och snabba att parera förändringar. Vi skall ha offentliga budgetar i ordning.

Vi kan inte isolera oss, men visst är det en lockande tanke ibland när finansorons vågor går höga där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi och om politik.
Läs andras kloka tankar på netroots.

Fram för de konservativa krafterna i KD!

2011-10-01T11:37:00.000+02:00

Jag vet inte hur tongångarna går i KD. Jag förstår inte hur konservativa människor tänker över huvud taget. Men visst vore det väl underbart med ett riktigt härligt konservativt parti i svensk politik? Jag tror att Sverige skulle må bra av:

1) En uppluckring av alliansen där sprickorna mellan sunda liberaler (om det finns sådana), marknadsliberaler och konservativa (gärna då kristna sådana) skulle bli tydligare.

2) En tydligare spricka mellan olika idéinriktningar inom vänstergrupperingen i svensk politik så att skillnaderna på visionär och radikal vänster, traditionella testuggare och fackliga dogmatiker och lite mer mittenorienterade förespråkare för ett rimligt samhälle skulle bli tydligare.

3) Att dessa sprickor på respektive sida skulle framtvinga en kompromiss mellan socialliberaler i FP och MP (och om det finns några kvar i C) å ena sidan och den flexiblare delen i S å den andra. Detta skulle ge en stabil mittenminoritet (eller kanske till och med en majoritet om man kan bredda sig ytterligare) som kunde driva en politik som både är bra för svenska företagare, för svensk tillväxt OCH som lyckas med det utan att tumma på miljöns krav och utan att trampa kors och tvärs över svaga grupper i samhället.

Vill man se en sådan utveckling vore det fantastiskt med ett borgerligt parti som talade ännu högre om traditionella familjevärderingar och ännu hellre abortmotstånd och dödsstraff. Antingen splittras alliansen, eller (ännu bättre) så försvinner KD ut ur riksdagen helt och hållet.

TÄNK om vi kunde få en fempartiriksdag efter nästa val… En värld utan SD, KD och det överflödiga C, det vore en lite vackrare värld i sanning. En sådan fempartikammare skulle ge mycket utrymme för MP, men det kanske inte är så farligt?

Det viktigaste i dagsläget måste vara att bryta moderaternas hegemoni över svensk politik. Det ohämmade överförandet av våra samlade resurser till allt färre och rikare, det måste sluta. Jag vägrar tro att det inte finns mittenborgerliga krafter som känner lika dant.

Men fatta då!

2011-09-30T22:04:00.002+02:00

Det kan vara mörkret utanför som dröjer kvar allt längre på mornarna och kommer tillbaka allt tidigare på kvällarna. Det kan vara det tryck över bröstet som tanken på allt man borde hunnit med skapar. Det kan vara klumpen i magen som bildas när man tittar ut i världen från sin lilla bubbla.

Någonting är det som får mig att vilja ställa mig på torg och andra öppna platser och skrika så högt jag någonsin kan: ”MEN FATTA DÅ PUCKON!!!”.

Fatta att det vore så enkelt att göra världen så mycket bättre om vi bara kunde göra det tillsammans. Fatta att uppoffringen för att komma till rätta med svältande barn, krig, miljöförstöring, diktaturer, maktstrukturer och allt annat som skapar mörker i människors hjärtan inte är så stor. Vi behöver antagligen inte avstå så många av våra platt TVar eller bilar för att alla skulle kunna få det lite bättre. Om vi gav fan i att kriga, slåss och våldta, om vi slutade fuska och försöka få behålla lite mer än de andra hela tiden, om vi slutade tänka på oss själva och vår egen kortsiktiga konsumtion…

Det känns som om man sitter fast i ett gigantiskt fångens dilemma där de som väljer att samarbeta hela tiden straffas till förmån för de som väljer att utnyttja andra människor i stort eller smått. Det känns som om de som väljer att inte exploatera oljetillgångar eller de som väljer att inte köpa sin kaffemaskin avdragsgillt genom att skriva rördelar på kvittot hela tiden är de som drar det kortaste strået. De som inte kan med eller inte vill, de har visserligen sitt plågade samvete rent. Men om andra inget samvete har, då får de både kakan och den behagliga smaken av att ha ätit den.

Gnäll? Jovisst, det är det såklart. Men lite gnällig får man vara en fredagskväll framför datorn. I alla fall någon fredag då och då.

Om bara alla kunde fatta… om bara alla tyckte som jag. Så enkelt allt vore. Kanske lite tråkigt, men det är väl ett lågt pris att betala för att alla skall kunna ha det lagom bra?

Nej, jag får väl ta en cipramil och gå och lägga mig.

Den självklara rätten till skilsmässa!

2011-09-19T11:09:00.002+02:00

Det finns maktstrukturer i samhället. Stora, starka och oftast fula strukturer som i allt väsentligt gör människor ofria. Detta är dåligt. Detta skall man bekämpa med olika medel. Ett sådant medel är politik men regler, lagar och förordningar som sitt yttersta uttryck.

Kvinnor är en grupp som systematiskt förtrycks. De förtrycks av strukturer som upprätthålls (ofta omedvetet) av män och andra kvinnor. De måste ges maktmedel om de skall kunna ta sig ur detta förtryck. Politiken kan bidra med vissa maktmedel.

1) Politiken måste storsatsa på att ge kvinnan rätten till sin egen kropp. Våld mot kvinnor är fortfarande chockerande vanligt. Mycket vanligare än våld kopplat till annan brottslighet. Ändå satsar vi stort på att bekämpa organiserad brottslighet, fotbollsvåld och annat som är sexigt och lite macho. Att storsatsa på nolltolerans mot allt våld mot kvinnor tycks inte lika häftigt. Ett nej är ett nej, och meningen ”nu går jag” måste kunna uttalas utan rädsla för fysiska repressalier. Att slå ”sin kvinna” måste resultera i stränga straff. Vi måste uppmuntra kvinnor att anmäla brotten, vi måste satsa resurser på att utreda och lagföra och vi måste se till att straffen avskräcker. I våldtäktsfall måste det bli förbjudet för utredande polis/åklagare att fråga om kvinnans klädsel eller uppträdande innan våldtäkten. Ett nej är ett nej även om man är full och har stringtrosa.

2) Politiken måste ge kvinnan ekonomiska möjligheter att lämna ett förhållande. Heltid och riktiga löner för kvinnoyrken (helst skulle det inte finnas några yrken med ojämn könsfördelning, men det är kanske lite mer visionärt). Delade pensionspoäng om man har barn och lever under äktenskapslika former. Att vid bodelningar även räkna in det framtida värde en satsning på karriären har (dvs om hon har varit hemma och jag har fått satsa på karriären så skall min högre lön i framtiden också räknas in som en tillgång vid bodelning). Att vid bodelningar vara noga med att räkna in avsättningar i pensionssparande. Att hitta nya civilrättsliga former för samlevnad, där även icke-gifta skall kunna omfattas av en mer äktenskapsliknande bodelning om man har gemensamma barn.

3) Politiken måste göra vad den kan för att tvinga mannen att ta halva ansvaret för gemensamma barn. Detta är naturligtvis ett område där politiken har svårt att tränga in, men jag tror att en delad föräldraförsäkring är ett steg. Jag tror att utbildning av förskolepersonal (så att information om regnkläder, blöjor, studiedagar, mm i högre grad lämnas till pappan) skulle kunna hjälpa. Att få mannen att ta halva ansvaret för hemarbete, läxläsning, presenter till släktens och vännernas födelsedagar, handling och det genensamma boendet är svårt politiskt. Men det är ett viktigt område så kreativitet här skulle kunna ge stor effekt. Kanske skulle subventionerad familjerådgivning kunna vara en del i detta.

4) Och så den mest självklara av alla åtgärder. Kvinnans (och så klart mannens) oinskränkta rätt till skilsmässa. Jag trodde i min enfald att detta inte var en issue 2011, men reaktionerna på Happy, happy har fått mig att inse att jag hade fel. Det finns en kraftfull konservativ backlash på gång även i Sverige. Plötsligt bryr sig någon om vad KDU tycker (det är i och för sig bra, för de är så tokiga att de borde bli mindre ju mer uppmärksamhet man ger dem). Lika självklart som att arbetare (och alla anställda) måste ha rätt att strejka och säga upp sig, lika självklart är det att kvinnan måste ha rätten att ta sig ur ett förhållande som hon av en eller annan anledning inte trivs i. Denna rätt måste vara 100%-ig rent juridiskt, och den måste förstärkas och underlättas i praktiken. Till den praktiska rätten till skilsmässa hör även punkterna ovan. Man skall inte behöva vara rädd för att skiljas, och man skall inte behöva låta bli för att man inte har råd. Man måste få samhällets hjälp att genomdriva en bodelning även om den andra parten trilskas aldrig så mycket, och det skall inte behöva ta flera år.

Jag förstår att det finns sidor av alla reformer. Om man till exempel subventionerade vinterkläder om det var mannen som var och köpte dem (för att tvinga män att ta ansvar för detta område), så skulle det gynna de familjer där mannen skulle bry sig om detta, och bestraffa de familjer där det antingen inte finns en man, eller där han ändå skulle vägra ta detta ansvar. På samma sätt ställs argumenten mot delad föräldraförsäkring upp. Det blir i praktiken ett sätt att ge mer föräldradagar till medelklassfamiljen, eftersom männen där är lite bättre på att vara hemma med sina barn. Det skulle även bestraffa familjer där han tjänar betydligt mer, alltså dubbelbestraffa kvinnan som redan har låg lön. Vissa av dessa argument är värda att ta på allvar, och då kanske anpassa reglerna efter. Men att inte göra någonting, att bara stillasittande se på medans våra kvinnor (våra mammor, systrar, fruar och döttrar) fortsätter vara underordnade oss män, det vore i många fall mycket värre.

Självklart vore det bättre om alla som skaffar barn ihop orkar leva ihop (eller under gemensamt beslutade former isär) till dess barnen flyttar hemifrån. Och jag tror att samhället skall hjälpa till även här med samtalshjälp för de som så behöver, med generösare möjligheter för småbarnsföräldrar att jobba deltid med en förlängd föräldraförsäkring. Men att någon skall fortsätta leva tillsammans av moraliska eller ekonomiska skäl, och därmed bli slav under en samlevnadsform man inte önskar, det måste vi tillsammans hjälpas åt med att undvika.

Men barnen då? Barn mår inte nödvändigtvis bättre i ett dåligt äktenskap än med två frånskilda föräldrar. Jag inser att det inte blir enklare att få ihop livspusslet när man måste bo på ett sådant sätt att barnen kan gå i skolan/dagis utan orimliga resor. Även här måste vi kanske tänka helt nytt vad gäller lagstiftningen. Skall platsen för barnens skola/dagis vid separation begränsa föräldrarnas rätt att flytta? Skall man kunna få bidrag för att kunna bo krav i ett område man egentligen inte har råd med? Skall men kunna få rätt att ”tvångsflytta” den andra parten till ett område båda har råd att bo i? Skall man kunna få avdrag eller tom bidrag om man har långt till dagis/skola om man varit tvungen att flytta? På något sätt måste kanske det offentliga hjälpa till här, men tvång eller bidrag. Alternativet är att alla har sina egna barn… ett slags atomistiskt synsätt som strider mot naturens ordning.

När det gäller könsmaktsordningen (och även miljön) så måste vi bli mycket modigare och tänka mycket mer nytt. Jag är inte tillräckligt insatt för att komma med de spetsiga och kreativa idéerna, men jag vill slå ett slag för att vi måste våga för att vinna. Om man sedan vinner några val med en sådan politik… det är kanske mer tveksamt. Men då kommer folkbildning och opinionsbildning in i bilden, och där måste vi som ideologisk organisation återta den roll jag föreställer mig att den tidiga arbetarerörelsen hade.

Vi skall fortsätta vara oeniga!

2011-07-26T13:21:00.000+02:00

I svallvågorna av det avskyvärda som hänt i Norge är det lätt att känna att vi alla skall vara vänner och att alla meningsskiljaktigheter skall sopas under mattan. Man kan tycka att det känns futtigt att bråka om ett femte jobbskatteavdrag hit eller fas 3 dit.

Visst är det så att många av de frågor vi brottas med i vardagens politik är futtiga när de ställs mot tsunamis eller massmord och terrordåd. Men det gör inte dessa frågor mindre viktiga. Vi får inte sluta diskutera hur vi vill ha vårt samhälle konstruerat bara för att en dåre i Norge mördar ungdomar på sommarläger för att han hatar deras åsikter.

Jag tror att det är precis tvärt om.

Det finns massor av konflikter inbyggda i ett samhälle. Det finns strukturer av makt och maktlöshet som påverkar individerna i varje stund. Dessa konflikter skall man inte släta över och gräva ner. Vi måste fortsätta belysa orättvisor och leta efter strukturer som förtrycker.

När vi sedan hittar dessa skall vi formulera politiska förslag på hur man skulle kunna skapa ett rimligare samhälle. När de olika intressena i samhället sedan skapat sina analyser och sina förslag så skall vi ha en öppen debatt om hur lagar och regler skall vara utformade, vilka skatter vi skall ha och hur de skall användas. Det är detta som är motsatsen till den politiska extremismens väg.

Vi hedrar inga offer genom att sopa motsättningarna under mattan, vi hedrar dem genom att diskutera meningsskiljaktigheter i en respektfull ton och genom att använda ordet som medel, inte våldet.

I det demokratiska samhället och samtalet måste det kunna finnas plats för olika idéer och åsikter. Vi kommer aldrig att vara överens om var skåpet skall stå, och det är heller inte målet. Det vi skall kämpa för är ett samhälle där alla har rätt att säga sitt utan att behöva vara rädd för repressalier av ena eller andra slaget. Det vi skall kämpa för är ett debattklimat där man kan respektera sina politiska motståndare.

Vem har rätt till vilka känslor?

2011-07-26T10:39:00.000+02:00

Någonting alldeles fruktansvärt hemskt har hänt. Alla är chockade, ledsna och förbannade. Hur kunde detta hända? Hur är man funtad om man kan stå och skjuta ner 80 ungdomar med berått mod?

Först och främst måste tankarna få lov att gå till de som förlorade nära anhöriga, vänner, kamrater eller andra de tyckte mycket om. Det är dessa tusentals människor som idag känner en personlig sorg som egentligen inte blir vare sig värre eller enklare av att det var 90-talet andra som också dog på samma gång. Detta är de människor som attacken drabbat värst. Naturligtvis tänker jag också på de som skadats under attacken och på de som bär på själsliga sår som sent kommer att läka.

Men när en massaker av detta slag äger rum så drabbar det inte bara de direkt berörda, utan vi är många miljoner människor i Norge, Skandinavien och i resten av världen som också känner starka känslor. Vi känner sorg, vi berörs av de hemska berättelserna, vi tänker oss in i hur det hade varit att själva vara där eller att sitta vid telefonen och vänta på att våra barn skulle ringa och säga att de överlevt. Vi känner rädsla för vad någon dåre skall hitta på nästa gång, vi känner ilska eftersom vi känner att dådet även är riktat mot oss i olika egenskaper. Vi känner sympati med det land som drabbats men vissa av oss känner även en solidaritet med den organisation som var huvudmålet.

Här kommer nu en kamp om sorgen in i bilden. Ingen (hoppas och tror jag) försöker konkurera med de närmast sörjande och drabbades sorg. Den är unik och personlig. Men den allmänna sorgen och ilskan, den blir det en slags konkurrens om, och det tycker jag är lite konstigt. Jag tänker nu främst på flera av de kommentarer som kommit fram i samband med att socialdemokrater kallat detta en attack mot socialdemokratin. Man anklagar socialdemokrater för att försöka lägga beslag på sorgen och för att försöka göra partipolitik av katastrofen.

Jag tycker att det är ganska rimligt att man som socialdemokrat upplever det inträffade som en attack mot socialdemokratin som organisation och som värderingskomplex. Det var ju det. Mördaren har själv beskrivit att han utförde sitt vidriga dåd för att försvåra det norska Arbeiderpariets rekrytering och återväxt. Attacken var således inte bara riktad mot det öppna samhället i allmänhet, utan faktiskt specifikt mot de norska socialdemokraterna. Terroristen hade i just detta fall inte lika gärna kunnat anfalla ett scoutläger eller ett läger med ungliberaler. Det var socialdemokrater han hatade och ville döda.

Detta gör inte att statsminister Reinfeldt på något gjorde fel när han kallade dådet för en attack på det öppna samhället. Det är ÄVEN en attack på det öppna samhället, det är även en attack på demokrati och medmänsklighet. Som en del av det demokratiska samtalet har Fredrik Reinfeldt en självklar rätt att känna att attacken även var riktad mot det han står för, och han har all rätt att känna sorg utifrån den aspekten.

Så att vi socialdemokrater känner oss attackerade utifrån vår tillhörighet som just socialdemokrater förminskar inte på något sätt andras rätt att känna sig attackerade utifrån andra tillhörigheter. Det är ingen tävlig i att känna sig mest attackerad eller att känna störst sorg. Jag har vänner som bor i USA. De känner ingen av de drabbade, de är mig veterligen inte socialdemokrater och de är inte norrmän. De har gråtit över det inträffade, och deras sorg är äkta, deras och värd all respekt.

Norrmän har en självklar rätt att känna sorg och bestörtning utifrån att det är Norge som utsatts för en fruktansvärd attack, tveklöst den brutalaste som utspelat sig i norden sedan kriget. Förespråkare för ett demokratiskt samtal har en självklar rätt att känna sorg eftersom terrordådet utförts mot ett öppet samhälle. Muslimer och marxister måste få känna sig utsatta eftersom dådet motiverats som en attack mot deras rätt att finnas. Politiskt aktiva i demokratiska partier måste få känna en sorg, rädsla och ilska eftersom attacken utförts mot den organiserade politiken. Och så vidare och så vidare.

Mest av allt har alla människor rätt att känna sorg, ilska, rädsla och besvikelse över det faktum att en människa kunnat göra något så ondsint, beräknande och fullständigt omänskligt som att kallblodigt skjuta ner nästan hundra unga människor som inte gjort honom annat än att råka vara på ett läger vars politiska inriktning han ogillade. Att det kan finnas en människa som kan göra någonting sådant fyller oss alla med de starkaste känslor. Vi förstår inte, och vi vill inte förstå.

Alla människor har rätt att känna sorg inför det inträffade, och alla människor kan känna starkt för de drabbade och deras familjer och vänner. Vi skall inte solka ner deras sorg med att käbbla om vem som har rätt till vilken känsla.

Jag hade helt fel!

2011-07-01T08:00:00.006+02:00

Jag var ung (kanske 23) och, skulle det visa sig, lite dum. En SSU-kompis hade blivit vald till kongressombud och ville skriva en motion, kanske för att ha något att prata om på kongressen. Vi träffades hemma hos honom över lite plockmat och en flaska vin, och vi försökte krysta fram en motion.

Det var nu det visade sig att jag var dum. Jag hade en idé om att det var viktigt för samhället att ungdomar läser naturvetenskaplig linje på gymnasiet (det fanns linjer på gymnasiet på den tiden). Jag hade en idé om att man skulle skapa ekonomiska incitament för niondeklassare att välja N eller T på gymnasiet. Vi skrev en motion som i princip innebar att de som valde en av dessa linjer skulle få högre studiebidrag.

Det lustiga är att jag kom att tänka på denna gamla motion igår av någon anledning. Jag tänkte ”oj vad dumma vi var på den tiden”. Så elitistiskt, orättvist och dumt tänkte jag.

Otroligt nog är jag inte ensam om att vara så dum. Bara timmar efter att min ungdomssynd befriat sig från glömskans trygga vrå så läser jag i aftonbladet att Svenskt Näringsliv tycker att man inte skall få lika mycket studiestöd om man på universitetet/högskolan läser humanistiska ämnen som konst, teater eller filosofi.

På Svenskt Näringslivs hemsida har man mildrat det hela lite och pratar om hobbykurser som Svampkunskap och Kreativ matlagning. Måhända tyder denna skönmålning på att man insett sitt klavertramp, för i rapporten står det tydligt att det handlar om att "konst- och humaniorautbildningar".

Civilingenjörer har betydligt större sannolikhet att
hitta jobb än humanister – trots detta viker inte ansökningarna till konst- och humaniorautbildningar. Skulle man belönas med lägre studielån och högre bidrag om man läser en av arbetsmarknaden efterfrågad utbildning så skulle kanske fler välja bristyrken. Syftet är alltså att inkorporera samhällsekonomiska utfall i studiemedlen för att de på så vis ska ingå i de överväganden som blivande studenter gör. Det skulle vara ett effektivt signalsystem som inte hindrar någon från att läsa sitt favoritämne men som uppmuntrar personer att läsa något som både de själva och samhället kan dra nytta av.

Jag tror att samhället gör sig självt en rejäl otjänst om man inte erbjuder studenter kurser i humaniora. Jag har själv läst historia, filosofi och psykologi på universitetet och jag är inte säker på att dessa studier bidrar mindre till att göra mig till en produktiv IT-konsult än de ämnen jag läste på Chalmers och Handels. Alla människor mår gott av att bredda sina vyer, och hellre än att sänka studiemedel för de som intresserar sig för lite mindre inskränkta ämnen än de Stefan Fölster gillar så borde man kanske tvinga läkare, jurister, ingenjörer och ekonomer att läsa en kurs i filosofi eller konstvetenskap.

Ett samhälle som inte har råd med litteraturvetenskap och teater är i sanning fattigt, och Sverige är verkligen inte så fattigt. Jag hade helt fel och Stefan Fölster har, som vanligt, helt fel.

Om universitet och högskolor skall erbjuda kurser i Yrkesinriktad svampkännedom och Brödkunskap? Ja, kanske det!

Det är svårt det där med delat ansvar.

2011-06-29T16:34:00.001+02:00

Läser Lena Sommestads blogginlägg:

”Det är viktigt att vi som kvinnor lär oss att tillvarata våra intressen, men det är också dags för män och för samhällets i stort att sluta rida snålskjuts på kvinnors förmåga att tänka på andra än sig själv. Att sätta omsorg om andra människor framför egenintresset är något som kvinnor har fått lära sig, och något som kvinnor fortsätter att göra därför att män kan kosta på sig att låta bli. Det är dags att skaka om i en jämställdhetsdebatt, där kvinnors ”val” att vara hemma och jobba deltid ständigt tas gör givna.”

Läser Elin Grelson i ETC:

”Jag tänker på vilken tradition jag placerar mig själv i, när jag står i Norrlandssommaren och säger ja till den jag älskar. Ett heteromonogamt, patriarkalt sätt att ordna relationer, en förväntan om kärnfamilj och trohet. Jag tänker på vad som händer med mig när jag både juridiskt, religiöst och samhällsmässigt ingår i ett tätt band med en annan människa. Jag vill inte suddas ut för kärleks skull. Men trots att sambeskattning slopats och äktenskapet är en betydligt friare institution idag än förr, bildar äktenskapet en enhet mellan två människor. På gott, men också ont.”

Hela detta inlägg är skrivet med ett heteronormativt parförhållande i tankarna. Jag vet att det finns många som inte lever i sådana förhållanden, och det är säkert så att det finns diverse problem även i sådana relationer. Jag har dock ingen inblick i, eller erfarenhet av andra samlevnadsformer, och jag överlåter därför åt andra att skriva om dessa. Jag ser dock en framtid där vi antingen hittar ett sätt att lösa de problem jag skissar på nedan, eller där fler kvinnor kommer att välja bort heterosexuella förhållanden till förmån för att leva ensam eller tillsammans med någon klokare (dvs en annan kvinna). Detta kommer i det senare fallet att leda till att fler och fler män tvingas leva ensamma.

Det är svårt det där med att vara familj, att dela på ansvar utan att suddas ut som individ, och framför allt utan att under-/överordna sig varandra.

Lösningen skulle kunna vara den ansvarsbaserade parrelationens upplösande. Lösningen skulle kunna vara att man skaffar ”sina egna” barn. Lösningen skulle kunna vara en slags atomism där man gör sig helt oberoende av alla andra vuxna, och där varje barn har EN vårdnadshavare som ansvarar för det barnet tills det också blir vuxet och kan stå HELT FRI från alla former av relationsbaserade beroenden.

När man jobbar i projekt och med processer (och säkert i alla jobb) så brukar man säga att ”delat ansvar är inget ansvar”. Jag tror att detta är en riktig iakttagelse i många sammanhang. Delar man ansvar så kommer det att innebära att saker hamnar mellan stolarna och inte alls görs, eller att några hela tiden duckar för ansvaret eftersom de vet/tror att andra kommer att ta det. I tydligt hierarkiska organisationer blir detta extra tydligt, någon är hela tiden ansvarig. Man delegerar nedåt och eskalerar uppåt, hela tiden i syfte att flytta och tydligt placera ansvaret hos en person.

I en familj fungerar det tvärtom. Här har man delat ansvar om det i särklass viktigaste som finns, barnen. Man har även ett delat ansvar för lite mindre, men dock, viktiga saker som tvätt, bilar, städning, huslån och trädgård. Här förväntas man lyckas med det som den samlade managementlitteraturen dömer ut som omöjligt, man förväntas dela på ansvaret.

Jag tror att många relationer närmar sig detta problem genom att försöka dela på arbetet. Man försöker först hitta en kompromiss gällande hur mycket arbete som behöver läggas ner, och sedan försöker man hitta modeller för att dela någorlunda lika på detta arbete. Båda dessa moment innebär stora praktiska svårigheter, men det är i teorin ganska enkelt.

Men att dela på arbetet är bara att komma halva vägen. Den stora utmaningen är det delade ansvaret. Det som egentligen inte går att dela måste på något sätt fördelas, och gärna då på ett sådant sätt att det tynger båda parter ungefär lika mycket.

Det handlar om att fördela projektledaransvaret vad gäller rätt utrustning för dagis/skola, barnens kläder och fritidsutrustning, hushållets mathållning och inköpsplanering, logistikplanering för veckans aktiviteter, social planering (släkt och vänners födelsedagar/högtidsdagar med kalas och presentplanering, middagar/fikaträffar med kompisar, barnens lek med kompisar, och barnvaktsplanering), semesterplanering, läkar-/tandläkar-/BVC-besök och allt annat som hör barnfamiljen till. Även här måste första steget vara att komma överens om vad som måste planeras och ansvaras för, och sedan måste man på något sätt få en balans i hur detta överenskomna ansvar skall fördelas.

Även att försörja familjen är ett ansvar som måste tas, och det är viktigt att någon jobbar och drar hem pengar till alla ansvar som man måste eller vill ta. Men jag tror kanske att detta argument ibland används av män för att ta sig ur ansvaret för hemmet.

Problemet med ansvar är att det inte är fördelat om den som skall ta det inte gör det på ett sådant sätt att den andre helt kan släppa taget om det. Här är det självklart upp till båda parter att fullt ut ta ansvar respektive att släppa det, men det är inte alltid så lätt. En syssla kan man påminna om och tjata om och det är ändå en viss lättnad att någon annan gör den. Ansvar kan man inte påminna någon om att ta utan att faktiskt ha tagit det själv, och däri ligger förbannelsen. Det är detta som gör att ansvar inte kan delas, möjligtvis fördelas.

Till detta kommer den problematik som följer efter det att man tagit sig igenom vardagspusslet i vardagen. Många har då fördelat framtida potential att skaffa inkomster mycket ojämnt. Pensionspoäng, andra pensionsbesparingar, löneutveckling och investering i karriär har fördelats i relationen på ett sådant sätt att den ena parten (ofta mannen) står ganska väl rustad i händelse av en separation, och den andra parten låses in i förhållandet eftersom hen (oftast hon) inte har råd att bli ensam.

Jag tror inte på atomismen som lösning. Jag tror att vi skall försöka fortsätta att uppfostra och ansvara för våra barn tillsammans så långt det är möjligt. Men jag tror att vi behöver nya verktyg för att göra det. Vi behöver hitta vägar och söka metoder som gör att familjen inte blir en kvinnofälla som kvinnan tillsynes självmant stänger in sig i och som hon sedan på grund av ekonomiska faktorer inte kan välja att lämna.

Den största delen av detta problem är privat och måste till syvende og sidst lösas i varje relation. Men jag tror att politiken också har en roll att spela här. Det handlar om att skapa möjligheter för en modernare relation genom regler och attityder på arbetsmarknaden. Det handlar om att skapa möjligheter och att även till viss del ”framtvinga” modernare relationer i hemmen.

Vissa åtgärder kan vara ett sätt att hjälpa fram ett delat ansvarstagande. Jag tror att en delad föräldraförsäkring är en reform man stegvis bör införa. Jag tror att en generös kommunal familjerådgivning kan vara till stor hjälp.

Andra åtgärder kan lindra effekterna av snedfördelningen så länge denna består. Jag tycker att det skall vara obligatoriskt (eller åtminstone utgångsläget) för makar att dela på pensionspoäng. Jag tycker att pensionsförsäkringar på ett tydligare sätt skall ingå i bodelningar. Jag tycker att man skall titta på ett sätt att vid en bodelning värdera den investering i karriär och löneutveckling som man tillåtits göra på den andra makens ”bekostnad” vid ett snett uttag av föräldradagar och deltidsarbete.

*** VARNING! PRIVAT! ***

Är jag själv då ett föredöme i detta? Har jag lyckats mantla rollen som den moderne mannen som tar halva ansvaret och utför hälften av de överenskomna sysslorna rörande hem och barn? Skulle min relation kunna vara en mall att studera för den som vill se hur ett jämställt förhållande skulle kunna fungera?

Med risk för att bli lite väl privat så är svaret nej. Det händer att jag duckar för ansvaret eftersom jag vet att min fru kommer att ta det. Jag gör inte det för att vara elak, men jag gör det lika fullt, och jag bidrar därmed till en patriarkal struktur som jag säger mig vilja upphäva. Vad detta kan bero på och vad jag skall göra åt det får jag diskutera med min fru och det lämpar sig inte för denna blogg, men det tjänar till att belysa hur stort problemet är.

Jag tror dock att varje man har ett stort ansvar att försöka att varje dag ta ett litet steg mot ett jämställdare samhälle på vardagspusslets område. Det handlar inte om att fördela skuld och skam, det handlar inte om att män kollektivt skall rulla sig i tjära och fjädrar. Det handlar om att försöka underlätta vardagen för de kvinnor vi säger oss älska, och det handlar om att skapa ett bättre samhälle för våra döttrar att växa upp i.

Men framför allt tror jag att det handla om att vi måste bli bättre på detta om vi inte skall framleva våra liv i ensamhet. Jag tror att vi män i min generation i stora delar kan klara sig på svallvågorna av tusentals år av patriarkala äktenskapstraditioner, men för våra söner och son-/dottersöner tror jag att det kan bli svårare. Att inte välja jämställdhet är på sikt att välja ensamheten.

Kvinnor ”behöver” inte män längre. Kan vi inte skärpa till oss så får vi stå där. Det är ingen som tvingar oss att bli jämställda och att ta ansvar, men det är på sikt heller ingen som tvingar en modern kvinna att stå ut med att ta hand om hem, barn och man.

Ingen mer Maud

2011-06-18T10:23:00.001+02:00

Jag blir fortfarande arg och förtvivlad när människor säger elaka saker om Olof Palme. Man får gärna tycka olika saker om hans politiska gärning och om hans åsikter, men när man går till angrepp på Palme som person då blir jag känslomässigt påverkad på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Detta gäller främst när uttalanden kommer från personer som inte är socialdemokrater. Det är lite som att man efter det att man inte längre är partiledare skulle vara fredad på något sätt.

Nu är det naturligtvis inte samma sak att avgå som att bli mördad. Att jag går igång känslomässigt när man talar illa om Palme och, om det någon gång händer, Anna Lind har säkert delvis en förklaring i sättet de försvann från det politiska samtalet på. Jag tror att om en borgerlig profilpolitiker blivit mördad så hade jag varit extra försiktig att postumt kritisera den personen.

Men, ovanstående gäller till viss del också avgående politiker. Jag tyckte att det var trevligt och klädsamt att man försökte hålla en artig ton när Mona Sahlin avgick. Jag tyckte om att de borgerliga partiledarna försökte krysta fram några uppskattande ord till en politiker om vilken de antagligen dagen innan haft allt annat än positiva saker att säga.

Att kritisera avgående partiledare är på något sätt inte okej, och framför allt inte för dennes politiska meningsmotståndare. Detta gäller i synnerhet om man har saker att säga om politikern som person, om hans röst, om hans sätt att tala, om hans analytiska förmåga eller vad det vara månde. Jag skulle inte idag säga negativa saker om Bo Lundgren som person (nu tyckte inte jag speciellt illa om Bo Lundgren, han verkar vara en trevlig och balanserad person när han inte bestämmer över skattetrycket). Det är vatten under bron, och vad jag tyckte om honom är inte längre relevant (om jag inte skulle skriva något som berör Riksgälden, men det gör jag sällan).

Men, att då kommentera Maud Olofsson… Jag får helt enkelt avstå och lugnt konstatera att risken för adrenalinöverslag varje gång man sätter på nyheterna kommer att minska i framtiden, och det känns bra.

***

Johan Westerholm gör en recension av det som sades på presskonferensen.

Peter Högberg gör en framåtblick mot vad som kommer att hända med Centerpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Maud och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Går det att ha synpunkter på Görans löneupplägg?

2011-06-09T10:57:00.001+02:00

Hur skall man ställa sig till att Sveriges förre statsminister, Göran Persson, sätter undan alla pengar han tjänar i ett bolag och inte tar ut ett öre i lön?

För den som inte hänger med i teknikaliteterna nedan (och det kan ju vara lite snårigt) så kan man sammanfatta det hela med att Göran Persson låter bli att ta ut pengar han tjänat in som lön i syfte att slippa få sin inkomstgaranti reglerad. Han kringgår på det sättet principen bakom inkomstgarantin som är att man skall få pengar om man inte kan tjäna några själv. Göran kan tjäna pengar, mycket pengar, och han skulle därför inte vara berättigad till någon (eller i vart fall en mycket liten) inkomstgaranti.

Det Göran gör är inte olagligt. Han agerar säkert helt i linje med de regler som finns. Men han agerar tydligt mot de intentioner som ligger bakom tanken på en inkomstgaranti.

Jag tillhör de som med emfas hävdar moderaters rätt att utnyttja offentligt finansierad verksamhet även om de drivit frågan om privatisering. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att utnyttja RUT-avdraget och att inte vägra ta del av jobbskatteavdraget. Man måste ha rätt att dra nytta av de regler som finns, även om man var emot dess införande. Undantaget gäller om man anfört moraliska argument.

Jag tycker alltså att även socialdemokrater har all rätt att tjäna mycket pengar. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att använda sig av de regler som finns för fåmansbolag. Jag tycker att socialdemokrater har rätt att äga bostadsrätter och sitta i friskolestyrelser också.

Men, som skattebetalare tycker jag att det är tveksamt om före detta politiker skall få pengar från en inkomstgaranti trots att de faktiskt har förmåga att tjäna pengar själva (och mycket pengar dessutom i Görans fall). Att komma runt regelverket genom att spara pengarna i ett bolag man själv äger känns lite enkelt.

Jag tycker att man skulle se över systemet med inkomstgaranti. Dels skulle denna bara betalas ut under en ganska kort period (något eller några år) och dels skulle den på något sätt kvittas även mot tydligt arbetsinsatsbaserad värdeökning i bolag man själv kontrollerar. Exakt hur reglerna skall utformas vet jag inte, men det känns inte OK att det är så enkelt att komma runt reglerna som det är idag.

Men även givet att reglerna ser ut som det gör så tycker jag att det är ett tveksamt beteende att göra som Göran (och säkert många andra fd ministrar och riksdagsmän) gör. Ibland är det så uppenbart att reglerna inte är tänkta att utnyttjas på ett visst sätt att det faktiskt kan vara snyggt att låta bli. Göran är inte längre förtroendevald, och han struntar säkert blankt i vad jag tycker, men hans beteende skadar (omän i ganska begränsad omfattning) faktiskt det parti som givit honom möjligheten att tjäna de där pengarna.

Så, för att svara på rubrikens fråga; Jo jag tycker att man kan ha synpunkter på Görans trixande och fixande. Det är säkert helt lagligt och i enlighet med gällande regelverk, men det ser illa ut och det skvätter nog lite granna på det parti han har att tacka för sin situation.

*** Teknikaliteter ***

Som före detta statsminister har Göran Persson en inkomstgaranti. Detta innebär att han får en viss summa pengar varje månad. Om Göran Persson lyckas skaffa ett arbete så att han tjänar pengar själv så sänks denna inkomstgaranti med 65% av det intjänade beloppet.

Nu har Göran Persson en mycket hög intjäningsförmåga. Han drog enligt E24 in 2,8 miljoner förra året, och han hade kostnader på hundra tusen.

Andra företagare hade i det läget tagit ut dessa pengar i lön och utdelning. Har man så stora intäkter löpande kan man med hjälp av de s.k. 3:12 reglerna ta ut 135 tusen i månaden (1,63 miljoner om åter) i lön och ca 405 tusen i aktieutdelning (med bara 20% kapitalskatt). Man skulle då ”i handen” efter skatt och annat få ungefär 1,16 miljoner kronor per år.

Detta kan tyckas vara en extremt god inkomst. Men för Göran Persson blir det inte riktigt samma effekt. Han skulle nämligen få sin inkomstgaranti nedräknad med 65% av den lön han skulle tagit ut. Hans inkomstgaranti skulle alltså minskats med drygt 88 tusen kronor i månaden (om han nu har så hög inkomstgaranti). Göran Perssons nettoeffekt skulle då bli att han fått 604 tusen mer i handen för att han jobbat än om han inte jobbat. Fortfarande en mycket god ersättning (motsvarar en ”vanlig lön” på nästan 100 tusen i månaden!!).

Men… för att slippa att få sin inkomstgaranti sänkt så utnyttjar Göran Persson istället möjligheten att låta de pengar han drar in stå kvar i aktiebolaget. Han får då skatta bolagsskatt på pengarna, men han kan på det sättet vänta med att ta ut dem som lön tills efter det att han inte längre har någon inkomstgaranti som sänks.

Håller han på några år kan han dessutom utnyttja en regel i 3:12-reglerna som säger att man aldrig kan bli beskattad för mer än 100 inkomstbasbelopp i inkomstslaget tjänst vid en försäljning. Göran skulle alltså kunna hålla på att samla på hög i sitt bolag i några år och sedan sälja bolaget (som då är värt ungefär de pengar som ligger på hög där) och skatta dryga 5 miljoner som lön och resterande som inkomstslaget kapital till 20% skatt. Han kan under tiden försörja sig på pengar han får från inkomstgarantin, en ersättning han skall få för att han inte själv kan tjäna pengar.

Värnskatten, varför då?

2011-06-07T13:34:00.000+02:00

Svar på en fråga jag inte fått från Johan Hedin.

Enklast vore ju naturligtvis att svara; För att pengarna behövs i det offentligas skattkista!

Detta är väl i och för sig sant, och det är väl egentligen ett tillräckligt svar.

Men med den motiveringen, varför nöja sig med 5 procent? Varför inte 10 eller 20 procent i värnskatt? Det skulle ju ge ännu mer pengar!

Värnskatten infördes 1995 för att balansera bördorna av den gigantiska sanering som var nödvändig efter den mest misslyckade regeringsperioden någonsin. Eftersom det mesta av budgetsaneringen var besparingar, och eftersom besparingar har en tendens att drabba de som inte tjänar så mycket, så ansåg man att även de som därför annars skulle ”komma undan” saneringens effekter också skulle vara med och bära. Man införde därför ännu en nivå i skatteskalan och de med de allra högsta inkomsterna fick se marginalskatten höjd med fem procentenheter.

Nu är budgetsaneringen sedan länge genomförd, och staten har haft utrymme för både reformer och andra skattesänkningar i flera omgångar. Värnskatten hade alltså kunnat avskaffas, men man har valt att göra annat för pengarna.

De extra fem procentenheterna på den statliga beskattningen drar in mellan fyra och fem miljarder kronor. Detta är naturligtvis mycket pengar, men det är inga pengar den offentliga ekonomin står och faller med.

Jag tror att värnskatten, trots dess tillfälliga karaktär då en infördes, fått vara kvar eftersom den är politiskt svår att ta bort. Varken S eller M vill ta den debatt det skulle innebära att ta bort en skatt som bara drabbar de med de allra högsta inkomsterna.

Jag tror inte att skatten är särskilt skadlig. De som betalar den har råd att göra det, och jag tror inte att de kommer att arbeta varken mindre eller sämre på grund av denna skatt.

Men, samtidigt tror jag att det vore en poäng med att komma tillbaka till en situation där man alltid fick behålla 50 kronor av den sist intjänade 100-lappen. Staten (och resten av det allmänna) skall inte dra in skatt för sakens skull. Skatten skall inte användas som ett sätt att jämna ut inkomstskillnader. De som tjänar bra skall bidra (och det mer än andra eftersom de har råd), men om man har 50% i marginalskatt så bidrar man. (Dessutom är även arbetsgivareavgiften på den delen av lönen som man betalar värnskatt på att betrakta som skatt eftersom man där sedan länge maxat den potentiella ersättningen i alla de försäkringar den är tänkt att vara en premie för.)

Så, jag kan egentligen inte komma med något bra försvar för värnskatten annat än att den bidrar med några miljarder som de som betalar värnskatt har råd att bidra med. Pengarna gör antagligen mer nytta som sänkt skatt för lägre inkomster (jobbskatteavdrag) eller som mer pengar i någon del av transfereringssystemen eller välfärden. Hade jag haft all politisk makt i Sverige hade kanske skatten fått vara kvar, men jag kunde lika gärna tänkt mig att ta bort den på sikt.

Det räcker nu!

2011-06-01T14:34:00.002+02:00

Jag tycker inte att det anstår ett demokratiskt land att ha en statschef som ärver sitt ämbete.

Jag tycker att vi i Sverige skall tillsätta en kommission med syfte att föreslå en process som leder till att vi avskaffar monarkin och ersätter den med någonting folket väljer.

Jag tror att kungen varit på tveksamma lokaler med sina polare. Jag tycker att man bör undvika miljöer där det finns risk för att människor utnyttjas, och jag tycker att detta är särskilt viktigt om man är statschef.

Jag hade inget jättestort förtroende för Kungen tidigare, och jag har ungefär lika stort förtroende för honom nu. Hade man röstat fram en kung hade jag inte röstat på honom (men kanske på hans äldsta dotter).

Jag tycker att media skall undersöka Kungen på samma sätt som man undersöker Statsministern, Talmannen, Carola eller Zlatan. Statschefen är en del av den maktapparat media skall bevaka, och det vore tjänstefel att inte rapportera om Kungen gjort något omoraliskt eller olagligt.

Med detta sagt tycker jag att det räcker nu. Kungen är visserligen just kung och statschef, men han är också människa. Om man inte kan komma fram med mer komprometterande fakta än att Kungen umgås med omdömeslösa kompisar och att han ibland besökt moraliskt tveksamma lokaler så tycker jag att vi nu fått veta det. Det ligger inget journalistiskt värde i att berätta samma saker om och om igen. Det är ett smaklöst drev som denna gång drabbat Kungen.

Nu fungerar ett nekande tillsynes som ett helt oemotståndligt köttben för vissa journalister. Om någon nekar så måste de överbevisas, nästan oavsett vad det är de nekar till. Att det sedan kan vara så att Kungen inte har något annat val än att neka det bryr de sig inte om, han har nekat alltså måste allt dras en gång till. Vi har sett det massor av gånger tidigare. Innan man får en pudel så fortsätter man.

Jag tycker att Kungen nu skall lämnas ifred att med sin familj försöka reda ut hur deras relationer skall kunna se ut framgent. Måhända kommer Carl Gustaf att sluta sina dagar som en mycket ensam och bitter man, men det är hans personliga tragedi och inte något skvaller-media (och dit hör en ständigt växande del av media) måste hjälpa till att uppnå.

Jag hoppas att vi efter denna häxjakt kan få en seriös diskussion om vårt statsskick, men i den diskussionen tycker jag inte att ett eller annat besök på suspekta nattklubbar skall ha någon plats. Frågan är alldeles för viktig för det.

Strunta i ändhållplatsten, prata om nästa hållplats.

2011-05-26T08:45:00.000+02:00

Och nu är det som om krisen i partiet aldrig funnits, som om vi inte alls förlorat två val i rad, som om vi hade 40% istället för 30% i opinionsundersökningarna, som om vi hade en modern och välsmord partiapparat att luta oss tillbaka på.

Vi har inte tagit åt oss någonting av det inträffade. Ingenting. Det är sorgligt. Inte för att partiet kommer att sjunka tillbaka till ett parti bland andra, partier i sig har inget värde, utanför att det innebär att den ekonomiska politik som våra politiska meningsmotståndare håller sig med nu kommer att få massor av tid på sig att växa sig stark och slå rot. Detta drabbar sjuka, arbetslösa och de som hade behövt en hjälpande hand längs vägen. Detta drabbar tanken på ett samhälle där vi hjälps åt när det behövs. Detta drabbar alltid de som inte kan eller vill lyckas på egen hand.

Visst kommer det att drabba de som blir av med sina ombudsmannajobb, de som inte kommer in i riksdagen och de som inte får bli ministrar. Många av dessa får nu titta över sina halvfärdiga utbildningar eller putsa av sina gamla yrkeskunskaper och ge sig ut på arbetsmarknaden för att i verkligheten få se vad moderat politik innebär.

Dessa partifunktionärer drabbas också, men det är inte dem jag vurmar för. Jag tänker på att det kommer att drabba alla oss som vill låta våra barn växa upp i ett samhälle där inte varenda val (och det blir många val) kan innebära en viktig skillnad, där inte privata försäkringsbolag avgör om man skall få vård efter en olycka och där det inte är mammas plånbok som avgör vilket utbildning man kan få. Det kommer att drabba alla oss som vill kunna gå runt i vår egen stad, i valfri stadsdel, utan att behöva vara rädda för att bli rånade och misshandlade. Vi som vill leva i en stad där alla känner att det är lönt att försöka, där alla känner att de får en rimlig chans att vara med.

Allt detta elände drar vi på oss (och andra) för att vi inte orkar stå emot traditionerna och ”så har vi aldrig gjort förr”-spöket. Allt detta elände drar vi på oss för att vi inte orkar utmana kraften i hur det alltid varit. Allt detta förstör vi för att vi inte orkar skilja mål och metod, för att vi inte orkar se vad som kan göras i dag och vad som måste vänta.

Partiet måste ta sina eviga värderingar om allas lika värde oavsett kapital och möjlighet att skaffa kapital, och använda dessa till att utforma en ny och spetsig politik riktad mot framtiden.

Kan inte LO var med på denna resa så kapa banden till LO. Har vi medlemmar som inte vill vara med på denna resa så låt dem gå och rösta på vänsterpartiet, det gör ingenting, Sverige behöver ett vänsterparti också. Vi måste våga fatta beslut om vad vi vill göra och vad vi inte vill göra. Det vi inte vill göra nu lägger vi i malpåse och så öppnar vi den om tio år och ser vad det då kan vara dags att plocka fram, till dess pratar vi inte om dessa förslag.

Vi måste bli attraktiva för de som vill åka en hållplats åt vårt håll. Det måste finnas massor av mittenväljare som kanske inte vill ha en socialistisk utopi, men som heller inte vill spendera dagarna med att läsa färgglada broschyrer från skolor, elbolag, vårdcentraler, sjukförsäkringsbolag, äldreboenden, förskolor, pensionsförsäkringsbolag, sjukhus etc. och hela tiden ha en gnagande känsla av att bli lurad hur man än vänder sig. Det måste finnas de som röstat blått i de senaste valen men som inte vill att barn skall rangordnas från första dagen på dagis, och som inte vill att vi skall uppfostra barnen till lydiga och okritiska informationskonsumenter redo att utan vidare reflektion vakta fångar i koncentrationsläger om det är det någon auktoritet säger att man skall göra.

Det måste finnas de som röstat på centerpartiet men som inte förstår varför Sverige skall slå av på takten i miljöambitionerna. Det måste finnas de som… jag listan på väljare som röstat borgerligt men som borde kunna attraheras av en tydligt socialdemokratisk politik kan göras hur lång som helst. Men för att locka dessa väljare måste man ha en politik för nästa och nästnästa mandatperiod. Man behöver inte en plan för hur man skulle vilja att allt var om allt var olika. Man behöver inte servera hela sin socialistiska ångest varje gång man öppnar munnen. Man behöver en vision om var vi vill vara om tio år, och viktigare man behöver en karta över hur man kommer dit.

Tydlighet innebär också att man på raka frågor kan ge raka svar om vad man inte tänker göra. Detta gäller både åt höger och vänster.

”Vi kommer att prioritera en fungerande välfärd framför ytterligare skattesänkningar. Detta innebär att vi under de kommande fyra åren inte ser något utrymme för ytterligare skattesänkningar.”

”Vi kommer inte att politiskt lägga oss i lönebildningen. Detta innebär att vi inte med politiska beslut kommer att motarbeta ökade löneklyftor. Däremot kommer vi att garantera de fackliga organisationernas möjlighet att sköta lönebildningen på rimliga villkor, och vi kommer att föra en skattepolitik som säkerställer att de med höga löner är med och bidrar lite mer än de med låga.”

”Vi kommer att garantera alla ungdomar rätten till en god utbildning. Är det så att detta kommer i konflikt med valfriheten inom skolan så är det valfriheten som får stå åt sidan. Detta innebär att vi kommer att inskränka den fria etableringsrätten för friskolor, och deras rätt att själva välja vilka barn som skall gå i de skolorna.”

Vi måste våga berätta vad vi kommer att prioritera, även när det innebär att vi prioriterar bort annat. Skulle det skrämma bort väljare ”so be it”. Alla kommer ändå inte att rösta på oss, och vi skall inte lura folk att göra det. De som gillar vår politik skall rösta på oss, de som gillar andras politik bättre skall rösta på andra. Det kallas demokrati. Sedan skall vi försöka förklara varför vi gillar vår politik, på ett sådant sätt att de som tidigare inte tyckte om den modifierar sin uppfattning och kanske röstar på oss. Denna opinionsbildning är kanske det viktigaste av allt. Det är detta högern varit så duktiga på under de senaste 30 åren. Lättare när man kan se det som en investering, men det innebär inte att vi får lämna den arenan fri.

Jag tror att vi skall byta fokus från att vara ett parti för LOs medlemmar till att vara ett parti för alla som vill ha ett rimligare samhälle. Alternativt skall vi dela upp oss i ett parti för dogmatiska arbetarepartister och ett för de som vill skapa ett rimligare samhälle för alla löntagare (och välvilliga kapitalister), men det är en nödlösning som jag inte tror vi skall ta till riktigt ännu. Innan vi har haft en hård och öppen debatt i konkreta frågor så vet vi ju inte riktigt hur skiljelinjerna ser ut eller om vi ens har några.

Så, fram för en öppen debatt med fokus på extrem tydlighet. Vi skall våga tala om vad vi vill och vad vi inte vill. Lite som moderaterna fast tvärt om kan man säga. Vi skall ha debatten internt, och vi skall komma till beslut i svåra frågor, kosta vad det kosta vill. När vi vet vad vi vill göra de närmaste tio åren så skall det vi inte vill göra ner i malpåsen märkt ”do not open until 2020”, och det som gömmer sig däri får inte diskuteras i debatter med andra partier (däremot skall det vårdas internt, eftersom vi kommer att behöva en politik om tio år också, och det som inte är görbart idag kanske är helt rätt medicin om tio år).

Sedan går vi ut till väljarna med budskapet om vad som är nästa och nästnästa hållplats. Alla som vill resa med oss den biten är välkomna, även om man inte vill med till ändstation.

En privat religion, vad är det?

2011-04-12T22:06:00.000+02:00

Reflektion efter att ha läst Vardagsviktigheter.

Jag är ganska snabb att nicka bifallande när någon säger att man skall ha en sekulär stat och att religion skall vara någonting privat. Men när man tänker efter ett varv till så inser man snart att ingenting är enkelt och allra minst denna fråga. För vad betyder det att staten skall vara sekulär?

Om det betyder att staten inte skall införa sharialagar så är jag med. Men det beror inte huvudsakligen på att dessa bygger på en föreställning om vad en Gud vill eller inte vill, utan på att många av lagarna är sådana som jag inte vill ha, oavsett bevekelsegrund.

I princip är det inte konstigare att driva en fråga politiskt för att man tror att Gud vill en viss sak än att göra det för att man har någon annan värdering som att man tycker om rättvisa eller äganderätt. Jag kan tycka att det är konstigt att grunda en åsikt på Gud. Jag tror inte att det finns någon Gud och om det funnes en Gud förstår jag inte varför vi skall bry oss om vad hon vill om hon inte kan motivera det på något sätt.

Men jag förstår inte hur man kan tycka att det är en rättighet att driva skolor heller, så jag är emot alla förslag som motiveras utifrån förställningar om en sådan rätt också. Detta betyder inte att jag vill ha en stat som har ett grundlagsskydd mot ekonomisk liberalism. Jag vill bara ha rätten att argumentera mot förslag som jag inte tycker om, och jag vill ha rätten att gå på de bakomliggande värderingarna om jag inte omfattar dem.

Jag tror att man skall ha metaregler i staten. Grundlagar som slår fast vissa grundläggande rättigheter och om man så vill värderingar. Vi skall ha metaregler som ger oss rätt att yttra oss, att organisera oss, att vara skyddade till kropp och person, att inte godtyckligt utsättas för bestraffningar eller förlust av egendom och en massa andra saker. Men om man försöker få till metaregler som styr på vilka värderingar eller föreställningar politiska beslut får eller inte får grundas, då är vi illa ute.

Vissa tycker att religion är konstigt och fel, andra tycker att socialism är obegripligt och en tredje grupp förstår inte hur någon kan tala om frivillighet när man ingår avtal. Allt detta är sådant vi skall ha en diskussion om, och sedan skall vi besluta oss om vilka lagar och regler som skall gälla oss alla i god demokratisk ordning.

Man kan hävda att solidaritet eller inte är en värdering som inte kan vara rätt eller fel, medans påstående om en Guds existens skulle kunna ha ett ontologiskt värde (det vill säga Gud finns eller inte och i princip kan man ha rätt eller fel om man påstår det ena eller det andra). Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror att även Guds eventuella existens, och hennes eventuella rätt att styra människornas mellanhavanden, är att likställa med värderingar. Må hända finns det en sanning, men vi kommer aldrig att få veta vilken den är, och skulle vi en dag få reda på den sanningen så får vi ta det då.

Att påstå att religionen skall vara privat, vad betyder det egentligen? Skall religiösa politiker försöka föreställa sig vad det skulle ha haft för åsikter om de inte trott på Gud? Skall man vara diskvalificerad från politiken för att man råkar ha någon form av metafysisk föreställning om världen och alltet? Eller handlar det om att man inte skall få visa andra att man har en tro? Skall man vara tvungen att ha en egen gospelkör i källaren, med fördragna gardiner?

Privat religion är lätt att säga, men det blir lätt till rop på förbud mot saker man inte förstår när man skall konkretisera det. Är man nu rädd för sharialagar så tror jag att det sämsta man kan göra är att stänga dörren för diskussioner med muslimer. Låt folk ha kors om halsen, schalar på huvudet eller satanistiska biblar i vindrutan. Så länge man inte kräver att få göra andra illa i religionens eller kulturens namn så tror jag att öppenhet och försök till förståelse på sikt är det bästa vaccinet mot extremism och fundamentalism.

Kanske kommer en dag religion att vara något som hör det förflutna till, kanske inte. Men så länge som det finns människor som vill (eller inte känner att de kan annat än att) tro att det finns en större verklighet än det vi kan se och mäta, så får vi andra leva med det, på samma sätt som vi får leva med att det finns nyliberaler, konservativa och kommunister. Det finns många konstiga föreställningar om världen. Det finns till och med de som inte tycker om fotboll har jag hört!

Med detta inte sagt att jag inte med glädje kommer att diskutera teologi om någon inbjuder till en sådan diskussion, och jag kommer då att fortsätta undersöka och ifrågasätta vad det egentligen betyder att tro på Gud, och jag kommer till och med att fortsätta hävda att det inte finns någon. Man behöver inte hålla med alla, och inte ens förstå dem. Men man måste leva med att folk tycker och tror en massa saker, och om då någon väljer att tycka att vi skall vara lite snällare mot varandra så är det väl inte det västa som har hänt?

Att vilja men inte nödvändigtvis säga

2011-04-11T11:08:00.001+02:00

Man skall inte vara för försiktig, men hade det inte känts bättre om förmögenhetsskattediskussionen hade fått stanna på det socialdemokratiska ritbordet, om ens där?

Det fanns de med mycket små förmögenheter som faktiskt tvekade att rösta på oss i förra valet på grund av våra grumliga formuleringar om en skatt vi kanske skulle snickra ihop någon gång. Eftersom vi inte kunde precisera vilken typ av skatt det var som avsågs så spred sig oron bland de som sparat ihop någon eller några miljoner och som aldrig skulle kommit i fråga för skatten. Helt i onödan skapade vi bilden av ett parti som vill klämma åt de som fått lite över.

Visst, det finns de som behöver pengarna bättre än 40-talister med amorterade villor, och med de pengar som de ärvt efter från sina föräldrars lika amorterade villor på banken. Men vi har inte en politik som i närtid (eller någonsin) syftar till att jämna ut alla ekonomiska ojämlikheter, även om pengar skulle kunna göra mycket mer nytta både här och där.

Som jag skrivit tidigare, om vi inte har konkreta förslag som vi vill genomföra under de närmsta tio åren, oroa inte väljarkåren med att prata om vad vi hade gjort om inte om hade varit. Det fyller ingen funktion annat än att trösta det vänstersamvete som vi som ändå kommer att rösta på S bär på lite till mans.

Skall vi ha en förmögenhetsskatt (och jag är mycket tveksam) så utforma förslaget först och för fram det sedan. Tills det finns ett konkret förslag, svara ”Nej, vi har inga sådana förslag för närvarande” på frågor om vi vill införa en sådan skatt.

Vi upplevs som ett avundsjukt parti. Delvis beror detta på att vi är ett avundsjukt parti, och delvis beror det på att vi är så rädda för att uppfattas som cyniska och onda av våra interna vänsterkritiker. Jag tror att vi måste sluta vara avundsjuka. Vi skall ta pengarna vi behöver för att kunna säkra en god välfärd, lika för alla. Vi skall göra det därför att pengarna behövs, inte för att vi inte unnar de som har mycket pengar att ha det bra. Förmögenhetsskatten är, tror jag, en skatt som motiveras lika mycket av avundsjuka som av att vi behöver pengarna.

Våra interna vänsterkritiker skall vi ta på stort allvar och vi skall lyssna till vad de har att säga. Detta gäller både de personer vi har i partiet, andra partier och organisationer, och den lilla mini-Marx varje god socialdemokrat har på axeln. Ett pragmatiskt parti kommer alltid att ”tvingas” se verkligheten i vitögat och låta den styra politiken. Men den dagen vi inte tillåter oss att ha hjärtat längre till vänster än vad de faktiska förslag vi lägger i valda församlingar ibland kan antyda, den dagen är vi slut som politisk kraft. Vi måste orka föra en mittenpolitik och att samtidigt drömma om ett mer jämlikt och solidariskt samhälle. Det är jobbigt, men det är helt nödvändigt. Men vissa av dessa vänsterdrömmar måste vi lära oss att tala tyst om så länge vi inte har en plan för hur de skulle kunna omsättas i faktisk politik, och jag är rädd för att det kan dröja mycket länge.

En linje 2 för Kungahuset!

2011-04-11T10:40:00.001+02:00

Jag vill också avveckla monarkin, men med förnuft.

Kung Carl XVI Gustaf är inget demokratiskt problem. Hans dotter, kronprinsessan Victoria, verkar av allt att döma att vara det i ännu mindre grad. Faktum är att jag nog skulle röstat på henne om vi valde regent i Sverige. Men det gör vi inte, och då spelar det ingen roll hur harmlösa eller trevliga kungafamiljens medlemmar är eller tycks vara. Monarkin är en rest från ett samhälle som med rätta förpassats till historien, och det är dags att låta monarkin gå samma väg.

Det är inte bråttom med detta. Det brinner ingenstans. Men just därför vore det på sin plats att i lugn och ro tillsätta en bred parlamentarisk utredning med uppgift att lägga ett föreslag på hur utfasningen av monarkin skulle kunna gå till. Låt Carl XVI Gustaf få dö som Sveriges sista kung (och det skall väl förhoppningsvis dröja ett tag), och låt Victoria och Daniel få leva sina liv skiljda från den svenska staten.

Kanske skulle man kunna tänka sig ett näringslivsfinansierat kungahus? Utan kopplingar till det offentliga Sverige, men med rätten att kalla sig just kungahus. Något av den enorma förmögenhet som kungahuset genom historien tillskansat sig skulle de få behålla, möjligen i utbyte mot ett löfte att förvalta och öppethålla de egendomar som får räknas till vårt historiska kulturarv.

Men vad skall vi ha istället då? Jag vet inte, men det får väl bli någon form av president av mer formellt slag. Ingen direkt makt kopplat till detta ämbete, en vald representant för landet som kan överta talmannens roll vid regeringsbildande och som får ceremoniella uppgifter vid riksdagens högtider och vid statsbesök. I allt väsentligt skall Statsministern allt jämt vara den mäktigaste personen i riket, och han skall allt jämt svara inför riksdagen och därmed folket.

Ta chansen att avveckla med förstånd. En linje 2 för kungahuset således!

Det känns inte riktigt bra

2011-04-11T09:29:00.001+02:00

Det är möjligt att konkurrens leder till att man skärper sig lite extra, och att kvaliteten per satsad krona på så vis ökar. Det är möjligt att valfrihet är något medborgarna verkligen vill ha. Det är möjligt att man kan bedriva skola på ett så effektivt sätt att det motiverar stora uttag av vinster eller stora pensionsavsättningar till ägarna, utan att detta drabbar eleverna. Jag har svårt att tro det, och jag förstår inte riktigt hur mekanismerna skulle se ut. Men låt gå för att jag kan ha fel.

Under alla omständigheter, och i vilket fall som helst, så får jag ont i magen när min cykelväg till jobbet kantas av stora reklamtavlor som skriker ut hur bra de olika gymnasieskolorna är och hur glada de elever som valt dessa verkar vara. Jag vill inte att mina skattepengar skall användas till ytlig och dyr reklam. Jag vill att mina skattepengar skall användas till att ge våra barn en god utbildning. Alla barn. Överallt.

Bland all gymnasieskolereklam ser jag även reklam för en bilvårdsinrättning. Man kan få en städning av bilen på köpet när man låter polera den. Här ser jag en entreprenör som sett en marknad för en tjänst och som nu kämpar för att kunna få ett företag att blomstra på denna marknad. Man kan tycka att polering av bilar är en onödig tjänst, och man kan tycka illa om reklam över huvud taget. Men jag blir glad när jag tänker på en entreprenör som kämpar och sliter och på det sättet lyckas skaffa en villa i Hjuvik, köpa fina julklappar till sina barn och köra runt i en anständig (eller till och med lite lyxig) bil. Jag blir glad av att tänka på att han kanske kunnat anställa ett par personer så att de får jobb, och att de allesammans nu kan vara med och solidariskt finansiera vår gemensamma välfärd. Detta gör mig glad.

Men tanken på att någon skall hävda rätten att tjäna pengar på att spara på kostnaderna för våra barns utbildning så att de kan ta ut vinst och sätta upp fina reklamtavlor på stan, det får min mage att knyta sig och jag vill bara gråta. Kalla mig bakåtsträvande eller vad ni vill, jag blir ledsen av en skola som verkar tycka det är viktigare med reklam än med skolböcker och lärare.

Se där, en liten måndagsreflektion.

Början till en ny väg framåt?

2011-04-08T12:32:00.002+02:00

Minidebatten i rapport i veckan gav en ganska tydlig bild av var skiljelinjen går i svensk politik. Moderaterna vill fortsätta sänka skatterna och samtidigt satsa på forskning, utbildning och infrastruktur. Socialdemokraterna vill använda samma reformutrymme till att förstärka socialförsäkringssystemen och att satsa lite mer på infrastruktur, utbildning och en omställning till ett hållbarare samhälle.

Jag tror mer på den socialdemokratiska linjen. Jag tror att omställningen mot ett hållbart samhälle måste få företräde framför i stort sett alla andra frågor. Jag tror dessutom att denna omställning kan skapa en del jobb, både när vi gör den i Sverige och i form av export när vi lärt oss tekniker som andra senare kommer att behöva då denna omställning kommer att bli nödvändig i hela världen.

Jag tror inte att ytterligare skattesänkningar kommer att leda till så värst många fler jobb. Visst, det är kul att få lite mer pengar i plånboken, men det känns viktigare för mig att sjuka kan försörja sig och att arbetslösa inte skall behöva lämna hus och hem. Att få bukt med barnfattigdomen är viktigare än att medelklassen kan köpa ännu större plattTVapparater.

MEN. Och det är ett stort MEN. Jag röstade på socialdemokraterna 2006 och 2010. Jag kommer att rösta på dem 2014 också om inget oförutsett händer. Jag röstade S i valen 1992, 1994, 1998 och 2002 också. Jag är alltså inte en av de hundratusentals människor vi måste vinna tillbaka. Att jag hellre ser TW än AB som finansminister är alltså ganska ointressant.

Om vi skall vinna valet 2014 så räcker det inte med jublande kongresshallar fyllda av redan frälsta, eller att vi hundväljare sitter hemma och tycker att Tommy Waidelich verkar vara en bra kille. Vi måste hitta ett sätt att förklara vår politik som gör att de som övergav oss i de senaste valen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att det vi sett hittills av socialdemokratisk förnyelse räcker då.

Positiva tecken är att TW sade att AB gjort ett bra jobb under krisen. Detta är en mening vi aldrig hörde tidigare talesman säga, och det är en mindre gnällig ton som jag tror väljarna uppskattar. Vi skall inte glömma att de väljare vi vill skall plocka en S-märkt sedel i nästa val röstade på Anders Borg i det senaste valet. De vill då inte höra att de hade helt fel och att de var dumma. Naturligtvis är det så att hälften (eller någon annan andel) av det en borgerlig regering gör är sådant en S-regering också hade velat eller tvingats göra. All politik är inte partipolitisk, och all partipolitisk politik placerar inte S och M på olika sidor.

En annan positiv signal var en mindre rabiat inställning till RUT-avdrag. Jag tror inte att RUT är ett optimalt sätt vare sig att lösa medelklassens vardagspusslande eller att få ner arbetslösheten, men det är ett försök att hitta en lösning på ett problem som behöver belysas. En ordentlig funderare på skattekilar, svartjobb och vad okvalificerad arbetskraft skall hitta på är på sin plats, och sedan får man se om det mynnar ut i någon form av RUT-avdrag eller någonting annat.

Jag tycker att Waidelich gjorde en strålande debut, och att det han sade gav mersmak, både vad han sa och hur han sa det. Men ännu är vi inte framme vid en politik som vinner val 2014. Vi har långt att gå, och vi har många smärtsamma diskussioner att ta oss igenom internt. Jag tror att många partivänner ser en väg tillbaka till gammal socialdemokratisk politik i framför allt Juholts linjetal, och dessa kamrater kommer antingen att bli mycket besvikna under kommande år, eller så kommer vi att förlora valet 2014 också. Vi vinner inte val med en gammal politik, hur mycket vi redan övertygade än känner oss trygga och hemma i den. Vi vinner val med en ny politik riktad mot framtiden och med svar på dagens problem. Sedan skall denna politik vila på samma gamla socialdemokratiska idéer om faktisk frihet för alla, att alla skall med (inte bara de flesta som Håkan sade), om ett sammanhållet samhälle och allt det fina som fanns med i linjetalet. Samma gamla värderingar men en delvis ny politik, det vinner val.

Läs igenom Johanna Grafs punkter här. Tänk en stund och läs dem sedan igen. Tar vi inte dessa insikter på allvar så förlorar vi nästa val också. Vi måste hitta ett sätt att appellera till de som inte röstade på oss senast, eller så måste vi samarbeta med de som de röstar på, sanningen är nog att vi måste göra lite av båda.

Läs även Johan Westerholm om att vi måste tänka eget kring jobbskatteavdraget, Peter Andersson om debatten i rapport, Peter Högberg om att TW kanske har för bråttom.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Visst känns det bra så här spontant!

2011-03-26T11:30:00.001+01:00

Lite överrumplad. Skall ta mig tid att gå igenom talet i detalj senare, men min spontana känsla är positiv. Tydlighet vad gäller att vi är för marknadsekonomi, att vi gratulerar och gläds med de som det går bra för och att vi ser att denna dynamik skapar välfärd. Tydlighet att vi är mot rovdrift och ultrakapitalism, tydlighet vad gäller solsidans ansvar för vår gemensamma välfärd, tydlighet vad gäller ett långsiktigt commitment för ett solidariskt samhälle.

Detta kan vara det jag länge efterlyst. En tydlighet kring vad som är socialdemokratisk politik. Ingenting nytt, utan samma eviga sociala demokrati, rakt upp och ned. Tydliga ställningstaganden mot barnfattigdom, mot pensioner som inte räcker utan privata försäkringar, mot rovdrift inom offentligt finansierad verksamhet. Spontant saknade jag ett tydligare ställningstagande för miljön. Det fanns där, men det var en bit ifrån det gröna folkhemmet som GP försökte introducera, men som aldrig riktigt fick fäste i rörelsen (utanför SSU).

Som sagt, vi har inte sett resultat och politik ännu. Jag har inte hunnit analysera talet i detalj. Men så här långt känns det som vi idag tagit ett stort steg framåt! Hoppas den känslan finns kvar om ett år!

***

Efter genomläsning kanske tydligheten i att vi inte skall vara ett avundsjukeparti inte var så uttalat som jag tyckte mig höra när jag satt i soffan framför TVn. Logiskt i och för sig, men lite synd. Nu var detta ett tal till oss medlemmar, och kanske först i andra hand till de väljare vi skall övertyga till 2014 men som inte betraktar sig som socialdemokrater idag, och då skall det nog vara så som talet var.

Jag har fortfarande lite svårt för paraply-metaforen. Skall vi verkligen nöja oss med att hålla ut ett paraply? Jag skulle nog bygga på denna metafor med lite "bjuda in", "erbjuda möjligheter för alla att förbättra sin situation" eller någonting sådant. Att bara sträcka ut ett paraply känns lite fattigt.

Jag gillar efter viss omtanke (ny?)lanseringen av begreppet social demokrati. Det kan nog bli ett bra samlingsbegrepp att använda i valrörelsen 2014, om vi redan nu fyller det med innehållet att det handlar om att vi skall ha en stark offentlig sektor som säkerställer att ALLA har lilkvärdig rätt till det riktigt viktiga i livet (utbildning, vård och omsorg). Rätt använt kan begreppet då bli ett sätt att vara fokuserad och tydlig, något vi saknat under senare år tycker jag.

Det kommer säkert mer om Juholt och hans framtoning längre fram även på denna blogg.

Är det de eller jag som tänker fel?

2011-03-22T22:13:00.003+01:00

Det sveper en våg av privatiseringar och avregleringar över Sverige. Allt skall förändras, vare sig det fungerade ganska bra eller ej, vare sig man tror att det kommer att fungera bättre eller ej. Det verkar som om borgerliga politiker drabbats av en dogmatisk blindhet, och detta håller i ganska högt tempo på att trasa sönder det välfärdssamhälle det tagit hundra år att bygga upp.

Marika Lindgren Åsbrink skriver mycket bra om detta på sin blogg. Jag håller med henne i allt. Jag tycker även att försäljningen av Regina Kevius badkar har ett anslag av genialitet. Nykter analys på DN-debatt belyser också detta ämne (läs den artikeln!).

Det jag funderar över då jag står och tittar på allt detta är två saker:

1) Finns det en dogmatisk blindhet hos mig? Är det så att mina känslor för det jag kallar rättvisa och ett rimligt samhälle med åren har kommit att sammanflätas med tanken på offentliga lösningar så till en grad att jag inte kan se att både skattebetalaren och brukaren tjänar på att vissa saker utförs av privata entreprenörer? Om jag tog mig tid att verkligen lyssna till privatiseringsivrarna, och verkligen försöka förstå deras argument, skulle jag då komma till en något mer nyanserad bild av det som håller på att hända i Sverige?

2) Vad är det som gör att hyggliga människor, socialliberaler utan minsta anstrykning av nyliberalism och högertankar, kommer till slutsatsen att det är bra att avreglera apotek och bilprovning? Vad är det som gör att dessa välmenande socialliberaler blir blinda för konsekvenserna av friskolor och privata vårdcentraler? Är det så att de inte ser en effektivare offentlig sektor som ett alternativ eftersom de sätter likhetstecken mellan offentlig och ineffektiv? Är det så att de faktiskt tycker att det är en mänsklig rättighet att driva skola? Är det så att pratet om ”skattebetalarnas pengar” bara gäller om man skall satsa dessa pengar på de som har det svårt, och inte alls om man tänker ge dem till de som redan är rika?

Jag tror att jag och en socialliberal ser helt olika saker när vi tittar på offentlig kontra privat verksamhet. Där jag ser trygghet och avsaknad av förblindande profithunger ser hon trötthet, ineffektivitet och pampstyre. Där jag ser yuppies som dricker sig fulla på Stureplan för mina skattepengar ser hon effektivitet som ger rättmätig avkastning.

Jag tror att det finns en god portion av de borgerliga politikerna som faktiskt inte vill annat än att vård, utbildning och omsorg skall vara både solidariskt finansierad och jämlikt fördelad efter behov. Jag tror att det finns en bred majoritet i Sverige för detta (i mina ögon socialdemokratiska) synsätt. Men varför blir då den praktiska politiken precis tvärt om? Eller blir den inte det, är det bara mina sossetränade ögon som förväxlar privat med profitgirig?

Jag tänkte försöka läsa borgerliga bloggar med dessa nyfikna glasögon på. Jag vill förstå hur vi kan komma till så olika slutsatser. Jag vill utgå ifrån att inte alla borgerliga människor vill ha ett samhälle där de som ”lyckas” kan köpa sig en god vård, bra utbildning till sina barn och bra omsorg för sina föräldrar och en dag för sig själva, och där ”de andra” skall stå med mössan i hand och tacka så ödmjukast för de skärvor som kan komma deras väg. Jag vill utgå ifrån att det finns borgerliga politiker som faktiskt tror att privatiseringarna leder till att vi får ut mer vård, utbildning och omsorg ut våra skattepengar, även om några procent används till att värma fickorna på privata intressen.

Jag skall löpande försöka redovisa utfallet av mina studier här på bloggen. Jag hoppas kunna finna ett frö till ömsesidig förståelse goda krafter emellan. Jag tror nämligen inte att varken alla borgerliga väljare eller alla borgerliga politiker är onda, snikna och allmänt nyliberala. Vi får se vad jag kommer fram till.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Jag går och lägger mig, andra kommer att dö.

2011-03-17T23:59:00.002+01:00

”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, Det dör som en stormvind i öknen bort.”

Vad jag inte skulle gett för att ha skrivit de raderna själv. Men även om det var någon annan som skrev dem för länge sedan så ligger det otroligt mycket i dem. Man kan inte skapa med våld, det blir fel och det blir kortsiktigt. I princip kan man nog gå ett steg längre och säga att våld alltid är fel.

Men, ingen princip som inte har ett eller ett par undantag. Ett sådant undantag tror jag att man kommit till i Libyen. Det är dags nu för omvärlden att visa Gadaffi att man inte kan bomba sitt eget folk till underkastelse. Att stå bredvid och titta på utan att ingripa vore inte bara ett svek mot Libyens folk, det vore även en mycket farlig signal till regionens alla andra diktatorer.

Exakt vilken typ av våld som skulle kunna vara effektivt vet jag inte. Helst skulle man ju önska att hot om våld vore nog. Varje flygplan man skjuter ner innebär att man riskerar en pilots liv, och ett liv är ingenting man kan offra lättvindigt. En större militär insats skulle naturligtvis riskera att kosta mycket mer än ett Libyskt liv, och även ett eller annat Brittiskt, Franskt eller Amerikanskt.

Skulle man välja att hjälpa befrielserörelsen i Libyen med konkret militärt våld, då tar man också på sig ett ansvar för den fortsatta utvecklingen i landet. Man öppnar också för diskussionen om vilket ansvar demokratier har för att ”hjälpa” alla de människor som lever under förtryck i andra länder. Om vi tar oss rätten att militärt hjälpa folket i Libyen, måste vi då även ingripa i Burma, Nordkorea, Zimbabwe och Iran? Var drar vi gränsen i så fall? Kina, Kuba, Vitryssland och Syrien? Världen är full av diktaturer.

Den sorgliga trenden man kan se är att västvärldens demokratier verkar mest intresserade av att ”hjälpa” befrielserörelser i länder som har olja, och där diktaturen på något sätt börjar hota flödet av detta det svarta guldet.

Men trots alla dessa problem med ett ingripande så tycker jag att det är dags i Libyen nu. Totalt flygförbud i hela landet, infört genom att flyg under FN-flagg skjuter ner allt som lyfter från Libyska flygplatser. Förhoppningsvis skulle detta leda till att inga flyg lyfter så att man slipper skjuta ner någon, men om förbudet trotsas (och det kommer det väl att göras några gånger) så får man löpa linan ut även om man då riskerar att döda en pilot eller två. Ytterligare en förhoppning är då att detta flygförbud leder till att Gadaffis sista desperata offensiv misslyckas, att armén massdeserterar och att demokratin får en chans i Libyen, i resten av regionen och i hela världen.

Anledningen till att jag tycker att det är dags är inte att Libyen är en diktatur. Då hade det funnits värre diktaturer att ta tag i innan man kom till Libyen. Det handlar här om att vi inte kan svika en frihetsrörelse som kommit så långt på väg. Jag tänker då inte bara på Libyen utan på hela regionen.

Så, under tiden som jag skriver detta så kom beslutet. Jag vet inte vad man skall känna. Det är alltid svårt att ropa hurra för ett krig eller för krigshandlingar. Människor kommer att dö, och det är den högsta av kostnader, vare sig det är i krig, kärnkraftsolyckor eller trafikolyckor.

Vi får se under natten hur det utvecklar sig. Kanske kom beslutet för sent för de modiga människorna i Libyen, kanske kan det innebära att vågen tippar över. Vi får se. Det är inte lätt att vara klok i förväg, och ibland är det inte ens lätt att vara efterklok.

Nu skall jag sova, men jag tror inte att de kommer att sova så gott i Benghazi i natt. Det är med en tanke på dem och en på kämparna i Fukushima som man somnar i kväll. Dessutom har det börjat snöa igen.

Medlemsvård är en svår konst

2011-03-17T09:16:00.006+01:00

Öppet brev till ordföranden i Mölndals AK.

2011-03-19: Jag har lagt in svaret från Ove efter brevet.

Vill socialdemokraterna i Mölndal ha nya medlemmar?

Först av allt: Jag klarar mig. Jag kommer att fortsätta gå på möten om jag känner för det, och jag vill inte bli särbehandlad eller ”gullad” med. Jag skriver detta som en upplysning om hur det kan kännas att komma som ”ny” till ett arbetarekommunsmöte, i syfte att hjälpa er att kanske göra det enklare för nya medlemmar att känna sig välkomna.

Jag var aktiv i SSU, Studentförbundet och Partiet i Göteborg under nittiotalet. Jag deltog i distriktsstyrelsen i SSU, i klubbstyrelser i SSU och Partiet och jag satt i stadsdelsnämnden i Centrum. Jag var med andra ord ganska aktiv. Så tog studierna slut och jag fick ett jobb som innebar att jag började pendla till Trollhättan. Tiden tröt och jag trappade ner på politiken. 2002 flyttade jag till Mölndal och i vårt parti betyder ett byte av partidistrikt samma sak som att dö och födas igen. Man försvinner.

Under många år var jag ganska nöjd med detta, jag fick barn efter barn och hade inte tid med politik.

Under förra mandatperioden började jag så känna att suget efter att få delta i ett politiskt samtal kom smygande tillbaka. Den nya regeringens vanskötsel av landet gjorde att jag inte längre kunde sitta still. Jag gick hemma och skällde på TVn, skrek ut min ilska över liberaler och deras vansinniga människosyn. Jag började blogga (för min egen skull och utan läsare) och jag tänkte att det kanske var dags att börja gå på något politiskt möte.

Jag passade därför på att gå på ett möte för allmänheten där Patrik pratade om olika byggplaner i Mölndal. Jag fick mitt namn uppskrivet på en lista och jag började få Kommunaktuellt. Kort därefter gick jag på ett AK-möte. Jag minns inte riktigt hur det var, men jag tror faktiskt att någon uppmärksammade att det kommit ett nytt ansikte, och jag minns det som att jag pratade med några av mina nya partikamrater.

Av olika skäl dröjde det sedan innan jag hade tid att gå på möte igen. Men efter valet i höstas kände jag att nu måste det ske, jag kan inte längre bara sitta still och gnälla på att allt görs fel. Här skulle det aktiveras.

Jag gick därför på ett come-back möte på AK i december. Det var diskussion om det lokala programmet för (S)-Mölndal och det var prat i smågrupper. Jag kände att det var kul, och att jag fick vara med (det fick ju alla). I smågrupper blir man sedd och känner viss delaktighet, och någon frågade till och med vad jag hette och vem jag var.

Men sedan har jag varit på två möten (med Morgan och med Kenneth) utan att en enda person har tilltalat mig, nickat igenkännande åt mig eller på något annat sätt visat att det är roligt att jag varit där. Nu var mötet med Morgan intressant i sig självt, och det var det även att höra vad Kenneth hade att säga, så jag ångrar inte att jag gick dit. Jag har själv suttit i olika styrelser och jag vet själv hur svårt det kan vara att få nya medlemmar att känna sig välkomna. Jag anklagar alltså ingen, och jag kommer att komma tillbaka ändå.

Men, och det är anledningen till att jag skriver detta, jag undrar vad en ny medlem, en som inte varit aktiv tidigare och som inte riktigt vet vad det innebär att vara medlem i ett parti, hade tyckt. Hade han eller hon kommit tillbaka? Jag tror inte det.

Det är en turbulent tid nu, och alla har mycket att tänka på. Men visst är vi intresserade av nya medlemmar, eller är vi inte det?

Jag ville bara lämna denna input på hur AK-mölndal kan te sig för en som kommer utifrån, och för en som inte har ett socialt nätverk på plats. Jag tror att vi i arbetarekommunen har ett arbete att göra här. Eller så är det jag som haft otur som kommit in i en olycklig period. Omhändertagandet av nya medlemmar kanske brukar fungera mycket bättre, vad vet jag?

Ödmjukt och med förståelse,
Anders Winckler

****
Svar från Ove Dröscher, 2011-03-19
****

Hej Anders!

Tack för brevet. Du pekar på en viktig sak och ställer ett antal frågor. Jag tror inte du är ensam att ha upplevt det du har gjort. Detta är ett problem både i vår och många andra organisationer som blivit lite till åren (S i Mölndal fyllde 100 förra året). När en förhållandevis stor förening existerat under lång tid uppstår lätt kompisgäng som det är svårt att hitta in i när man kommer ny utifrån.

Styrelsen för Arbetarekommunen är medveten om situationen och försöker göra något. Men som så ofta kommer annat i vägen och först på dagordningen. Som politisk organisation har vi under de senaste åren haft stort fokus på de allmäna valen och valen till Svenska Kyrkan och till Europaparlamentet. Därefter har mycket handlat om att utse förtroendevalda till olika politiska uppdrag och nu kommer ävwen ett omval till Västra Götalandsregionen. Då är det lätt att bli inriktad på att producera resultat och tappa sociala frågor såsom medlemsvård.

Vi har under åren provat olika sätt att göra våra möten mer attraktiva för både nya och gamla medlemmar. En tid hade vi mötesvärdar som ansvarade för själva inramningen av mötet. Ett annat sätt är att, som vi fortfarande gör, möblera möteslokalen med gruppbord snarare än biosittning. I mindre grupper i gruppen är det oftast lättare att bli sedd och hörd. Vi diskuterar nu framför allt en satsning på medlemsutbildning som vi tror kommer att göra det lättare att bli delaktig.

Under senare tid har vi också jobbat på att bli bättre på att låta vår politik formas av våra medlemmar. Vi tar ofta upp frågeställningar där vi inte som lokalt parti riktigt har satt ner foten riktigt på våra medlemsmöten. Det måste betyda lite mer att vara medlem än att nöja sig med att rösta på oss. Medlemmarna bör har stort inflytande på vilken sakpolitik vi ska föra i olika sammanhang.

Medans vi jobbar på att bli bättre kan jag under tiden rekommendera att du och andra medlemmar deltar i lokalföreningarnas möten, våra studiecirklar och vårt valarbete. Där träffas vi i betydligt mindre grupper och det är lättare att ta plats.

Självklart vill vi ha fler medlemmar. Vi tar gärna emot förslag och tips från dig och andra som ser vår verksamhet med friska ögon. Vad tycker du att vi bör göra?

MVH
Ove Dröscher
ordf. Mölndals Arbetarekommun

*****
Mitt svar på svaret, och slutet på historien.
*****

Hej Ove!

Tack för svaret. Jag skall lägga ut det på bloggen.

Angående mitt val att göra ett öppet brev av det jag först skrev som ett brev till dig (och egentligen styrelsen) så vill jag säga att jag hittills aldrig haft mer än tio läsare per inlägg på min blogg. Att lägga ut någonting där har varit ungefär som att berätta det för mamma. Nu plötsligt fick jag en betydligt större trafik på detta inlägg och det har känts lite olustigt eftersom jag aldrig menat att hänga ut vare sig AK-mölndal eller dess styrelse.

Jag hoppas att det framgår i mitt första brev att jag har stor förståelse för att det kan bli sådär ibland, och att jag på intet sätt är sur eller ledsen. Jag hoppas att jag får möjlighet att gå på något mer möte i närtid så att vi kan dra ett streck över detta, och jag hoppas att ingen i styrelsen eller resten av AK tagit illa upp.

Jag tyckte att mötet i november eller december var bra, där var det smågrupper som gjorde att man både kände sig socialt delaktig och politiskt delaktig (vilket är minst lika viktigt).

Jag hade gärna gått på lokalföreningens möten, men det är ju inte så ofta sådana äger rum. På min tid i AK-centrum i Göteborg (jag satt inadjungerad i styrelsen där för många år sedan) hade vi diskussioner om huruvida AK-möten riskerade att tränga ut lokalföreningarnas mötesverksamhet. Jag tror kanske att tiden sprungit ifrån den diskussionen och att det är bra med AK-möten. Men man måste då utforma dem lite som medlemsmötena i lokalföreningen så att AK blir en social mötesplats såväl som en politisk (även om det politiska innehållet skall vara i fokus, det tycker jag är viktigt).

Jag lägger nu detta bakom mig, och jag skall istället fundera på hur partiet skall vara för att det skall kännas meningsfullt och viktigt att vara medlem, även om man inte har uppdrag eller ambitionen att bli politiker. Om detta kommer det en bloggpost inom kort (hoppas jag), men jag skall då vara noga med att inte hänga ut AK-Mölndal. Jag tycker trots allt att det verkar vara en bra organisation jag kommit till, och jag skall anstränga mig för att bjuda till lite mer jag också. Det är ju faktiskt så att inte heller jag bjudit till tillräckligt, och det ligger så klart även på mitt eget ansvar att se till att bli igenkänd av partikamraterna.

Vi ser snart!
Anders Winckler

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Vi måste våga prata kärnkraft med varandra!

2011-03-16T11:37:00.003+01:00

Det finns alltid olika sidor av alla mynt. Ett politiskt beslut kan alltid kritiseras, och skall kanske alltid kritiseras, det är politikens vardag, och det är något politiker måste lära sig leva med.

För att mentalt klara av den påfrestningen behöver man stöd, och det stödet söker man som politiker hos sina partikamrater. Man stöttar varandra och kan på det viset ta kritik från politiska motståndare och från tidningarnas ledarsidor utan att helt bryta ihop.

Behovet av stöd fylls alltså av värdegemenskap inom de som valt att gå med i samma parti. En effekt av detta behov blir också att det skapas en värdegemenskap. Man lär sig att tycka likadant som de andra i gruppen. Om detta har det skrivits massor, och fenomenet är inte alls konstigt.

Men fenomenet kan vara förödande. Det hämmar kritiskt tänkande och det leder till felaktiga beslut. Group-think problem uppstår i nästan alla grupper, och det är särskilt tydligt i värdebaserade organisationer som till exempel ett politisk parti, eller en grupp partier.

En annan effekt av detta beroende av stöd från de egna är att det blir mycket svårt att ta i frågor som klyver de vanliga värdegemenskaperna. EU-frågan var en mycket tydlig sådan fråga. Partierna (och då i synnerhet socialdemokraterna) fann inte att denna fråga fick ett logiskt svar utifrån den värdegemenskap man annars var van vid att dela. Man fann sig stå med en diametralt motsatt åsikt jämfört med dem man normalt sett hade i sin grupp. Stödet man var van vid att kunna ”komma hem till” efter en jobbig dag ute i hetluften fanns inte längre. En röd ros på kavajuppslaget signalerade plötsligt inte värdegemenskap. Vänner var plötsligt fiender.

Nu ser vi konsekvenserna av en annan sådan svår fråga. Vi har under mycket lång tid undvikit att diskutera kärnkraften. Det är för jobbigt att på allvar ta den debatten, och jag tror att en del av förklaringen står att finna i att vi inte orkar göra vänner till fiender.

Inom alliansen finns sprickan, och den gör så ont att man för allt i världen inte vill ta diskussionen. Inom socialdemokratin är sprickan precis lika stor, och rädslan för att blotta den ännu större. Vi är mitt uppe i en process att modernisera vårt förhållande till välfärdssamhället, och det skapar spänningar och det gör ont. Att då dessutom spä på med en diskussion om det kloka i att bygga vår energiförsörjning på en tokfarlig kärnkraftsindustri blir helt enkelt för jobbigt.

Kärnkraftsfrågan är långsiktig, och man kan alltid vänta ett par år till. På lång sikt vet vi att kärnkraft kan vara mycket, oerhört, alldeles vansinnigt farligt, men på tio års sikt… ja, det skall väl inte behöva hända nått så snart? Vi fattade ju ett beslut, i god demokratisk ordning, att ta bort kärnkraften med förnuft. Dessvärre tolkades detta som ett ”någon gång sedan”, och problemet med ”sedan” är att man aldrig verkar nå fram dit. ”Sedan” är som ”där”, det är ”där man inte är”.

Jag tror att vi måste bli av med kärnkraften. Man kan inte ha ett energisystem som riskerar att förstöra jorden vi lever på (inte ens om det bara handlar om ett hundratusentals kvadratkilometer stort område varje gång). Man kan inte överlåta åt kommande generationer att förvara vårt giftiga avfall i hundratusentals år. Det är fel och man får inte göra så. Simple as that!

Jag tror inte att vi kan rycka undan nästan halva Sveriges energiproduktion i en handvändning. Det är en långsam process som måste tas i små steg. Men just därför måste vi börja nu, idag, med en gång.

Så, vi måste orka ta oss an denna fråga i vårt parti. Vi måste orka sitta ner med de som är rädda för konsekvenserna för den tunga industrin och hitta en långsiktig lösning. Självklart skall vi i Sverige ha en trygg energiförsörjning, och självklart måste vi hitta en global lösning som inte bara innebär att vi flyttar problemet till andra länder. Vi måste värna jobben, klimatet och en rimlig levnadsstandard. Men vi kan inte rygga för problemet, KÄRNKRAFTEN ÄR FÖR FARLIG – DEN MÅSTE BORT!!!

För att kunna hantera denna fråga måste vi i vårt parti lära oss att vi ibland kan ha olika åsikter. Vi måste lära oss vara lite (eller helt) oeniga i vissa frågor. Vi måste lära oss prata, argumentera, kompromissa och hitta nya vägar. Vi måste lära oss att ibland gå till votering och att då riskera att förlora. Men mest av allt tror jag att vi måste lära oss att vara en trygg famn för varandra, även i frågor och tider då vi inte är överens. Vi kan inte dela partiet varje gång vi inte är överens. Vi kan inte vara där med etiketterna så snart någon uttrycker en åsikt kring vilken det inte finns en partigemensam överenskommelse kring vad man får tycka. Vi måste våga lyfta nya stenar, och vi måste ha en process för att hantera det vi kan hitta där under.

Kanske kommer vi att komma till en punkt då kompromissen är omöjlig, och då får man ta konsekvensen av det. Majoriteten får då bestämma och minoriteten får finna sig eller gå någon annan stans. Men till och med om det skulle gå så långt i någon fråga (jag tror inte att kärnkraften är den frågan) så måste vi, för våra idéers framtids skull, kunna göra det i samförstånd och utan att riva broar för framtida samarbete. Detta är MYCKET SVÅRT, men jag tror att det är nödvändigt.

Det verkar finnas en bred skepsis mot kärnkraften som framtidens energikälla bland S-märkta bloggare (Peter Andersson, Johan Westerholm, Kristian Krassman, Peter Johansson, HBT-sossen, med flera). Kanske kan det sprida sig in i partiets beslutande organ vad det lider?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

En fantastisk idé!

2011-03-14T11:16:00.001+01:00

- Hej, jag heter A Tjärnkraft och jag har en ny idé.
- Jaha, och vad går den ut på då?
- Jo, jag har kommit på ett sätt att framställa elkraft!
- Jaha, ja ström behöver vi ju så det låter intressant, hur går det till då?
- Jo, man bygger en jättedyr anläggning och sedan så fyller man den med ämnen som är så farliga att miljontals människor kan dö om det kommer ut på fel sätt.
- Jaha, det låter ju jättebra!
- Jepp, och inte nog med det! Dessutom ser jag med min idé till att avfallet som blir kvar, även om allt går rätt till, är superfarligt i ett par hundra tusen år!
- Nej men, det verkar ju jättepraktiskt!
- Du kan tro ja! Som om inte detta vore nog så är framställningen av råvaran till denna energiform jättefarlig och orsakar stora miljöskador där råvaran bryts och förbereds.
- Toppen! Det är alltså miljöfarligt innan, jättefarligt under tiden och farligt i flera hundra tusen år efteråt. Dessutom är det dyrt. Det låter som något vi skall satsa på, kan man få en sådan anläggning snart?
- Nej, det tar jättelång tid att bygga också, det glömde jag säga. Dessutom kan avfallet användas till de farligaste vapen mänskligheten känner till. Med lite upparbetning kan man faktiskt spränga hela jorden med en knapptryckning!
- Ja, det avgör saken. Vi tar väl en tolv stycken till att börja med, så kanske vi kan bygga fler sedan. Det finns inget sätt att göra det ännu dummare?
- Jo, faktiskt finns det det! Vi kan låta privata vinstintressen driva alltihop så ökar risken för att ekonomiska intressen får gå före säkerhet och miljö. Det brukar alltid funka. Då kan vi stoppa överskottet i fickorna på privata direktörer och kapitalister så att samhället inte får den nyttan av det heller.
- Ja, fantastiskt!!! Men… kan vi inte hellre låta samhället stå för byggkostnaderna, ta smällen om det går åt skogen och sedan sälja anläggningarna till privata intressen när de stora kostnaderna är tagna? Så brukar vi ju göra med annan allmän egendom vi ger bort till de redan rika.
- Ja, så kan vi göra det. Då blir det ju riktigt dåligt för de allra flesta, och så blir några få riktig rika, om de nu hinner nyttja det innan det smäller.

Dagens ordflod

2011-03-14T10:38:00.001+01:00

Är det OK att röka, äta helt fel, inte motionera och sedan komma till skattebetalarna med sin sjukhusnota?

Vi har ett individuellt ansvar för vår hälsa, lika väl som för alla delar av vår personliga situation. Men det ansvaret kan inte vara fullständigt, det blir orimligt och det luktar liberalism i dess allra otäckaste form.

På samma sätt som jag skall ha rätt till A-kassa även om jag i någon mening ”valt” att ha en dålig utbildning, så måste jag kunna få sjukvård även om jag ”valt” att missköta min hälsa.

Det finns två starka skäl till detta:

Det första är att vi inte kan lämna människor i sticket även om de själva kan anses ha bidragit till sin situation. Man gör inte så. Alla skall med, även de som gjort ett och annat dåligt val längs vägen. Ett samhälle som tillåter att man kan straffa ut sig ur gemenskapen blir inget bra samhälle, för någon. Vi skulle alla förlora på att exkludera våra medmänniskor från rätten till en trygg vardag, baserat på att de har sig själva att skylla.

Det andra är att det inte finns något så enkelt som ”ett eget val”. De allra flesta av oss har vid massor av tillfällen gjort något vi visste att vi ”egentligen inte borde”. Vi har alla valt fel, antingen för att vi haft för dålig kunskap, eller för att vi i stunden inte orkat göra rätt. Vi styrs inte till 100% av rationella beslut, vi styrs till stor del av en massa strukturer och faktorer som vi helt eller delvis saknar kontroll över. Detta gör att det inte blir rimligt att fullt ut låta någon ta konsekvenserna av dåliga val.

Riktigt dåliga val skall vi hjälpa människor att inte fatta genom att se till att de inte går att välja. Vi skall fortsätta förbjuda narkotika. Vi skall ha stränga regler för vilka lån som får erbjudas. Vi skall ha tvingande försäkringar för sjukvård. Vi skall ha en skattefinansierad utbildning så att det inte går att använda de pengarna till annat. Vi skall ha starka fackföreningar och bra kollektivavtal så att det inte går att ta jobb med för dålig lön.

Andra val skall vi styra bort oss själva ifrån genom skatter (tobak, alkohol, bensin etc) eller genom att på andra sätt försvåra dem (till exempel genom att förbjuda eller reglera viss marknadsföring).

Goda val skall vi uppmuntra genom skattelättnader, information och hjälp. Det kan handla om avdragsrätt för friskvård, sluta röka program på vårdcentralen eller information i skolan. Kommunen skall ha konsumentvägledare och tjänstemän som hjälper folk med ekonomiska frågor. Skolan skall fostra individen till kloka konsumenter, hälsomedvetna kostkonsumenter och lagom flitiga motionärer.

När samhället så gjort vad det rimligen kan så faller ansvaret på individen att göra rätt för sig själv, och att lära sina barn att göra rätt.

Lyckas man trots denna hjälp, trots dessa förbud och trots sin egen goda vilja att göra fel, då måste vi alla (det vill säga samhället) finnas där med en hjälpande hand. Storrökaren skall få behandling för sin lungcancer, den felförsäkrade skall få socialbidrag, den skuldsatte skall få budgetrådgivning och skuldsanering. Den som inte skött skolan skall få vuxenutbildning och hjälp att skaffa ett jobb, den överviktige skall få sina knän opererade, den med ett kriminellt förflutet skall efter avtjänat straff få en revansch i samhället och ingen skall tvingas ta ett jobb för en lön man inte kan leva för.

Alla skall få vara med. Ingen handling kan diskvalificera en från medlemskap i samhället. För alla handlingar har individen det största ansvaret, men för ingen handling kan samhället helt avsäga sig sitt ansvar. Ingen verkar i ett vakuum, alla handlingar är en reaktion på de strukturer och omständigheter individen befinner sig i.

Men detta är väl alla överens om?

Ja, det kan man ju säga. Vi har i svensk politik idag ingen som förespråkar en total nyliberalism. Vi har heller ingen som förespråkar en total avsaknad av individuellt ansvar. Det man får titta på är hur mycket eget ansvar man tycket att individen skall ta, och vilka konsekvenser det är rimligt att man låter individen lida om de väljer fel.

Helt otippat så tycker jag att moderaterna går på tok för långt i riktning mot ett ökat individuellt ansvar. Man vill ha klyftor, man förstår inte varför de som ”lyckas” skall behöva betala för de som ”väljer fel”. Jag tror även att man ser klyftor som en motivator. ”Hungriga vargar jagar bättre”-principen gäller och man tror att otrygghet och ökade ekonomiska klyftor gör att alla i samhället lyfter sig lite vilket alla får nytta av. Att ”alla” sedan inte betyder riktigt alla det är ett pris man får betala - ”Ingen omelett utan knäckta ägg” tycks vara moderat politik.

Jag har lite svårare att förstå varför de andra borgerliga partierna hänger med på denna politik. Det är inte socialliberalt att slänga av folk från tåget för att de inte har pengar till biljetten. Det är inte centerpolitik att låta de som kan betala få bättre utbildning. Det är inte kristdemokrati att vårdens kvalitet och tillgänglighet skall avgöras av var du har råd att bo.

Jag tror att mittenpartierna i regeringen drivs av en mycket stark aversion mot det man uppfattar som det maktfullkomliga, dryga, självgoda, anti-liberala jättepartiet socialdemokraterna. Man är så mycket mot socialdemokraterna att man är mot vår politik även om det är den man egentligen själv skulle ha fört om vi inte funnits. Vi vill ha kontroll över var man lägger vårdcentraler, alltså vill de borgliga mittenpartierna inte ha det. Vi vill ha kontroll över skolan så att alla elever skall få en fullgod (och till och med lika god) utbildning oavsett var de råkar bo, alltså är de små borgliga partierna mot detta.

Jag tror att denna ”vi-vill-inte-vara-sossar”-ångest driver ganska kloka människor i armarna på de betydligt mer cyniska och egoistiska moderaterna. Detta skapar då också en selektiv blindhet. Man vill så gärna att marknaden skall lösa vården i Stockholm att man vägrar se de faktiska effekterna av ett allt för långt drivet vårdval. Man vill så gärna att marknadsmekanismerna skall fungera inom skolan att man inte ser hur utbildningen urholkas i takt med att vinsterna ökar och hur de redan utsatta barnen i resurssvaga områden får sin skola förstörd.

Jag tror att vi socialdemokrater måste hjälpa de ”goda” borgarna att få upp ögonen för vad som är på väg att hända. Vi måste samla alla goda och halvgoda krafter till motvärn mot sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-samhället som moderaterna håller på att bygga.

En sak vi måste göra är att förändra oss. Vi måste bli en kompis man vill leka med. Att vi är ett jättestort parti har vi ju dessvärre redan löst, nu måste vi ta hand om självgodheten, maktfullkomligheten och den dryga framtoningen. Vi måste lära oss att bli ett parti bland andra. Vi måste lyssna på andra och ibland säga ”Aha, det tänkte vi inte på”, och ibland säga ”nej, så vill vi inte ha det eftersom vi tror att…”. Vi måste bli lyhörda mot den politiska mitten. Vi måste även vara lyhörda mot vänsterpartister, miljöpartister och särintressen (även de som inte är LO). Det finns kloka människor och kloka idéer lite över allt, och den politiska kraft som förmår att lyssna till och sålla bland alla dessa idéer kommer att vara den som är bäst lämpad att föra Sverige in i framtiden.

Kan vi bli ett lyssnande och samtidigt förklarande parti, då har vi alla chanser att återta positionen som navet i svensk politik. Blir vi dogmatiska, slutna och säkra på att vi är bäst på allt, då går vi mot en långsam död som politisk rörelse, och det är det bara moderaterna och egoismen som tjänar på.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Vi får väl se

2011-03-10T14:08:00.004+01:00

Vi får väl se... Håkan Juholt är ett ganska okänt namn för mig. En nischpolitiker som jag förknippat med försvars- och säkerhetspolitik.

Det som är bra är att det inte blir någon som är för hårt förknippad med ”det gamla laget”. Att gå till val med något av de ”vallokomotiv” som lett oss i två förlustval i rad hade inte känts fräscht. Samtidigt är Håkan av vad man kan förstå mycket välförankrad i rörelsen. Potential för en nytändning parat med att rutin och kontaktnät finns på plats.

Att Håkan inte varit minister eller tillhört det allra främsta ledarskiktet tror jag är bra. Han får en chans att forma sin egen framtoning, och han får en chans att överraska.

Att Håkan inte är kvinna tycker jag är synd. Eller, jag tycker det är synd att man inte kunde/ville hitta en kvinnig partiledare. Men kön är inte det viktigaste så det får passera.

En partiledare från Kalmar och en partisekreterare från Stan… det vore väl att ljuga att påstå att man inte känner viss skepsis mot positioneringen. Vänster, tradition och en vägran att ta in världen som den ser ut idag. Allt detta är farhågorna jag känner. Men Håkan skall tydligen vara ”mittfåra” enligt kommentarerna och då får vi väl tro på det tills vi har något mer konkret att gå på.

Så, låt oss nu välja partiledare, applådera åt honom och hans drottning, och sedan är det dags att prata politik. Kriskommissionen har målat upp en omvärldsbild och konstaterat att vi inte riktigt är anpassade för den. Nu gäller det att formulera politiken för vår tid och för framtiden.

Vi måste fokusera på det vi tror att politiken kan och skall göra någonting åt. Vi måste övertala eller köra över de som inte förmår inse att politiken har begränsningar, och att det bara sänker oss att prata om sådant vi ändå inte kan eller tänker göra någonting åt. En offensiv och realistisk politik, ett tydligt alternativ med tydliga idéer och konkreta förslag, ett starkt självförtroende och så förhoppningsvis en ledning som kan föra fram och sälja paketet till väljarna.

Jag vet inte om Håkan är rätt man, men nu är han den vi kommer att välja, och då kan jag inte göra annat än att hoppas.

Det känns ju mycket mer hoppfullt än förra gången vi valde ledare, det kan jag erkänna.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Allt är inte strukturernas fel

2011-02-16T13:10:00.003+01:00

Reaktion på debatten om Paulina Neudings kolumn i SvD.

Jag är inte liberal, eller, jag är ju för allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, mötesfrihet, rätten att organisera sig, religionsfrihet, parlamentarism, republik, homosexuellas lika rättigheter, lika formella rättigheter oavsett vem man är osv, så ganska mycket av det liberala arvet har jag ju som de flesta anammat.

Men i ekonomisk mening är jag inte liberal. Eller, jag är ju för en marknadsekonomi där man har rätt att göra om sina idéer till affärsidéer och sina affärsidéer till företag. Jag är för att man skall ha rätten att sluta anställningsavtal med arbetskraft och att man sedan skall ha rätten att tillgodogöra sig mervärdet av deras arbete. Jag är för att man skall få sluta avtal med andra friska, vuxna människor, och att dessa avtal sedan i princip skall hållas.

På dessa sätt är jag (och en överväldigande majoritet av alla svenskar) liberal.

Men jag blir varm av ilska när jag läser texter av eller lyssnar till de som kallar sig liberaler. Jag tycker att de gör världen allt för enkel för sig, och jag kan inte komma på andra skäl till detta än att de vill rättfärdiga ett dagisbeteende som går ut på att man roffar åt sig så mycket man kan och sedan kallar det ”sitt”. I det avseendet är jag närmast anti-liberal. Jag tror inte att utfallet av människors fria val och fritt ingångna avtal kan användas som en utgångspunkt för att definiera ”rättvisa”. Människor påverkas i allt för hög grad av strukturella (och individuella) faktorer för att det skall vara rimligt att fullt ut låta dem ta ansvar (det vill säga ta konsekvenserna) av sina val. På samma sätt kan man inte hävda en absolut rätt till utfallet av ens val om man hamnat på den vinnande sidan av livets lotteri. Även framgång har strukturella och individuella faktorer, som inte har med flit eller ansvarstagande att göra. Det vore därför orimligt att ge någon 100%-ig moralisk rätt till något de till stora delar tilldelats genom ren tur. (Man skall få behålla mycket av det man roffar åt sig, men man har ingen moralisk rätt till det och vi har därför alla tillsammans, under demokratiska former, all rätt att bestämma hur mycket var och en skall lämna ifrån sig i form av skatt).

Denna i grunden anti-liberala hållning hindrar mig dock inte från att tycka att Paulinas text är ganska rimlig. Visst, man kan läsa den som nyliberalt snömos, som en människorföraktande, kallsint och cynisk text. Men då läser man in väldigt mycket mellan raderna.

Jag läser Paulinas text ungefär såhär: ”Det har påståtts att allt våld och all skadegörelse i Rosengård är statens fel, och att de som begår dessa lagvidriga (och omoraliska) handlingar inte har ansvar för sitt eget handlande. Jag tycker inte att detta stämmer. Jag tycker att staten gör ganska mycket för människorna i Rosengård.”

Det står inte ens i texten att individen har ett personligt ansvar för sin situation, det står inte ens att man väljer om man skall kasta sten på polisen eller inte. Jag tycker att artikeln kunde gått mycket längre utan att bli det minsta nyliberal.

Rimligtvis måste man väl kunna säga att det är fel att kasta sten på demokratiskt styrda poliser i Sverige utan att för den sakens skull vara varken rasist eller nyliberal. Jag tycker till exempel att det är fel, och jag är varken främlingsfientlig eller nyliberal.

Jag kan förstå att det finns strukturella förklaringar till varför ungdomar i vissa förorter väljer att bete sig som de gör. Jag tycker att polisen alltid skall vara den moraliskare parten i alla konflikter, och det är därför alltid förkastligt när polisen trakasserar, utövar mer våld än nöden kräver, eller skyddar rötägg i en missriktad kåranda. Men inga sådana förklaringar kan ta bort den individuella komponenten av ansvaret hos de som kastar sten (eller vad man nu gör).

Man kan visst komma till ett läge där det är moraliskt försvarbart att utöva våld, till och med mot polisen. Att resa sig mot ett totalitärt förtryck är en rättighet, men att kasta sten mot poliser i Sverige år 2009 är det inte.

Jag hoppas att det blir Gustav Fridolin.

2011-02-10T12:07:00.000+01:00

Ny partiledare skall väljas i flera partier, och det kan ju vara spännande det också. I miljöpartiets fall handlar det inte om en partiledare, utan om två språkrör, men funktionen är ju ganska lik.

Jag hörde Gustav Fridolin på radion igår, och jag måste erkänna att jag blev ganska imponerad. Jag har låtit min avundsjuka mot ”unga människor som lyckas” stå i vägen för att lyssna på honom tidigare, men nu gjorde han intryck på mig som en mycket klok person med genomtänkta idéer. (Antagligen ett ålderstecken att unga framgångsrika människor inte längre bekommer mig.)

Hans utläggningar om offentlig sektor och om ett samhälle som måste hållas ihop fick mig att leka med idén att vi skulle kidnappa honom som partiledare (vi har ju vår kongress innan MP). Men så tänkte jag på att vi ju behöver miljöpartiet som bästa kompis i många, långa år framåt, och då vore det ju toppen med en så klok och välfärdskramande person som språkrör där. Dessutom skulle en så idealistisk och klartänkt person stöta sig med alltför stora delar av vårt, ofta lite pragmatiskare och trögare, parti.

Så; Heja Gustav!

Samtidigt passar jag på att heja lite på att någon som aldrig gillat DDR blir partiledare för vänsterpartiet, att en trygg gammal ”riktig” centerpartist tar över efter tokliberala-Maud, och att socialliberalerna gör uppror i folkpartiet och skickar major Björklund till polishögskolan där han kan undervisa i batongteknik.

Mest av allt hoppas jag att kongressen om sju veckor väljer en bra ledare för socialdemokraterna. Vi behöver en bra partiledare, en bra partistyrelse och kloka partimedlemmar. Vi behöver en bra politik som vi kan paketera på ett bra sätt så att vi kan vinna valet 2014. Den här regeringen MÅSTE BORT, och det kan inte ske snabbt nog.

Läs även andra bloggares åsikter om miljöpartiet och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Liberalismen gör det enkelt för sig

2011-02-08T15:57:00.002+01:00

Kommenterat på www.newsmill.se.

Jag får börja med att torka en tår ur ögat, en tår för alla de som sitter hemma och längtar efter att få ta ansvar för sina liv, men som hindras av sossarnas politik. För visst är det klåfingriga politiker som gör att människor envisas med att vara sjuka. Visst är det formella hinder som gör att kvinnor systematiskt värderas lägre på arbetsmarknaden. Visst är det aktiva politiska åtgärder som gör att människor envisas med att vara lågutbildade.

Att vara liberal är så enkelt. Den som inte har ett jobb saknar viljan att jobba för tillräckligt lite pengar. Det enda individen behöver är frihet från en klåfingrig stat, då kommer allting att lösa sig. Barn från trassliga bakgrunder kommer att kasta sig över skolböckerna, invandrare med dåliga språkkunskaper kommer plötsligt att lära sig svenska så att de kan få ett jobb men anständig lön och rimliga villkor, sjuka kommer att sluta att känna efter så förbannat och masa sig till arbetsförmedlingen, allt gott kommer att hända om bara politiken slutar sätta upp hinder för den jäsande lust till eget ansvar som välfärdssamhället kväver.

Varför är det så svårt att förstå att liberalismen grundar sig på det felaktiga antagandet att människor sitter hemma och gör välinformerade, långsiktiga och rationella val dagarna i ända?

Socialismen har fel när den tror att människor inte drivs av möjligheterna att förbättra sin egen situation. Men lika fel har liberalismen när den utgår ifrån en modell av människan som en rationell beslutsmaskin. Sanningen är betydligt jobbigare. Människor behöver frihet att kunna lyckas, men människor behöver också en hjälpande hand när de snubblar på vägen. Människor behöver ha rätten att få välja, men de behöver också hjälp med vissa av livets viktigaste val. Konkurrens skapar drivkraft, engagemang, innovation och flexibilitet. Men på många av livets områden behöver vi trygghet snarare än konkurrens, en fungerande välfärd snarare än valfrihet.

Det finns mycket få friheter jag kan få som inte innebär att någon annan berövas en annan frihet. Det är inte så enkelt att livet kryllar av friheter jag kan få som inte begränsar någon annans frihet på ett eller annat sätt. Liberalismen gör världen enkel på ett sätt som den som inte orkar göra rätt val vid varje vägskäl tillslut kommer att bli ett offer för.

Liberalismen har givit människorna massor av goda gåvor, mer kanske än någon annan ideologi, men som modell för hur vi fördelar den välfärd vi gemensamt skapar räcker den inte som facit. Det blir fel, och det blir omänskligt (hur mycket människokärlek man än drivs av).

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Var är socialliberalerna?

2011-02-03T09:40:00.001+01:00

”Kan man inte få ett jobb med en rimlig lön, jag då får man väl ta ett med en orimligt låg lön. Det finns alltid jobb för den som är beredd att förnedra sig tillräckligt mycket för tillräckligt lite pengar.”

Detta tycks vara regeringens politik i ett nötskal, den kallas visst arbetslinjen .

Är detta folkpartistisk politik? Är man som socialliberal nöjd om alla har haft chansen att välja rätt skola, att där sköta sig så att man får bra betyg så att man sedan kan få ett bra jobb med en rimlig lön? Räcker detta för att socialliberalen skall kunna sova gott om natten.

”Alla fick chansen, och om vissa väljer att komma från en trasig bakgrund eller att inte kunna språket eller att av andra skäl inte ha kraft och ork att sköta skolan under tonåren, då är det inte mitt problem. Det samma gäller om man senare i livet envisas med att inte vara anställningsbar, om man har osmaken att vara sjuk eller om man tycker att det är viktigt att ha ett konstigt namn.”

Är det major Björklund som är alla tings måttstock här? Är det så att bara för att han kunde ta sig samman och prestera någorlunda i skolan, sin arbetarbakgrund till trots, så kan alla det, och därmed finns det inga problem med en underbetald underklass som inte kan leva på sin lön? Är det så att om vissa lyckas så kan alla, och då är barnfattigdomen inget problem?

Var finns socialliberalismen? Var finns värmen och insikten om att olika människor har olika förutsättningar i livet? Var finns omsorgen om de som faller och behöver en utsträckt hand?

Hur kan folkpartiet sitta i en regering som så enögt sparkar på de som ligger? Hur kan folkpartiets medlemmar stå ut med att ha en partiledare som aktivt kämpar för att skapa en skola för vissa, för de som har förutsättning att vara skötsamma och välkammade, en skola som skiter fullständigt i de som har det lite motigt under skolåren, och som därför inte har kraft att ta sig i kragen och prestera?

Kanske borde jag som socialdemokrat vara glad för att det inte längre finns ett socialliberalt parti i alliansen. Kanske är det just det utrymme som socialdemokratin kommer att behöva när vi tagit oss samman, valt en ledare och skaffat oss en politik.

Men ändå sörjer jag. Efter valet -94 hade jag höga förhoppningar på en S-FP regering. Så sent som inför det senaste valet lekte jag med tanken på en mittenregering . Jag tror på mittenpartiernas möjligheter att hitta rätt i den svåra balansgången mellan den onda och cyniska marknadsliberalismen och den passiviserande och stelbenta socialismen. Jag tror på socialdemokrati, och jag tror att denna kan hitta en god vän i socialliberalismen. Insikten om att socialismen inte kan fungera fullt ut i allians med insikten om att kapitalism och liberalism inte kan fungera fullt ut. Det kan bli riktigt bra det.

Därför sörjer jag folkpartiets utveckling mot ett känslokallt batongparti, och jag tror att många folkpartister sörjer med mig.

Men liksom jag hoppas på mitt eget partis möjligheter att resa sig som en eldfågel ur askan så måste jag vara hoppfull när det gäller utvecklingen i de partier vi kommer att behöva ha omkring oss. Vi kommer aldrig att samla 50% av väljarna under en partibeteckning, och därför behöver vi ett klokt socialliberalt parti något högerut, vi behöver ett grönt parti åt miljöhållet till och vi behöver ett fräscht demokratiskt vänsterparti något till vänster. Vi behöver alla goda krafter vi kan hitta, och helst så många samarbetsfäiga partier att vi kan välja partner beroende på dans (liksom de har möjligheten att välja bort oss).

Just nu ser det mörkt ut i folkpartiet. Centern nämner jag inte annat än i denna mening eftersom de gått för långt åt vilket håll de nu gått. Miljöpartiet kan gå en spännande framtid till mötes, så där finns det all anledning till optimism. Vänsterpartiet kanske kan hitta en väg ut ur DDR-kramandet om man blir av med kommunisterna i ledningen så även där finns en ljusning. Feministiskt Initiativ… ja vem vet, jag hoppas men undrar.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Har man ens rätt att säga nej?

2011-01-26T14:07:00.002+01:00

”När partiet kallar, så ställer man upp.” En gammal sanning inom socialdemokratin, och en som man inte utan vidare går emot.

För några år sedan var det Anna Lindh som kategoriskt sade nej till framtidsutsikten att vara partiledare och statsminister (för visst hade vi vunnit 2006 med Anna vid rodret?). Om hennes nej verkligen var ett nej fick vi aldrig veta, och det är en tragedi som i sig är för stor för att omfatta fullt ut. Efter henne var det Margot som inte ville, och hennes nej höll för trycket. Hon ville inte bli partiledare, och hon stod för sitt nej.

För massor av år sedan blev jag kallad att ta uppdraget som distriktsordförande i SSU. Jag kände inte att jag hade tid, jag hade en annan mycket stark kandidat som jag stödde, och jag tackade därför nej trots vissa påtryckningar från valberedningen. Jag tog mig den rätten, och jag fattade rätt beslut. Jag ångrade mig aldrig och även om jag inte fick igenom min kandidat till ordförandeposten så fick vi en stark och bra ordförande.

Att vara partiledare och statsministerkandidat är naturligtvis en mycket större belastning för privatlivet än att vara SSU-distriktsordförande och det är ett oändligt mycket större ansvar. Man är i medias fokus hela tiden, allt man säger och allt man gör vägs på guldvåg, och alla anser sig ha rätten att kritisera allt en partiledare kan tänkas ta sig före. Som om inte mediebevakningen skulle vara illa nog drar man på sig intresset från diverse förvirrade människor som vill skada eller till och med döda en kändis, eller för den delen ännu otäckare politiskt motiverade våldshandlingar. Detta leder till behovet av ett livvaktsskydd som tar det sista lilla privatliv som media inte redan snott. Lägg till detta att det är ett jobb som kräver att man jobbar all vaken tid, och att man är tillgänglig även när man sover.

Dessutom, och det kanske är det värsta, så är det ett jobb som är ett av världens viktigaste även för en själv. Man har alltså den värsta kritikern inom sig och de högsta förväntningarna från sig själv. Man får inte misslyckas om man ställt sig upp och tagit ansvar för att vara den som skall göra Sverige till ett bättre land att leva i för oss alla, och i synnerhet för de som behöver en hjälpande hand någon stans längs livets väg. Framtiden vilar på ens axlar, och att misslyckas får enorma konsekvenser i formen av ett fortsatt vanstyre av det land man älskar.

Pär Nuder säger nu att han inte vill bli partiledare, inte ens om valberedningen frågar, något den enligt honom inte kommer att göra eftersom han redan meddelat sin ståndpunkt. Jag vet inte vad jag skall tro om det. Om det är så att Pär verkligen menar att han säger absolut nej, vilken rätt är det då han tar sig?

Om vi börjar med ett extremt exempel: Tänk dig att du hade kunnat avstyra Förintelsen genom att i många år jobba dag och natt, inte sällan med risk för eget och dina näras liv. Hade du då haft rätten att tacka nej till det jobbet? Svaret torde för de flesta vara; Nej det hade man inte. För att citera Astrid Lindgren (ofta en rätt farlig politisk förebild men här har hon en poäng): ”Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort”. Det finns alltså uppdrag man inte får tacka nej till.

På vilka sätt kan man då jämföra detta extrema exempel med uppdraget att leda socialdemokratiska partiet? Det finns massor av skillnader men de två viktigaste kan vara;
- Jag tycket inte att borgerligt styre i Sverige går att jämföra med det Nazistiska styret i Tyskland.
- Jag tror inte att någon kandidat är så mycket bättre än tänkbara och villiga alternativ att det vore en katastrof med ett enskilt nej från någon.

Alltså, det hemska som kan hända om vi inte får den bästa kandidaten att ställa upp är inte så jättehemskt (hemskt nog, men ingen total katastrof), och det hemska som kan få fortsätta hända kan inte med säkerhet avhjälpas med den bästa kandidaten, och det kan avhjälpas även med hjälp av andra kandidater.

Med detta sagt; Har man rätt att tacka nej till partiledarposten om man får frågan?

Jag hade tagit mig den rätten (även om jag vore en tänkbar kandidat). Jag hade hävdat att jag hade den. Ingen kan tvinga mig att ta ett uppdrag, inte ens om det är ett som landets framtid till viss del beror på.

Samtidigt tycker jag att det var tveksamt att man inte gjorde mer för att övertala Margot då det begav sig. Då hade vi kanske inte behövt välja en ny partiledare nu. Då hade vi kanske haft Sveriges första kvinnliga statsminister? Eller så är det så att en person inte gör hela skillnaden och att Margot gått under i kraven att vara lika bra som en kraftigt ikoniserad och felfriad Anna, det får vi aldrig veta.

Hade vi haft en kandidat som kändes självklar och som rörelsen lika väl som väljarkåren med bred marginal ansåg som den bästa kandidaten, då hade jag nog tryckt ganska hårt på plikten att komma när partiet ropar. Inte så att jag velat utesluta den som sade nej, men jag tycker att man skulle gått ganska långt för att övertyga henne.

Nu har vi inte en sådan kandidat. Det finns ett antal namn i omlopp, och jag kan inte se att något sticker ut som självklart. Pär Nuder… jag vet inte. Det kan mycket väl vara det minst dåliga alternativet, men i brist på självklara namn hade det varit kul med en kvinna till. Jag har bara så svårt att se vem det skulle vara. Kan man övertala Margot den här gången? Är Anna Johansson redo? Åsa Westlund kanske? Sommestad? Antagligen inte, inte ännu, och inte ännu men säkert en vacker dag, kanske en kandidat, får nog bli mina svar på dessa frågor.

Jag har ännu inte hoppat högt av glädje över något av de namn som nämnts, men kanske är det bra. Vi kommer att få en ordförande som kan få överaska positivt och som kan få ta partiet och väljarna med den storm Mona aldrig hade mandatet att vara!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Ett starkare (V) bra för (S)?

2011-01-16T17:04:00.000+01:00

Först de antaganden detta inlägg bygger på:

1) Ett västerparti med fortsatt Ohly-prägel kommer inte att ingå i ett organiserat samarbete inför nästa val. Även om de undersökningar som tydligast visar detta har solkats ner av den finansiering som möjliggjorde dem, så tror jag att sanningen består. (S) skall inte samarbeta med partier som inte kan ta ett tydligt och glasklart avstånd från diktaturer, även de som haft ”goda” ambitioner.

2) Socialdemokraterna kommer inte att kunna delas i två delar som förblir vänner. Om socialdemokraterna delas så kommer det (tyvärr tycker jag) att bli en smutsig skilsmässa där de två delarna kommer att behöva många år på sig innan de kan samarbeta effektivt för ett bättre Sverige.

3) Att vara socialdemokrat behöver inte innebära att man är kär i organisationen Socialdemokraterna, utan att man vill se en politik som leder till ett Sverige som hänger ihop, ett Sverige där vi hjälps åt för att vi alla, var och en efter sina förutsättningar och önskemål, kan förverkliga våra innersta stämningars längtan. Om denna politik förs bäst av helt andra, eller tillsammans med andra, än av det Socialdemokratiska partiet så må så vara.

4) Ett parti kommer inte långsiktigt att kunna få fyrtio procent av rösterna. När det drar ihop sig till val måste man spetsa sitt budskap, och att då nå fram med en politik som är så bred att den framstår som bästa alternativ bland en tredjedel av alla röstberättigade (40% av de som faktiskt röstar) är svårt. Svårare och svårare tror jag att det blir i takt med att folk i allt mindre grad slentrianröstar på det parti de alltid röstat på, och där man mer och mer röstar efter de sakfrågor som får fokus i valrörelsen eller som ligger en varmast om hjärtat.

Om detta är sant så kanske den utveckling som nu kan anas inom Vänsterpartiet är en bra sak.

Jag tror att det Socialdemokratiska partiet skall präglas av en stark koppling till verkligheten. Det handlar att pragmatiskt finna realistiska lösningar på de problem som verkligheten lägger för oss. Det skall ske med en ideologisk kompass i det långsiktiga, men utan att man för den skull drabbas av dogmatiska låsningar i det kortsiktiga. Blicken skall vara fäst vid fötterna och en liten bit framför, men samtidigt skall man ha tanken på kompassen och horisonten.

Problemet med denna realism är att man lätt tappar fokus på det långsiktiga och det utopiska. Måste man varje dag tänka på vad som är möjligt så tror jag att man i längden slutar fundera på vart man skulle vilja komma om inte om hade varit. Det blir för smärtsamt att hela tiden tvingas göra en sak (det som är för stunden möjligt) om man har det man egentligen skulle vilja göra i tanken. Man tenderar därför att koppla bort visionerna och fokusera på att skapa ett rimligt samhälle i morgon hellre än att inte lyckas skapa paradiset i en avlägsen framtid.

Så, för att kunna vara effektiva i det dagliga arbetet tror jag att man behöver kompisar som kan agera det lite plågsamma men goda samvetet. Någon som kan viska i örat de drömmar och visioner som man annars inte orkar hålla i medvetandet. Någon som kärleksfullt kan påminna om lite mer orealistiska visioner, och som då och då kan hitta en lucka i den grå verkligheten där man kan ta ett litet sidsteg mot en bättre framtid.

Jag tror att Socialdemokraterna kommer att behöver flankeras, av de som vågar tänka socialistiska drömmar utöver det kortsiktigt möjliga, och även av de som vågar tänka civilisationskritiska, antikommersialistiska, lite extremare ekologistiska tankar, även om de för tillfället inte är genomförbara i praktisk politik.

(Jag tror att jämställdheten mellan könen är minst lika viktigt som jämlikhet och miljö, men jag hoppas att detta skall kunna bli en socialdemokratisk gren, om inte får man väl lägga FI till de tre partier jag skissa på i denna text.)

Dessa vänner kan man ha inom partiet. Detta är bekvämt och skönt eftersom de då lojalt sluter upp i valrörelser och när det gäller, och man löper mindre risk att få dolken i ryggen. Men samtidigt är det lite ostrategiskt eftersom dessa röster som interna minoriteter inte kan få några röster. I ett val gäller det att suga upp så många röster som möjligt, och då kan det vara smartare att ha de lite visionärare och lite extremare grupperna organiserade på ett sådant sätt att de kan få röster och bidra till regeringsunderlaget (och antagligen även i regeringen).

Om det nu inte går för ett parti att samla en egen majoritet eller ens en nästan-majoritet, så måste man hitta ett par andra partier som man kan gå till val tillsammans med, eller som man efter ett val kan bilda regering med. För att vara stark i morgondagens politiska landskap räcker det inte med att ha en bra politik själv, man måste även ha bra kontakter med andra partier som man har tillräckligt mycket gemensamt med för att man skall kunna regera ihop.

Jag tror att en sådan grupp partier som skulle kunna få majoritet i ett val skulle kunna bestå av den realistiska/mitterska delen av socialdemokraterna, ett mer vänsterinriktat socialdemokratiskt parti och ett grönt mittenparti. Jag tror att det bästa sättet att uppnå detta vore att dela (S) i två partier efter någon form av mitten/vänster skiljelinje, och att dessa båda partier samarbetar med (MP). Vänsterpartiet skulle då svältas ut. Men eftersom jag tror att en delning av (S) inte skulle kunna ske i samförstånd, utan skulle bli en mycket infekterad historia med ömsesidig skuldbeläggning för den delning båda skulle hävda var olycklig, så vore det kanske bättre att vänsteralternativet skulle kunna bestå av ett förnyat Vänsterpartiet som präglas mer av vägval-vänster (om ni minns dem) än av ”DDR uppnådde mycket gott också”.

En sådan utveckling skulle göra att (S) i bästa fall blir ett 30-35% parti. Ett icke-kommunistiskt västerparti skulle suga upp röster som traditionellt varit socialdemokratiska, men det är ett pris det kan vara värt att betala för att få en trovärdig samarbetspartner som kan locka de väljare Socialdemokraterna lämnar (skall och måste lämna) till vänster om sig. Två arbetarerörelsepartier och ett grönt parti, en trojka för framtidens Sverige, ja varför inte?

Men LO då? Ja, jag har svarat på den frågan innan, men jag gör det igen. Ingen skall få LO. Facket (LO och TCO) skall vara just fackföreningsrörelser. De har stora utmaningar i att hitta former för att finnas där för den nya tidens arbetstagare där projektanställningar och F-skattesedlar inte kommer att bli ovanligare. Detta arbete skall ske med fokus på arbetstagarna, och då skall man inte hämmas av partipolitiska hänsyn. Sedan skall den politiska vänsterhalvan självklart vara det naturliga valet för LOs och TCOs medlemmar, men det skall vara så för att vänsterblocket för den bästa politiken för vanliga löntagare, inte för att alla deras fackliga företrädare är ”tvångsanslutna” till ett visst politiskt parti.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Om en lyckas så går det att lyckas...

2011-01-11T08:03:00.002+01:00

”Fattar inte Reindfeldt & Co att arbetslösa och sjuka gärna skulle arbeta om de bara hade ett jobb och/eller kunde?”

Detta är en ständigt återkommande fråga på socialdemokratiska bloggar. Jag tror att Reinfeldt överdriver problemet med ”lata” människor i a-kassa eller sjukkassa, men jag tror inte att syftet med nu förd politik i första hand handlar om att göra det lönsamt för dessa människor att gå tillbaka till sina gamla jobb om de kan få ett eller blir friska nog att arbeta.

Jag tror, och det har väl läckt fram lite då och då, att syftet med den förda politiken är att skapa ett nytt inkomstskikt i Sverige, ett inkomstskikt som ligger under de vi har idag. Tanken är (tror jag) att det finns en grupp människor som av olika anledningar inte kan få ett jobb till rådande löner, och man måste då skapa ett utrymme mellan försäkringssystemets nivåer och de nuvarande kollektivavtalen. I detta utrymme skall det sedan växa fram en ny låglöneklass, ännu sämre betalda än de med lägst löner idag.

Detta löneskikt skall då kunna suga upp en stor del av de som idag inte kan få jobb på den existerande arbetsmarknaden. Nya marknader skulle kunna växa fram eftersom dessa nylåga löner skapar möjligheter för billiga servicetjänster (även efter det att någon redan rik entreprenör tagit sitt) som ingen (eller få) är beredd att betala för idag, och eftersom dessa nylåga löner skulle kunna flytta tillbaka jobb från halvlåglöneländer till Sverige nu när vi också har en låglönegrupp.

Men det vackra slutar inte där. Existensen av en extremlåglönegrupp håller också nere löneökningarna i de existerande arbetena. Många grupper (främst inom LO) kommer att få mycket svårt att få upp det som idag är de lägsta lönerna, eftersom hotet ”underifrån” kommer att göra dessa grupper mindre styvnackade i förhandlingarna. Existerande arbeten kommer då sakta men säkert att sugas ner i den nya extremlåglönekategorin.

Vinsten med detta blir att vi får en lägre arbetslöshet, lägre kostnader för sjukfrånvaro och detta skapar ett utrymme för att sänka skatterna för de som redan har det bäst.

Priset är att vi får McJobbs som man inte kan leva på, större och större grupper som inte har råd att gå i bra skolor, teckna de bästa försäkringarna, bo i anständiga bostadsområden eller köpa vinterkläder till sina barn. Detta är nu inget problem i en moderats värld. Hungriga vargar jagar bättre, och därför är hotet om att kunna bli riktigt eländigt fattig även i Sverige bara en drivkraft som kanske kan lyfta en och annan att göra bättre ifrån sig och försöka lite till.

Liberaler har en softspot för den sortens historier där arbetartjejen med invandrarbakgrund, mot alla odds, tar sig fram i livet och kämpar sig barfota i snöstorm fram till en position som innerstadsadvokat eller ännu hellre entreprenör. Att det för varje sådant skyltfönstersexempel finns hundra eller tusen människor som fastnar i extremlåglöneträsket och som får fira jul till ackompanjemanget av besvikna barnaögon som inte fick några hårda paket i år heller, det bekymrar inte liberalen. Om EN lyckas KAN alla lyckas, och om det finns en teoretisk chans att lyckas, då får man skylla sig själv om man inte gör det.

Sedan kan man förfasa och förvåna sig när kriminaliteten ökar, skolresultaten för de som redan tidigare hade svårt att koncentrera sig på skolarbetet försämras och den sociala mobiliteten inte blir så där härligt dynamisk som den liberala våta drömmen utlovade.

Alla liberaler är inte onda, och de flesta är inte dummare än vem som helst, men det finns någonting i deras skyll-dig-själv-mentalitet som är frånstötande och djupt omänsklig.

Den viktiga frågan är då inte ”Hur kan någon tycka att det är bra att samhället glider isär allt mer när vi vet att de som redan har det bra inte blir ett dugg lyckligare av att få lite mer, och när vi vet att det leder till ökat elände för alla?”. Denna fråga är otroligt intressant för den psykologiskt intresserade humanisten, men politiskt är den ointressant.

De politiskt intressanta frågorna är:

”Vilken politik vill vi föra för att motverka framväxten av en ännu-lägre-löner-grupp?”

”Vilken politik vill vi föra för att skapa jobb åt de som idag inga har om vi diskvalificerar låglönevapnet som omänskligt?”

”Hur kommunicerar vi denna berättelse och denna politik till väljarna på ett sådant sätt att även de som inte direkt riskerar att hamna i låglöneträsket känner att vi är det bästa alternativet?”

Jag delar Peter Anderssons avund inför det faktum att borgligheten i alla fall diskuterar faktisk politik. Vi måste upp på banan, vi måste diskutera innehåll och sedan form. Jag vet att vi kan, jag vet att det går att hålla rent från McJobbs utan att ekonomin med nödvändighet stannar. Jag vet att vi i och utanför partiet har den kunskap som behövs för att sätta ihop en politik för en grön tillväxt och för ett samhälle där alla får vara med. Vi har inget emot att folk lyckas, och även en sosse kan glädjas åt en success-story, men det får inte ske till priset av att andra halkar ohjälpligt efter. Låt folk lyckas och känna sig stolta över det, men när man lyckas skall man vara med och solidariskt finansiera en välfärd som kan se till att alla andra också kan få leva drägliga liv som de kan vara stolta över.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Var svenskarna någonsin solidariska?

2010-12-21T07:56:00.000+01:00

Kanske fanns det aldrig en verklig solidaritet. Kanske byggde arbetarrörelsen upp välfärdssamhället för att gynna sig själva. Det fanns aldrig en utbredd känsla av att vilja offra lite för att alla skall kunna få känna trygghet. Man ville att andra skulle offra lite för att man själv skulle känna trygghet.

Socialdemokratin kanaliserade denna känsla, byggde upp en känsla av att det var vi mot dem, klass mot klass, vi som krävde och de som tvingades lämna ifrån sig. Kring denna idé var det ganska lätt att samla massorna (nåja, lätt och lätt, det tog ju några årtionden…) och man kunde då mitt i den i grunden gruppegoistiska smeten blanda in ett och annat korn av faktisk solidaritet. Så länge majoriteten kunde fås att tro att de tjänade på en bred välfärd så kunde man smyga med stöd till de verkligt svaga, solidaritet med fattiga länder och på slutet en del miljöfrågor, jämställdhetsfrågor och till och med HBT-frågor.

Men så kom Reinfeldt och hans gäng. De såg detta, fattade hur det hängde ihop och kopierade. På samma sätt som socialdemokratin kunde bygga en majoritet med de medelinkomsttagande LO-medlemmarna som grund, och sedan smyga in lite äkta solidaritet, så skulle nu högern bygga det nya arbetarepartiet, och med grunden i samma medelinkomstgrupp smyga in en ganska stor dos klassisk högerpolitik.

Så, medelinkomsttagaren står nu där som åsnan mellan två hötappar. Hon funderar på om hon skall följa plånboken och därigenom få lite mer pengar själv samtidigt som högerns verkliga målgrupp får miljard efter miljard i sänkt skatt. Eller om hon skall följa hjärtat och kanske oron över att en dag själv vara den som behöver hjälp och rösta mot den egna plånboken för ett lite mänskligare samhälle. Just nu verkar hon i ganska hög grad välja det förra.

Kanske är problemet att det inte finns någon genuin solidaritet. Kanske är problemet att det alltid varit en minoritet inom partiet som trott på solidaritet på riktigt. Arbetarerörelsen växte, regerade och dog med en bred arbetareklass bästa för ögonen. För sin egen skull, inte av solidaritet med någon. Nu är för många arbetare och tjänstemän tillräckligt välavlönade för att det skall gå att locka dem åt höger med strategiska plånboksfrågor, och vi står på andra sidan och försöker locka tillbaks dem med samma morötter, fast våra är aningens mindre och färre eftersom vi envisas med att ge lite åt dem som annars inga morrötter får. Vi är fångade i ett spel vi inte kan vinna, men vi är för svaga och vilsna för att komma på vilket annat spel man skulle kunna spela.

Den rörelse som växte fram kring tanken på att ge den lilla människan en röst har ju onekligen varit fantastiskt framgångsrik. Vi har det otroligt mycket bättre i Sverige idag än vad vi haft utan denna rörelse. De flesta arbetare hade fått det bra ändå, det har de i USA där arbetarerörelsen under hela 1900-talet varit mycket svag. Kanske hade landet varit lika rikt (jag tror i och för sig att vår välfärdsmodell är tillväxtdrivande) och lika framgångsrikt. Men vi hade inte haft lika mycket reell frihet, vi hade inte haft den trygghet och de möjligheter för alla som vi har i dag och som vi tar för givet i dag. Högern har motsträvigt kämpat mot varje litet steg vi tagit. De har varit emot semester, föräldraledighet, arbetsrätt, rösträtt, pension, fri sjukvård, förskola. Svensk socialdemokrati har byggt världens bästa land (inte sällan tillsammans med borgliga mittenpartier) och det skall vi vara stolta över.

Men jag tror att man överskattar generationer av socialdemokratiska väljare om man tror att de röstade på oss av solidaritet med de som behöver en hjälpande hand. Jag tror dessvärre att vi vann 1900-talet genom att ha en berättelse som människor kände igen sig i, genom att ha en politik som gynnade flertalet. Nu klarar vi inte det längre, nu appellerar vår berättelse inte till flertalet, nu ekar det tomt i våra möteslokaler. Vi har på sätt och vis besegrat oss själva genom att lyckas för bra. Men alla kom inte med, och andra kommer att halka efter. Vi måste hitta en berättelse som skapar solidaritet hos bredare grupper än vi någonsin klarat av att väcka solidariska tankar hos. Vi måste få folk att känna att de avstår lite mer när de röstar på oss, men att dessa pengar gör så oändligt mycket mer nytta där de hamnar.

Detta kräver övertygande i två svåra steg.

För det första måste vi skapa en trovärdighet kring pengarnas användande. Vi måste visa att skattepengarna används effektivt och till rätt saker.

För det andra måste vi skapa en känsla av att man vill göra uppoffringar i den egna konsumtionskraften för att andra skall få lite att handla för. Solidaritet med de som har det lite sämre för att uttrycka det lite gammaldags.

Men mer om dessa två i kommande inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Viktigare att inte vara sosse än att tänka efter?

2010-12-14T08:01:00.000+01:00

Jag tror inte att moderater och folkpartister är speciellt mycket dummare än andra. Jag tror inte att moderater och folkpartister egentligen tror på att skolor skulle bli mycket effektivare för att man först ger bort dem till privat bolag och sedan låter dessa bolag (eller andra som först köper dem av de första bolagen som därmed gör stora vinster) ta ut jättestora vinster ur verksamheten.

Det jag då om och om igen försöker förstå är varför i hela fridens namn man fortsätter privatisera och omhulda privatiseringen av skolor och förskolor.

Jag pratade med en klok person som hade ett enkelt svar: ”Det beror på att borgerliga politiker tycker om när privata företag tjänar pengar, att det sedan är våra pengar de tjänar, pengar som skulle gått till att göra skolan bättre, det spelar ingen roll.”

Det värsta är att jag tror att hon har rätt, men jag tror att det är värre än så. Jag tror att moderater och folkpartister är så hatiskt inställda till maktfullkomliga socialdemokrater att de blir blinda för alla negativa effekter det skulle kunna ha att driva en politik som är tvärt emot det man tror att sossarna hade gjort. Socialdemokraterna ser inget egenvärde i att privata företag tillåts tjäna massor av pengar genom att dränera de offentligt finansierade verksamheterna, alltså måste det vara bra politik att tillåta just detta. Känslan av att vara de som nu bestämmer, och den därtill hörande euforin över att det inte längre är självklart att det är socialdemokratin som bestämmer, gör högern helt fartblind.

Sedan är det väl så att den liberala övertron på konkurrensens positiva effekter också spelar in, och att liberaler tror att om någon dränerar en skola på mer pengar än vad deras överlägsna effektivitet kan kompensera för så kommer eleverna att märka detta och välja andra skolor, och då kommer den överdränerade skolan att försvinna av sig själv. Detta resonemang är kanske sant om man tror på någonting så dumt som liberalismen, men i verkligheten är det naturligtvis helt tokigt. Detta kommer emellertid liberalerna aldrig att förstå.

Skrev jag att jag inte trodde att moderater och folkpartister är (helt) dumma? Hoppade jag över de andra borgerliga partierna? Ja, det gjorde jag. Fundera på varför.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Allt eller inget?

2010-12-06T14:09:00.001+01:00

Om vi inte längre tror oss kunna sträva efter radikal jämlikhet och rättvisa, varför skall vi då hålla på?

Jag tror att det satt ett gäng intelligenta unga herrar någonstans där unga intelligenta moderater möts och tänkte ungefär: ”Om vi inte tror oss någonsin kunna få majoritet i ett svenskt parlament för en nyliberal skattesänkarpolitik, varför skall vi då hålla på?”.

De trodde verkligen att världen skulle vara bättre om man hade sex öre i kommunalskatt och om folk kunde betala sina egna försäkringar och sina egna dagiskostnader. De trodde att avtal som hållas skall räcker som grunden för ett samhällskontrakt, allt annat blir effektivare och bättre om man förlitar sig på egoismens inneboende drivkraft, på att hungriga vargar jagar lite bättre och på ett gäng osynliga händer som skall göra allting bra. Men de hade börjat inse att det kanske behövdes lite offentlig sektor här och var och de hade börjat inse att det fanns vissa poänger med starka parter på arbetsmarknaden. Vad värre och viktigare var, de hade börjat inse att de aldrig skulle kunna vinna ett val i Sverige på en allt för öppet nyliberal politik.

Dessa begåvade personer gjorde då ett val. De valde att sluta prata om sådant som de ändå inte skulle kunna få majoritet för att genomföra, och de valde att välja att föra en politik som de kunde få majoritet för och som i vart fall var mer liberal än den politik sossarna annars skulle föra.

Det gick bra för dessa nya moderater. Mycket bra. Visst gnälldes det runt omkring i leden, de gamla ”riktiga” moderaterna var vansinniga. Nu hade man makten, men man avskaffade inte LAS och man behöll värnskatten. De ”riktiga” moderaterna vill ju ha nyliberalism, eller i vart fall klassisk högerpolitik, men de fick en tummetott. Men jag tror att även de ”riktiga” moderaterna nu kommit att vänja sig, de inser sakta men säkert att man kan genomdriva en hel del högerpolitik om man bara inte skriker om det utan låter snälla och ger medelinkomsttagaren ett litet köttben här och där. Man kan sparka på sjuka och svaga, man kan skapa utrymme för en ny låglöneklass och man kan låta en helt oreglerad arbetsmarknad av projektanställningar och bemanningsföretag växa fram. Allt under förutsättning att man inte motiverar det med att hungriga vargar jagar bättre.

Det moderaterna visat är att man ibland måste se till vilken politik man just nu kan få mandat för att föra, och hur man skall motivera den för att få detta mandat. Det viktiga är inte att prata ideologi, det skrämmer bara bort väljarna, det viktiga är att spinna berättelser om Sverige, och att locka 60% med fagra löften om lite mer i plånboken.

Jag tror inte att vi kan eller ska kopiera detta recept i dess helhet, men jag tror att vi har en del att lära av moderaternas förvandling. Jag tror läxan är att hålla sig till vad man kan få majoritet för och vad som skulle kunna fungera i verkligheten, inte hur man i sina mest rosaskimrande drömmar tycker att samhället borde sett ut om alla gjort som man tycker att alla borde göra och om alla tyckt som man tycker att alla borde tycka.

Även om vi inte kan få majoritet för en radikal jämlikhet, och även om vi inte har en aning om vilken politik som skulle kunna leda till denna jämliket, så är det faktiskt lönt att göra det man tror är möjligt. Vi skall ha generösa försäkringssystem, vi skall slå vakt om en solidarisk finansiering av välfärden, vi skall se till att välfärden är tillgänglig för alla oavsett plånbok, vi skall se till att den sociala rörligheten ökar, vi skall se till att ingen skall tvingas ta jobb till skamligt låga löner eller villkor. Allt detta kan vi göra, för det mesta av detta finns det en politik. Men priset kanske är att vi måste sluta prata om allt vi skulle velat göra om vi visste hur det skulle gå till. Priset kanske är att vi måste sluta prata om sådant vi vet att vi inte kommer att kunna få majoritet för att genomföra.

Detta kan låta enkelt, men det är det inte. Vi vill ju så gärna vara de goda och snälla demokratiska socialister vi hade önskat att vi kunde varit. Vi vill ju så gärna visa hur jämlikt vi önskade att samhället kunde vara, om människor bara inte envisats med att ha sitt eget och sina närmastes bästa för ögonen hela tiden. Vi tycker ju att djuplodande filosofiska resonemang är så roliga och intressanta, och vi vet ju att vi inbördes tycker att ett argument blir lite tyngre om det går att härleda ut Marx, Keynes, Wigforss eller åtminstone Rawls.

Visst skall vi fortsätta vara intellektuellt spänstiga på partimöten och kurser, på partiexpeditioner och på Bommersvik, i tankesmedjor och bloggar. Men när vi möter de tveksamma väljarna i valstugor och knackade dörrar, på hemsidor och i valmaterial, då måste det vi ändå inte går till val på vara borttvättat. Tills vi har en politik som kan komma till rätta med löneklyftorna så skall vi inte prata om löneklyftorna. Vi skall inte införa skatter vars främsta syfte är att trösta oss för att vi inte kan komma tillrätta med löneklyftorna, vi skall införa skatter för att vi behöver pengarna för att försäkra oss om att välfärden skall kunna finnas där för alla, de som betalar mycket skatt såväl som de som av olika själ inte betalar någon skall alls.

Sedan finns det naturligtvis sådant som inte väljarna älskar vid första ögonkastet men som vi ändå måste gå till val på. För att jämna vägen för vår politik så måste vi vara duktiga på opinionsbildning och vi måste vara pedagogiska i våra försök att förklara vår politik. För även om vi inte skall vara avundsjuka på de som tjänar mycket pengar så kommer vi aldrig att kunna ge avkall på att man skall betala till det allmänna efter bärkraft. Vi kan aldrig räkna hem en anständig budget utan statlig skatt, arbetsgivareavgifter, bolagsskatter och ganska höga kommunalskatter. Sverige kommer i socialdemokratisk tappning alltid att vara ett högskatteland.

Vi måste därför vara duktiga på att visa för väljarna i den övre halvan av inkomstspektrat varför dessa höga skatter behövs, och vad dessa pengar används till. De allra flesta tycker inte att det är så häftigt att betala skatt, och då måste vi förklara att vi inte vill beskatta folk (inte ens de rika) av princip, utan att vi tar ut den skatt vi tror att vi kan göra någonting värdefullt för. Detta är svårt nog för vilket parti som helst, och det behöver inte göras svårare genom att man belägger sig själv med en stämpel som avundsjukeparti.

Vi kommer att behöva ge oss in och reglera i vad människor upplever som deras privatliv. Vi kommer att behöva ha synpunkter på hur man delar upp föräldradagar, VAB-dagar och pensionsbesparingar gifta makar emellan. Vi kommer att behöva förklara varför Sverige måste ha en generös flyktingpolitik även om det skulle kosta pengar. Vi kommer att behöva förklara varför vi måste låta tanken på ett hållbart samhälle vara viktigare än vissa bekvämligheter som vi vant oss vid.

Även utan att förklara varför vi tycker en massa som vi ändå inte har någon egentlig politik för så kommer det inte att saknas pedagogiska utmaningar för framtidens socialdemokrati.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Återta kontrollen över välfärden

2010-11-29T11:07:00.001+01:00

Kalla mig gärna gråsosse, men jag vill hitta ett sätt att återta kontrollen över skolan, vården och omsorgen. Det kan säkert vara bra med kooperativa driftsformer, eller med andra personaldrivna initiativ i offentlig sektor. Kanske vore det okej med en och annan friskola också. Men den fullständigt vettlösa sönderprivatisering och helt oreglerade etablering som nu sker i välfärdens kärnverksamheter, vem är det egentligen som vill ha den?

Visst, det fanns stora problem med den gamla, allt-i-samma-form metoden för kommunalt och landstingsdriven verksamhet. Jag tror att det finns massor av bra saker man skulle kunna låna in från vissa privata alternativ. Jag tror att personalens inflytande över verksamheten måste öka och att det leder till en effektivare och bättre verksamhet.

MEN, jag förstår inte varför vi skall hälla ut skattepengar på vård- och utbildningsproducenter för enheter som drivs lika storskaligt som någonsin den kommunala verksamheten. Enheter som inte lyssnar mer på personalen än vad kommunen gjorde (och gör). Enheter som kör livet ur vårdpersonal och lärare, som kramar ur verksamheten varenda droppe av överskott och stjäl dessa skattepengar till de egna kassakistorna. Det stör mig som skattebetalare och det borde sticka i ögonen på alla skattebetalare, borgerliga som röda.

Vi måste:

1) Undersöka i vilka delar de privata alternativen faktiskt är effektivare och varför. Är det anledningar som bygger på lägre löner, större otrygghet för personalen, scheman som sliter sönder undersköterskor och deras familjer och en förkastlig arbetsmiljö, då kastar vi dem på sophögen och reglerar de privata alternativen i kommande upphandlingar så att de inte kan köra den typen av ”effektiviseringar” som samhället sedan får betala i form av sjukskrivningar och omänsklighet. Är det däremot anledningar som bygger på modeller för ökat personalinflytande, större engagemang, smartare inköpsrutiner, effektivare overhead och smidigare processer då skall vi hitta på sätt för att implementera dessa även i offentligt drivna verksamheter.

2) Se till att göra offentlig verksamhet minst lika effektiv där det är positivt för personal och brukare och se till att ha regler som förhindrar de privata alternativens besparingar som bygger på att man utnyttjar personal och missköter brukarna.

3) Återta kontrollen över rätten att etablera offentligt finansierad verksamhet. Kommunen och landstingen måste ha rätten att styra var det behövs skolor, vårdcentraler och sjukhus. Det allmänna kan ta hänsyn som en oreglerad marknad aldrig kommer att bry sig om. Utveckla och utbilda i metoder för at få in bra kontrollapparater i upphandlingar så att privata entreprenörer tvingas tillgodose en hög kvalitet och en rimlig arbetssituation för de anställda.

4) På längre sikt skulle då målet vara att konkurera ut de privata inrättningar som drivs i syfte att göra stora vinster (det vill säga att stjäla skattepengar) och lämna kvar de som har ett intresse av att skapa bra välfärd grundat på pedagogiska eller vårdfilosofiska idéer. Jag har inga problem med att en grupp engagerade lärare startar en skola som grundar sig på deras engagemang, och jag har under sådana former inga problem med att dessa lärare skulle kunna ta ut en något högre lön om de kunde skapa sådant mervärde. Men att ett stort utbildningsföretag ersätter kommunen som arbetsgivare, utan att skapa mervärde för vare sig lärare eller elever, det fattar jag inte poängen med.

5) Kommuner och landsting skall ha tydliga direktiv att ge de enheter i offentlig regi som så önskar friare tyglar än kanske idag om de har idéer de vill testa och genomföra. Fram för personalengagemang, och fram för goda idéer. Vi har varit dåliga på sådant inom byrokratisocialdemokratin, och vi har stor skuld till att privatiseringar framstått som ett bra alternativ.

Vi har varit alldeles för rädda för att olikheter inom offentligt driven verksamhet skall drabba de som inte kommer till den bästa skolan eller vårdcentralen. Här måste vi våga tänka att olikheter inte nödvändigtvis betyder olika bra, utan att det kan betyda bättre på olika sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Varför är det så fult att säga ja?

2010-11-18T20:36:00.001+01:00

Visst vore det läckert med någon som sade: ”Självklart skulle jag komma om partiet kallade mig till posten som partiledare. Jag har varit med länge nog för att veta att det är ett svårt, viktigt och ansvarsfullt uppdrag, men om valberedningen och till slut kongressen trodde att jag var rätt person så skulle jag självklart ödmjukt ställa upp. Men nu är det inte aktuellt eftersom vi inte ens har en valberedning, och eftersom det återstår att välja kongressombud.”?

Jag har full respekt för de som säger blankt nej och menar det (jag tycker att det är tråkigt att man inte kan tvinga Margot, men jag får leva med det). Jag har även respekt för den som säger nej först men som sedan låter sig övertalas. Så går det till i alla föreningar, och så måste det kunna få gå till i partiet också. Jag förstår ett nej som alla vet är ett ja och som sedan blir ett ja efter mild övertalning, men jag har kanske inte lika full respekt för det.

Jag förstår att Veronica Palm, Thomas Östros, Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg, m fl säger att de inte vill svara i media huruvida de är kandidater till partiledarjobbet. Det vore självmord att säga ja i expressen eller ekot, och därför säger man ”bla, bla, respekt för folkrörelsen bla, bla, bla”. Jag tolkar det som ”jag säger inte nej så det betyder naturligtvis ja”, men jag kan ha fel. Men även om jag till fullo förstår dem så hade jag tyckt att det vore kul om det gick att säga något i stil med det jag skissat i första stycket, en organisation där det var okej skulle jag vilja vara med i.

Det är lite konstigt att vi letar efter en person som skall kunna stå och titta väljarna i ögonen och säga att hon vill bli statsminister och leda landet, men vi kan inte tillåta att denna person har fräckheten att antyda att hon vore intresserad av att leda partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Etiketter utan substans

2010-11-18T14:05:00.002+01:00

Att ryggmärgsmässigt kräva “förnyelse” är ungefär lika begåvat som att kräva att man skall gå “åt vänster” eller ännu värre “tillbaka”. Etiketterna har inget innehåll, och de borgar för en oren kommunikation där avsändaren (i bästa fall) menar en sak med det hon säger och mottagaren hör en annan.

Ordet ”förnyelse” är meningslöst utan att man specificerar sig med konkreta politiska förslag. Menar man att man vill ha privata alternativ i offentlig sektor så säg det. Menar man att vi bör sträva mot ett lägre skattetryck, speciellt för medelklassen, så säg det.

Jag tror att alla måste tänka förnyelse, så till vida att det vore obegåvat att gå till val 2014 på samma politik förpackad på samma sätt som vi hade i detta valet. Att säga att vi skall förnya oss är nog bra, men bättre är om man försöker klämma ur sig hur och sedan motivera dessa förslag med ett varför. Då skapas debatt kring verkliga förslag, då löser etiketterna upp sig, då får vi en nyttig och nödvändig dialog utan skyttegravar och falangbildningar.

För att föregå med gott exempel skall jag komma med några konkreta förslag på vad jag tycker skall vara socialdemokratisk politik:

1) Att inte välja skall också vara ett bra val!
Allas lika tillgång till en allmänt finansierad offentlig sektor måste garanteras. Vi måste styra upp de fria vårdvalen, friskoleexplosionen och andra privatiseringsorgier så att det säkerställs att mina möjligheter att få en god vård, en god utbildning och en god omsorg inte beror på min plånbok, på min adress eller på hur många färgglada broschyrer jag orkar läsa och ta till mig. Det allmänna har ett stort ansvar för att det inte finns några dåliga val att välja på. Dåliga skolor och vårdinrättningar skall fråntas sin rätt att bedriva verksamhet. Mycket tuffare kontroller än idag och mycket större möjligheter att dra in tillstånd. Att driva offentlig verksamhet är ingen rättighet.

Jag tror att vi på sikt måste jobba på att konkurera ut de privata alternativen så att vi kan återta kontrollen över offentlig sektor, men det är steg två.

2) Rösträtt åt miljön!
Vi skall bli det grönaste partiet i Sverige. Vi har inget val, när det gäller miljöfrågorna har framtiden redan varit, vi missade den och halkar allt längre efter. Man får inte många röster på att ge miljön rättigheter, men vi är skyldiga våra barnbarn och deras barn att göra det. Världens tuffaste miljöpolitik parat med ett internationellt ledarskap i miljöfrågorna. Tuffa krav på industri och konsumenter, lite kostsamt idag men en bra investering inför morgondagen.

Jag tror att vi talar om en grön skatteväxling på riktigt. Hotar det den tunga industrin så får den väl hotas då. Hjälp industrin med forskning kring alternativ, inte genom att subventionera deras miljöförstöring. Konsumenterna får också betala i form av att det skall vara dyrt att köra bil, dyrt att flyga, dyrt att göra fel. I storstäderna kan man gå ännu hårdare åt bilisterna, på landsbygden får man vara lite mer försiktig. Konkreta förslag: Differentierad bensinskatt (dyrare bensin i stan), ROT-avdraget kopplat till miljöförbättringar, förbud mot bensinbilar från år 2030, trängselavgiftsfinansierad lokaltrafik i städer med över 80 000 invånare, miljöskatt på icke-ekologisk mat. (Jag vet att jag låter lite som en SSUare på acid, och det kanske inte är just de här förslagen som är de mest effektiva. Det viktigaste är att vi inte får rädas konkreta och tuffa förslag på miljöområdet.)

3) Hen skall ha lika rättigheter oavsett kön!
Vi måste tydligt erkänna att det finns en könsmaktsordning, och vi måste hitta skarpa politiska förslag för att bekämpa den. Jag sticker ut hakan och går ut på den tunna isen och chansar lite med konkreta förslag som individuell föräldraförsäkring, automatiskt delad pensionsintjäning för gifta, kvotering av vård av sjuka barn, aktivare jämställdhetsarbete hos offentliga arbetsgivare, hot om kvotering till bolagsstyrelserna om detta inte löser sig inom 10 år och jämlikare regler i vårdnadsfrågor vid skilsmässa. Det är en skam för (S) att (FI) behövs. Just nu behövs (FI) och det skall vi ändra på.

3) Kul att just du lyckats få en bra lön!
Vi måste tvätta bort stämpeln av att vara ett avundsjukeparti endast för sjukskrivna och lågavlönade. Vi skall stå för ett högt skattetryck och ett starkt samhälle som hjälper den som snavat till i livet. Vi skall stå för ett politiskt skydd för en stark fackföreningsrörelse som kan hjälpa de med de lägsta lönerna. Vi skall stå för ett bra försäkringsskydd som skapar en trygghet för alla som bor i Sverige, och som skapar ett golv för de lägsta lönerna.

MEN, vi måste också kunna vara generösa nog att lyckönska de som har det bra. De skall vara med och betala, mer än andra, men de skall inte behöva skämmas! Skatter skall inte motiveras utifrån avundsjuka, utan de skall bedömas utifrån hur mycket pengar de drar in och vilka grupper de drabbar. Kanske inte en förändring i konkret politik lika mycket som i framtoning.

4) Skadestånd till invandrare som inte får ett jobb!
Vi kan inte fortsätta slösa bort den arbetskraftsreserv som sitter och blir allt ledsnare i utanförskapsområdena. Visst är det individens ansvar att klippa sig och skaffa ett jobb, men det är samhällets ansvar att det går att göra. Hjälp nyanlända (och de som anlänt för länge sedan och fortfarande känner det som om vi inte sett att de kom) att lära sig svenska, överföra sina utbildningar, eller om de inte har någon skaffa sig en. Vi förslösar i de våra nyanlända invandrare en enorm potential av driftiga människor som bara genom att vara här visat att de kan vara till enorm nytta för sitt nya land. Ge dem chansen.

Den invandrare som inte inom tre år fått aktiv hjälp att lära sig svenska och att skaffa sig ett jobb skall få ett skadestånd och en ursäkt av staten. Med en fungerande stödapparat till hands kan man också ställa lite större krav på de som inte låter sig hjälpas, men jag tror att det skulle vara ganska få.

Liten provkarta på konkreta politiska förslag. De skulle antagligen bli bättre om de förankrades hos de som kan frågorna bättre än en stackars IT-konsult, men i princip tror jag att vi måste våga för att vinna, och om inte annat skall vi i vart fall förlora med en politik vi kan vara stolta över.

Det är för sorgligt att se höga företrädare gå ut och kritisera den politik de bara någon månad tidigare ville bli valda för att få genomföra! Kan man inte stå för den politik man är satt att genomföra så avgå. Att företräda partiet är ingen rättighet!

Om detta med etiketter och förenklingar skriver kloka människor som Anne-Marie Lindgren, Peter Andersson, Mario, Johan Westerholm, och säkert många andra.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Hur återföra offentlig verksamhet till det offentliga?

2010-11-17T16:57:00.003+01:00

Vill väljarna verkligen ha privata alternativ i offentligt finansierad verksamhet? Blir vi verkligen lyckligare av att ha två barnavårdscentraler som är grannar med varandra? Jag vet inte. Själv skulle jag helst sett att man aldrig öppnat privatiseringsdörren, men vad gör vi nu när den står och slår på vid gavel?

Jag tror att det vore olyckligt att i ett slag återprivatisera alla vårdinrättningar, skolor och omsorgsinrättningar (Det skulle antagligen inte gå att göra ens om man ville). Inte för att jag för en sekund ville ha dem från början, men för att det om något skulle skrämma bort marginalväljare.

Dock är det min fasta övertygelse att det måste finnas bättre sätt att använda skattemedel än att hälla dem i fickorna på privata vård-, utbildnings- och omsorgskapitalister. Varje vinstkrona som plockas ut ur dessa verksamheter är en stöld från skattebetalarna.

Nu är det tyvärr så att mina erfarenheter av privata vårdcentraler är mycket goda. Jag flyttade från ett Göteborg där man inte ens kunde komma fram till de då kommunala vårdcentralerna, till Mölndal där man redan då hade en privat vårdcentral. Plötsligt kunde vi inte bara komma fram på telefon, utan man kunde få en tid samma dag! Det var verkligen ett lyft, särskit eftersom man som småbarnsförälder plötsligt behöver vårdcentraler lite då och då.

Jag skulle alltså inte utan vidare förorda en återgång till det gamla. De privata vårdcentralerna har påvisat möjligheter som de gamla sovjetiska inte kunde. Men jag köper inte att privat måste vara effektivare. Jag tror (jag vill väldigt gärna tro) att det skulle gå att hitta samma drivkrafter i offentlig regi som man har privat.

Om man kan hitta vad det är som gör privata alternativ kostnadseffektivare, då får man väl helt enkelt införa dessa faktorer även i offentlig regi. Är det decentraliserat beslutsfattande, bonusar eller möjligheten att anpassa lösningar till lokala förutsättningar, se då till att duktiga läkare och sjuksköterskor kan få dessa möjligheter även i offentlig regi. Kan vi göra något för att våra gemensamt ägda vårdcentraler, sjukhus, skolor, förskolor och äldreboende ska bli lika effektiva som de privata, och dessutom inte dränera dem på vinstmedel, då skulle vi kunna konkurera ut de privatägda och göra dessa till en parentes i det offentliga sektorns historia.

Egentligen skulle jag vilja föra baneret ”återreglera allt” och ”våga vägra välj”, men det är kanske fel frågor att skrämma bort väljare på.

Läs även andra bloggares åsikter om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Mona avgår, problemen består

2010-11-15T21:05:00.001+01:00

Jaha, så blev det ändå så som kanske nödvändigt var. Mona hade redan backat in sig i ett hörn och den enda vägen ut var den märkt avgång. Jag tycker att det var olyckligt. Jag har inga problem med att Mona inte leder oss i nästa val. Jag är dock skiträdd för att hennes avgång blir det offer som tas till intäkt för att problemet nu är löst och att svåra och obekväma diskussioner kan sopas tillbaka in under mattan.

VI FÖRLORADE INTE VALET PÅ GRUND AV MONA.

Mona hjälpte oss inte, med det var inte hennes fel att vi förlorade. Jag har sagt det här tidigare och jag säger det igen; vi hade mått bättre av att partiledningen fått sitta kvar till ordinarie kongress och att vi använt den första tiden inklusive extrakongressen till att diskutera och bestämma oss för en tydlig och bra politik.

Om man inte tyckt att en försvagad socialdemokrati är mycket dåligt för Sverige, så skulle man säkert kunnat luta sig tillbaks och finna det kommande spelet ohyggligt intressant. Men som socialdemokrat, och lite nyförälskad sådan till och med, så känns det bara hemskt. Jag kan inte se någon kandidat till ledarposten som känns självklart positiv (det finns många som säkert kan bli bra men ingen som inte kommer att behöva bevisa sig).

Jag hoppas på en stentuff politisk debatt. En debatt där det är högt till tak och där alla åsikter kan föras fram och få ett respektfullt mottagande. Hur diskussionen än slutar så måste vi, efter det att en inriktning beslutats, snabbt hela partiet och försonas för att kunna rikta våra krafter mot de egentliga motståndarna som faktisk är regeringen. Skulle det gå så långt att partiet spricker så kan en försoning antagligen inte bli ögonblicklig, men om det händer så kommer de båda socialdemokratiska partierna att bli varandras viktigaste allierade på sikt, och ju längre det dröjer innan man förstår det, desto mer skada hinner Fredrik ställa till med.

Efter det att vi skriver under vår nya politik så måste den vara hela partiets politik. Inte så att alla kan vara helt överens, det vore ju sjukt, men på så vis att vi inte får en politik där framstående företrädare lagt brasklappar i sina sigill. Är man tveksam till den nya politiken så är det bättre att man avgår. Inga ”vad var det jag sade” från styrelseledamöter efter valet 2014!

Jag tror att vi måste ställa ”det var bättre förr”-föreställningarna mot väggen och en gång för alla diskutera bort dem ut partiorganisationen. Det finns ingen väg ”vänsterut” och det finns ingen väg ”tillbaka till rötterna”. Dessa dogmer måste dras ut i solen så att de spricker, och om man tar udden av idén om att det finns en vänster, så försvinner också idén om att det finns en höger. Jag tror inte att den viktiga skiljelinjen inom partiet går att meningsfullt beskriva som höger och vänster.

Om vi inte kan diskutera oss fram till en tydlig politik som vi kan vara hjälpligt överens om, då tror jag att det vore bättre… än att nå en urvattnad kompromiss. Men det tricket kan man bara köra vart hundrade år, så innan det går så långt så låt oss vara säkra på att det inte finns något sätt att komma överens.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Vad är en "höger-sosse"?

2010-11-13T00:20:00.001+01:00

Måste man inse den demokratiska politikens gränser? Vad skall man i så fall göra med insikten om att allt inte går att påverka med politiska medel? Vad skall man göra med insikten att en del av det som skulle kunna gå att påverka med politiska medel inte går att vinna majoritet för i en demokrati?

Jag har idéer om hur det utopiska samhället skulle se ut. Inga krig, ingen svält, inget våld, inga sjukdomar, ingen mobbing, ingen barnlöshet. Kön, etnicitet, sexuell läggning och klass skulle vara ointressanta kuriosa som inte påverkade en människas möjligheter att välja väg i livet. Utbildning och bildning i överflöd. Tid och möjlighet för alla människor att förverkliga sina innersta stämningars längtan. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra faktiskt. Men jag tror inte att ens oinskränkt politisk makt skulle kunna åstadkomma detta utopiska samhälle. Jag tror att politiken har sina gränser ganska långt ifrån detta.

Även en del av det som är möjligt att genomföra om man haft oinskränkt makt är i praktiken omöjligt i en demokrati där man måste ha med sig en bred majoritet för att kunna fatta beslut. Något bra alternativ till majoritetsstyre med skydd för övergrepp mot minoriteter har vi inte. Vi måste hela tiden se till att ha folkopinionen med oss, och har man inte det får man börja med opinionsbildning och först efter att man lyckats med det kan man fatta beslut. Detta gör att politikens praktiska möjligheter ytterligare begränsas.

Så, om man tror att världen vore rättvisare om man hade en mycket långt gången jämlikhet för alla människor, men om man tror att de praktiska möjligheterna att uppnå ett gott samhälle med sådan mycket långt driven jämlikhet saknas, och om man därför nöjer sig med att försäkra alla tillgång till en god sjukvård, en god utbildning och en lön man kan leva ett rimligt liv på, är man då höger eller vänster?

Jag vill inte att människor som gör ett fullgott arbete varje dag skall ha olika möjligheter att köpa ny bil eller bo i villa i en bra förort. Jag skulle välkomna realistiska förslag på hur man med demokratiska politiska medel skulle kunna uppnå en radikal jämlikhet. Men i avvaktan på dessa får jag nöja mig med att dra mig tillbaka till de inre försvarsverken (ja, jag tittar på slaget vid Horns klyfta samtidigt som jag skriver detta) och slå fast allas lika rätt till det som verkligen möjliggör frihet och självständighet. Jag bejublar inte ekonomiska ojämlikheter, men jag accepterar dem tills någon kan förklara för mig hur man skulle kunna jämna ut dem.

Jag accepterar dem OM de paras med en solidariskt finansierad offentlig sektor som är likvärdigt tillgänglig för alla. Jag accepterar dem OM de paras med en politisk garanti för att ingen skall tvingas ta ett jobb med orimligt låga löner. Jag accepterar dem OM de paras med en radikal politik för att alla skall få en faktisk chans att själva påverka sin egen situation. Jag accepterar dem OM de paras med en politik som ger de som behöver det en andra, tredje och fjärde chans.

Däremot kommer jag aldrig att acceptera ett samhälle där mina möjligheter att påverka min egen situation begränsas av att jag råkar vara kvinna, utlandsfödd, homosexuell eller uppväxt i ett hem utan tradition av högre studier. Jag kommer aldrig att nöja mig med att alla skall ha samma formella rättigheter. Samhället måste vara starkare än så. Möjligheterna måste så långt det är möjligt vara faktiska, starkare än de begränsningar gruppen, klassen eller strukturen jag befinner mig i sätter upp.

Är det att vara höger, då får jag stå ut med att vara höger. Är det att ge upp sina drömmar och att kalla sina visioner för drömmar, ja då är jag skyldig.

Att ge upp de rosa-röda drömmarna om ett ännu rättvisare samhälle kostar både ångest och förtvivlan, så om någon sitter där med svaret på hur det skulle vara faktiskt möjligt att skapa en ännu bättre värld för alla så tveka inte utan berätta för mig och jag skall genast stödja kampen för detta samhälle med min sista blodsdroppe. Men till dess kommer jag att fortsätta vara höger-sosse, och jag får försöka bära den stämpeln med jämnmod, och ångesten det skapar att inte kunna kämpa för det man helst skulle vilja kunna tro på får jag ta med min terapeut.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Ny partiledare sökes.

2010-11-12T13:51:00.002+01:00

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti har utlyst platsen som partiledare och statsministerkandidat. Den sittande partiledaren kommer med stor sannolikhet att söka, men det finns plats för fler sökande.

Jag tänkte i all blygsamhet lansera några kandidater, och i återvinningens tecken tänkte jag att man kanske kunde titta efter någon som redan har erfarenhet av att vara partiledare.

Maria Wetterstrand. Sveriges mest haussade politiker lär enligt uppgift stå utan parti att leda nästa år. Maria är ung, intelligent, vältalig, välutbildad och ser dessutom bra ut. Hon har erfarenhet av regeringsnära arbete, hon har suttit (och sitter) i riksdagen och hon delar åtminstone en del av socialdemokratins värderingar. Maria går hem i stugorna, och framförallt i de stugor som socialdemokraterna själva har lite svårt att gå hem i.

Bengt Westerberg. Den nu lätt åldrade socialliberalen har erfarenhet av att lyfta partier som gjort dåliga val. Bengt har en alldeles egen effekt som innebär att man mer än dubblar sin andel av rösterna från ett val till ett annat. Bengt har erfarenhet av partiledarjobbet, han har varit vice stadsminister och han har så många akademiska examina att han kan dela med sig av dem till akademiska överliggare. Bengt har under senare år belastat sitt rykte en aning genom sitt välbetalda engagemang i en ideell organisation men han lär ha en programmerbar hjärna så eventuella defekter kan säkert lösas med en buggfix.

Gudrun Schyman. En gammal Marxist-Leninist med erfarenhet av partiledarjobbet från flera olika partier. Gudrun är van vid att byta parti, hon har arbetat nära socialdemokratin under många år, hon har arbetslivserfarenhet både som riksdagskvinna, postanställd, socialarbetare och företagare. Gudrun har egna erfarenheter av både skattesystemet och det andra systemet. Gudrun skulle kanske kunna ta med sig en del av sitt nuvarande parti och därmed stå för ett välkommet tillskott av både medlemmar och idéer.

Kanske skulle någon av dessa kunna stå för det nytänkande som partiet enligt alla bedömare behöver. Inom näringslivet är det inte ovanligt att man tar in någon utifrån när man kört fast, och då gärna någon med relevant erfarenhet av det tilltänkta jobbet. Alla tre har tidigare tagit partier till nya höjder.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Går det inte att skiljas som vänner?

2010-11-12T09:26:00.002+01:00

Helst av allt ett starkt parti samlat i en kristallklar vision om vad vi vill och hur, men om det inte går? Hellre då två spänstiga partier med framtidstro och energi än ett parti drivet av en urvattnad kompromiss.

Vi har haft ett gott samarbete i partiet under 100 år, och om vi skiljs åt på ett begåvat sätt kanske vi kan ha det i hundra år till.

Jag tror att det är dags att titta över spännvidden inom det socialdemokratiska partiet och att fundera på om det är ett parti man ser. Hur stor spännvidd är det rimligt att ha i ett 30%-parti?

Jag tror att detta kommer att stå klarare efter extrakongressen, och jag tror inte att man skall hasta fram en delning. Men om det visar sig svårt att komma till enighet om en tydlig politisk linje, så tror jag att man skulle fundera på hur man kan dela ett parti utan att de båda nya partierna skall behöva vara fiender efteråt.

Vi har inte råd att duktiga politiker med ett socialdemokratiskt hjärta åker hem från en kongress med den bittra smaken av tunga politiska förluster i munnen. Vi har inte råd med tappade sugar. Men vi har heller inte råd med urvattnade kompromisser.

Alltså:

Först skall man försöka samla partiet under en tydligt definierad politik där man vågar välja och välja bort, där man vågar ta svåra beslut, där man väljer bort en och annan käpphäst och putsar av en och annan gammal. Om detta skulle gå att göra, då vore det naturligtvis det bästa och roligaste. Kanske skulle upplevelsen skapa en våg av energi och engagemang som kan skapa en medvind i kommande valrörelser.

MEN om det inte går. Om man inte kan komma överens i en bred majoritet om morgondagens politik. Om det är så att en stor grupp ser en självklar väg åt ett håll och en lika stor grupp ser vägen åt ett delvis annat håll, vad gör vi då?

Antingen skapar man ur detta en odefinierad kompromiss utan tydliga konturer. Man väljer allt och inget och man försöker blidka alla. Jag tror att detta riskerar att leda till ett 25-procentsval 2014 och på sikt självdöd för partiet.

Eller så sätter man sig ner och analyserar var skiljelinjerna går, skriver ihop två partiprogram, delar upp varumärke, organisation och partibidrag i två högar och så skapar man två socialdemokratiska partier.

Jag är inte så naiv att jag tror att detta skulle vara enkelt, men jag tror att man skulle skissa på hur en sådan process kulle kunna gå till och hur en sådan lösning skulle kunna se ut. Vi behöver trygga samarbetspartier, så varför inte bli våra egna?

Med två partibeteckningar skulle man kunna attrahera lite olika väljargrupper, och sedan får diskussionerna mellan partierna ske i regeringsförhandlingar istället för på kongresserna.

Kanske skulle 30% kunna bli 2 * 20% istället för att krympa till 1 * 25%?

Men LO då, vem skall få LO?

Svaret är ingen. Denna skilsmässa skulle bli en skilsmässa med tre parter. Två partier och en fackföreningsrörelse. Alla tre kommer även framgent att behöva varandra, men det skall ske i frihet och utan hämmande hänsyn till höger och vänster. Låt tre blommor blomma och låt dem tillsammans med andra partier och intresseorganisationer bilda en solid borg för en bred och allomfattande offentlig sektor.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, LO och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Att offra ledningen räcker inte!

2010-11-10T09:05:00.003+01:00

Visst behövs det förnyelse, och visst skulle man kunna tänka sig ett parti utan nuvarande ledning. Men det får inte bli så att man offrar några namn och tror att jobbet därmed är gjort.

Sahlin har jag tyckt om tidigare.

Baylan har inte lyckats imponera på mig, men jag tycker inte att han gjort bort sig heller. Jag tycker att Baylan syns för lite, och han har en gnällig tendens parat med att det ofta känns som om det är någon annans ord som kommer ur hans mun. Det känns inte alltid äkta. Å andra sidan vet jag inte hur han fungerat i sin roll internt. Är han duktig där så kanske det utåtriktade kan överlåtas åt andra.

Östros har tidigare varit en av mina favoriter, men jag tycker att hans framtoning under året före valet (och egentligen under hela oppositionsperioden) varit väl mycket ”allt som regeringen gör är alltid helt fel”. Jag tror inte att allt regeringen gjort har varit helt fel, och jag tror inte att väljarna tycker det heller. Jag tror att man skulle tjäna på en lite mer resonerande ton där man kanske ibland till och med kan erkänna att visst av det motståndaren gör är ungefär samma saker som vad man själv skulle ha gjort. Detta är Östros svaghet.

Jag tror alltså att vi skulle klara oss ganska bra utan dessa tre.

MEN. Det viktiga är inte att byta ut vissa personer i partistyrelsen. Det viktiga är att skapa ett tydligare politiskt alternativ. När man gjort detta så får man se över vem som skall föra fram denna politik och hur den skall vara förpackad, men det måste vara innehållet i politiken som får styra resten.

Jag är livrädd för att man gör några enkla offer, skapar syndabockar och sedan tror att man kan slippa ta sig igenom det stålbad det skulle innebära att faktiskt bestämma sig för vad som är socialdemokratisk politik i en rad viktiga frågor.

Dessutom kan man inte bara ta bort folk, man måste i så fall ersätta dem. Visst finns det duktiga unga företrädare i partiet, och visst finns det en och annan gammal trotjänare som skulle kunna ta ett steg fram. Men nytt är inte automatiskt bättre.

Så; Jag tycker att vi skall använda en extrakongress till att ta svåra och viktiga beslut. När dessa beslut är fattade och vi har valt (och viktigare valt bort) politisk inriktning, då skall vi fundera på vilka personer som är bäst lämpade att leda partiet och att föra ut denna politik. Innehåll före förpackning.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik.
Läs även kloka tankar på netroots.

Dags att bli konkreta?

2010-10-28T22:02:00.006+02:00

OK, så alla är överens om att vi har gjort ett katastrofval. Jag vet inte säkert om det är så. Jag är inte säker på att ett parti någonsin igen kommer att kunna samla 45% av alla röster under ett program. Folk röstar inte längre slentrianmässigt på någon de av hävd och tradition litar på kommer att göra det bästa för dem, och då kommer istället enskilda frågor att bli viktiga, och då innebär varje åsikt som lockar vissa väljare också att andra skräms bort. Det finns då för många någorlunda seriösa alternativ att välja på för att någon skall lyckas sätta ihop en åsiktsmix som kan tilltala nästan hälften av alla. Jag tror att man inför framtiden måste skapa allianser med andra partier som man är tillräckligt överens med i viktiga frågor så att man sedan kan sprida sig lite i andra frågor och på det sättet suga åt sig en majoritet.

Men, visst S kan inte vara nöjda med att backa så mycket i ett val där målet var öppet med sjukförsäkringsreform, rekordhög ungdomsarbetslöshet, hög arbetslöshet, en dramatisk omfördelning av de gemensamma resurserna och så vidare och så vidare. Vi borde vunnit lätt och stort och vi gjorde det inte.

Jag känner i alla kloka analyser att man prickar massor av orsaker till att det gick dåligt (de flesta av dessa bidrog säkert) och att man helt riktigt efterlyser en tydligare politik och en bättre paketering av denna. Vad jag saknar är åsikter eller försök till åsikter om vad denna politik skulle kunna vara.

Jag skall därför sticka ut hakan och försöka mig på lite åsikter.

1) Vi måste våga ta mycket tydligare ställning för en politik som aktivt strävar efter ett samhälle där kvinnor inte döms till en strukturell underordning från BB till graven. Det handlar om att skapa balans i ansvarstagande och arbetsfördelning i hemmen, och det handlar om att skapa jämställdhet på arbetsmarknaden och i maktsfärerna både i näringsliv och i politik. Jag skulle gärna kunnat servera tydliga och konkreta förslag men har inte så många. Jag tror på en individuell föräldraförsäkring, någon form av konstruktion för att tvinga hem papporna när barnen är sjuka, tydlig belysning av och om nödvändigt lagstiftning mot lönediskriminering. Kanske måste det till hot om kvotering i styrelserummen och här skall det offentliga ägandet gå före.

Det är en lång resa kvar till ett samhälle där det inte skall spela någon roll om man får ett blått eller rosa täcke på sig när man föds. Jag tror att denna diskussion ännu befinner sig i sin linda, och jag tror att det är viktigt att S blir det parti som tar ledningen och tvingar andra att följa efter. Jag skulle vilja att vi blev så bra på detta att FI lade ner med motiveringen att de inte längre behövs och att deras medlemmar lämnar in en gruppansökan till Sveavägen.

2) Vi måste tvätta bort stämpeln som ett avundsjukeparti . Vi måste orka tala om att den drivkraft som skapas av möjligheten att kunna kämpa sig till en lite bättre ekonomisk situation. Vi måste bejaka vissa löneskillnader. Vi måste se att utbildning, flit och ansvarstagande skall kunna löna sig, utan att man skall behöva be om ursäkt för sin fina bil eller villa. Vi måste kanske till och med inse att ägande av produktionsmedel också är ett risktagande som skall kunna löna sig. Detta är inte enkelt, men jag tror att vi skall tona ner vårt socialistiska arv i dessa frågor. Åtminstone tills vi har konkreta förslag som vi vill driva. Om man ändå inte tänker göra något åt den övre delen av lönespektrat så finns det ingen anledning att förlora röster på att hålla på att gnälla om den.

Är detta en kontroversiell ståndpunkt? Ja, antagligen i teorin, men i praktiken gör vi ju ändå ingenting åt att ingenjörer, läkare, jurister, chefer, ekonomer etc. tjänar dubbelt eller tredubbelt så mycket som en barnskötare eller en undersköterska. Jag tycker inte att det är rättvist att det är så, och jag skulle personligen välkomna ett samhälle där åt-var-och-en-efter-behov kunde få gälla mer än tillgången till den offentliga sektorns välfärd. Men om vi ändå inte har de konkreta förslagen så kan vi ju lika gärna tona ner denna utopi så att vi kan få väljare även bland en lite välbeställdare medelklass. Det handlar inte om att vi skall ändra något i vår konkreta politik, det handlar om att tvätta bort en stämpel vi ändå inte har någon nytta av.

Med detta inte sagt att vi inte skall fortsätta ifrågasätta och kritisera superhöga direktörslöner, miljonbonusar och vansinniga fallskärmsavtal. Det tycker jag att man med fog kan och skall göra.

3) Med ovan skrivna sagt så kräver accepterandet av ”framgång” också att detta medför visst ansvar. Dels handlar det om en begränsning vad man skall kunna använda sina välförtjänta pengar till. Man skall aldrig kunna köpa en bättre utblildning, sjukvård eller omsorg än vad alla kan få. Gärna bo lite bättre, klä sig dyrare, resa mer och köra finare bil, men aldrig få utbildning eller sjukvård beroende på plånbokens tjocklek. Dessutom skall det vara tydligt att finansieringen av en välfärd i världsklass skall ske solidariskt och efter bärkraft. Tjäna gärna mer, men då skall man också vara med och dra ett lite tyngre lass.

4) Om vi skall kunna acceptera att vissa tjänar mycket pengar så måste vi samtidigt se till att ingen skall behöva tjäna väldigt lite pengar. Inget jobb får vara så dåligt betalt att man inte kan försörja sig och sina barn på en heltid. Alla skall dessutom ha rätten till ett heltidsjobb. Lönebildningen i Sverige är inte politisk, och det tror jag inte att vi skall ändra på. Men på samma sätt som moderaterna sakta men säkert skapar utrymme för en låglöneklass genom sänkta nivåer i bidragssystemen och sänkt skatt så kan vi med politiska beslut se till att det inte skapas en kraft nedåt som driver fram lägre löner än de vi har redan idag. Tvärt om skall politiken om möjligt syfta till att pressa de lägsta lönerna uppåt så att ingen lön är oskäligt låg (vad det nu kan betyda…). Jag vet inte vilka beslut som skall till, men jag tror att vi i liberala samhällen ser McJobbs som vi inte vill ha i Sverige.

5) Möjligheten att tjäna mer pengar, eller att på andra sätt förverkliga sina bästa stämningars längtan, måste öppnas för så många som möjligt. Utbildning skall inte bara vara gratis, utan systematisk snedrekrytering skall motarbetas aktivt. Där socialliberalen nöjer sig med att alla skall ha chansen måste vi gå ett steg längre och se de strukturer och traditioner som reser lika höga hinder som de formella. Vår politik skall kännetecknas av ett aktivt strävande efter att sänka de strukturella och traditionsrelaterade hinder som kan stå i vägen för individens möjligheter. Här blir vårt marxistiska arv viktigt som ett verktyg att analysera samhället. Om vi tvingas inse att vissa grupper kommer att fortsätta att ha det sämre än andra, så skall individens hinder för att kunna lämna dessa grupper hållas så låga som möjligt.

6) Vi skall vara tydliga i vår tro på individens rätt till en andra, tredje och fjärde chans. Liberalens skyll-dig-själv inställning skall vi kontra med ett samhälle som finns där för den som snavar och behöver en hjälpande hand. Detta inkluderar en generös vuxenutbildning, rimliga nivåer i de offentliga försäkringarna och ytterst i försörjningsstödet, en fungerande verksamhet för ungdomar även (kanske främst) i resurssvaga områden, en skola som ser till alla elevers behov, en kriminalvård som syftar till att återanpassa och laga trasiga människor, en fungerande psykvård osv. Allt detta kostar på kort sikt pengar, men jag är övertygad om att det betalar sig på många sätt. De som hamnar snett i livet tjänar naturligtvis på denna politik, men även vi som betalar notan får förmånen att leva i ett mänskligare samhälle. Jag tror också att ett tryggare och varmare samhälle är effektivare krasst ekonomisk, och utgifterna kan därför försvaras även ur ett betydligt mer cyniskt perspektiv.

7) Jag tror att vi måste se mer objektivt på arbetsmarknaden. Vi skall ha lagar som garanterar de fackliga organisationernas möjligheter att vara en jämbördig part. Men jag tror att vi måste se över LOs särställning i partiet. Jag skulle helst se en total separation mellan LO och SAP. Vi skall behandla LO som ett särintresse bland andra, om än ett av de viktigaste då de representerar så många potentiellt utsatta människor. En skilsmässa skulle öppna för politiska diskussioner som idag är omöjliga. Kanske måste man diskutera LAS. Jag kan den frågan för dåligt för att våga säga vad som skall ändras i lagstiftningen på detta område, men jag är övertygad om att tankeförbudet som dagens organisatoriska situation skapar är kontraproduktivt och föråldrat.

Jag inser att detta skulle kunna vara en fråga som splittrar partiet, och jag är inte säker på att tillhöra den halva som skulle få behålla nuvarande partibeteckning och logga, men jag skulle vara beredd att ta den risken (lätt att säga när man inte har någonting att förlora). På lång sikt vore kanske en delning inte så dumt. På lång sikt skulle de båda partihalvorna i varandra få en stabil samarbetspartner där dualismen kunde möjliggöra ett bredare anslag enligt första stycket i denna text.

8) Jag tror att vi måste våga bli mycket radikalare i miljöfrågorna. Inte för att detta är en given röstmagnet, utan för att det är omoraliskt att inte ta ansvar för framtiden. Vi måste ha en öppen debatt där omsorgen om energiförsörjningen till den tunga industrin skall viktas efter samhällsintresse och inte efter partintresset hos de som just idag råkar jobba i denna industri. Vi måste våga driva en politik som innebär att Sverige skall gå före som en internationell förebild, även om det skulle råka innebära en viss omstrukturering av arbetsmarknaden. Att gamla olönsamma och miljöfientliga jobb försvinner är ingen katastrof om de ersätts av moderna, lönsamma och miljösmarta arbetstillfällen.

Detta är en lista på några punkter jag tror skulle göra socialdemokraterna till ett modernare och i mina ögon attraktivare parti. Mycket jobb kvarstår, och många måste vara med att göra det jobbet. Jag kommer inte att lämna tangenterna med detta, så ovanstående kommer säkert att förtydligas och kanske korrigeras i kommande inlägg. Men för nu är detta ett ödmjukt bidrag till en viktig debatt. Jag skulle gärna se fler konkreta idéer kring vad som skall bli vår politik.

*Under Construction*

Måste in:

Integrationspolitiken, en av ödesfrågorna om vi vill ha ett samhälle som hänger ihop.

Internationell solidaritet, att ha samma idé om människors rättigheter internationellt som i Sverige. Svårt men mycket viktigt.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Om man är stor...

2010-10-27T09:24:00.005+02:00

Kommentar till: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/26/s-kan-f-bli-mps-juniorpartner

Han står där med armarna i kors strax ovanför den lite överdimensionerade mage. Hans händer vittnar om kroppsarbete, även om det var ett tag sedan. Märkesglasögonen och guldklockan vittnar om att han tjänar okej med pengar, jeansen och flanellskjortan om en distans till medelklasstillvaron.

Han är van vid att få bestämma, bestämma med stöd från den solida pelare av medlemmar och klassmedvetenhet som han bekvämt och lite självgott lutar sig mot där han står. Tryggheten i att denna pelare bär, och den underlägsenhet han känner inför den fina värld han aldrig riktigt tillhört, gör att han under åren lagt sig till med manér som kan uppfattas som stöddiga och arroganta.

De andra har måhända sina fina utbildningar, sina vinklubbar, sina anor och sina vanor, men det är han som bestämmer, han som kan stå där och titta på dem lutad mot sin granitpelare. Det har väl hänt genom åren att andra gaddat ihop sig och tagit över rodret ett tag, men han har alltid kunnat luta sig tillbaka och roat sett på medan de försökt utan honom, och sedan har han med en suck kunnat rulla upp armarna och ställa allt till rätta.

Visst har det varit andra än de rika som försökt få vara med och bestämma. Kvinnosakskvinnor, kommunistiska drömmare, miljönissar och ungdomar. Alla har de flockats runt honom och velat ”samarbeta”. Han har gärna hjälpt till, gärna låtit dem stötta honom när de rika blivit för besvärliga, och han har lite nedlåtande nickat åt deras naiva förslag. Han har förstått att man inte får gunga båten för kraftigt. Visst har talet om jämställdhet, miljö, egenmakt och radikal jämlikhet låtit bra, och visst har han kunnat låna ett slagord här och där, men i grunden har det handlat om att hålla sig väl med pelaren och med den industri som han motvilligt förstått trots allt skapar välståndet han sedan kunnat ta del av och som han kunnat mata sin pelare med.

Men så en dag blir de små omkring honom oroliga och oregerliga. De rika börjar bli allt starkare och marken skakar. När den normalt så trygge mannen lite överseende skall luta sig mot sin pelare och styra upp situationen med kraften från graniten så ramlar han omkull. Pelaren bär honom inte utan den vacklar till, viker undan och mannen faller handlöst till golvet. Han försöker resa sig men märker till sin fasa att han blivit gammal och svag, och att han behöver de andras hjälp för att kunna resa sig igen… en bit bort står de rika, de belästa, de religiösa och de jordägande samlade och tittar på skådespelet. De tänker att det är deras tur nu, deras tur att bestämma ett tag.

Runt resterna av granitpelaren blir det också en yra. Många av mannens mindre kompisar ser nu chansen att ge igen för gamla oförätter, för alla gånge den gamle klappat dem nedlåtande på huvudet, för alla gånger han utnyttjat deras ungdomliga kraft och sedan använt den för sina egna syften. Nu skall en ny ordning danas, nu skall ordningen bli att det inte finns en given ordning, nu skall den gamle få dra oket han med, om han ens orkar det, om det ens är lönt att ha honom med.

Kanske skall man gå över till de rika och se om någon där vill leka? Kanske skall man ställa sig en bit bort och i smyg planera revolutionen? Kanske skall man försöka ta den gamles plats, laga pelaren och använda den för egna modernare syften? Kanske kan pelaren användas som gödning för en grönare framtid? Kanske, kanske, kanske…

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna och om politik. Läs även kloka tankar på netroots.

Mona måste stanna ett tag till!

2010-10-02T13:52:00.000+02:00

Jag var inte glad åt vårt val av partiledare då det begav sig. Jag hade lovat att jag skulle lämna partiet om hon blev ordförande, och jag hade sagt en massa annat också. Men så blev det till slut ingen annan att välja på (nåja…) och i vilket fall valde vi Mona. Jag fegade ur och stannade kvar i partiet. Jag gick till och med på några möten vilket jag inte gjort på ett par år innan det. Jag fortsatte vara kritisk till vår partiledare, och när vi tog med V i valsamarbetet för att partiledningen inte orkade stå emot så var jag förtvivlad.

Men sedan började det närma sig val, och då sluter man upp. Man slutar säga dåliga saker om sin statsministerkandidat på jobbet (om någon där till äventyrs skulle fundera på att rösta S) och man sväljer. Dessutom kom det några framträdanden tidigt på året där jag faktiskt blev positivt överraskad, och ju längre valrörelsen gick desto bättre blev Mona. Mot slutet tyckte jag inte att hon på något sätt stack ut som den sämsta av partiledarna, och det var i mina ögon klart godkänt.

Nu är valet över och man kan åter igen ta bladet ifrån munnen i partiledarfrågan. Jag märker då till min förvåning att jag inte har så brottom med att bli av med Mona. Visst, jag tycker fortfarande att det hon säger känns lite inlärt och påklistrat, men hon är inte värre än de andra partiledarna, och inte heller värre än andra kandidater. Att vara partiledare i ett brett parti (jo S är fortfarande ett brett parti) innebär ett ständigt kompromissande och en evig balansgång mellan olika intressen. Att i det läge vi är nu (en djup kris utan självklar om ens förnimbar lösning) peka med hela handen och leda utan att lyssna skulle inte fungera. Vi behöver ett lyssnande ledarskap, en ödmjuk attityd och ett uppmuntrande av intern diskussion (och kanske till och med debatt).

Om Mona skulle avgå nu skulle det dessutom risktera att bli som en syndabock som tar med sig katastrofkänslan ut genom dörren. Det skulle riskera att bli en psykologisk effekt att allt som gick dåligt då kunde läggas på ledarskapet, och den helt nödvändiga analysen och förnyelsen av politik, budskap och organisation skulle riskera att stanna upp innan den ens startat. Om inte av andra anledningar så är denna i sig själv skäl nog för Mona att inte avgå. Hon får inte bli syndabock, för valkatastrofen var inte hennes fel.

Vad vi blir för parti efter förnyelsearbetet, och vem som då skall leda det (eller de?) partiet(-erna) det vet jag inte om man kan ha en åsikt om idag. Men förnyelsearbetet tjänar på att vi behåller vår nuvarande ordförande.

Så, jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men; Jag vill inte att Mona skall avgå nu!!

Sparkling-pucko kommer inte att sälja!

2010-09-29T09:25:00.001+02:00

Alla socialdemokratiska bloggare verkar nu vara överens. Vi förlorade valet. Ingen hävdar någonting annat. Skönt att vi står enade i denna analys.

Men det finns mer alla är överens om. Vi måste förändra oss, vi måste nämligen vinna nästa val.

Sedan glider analysen lite isär. De flesta kramar fortfarande Mona, men många ser de andra ”gamlingarna” som en belastning. Jag har tjatat mig trött på att påpeka att det inte går att både gå tillbaka till traditionell socialdemokratisk politik och samtidigt vinna de ganska osentimentala medelklassväljarna i storstaden. Dock tycks båda dessa recept vara vanliga, och inte sällan i samma analyser.

MEN. Det mest slående i analyserna och framåtblickarna är att samtliga skickligt duckar frågan om vilken politik baserad på vilken ideologi det då är vi skall ha.

VAD VILL VI? Och kanske mer intressant VAD ÄR DET VI SKALL VÅGA INTE VILJA!

Jag vet att många gärna tar en pucko till korven, och det är gott med champagne till ostronen, men drinken sparkling-pucko kommer inte att sälja.

Vi vill ju bara att alla skall älska oss...

2010-09-28T12:29:00.000+02:00

Vi vill ju så gärna att alla (eller åtminstone 40-45%) skall älska oss…

Vi vill föra ut våra värderingar, men de måste vara förpackade på ett sådant sätt att de kan appellera till en intellektuell tjänstemannamedelklass, en medelklass som fortfarande identifierar sig som arbetare, en arbetarklass som tjänar ganska dåligt och har lågt inflytande i sina jobb och en klass som befinner sig i eller i kanten av ett utanförskap.

En stor del av den ganska välbeställda medelklassen skräms bort av röda fanor, tal om radikal omfördelning, principiella resonemang som går ut på att löneklyftor om alls önskvärda är ett nödvändigt ont och av begränsad valfrihet i välfärden. Denna grupp upplever oss som avundsjuka och bidragsvänliga. De hyser en viss misstänksamhet mot de som ”lever på bidrag” och vill gärna betala för de som behöver hjälp, men då vill de känna sig säkra på att de verkligen behöver hjälp och inte bara är för lata för att skaffa sig ett jobb.

Denna grupp vill kanske ha politisk hjälp att få ihop livspusslet. Man vill ha en modern miljöpolitik, en jämställdhetspolitik som ställer vissa krav på männen att ta ansvar för hem och barn, och man kan förstå att HBT-frågorna kan vara viktiga.

En annan viktig väljargrupp skriker efter mer av ”traditionell socialdemokratisk politik”, där klasskamp, vi mot de rika, det omoraliska i kapitalism (även om man inser det nödvändiga) är viktiga inslag. Här vill man ha trygghet att få ha kvar sitt jobb när man en gång lyckats få ett. Detta kan ske med statliga interventioner så snart ett företag får problem och rigida regler som gärna gör det omöjligt att avskeda någon så länge företaget finns kvar. Detta får gärna paras med en arbetsmarknadsmyndighet som tar ansvar för att ge mig ett nytt jobb om jag mot all förmodan skulle bli av med det gamla, en hög och lång a-kassa och sjukförsäkring.

Kanske finns det i denna grupp ett motstånd mot ”flummiga frågor” som miljö och jämställdhet. Gärna en bra miljöpolitik, bara det inte drabbar bensinpriset, elpriset eller hotar den tunga basindustrin. Varför någon skall bry sig om hur bögarna har det är något många i denna grupp har svårt att förstå.

En tredje väljargrupp upplever tal om krav och kontroller i socialförsäkringssystemen som kränkande, och ser bidragsnivåerna som en lika viktig fråga som lönerörelsen. Detta inte för att de inte vill arbeta (det tror jag faktiskt att de allra flesta vill), utan för att de sedan länge tappat hoppet om att få vara med i samhället. Denna grupp behöver en politik som tror på dem och som ger dem hopp om att få lämna utanförskapet.

Fördomsfullt? Javisst! Jag grundar analysen av de två senare grupperna helt och hållet på fördomar och spridda röster i media. Detta är kanske också signifikativt för problemet, de olika grupperna pratar ganska lite med varandra. Som medelklasspappa i ett medelklassvillaområde med ett tjänstemannajobb så träffar jag bara andra av samma sort, lite ledsamt men därför ingenting att blunda för.

Även om jag då inte besitter detaljerad kunskap om vad olika grupper tycker och tänker, och även om man skall vara försiktig att generalisera in människor i grupper enligt ovan så tjänar analysen ändå sitt syfte i att analysera den svårighet jag tror att vårt parti har att brottas med. Det man kan göra för att locka den ena gruppen kommer att skrämma bort den andra och omvänt. Att försöka tillfredsställa alla kan lätt leda till att man inte lyckas tillfredsställa någon, eller åtminstone bara färre än man lockat om man vågat gå för det budskap man tror på utan att snegla på vem som kommer att gilla vilket budskap.

Kanske är det inte längre möjligt att få 40% av alla röster. Kanske måste man vara flera partier för att kunna åstadkomma detta. Kanske skulle det behövas två socialdemokratiska partier i riksdagen. Kanske kan man stjäla miljöpartiet och göra det till det ena av dessa. Vad vet jag?

Måste socialdemokraterna bli liberala?

2010-09-27T09:06:00.002+02:00

Kommenterat på: http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/22/f-r-att-verleva-m-ste-s-bli-socialliberalt

De finns i dagsläget ett tydligt utrymme för den som vill föra en politik för ett samhälle där man kan få en andra och en tredje chans om man snavar till i livet (på eget grepp eller på grund av yttre faktorer).

Det finns ett tydligt utrymme för den som tror att man kan ha en effektiv offentlig sektor utan att man häller ut pengarna i privata intressenters fickor.

Det finns ett tydligt utrymme för en politik som skapar en trygghet för alla, oavsett vilka privata försäkringar man har råd att skaffa sig.

Det finns ett tydligt utrymme för det politiska alternativ som tror på individens rätt till en möjlighet att påverka sin utbildningssituation även efter det att man inte tagit studenten.

Osv, osv. Det finns gott om plats för en mänskligare mittenpolitik utan att man för den sakens skull måste hemfalla åt socialism eller gamla lösningar.

MEN. Detta kräver mycket av det som artikelförfattaren tar upp.

Man måste våga diskutera människors rätt att lyckas ekonomiskt utan att det skall vara fult eller omoraliskt. Eftersom socialdemokratin inte för en politik som syftar till att förhindra människor från att ha höga löner, så måste man också tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för avunsjuka och alla-skall-få-samma-påse.

Man måste våga diskutera hur man ställer krav i socialförsäkringssystemen. Det kan aldrig vara socialdemokratisk politik att folk skall få bidrag när de inte behöver det. Genom att se till att de som skall ha bidragen får dem kan man också behålla rimliga nivåer i systemen. Det är de som ”fuskar” som är systemens värsta fiender, och därmed också socialdemokratins värsta fiender.

Vi socialdemokrater måste våga sätta upp gränser för vad som ingår i ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Vi måste vara tydliga med att detta gäller det viktigaste i livet (efter kärlek och lycka) såsom utbildning, sjukvård och omsorg. Här skall vi vara totalt kompromisslösa. Alla skall ha SAMMA rätt till en bra sjukvård och en bra skola. Oavsett var man bor, vilken socialgrupp man tillhör eller hur mycket pengar man tjänar.

Andra områden skall vi inte lägga oss i. Det får inte vara fult att tjäna mycket pengar, köra fin bil, ha dyra väskor eller bo i dyra hus. Bara man betalar lite högre skatt (som man har råd med) så måste man kunna få vara nöjd med att ha lyckats i livet (om det nu mäts i ekonomisk välfärd).

Många socialliberala folkpartister och en och annan centerpartist skulle säkert mena att de redan står för denna politik, och det kan nog vara så. Problemet är att dessa partier på intet sätt för den politiken idag.

Min och (S) inställning till framgång

2010-09-23T19:28:00.004+02:00

Låt mig först få erkänna en sak. Hade jag fått bestämma hur det var i världen så skulle löneskillnaden mellan två personer som varje dag jobbar åtta timmar och som gör sitt bästa för att göra ett gott jobb inte varit speciellt stor. Jag tycker inte att det är rimligt att en civilingenjör tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket som en undersköterska. Jag tycker att vissa löneskillnader kan vara motiverade baserat på inställning, utbildningskrav och ansvar. Men de löneskillnader vi har i Sverige tycker jag inte kan motiveras utifrån någon slags moralisk eller ideologisk synvinkel.

MEN jag har svårt att se hur man skulle kunna påverka detta politiskt, och även om man kunde så är jag inte säker på att jag tycker att man skulle göra det. Så, om jag haft den betydligt mer begränsade positionen att ha all politisk makt i Sverige så tror jag inte att jag skulle fört en annorlunda politik på detta område än vad socialdemokraterna gjorde då de bestämde.

Jag tycker att man skall se till att det inte finns en press nedåt mot riktiga skamlöner. Detta gör man genom att ha bra trygghetssystem som gör att människor inte tvingas ta anställningar med löner eller villkor som är skamliga. Dagens regering verkar ha en motsatt strategi på detta område. Man gör det också genom att se till att den enskilde individen alltid har en möjlighet att ta sig ur den grupp som är hänvisade till dessa skamligt låga löner.

SÅ, om jag nu är representativ för socialdemokratiska sympatisörer (och i denna fråga tror jag nog att jag är det) så är då frågan vad man skall göra av denna inställning i sitt politiska budskap.

Det är nämligen så att många mittenväljare väljer bort oss därför att de uppfattar socialdemokraterna som avundsjuka och som ett alla-skall-få-samma-påse-parti. Jag tror dessutom att de har en poäng. Inte så att vi vill föra en politik för att utjämna alla skillnader i utfall, utan för att många av oss känner ganska starkt för ”åt var och en efter behov”. Vi talar om höginskomsttagare och rika som några andra, några vi bara motvilligt står ut med. Jag tror att vi skulle må bra av att få bort denna stämpel.

Nu är detta inte helt lätt. Vi tycker ju faktiskt att stora skillnader i ekonomiskt utfall är orättvist. Vi ser ju faktiskt rikedom som en stöld av ett mervärde som andra jobbat ihop. Vi är nog lite till mans lite misstänksamma mot framgång, eftersom vi bakom varje ekonomiskt framgångsrik kvinna eller man ser alla de som antagligen fått lite för dåligt betalt för sitt arbete. Skall vi ljuga om detta och säga att vi hyllar de framgångsrika och lyckönskar de rika? Skall vi förtrycka den delen av vår ideologi som visserligen ligger som ett fundament längst ner under vår politik, men som genom alla lager av insikter om verkligheten och möjligheten inte får någon konkret påverkan på vad vi vill göra de närmaste fyra (eller för den delen hundra) åren? Ja, kanske måste vi det om vi vill vara ett stort och brett parti. Eller så väljer vi att öppet redovisa våra ideologiska rötter och så får vi ta att många mittenväljare väljer bort oss utan att ens lyssna på vad vi har att komma med.

OM vi vill tvätta bort stämpeln av att vara ett avundsjukt alla-skall-ha-det-lika-parti, då måste vi (tror jag) tydligt och högljutt omvärdera vår inställning till framgång. Då måste det vara lika okej att bli rik på att äga en fabrik eller på att spekulera i fastigheter som det är bli rik på att vinna på lotto eller på att vara jättebra på fotboll eller tennis. Det är kanske så att vi måste vara beredda att säga grattis till Ingvar Kamprad, Stefan Persson och Christer Eriksson. Vi måste säga grattis till de som lyckas få ett jobb med månadslöner på hundra tusen kronor och vi måste kanske till och med acceptera och gratulera Percy Barnevik, Christer Gardell och Mats Qviberg. Jag säger inte att detta är enkelt.

Att acceptera och sluta moralisera över höga löner och förmögenheter innebär inte att vi skall sluta föra en politik där de som har det bäst också bidrar mest till den stora offentliga sektor som vi skall fortsätta ha. De som inte har det så bra ekonomikst skall vara garanterade livets verkligt viktiga nyttigheter som utbildning, sjukvårt och omsorg. De som har det bättre ställt ekonomiskt skall bidra efter bärkraft till dessa nyttigheter. Detta är inget vi skall förändra.

Jag kommer ALDRIG att känna att det är rättvist att vissa tjänar femtio tusen i månaden och andra tjänar sexton, fast att båda gör sitt bästa hela dagen. Men eftersom jag tycket att spelreglerna som skapar detta förhållande är okej, så måste jag acceptera det, och då kanske det finns ett sätt att inte bygga in känslan av orättvisa i den offentliga bilden av partiet. Jag vet inte hur, men jag tror att vi behöver reda ut vårt förhållande till framgång.

Vinna val eller vara ideologisk...?

2010-09-22T12:06:00.001+02:00

Skall ett politiskt parti alltid sträva efter att vinna val?

De två enklaste svaren är;

JA – partiet skall sträva efter att vinna.

Partiet skall försöka följa opinionen och anpassa sitt politiska budskap på ett sätt som man tror att man kan vinna röster på. Att alls få föra en politik är viktigare än att förespråka den politik man helst skulle vilja se förd. En extrem variant av detta skulle vara att man helt saknar ideologi, och att man utformar en optimal politik utifrån en analys av vad man tror väljarna vill rösta på.

NEJ – ett parti skall stå för sina idéer oavsett opinion.

Partiet skall erbjuda ett alternativ på det demokratiska smörgåsbordet, och om inte väljarna gillar det så är det i sin ordning, då får andra bestämma. Får man inte precis som man själv vill så får andra ta ansvar för sina idéer. En extrem variant av detta skulle vara att man utformar en valplattform och gör allt för att föra ut denna, och om man sedan inte får egen majoritet så vägrar man kompromissa och går i opposition.

MEN – Nu är ju inte verkligheten så enkel.

Socialdemokraterna kan inte lägga sig vid en av dessa extremer, det är självklart. Det gäller att hålla en stadig kurs mellan Skylla och Karybdis. Detta har inte varit ett stort problem för socialdemokratin tidigare, eftersom en stor del av valmanskåren velat rösta på den politik vi velat föra. Man har haft att studera vilka av de önskade frågorna man har lagt tonvikten på, men man har inte behövt gå speciellt mycket våld på de egna idéerna.

Nu känns det inte längre lika enkelt. Efter två valförluster i rad börjar det komma rop på förändring, och då lustigt nog i båda riktningarna. Många spekulerar i vilken politik vi skall föra för att vinna val, och andra talar om att vi förlorat vår ideologi och vill tillbaka till något mytiskt förr (visserligen ofta i tron att vi då även kommer att vinna väljarna, men ändå).

Jag tror att en politisk rörelse måste sträva efter att få bestämma eller åtminstone efter att få vara med och bestämma. Men samtidigt fyller det ingen funktion om man då tvingas bestämma något annat än det man vill. Det senare riskerar att bli mindre sant om det är ens försörjning som står på spel, och jag tror inte att den aspekten helt kan bortses ifrån. Jag tänker dock inte gå in på den här.

För socialdemokratin har valet alltid stått mellan att å ena sidan föra en politik man tror att man kan få genomföra och som man tror skulle kunna fungera i verkligheten, och att å andra sidan lyssna till den känsla man har av att man egentligen skulle vilja att samhället såg mycket jämlikare och klasslösare ut. Jag tror att socialdemokrati alltid har handlat om att låta socialistiska känslor konfronteras med en verklighet där socialismen varken går att genomföra eller skulle fungera.

Ur denna ångest stiger en politik som handlar om rimlighet. Fördelningen av de resurser som skapas i samhället (oavsett vem man menar skapar dem) skall vara rimlig. Alla skall få del av de riktigt viktiga sakerna som utbildning, sjukvård och omsorg, och sedan får man motvilligt acceptera att vissa kan bo i ett större hus eller köra en finare bil.

Nu tror jag att den individualisering av den djupa folkopinionen som högern (mycket skickligt) drivit sedan vi skrämde dem med löntagarfonderna kommit så långt att det inte längre räcker med att motvilligt acceptera vissa ojämlikheter. Bara de faktum att det är motvilligt räcker för att skrämma bort mittenväljarna (eller i alla fall för många mittenväljare). Visserligen har vi inga förslag som på något sätt syftar till att sluta lönegapet mellan ingenjören och vårdbiträdet, men vi talar heller inte om för ingenjören att hon har rätt till sin dubbelt så höga lön. Istället talar vi alltid om löneklyftor som någonting negativt, och vi låter alltid som om vi egentligen skulle vilja ha ett alla-får-samma-påse-samhälle.

Så, är då lösningen att skrota vår ”åt var och en efter behov”-doktrin och att öppet bejaka vissa ojämlikheter i utfall som någonting positivt?

Jag är mycket kluven. Jag har ett starkt patos som från mina magtrakter skriker av fulla lungor att det är orättvist att en av två personer som båda lägger åtta timmar av sitt liv åt att göra så gott de kan på vilket jobb det än vara månde skall tjäna dubbelt eller tre gånger så mycket som den andra. Om båda gör sitt bästa skall båda få en lika stor del av kakan, eller kanske till och med ännu mer drastiskt så skall kakan fördela efter deras behov av välfärd.

Jag inser nu att vi får en lång rad problem om vi skulle ge alla samma lön, och det är ur denna ångestladdade insikt jag accepterar och kanske i praktisk politik till och med bejakar vissa löneskillnader. Men det sker motvilligt.

Om jag nu skulle gå ut och propagera för min högst realistiska och genomförbara idé om att alla människor då de är sjuka skall ha rätt till en sjukvård och en sjukförsäkring som vi alla solidariskt är med att betalar, måste jag då även passa på och nämna att jag egentligen inte tycker att människor skall tjäna olika mycket?

Ja och nej. Å ena sidan känner jag att jag vill presentera den ideologiska grunden till mitt beslut, att jag måste få tydliggöra hur jag hamnat i förslaget om att alla skall få sjukvård och sjukersättning om de inte kan jobba. I denna grund ingår en idé om ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Att utelämna detta ur ett ideologiskt resonemang är svårt.

Å andra sidan har min åsikt om rättvisa, efter det att den tvättats genom min tro på hur människan är funtad och hur verkligheten därmed ser ut, ingenting med mina konkreta förslag på sjukvårdens organisation och finansiering eller sjukförsäkringssystemets utformande att göra. I den konkreta politiken spelar det ingen roll om jag tycker att det vore vackert om man kunde göra si, nu när jag tror att verkligheten ändå inte tillåter oss annat än så. Om då si skrämmer bort väljare så att jag inte heller kan göra så, skall man då kanske tala mindre om ideologi, snarare än mer?

Är det kanske så att vi måste lära av de nya moderaterna att helt tona ner vår ideologi, och att helt fokusera på vad vi vill göra de kommande fyra åren. Moderaterna får med sig väljare en eller ett par hållplatser, även om dessa väljare absolut inte vill följa med till ändhållplatsen borta vid nyliberalplan. Under denna resa hinner de dessutom lite diskret genomföra en del strukturomvandlingar som är mycket svåra att förklara för de väljare vi tror egentligen inte skulle stödja dem, och ändå mycket svårare att backa tillbaka om vi någon gång skulle få chansen.

Skulle då lösningen vara att hålla den ideologiska debatten gömd djupt inne i partiet, dit inga journalister hittar med sina pennor och ficklampor, och utåt bara saluföra de förslag som denna diskussion mynnat ut i? En välputsad fasad av relativt lättförståeliga förslag och en beskrivning av vad vi menar att de skall leda till för samhälle under den kommande fyraårsperioden. Kanske, kanske…

Men samtidigt vill vi ju så innerligt gärna förklara för väljarna, vi vill visa hur länge och klokt vi tänkt, vi vill berätta om all verklighet som hindrar oss från att vara sådär goda som vi egentligen är, vi vill ju så gärna få berätta om arbetarrörelsens historia och våra traditioner och om hur klokt vi anpassat detta till en modern tid (när vi har gjort det alltså…). Vi är ju så intresserade av politik, och vi vill ju att alla andra också skall vara det. Vi vill ju bara att 45-50% av alla svenskar skall älska oss! Är det verkligen för mycket begärt!

Man valde något annat...

2010-09-21T23:11:00.004+02:00

Jag kan inte förstå hur man kan rösta på ett parti som slänger ut sjuka människor på arbetsmarknaden med käcka tillrop och en karta till socialen. Jag är övertygad om att mer än 60% av de svenska väljarna ogillar en sådan politik.

Om man nu är så säker på detta så bör man ställa frågan; Vad är det med vår politik som är så hemskt att man ändå hellre röstar på Alliansen?

Jag tror att det finns ett antal faktorer, och jag är inte säker på att man kan (eller skall) åtgärda alla.

1) Socialdemokratisk avundsjukestämpel.

Det finns i delar av medelklassen (om det finns en medelklass…) en stark motvilja mot den ”alla-skall-få-likadana-påsar”-inställning de förknippar socialdemokraterna med. Det finns i vänsterretoriken en avundsjuka mot alla som har det bättre än de som ha det sämst, och ett ifrågasättande av det moraliska i att ”lyckas”. Denna avundsjuka tror jag är väldigt repellerande för allt fler väljare.

Det infinner sig då två frågor: Finns det en sådan strävan mot total utjämning av utfallet i den socialdemokratiska utopin? Och om det inte gör det, hur får vi ut budskapet att vi inte tycker att alla skall få lika dana påsar?

Jag kan inte svara med säkerhet på någon av frågorna. Jag tror att det finns en djupt rotad misstänksamhet mot ojämlikheter av alla slag inom socialdemokratin. Jag känner den själv och jag tror att den finns hos andra. Jag tror att många socialdemokrater erkänner det nödvändiga, instrumentella eller oundvikliga i löneskillnader, men jag tror samtidigt att erkännandet är ytterst motvilligt. Om man då hävdar att man accepterar ojämlikhet i utfall endast eftersom människor är som de är, eller av någon annan anledning, men att man egentligen tycker att en sådan ojämlikhet är moraliskt tveksam, då retar man livet ur många människor som kanske inte tycker att ”åt var och en efter behov” är den mest rättvisa doktrinen.

Om vi nu ändå inte tror på att vi kan föra en politik som syftar till ett totalt utjämnande av löner och förmögenheter (och det gör vi ju inte), skulle man då kunna tänka sig att uttala detta accepterande av vissa ojämlikheter och göra det till ideologi? Skulle man kunna tänka sig att man går ut och berättar att vi tycker att det är okej, eller kanske till och med önskvärt att ingenjören tjänar dubbelt så mycket som lokalvårdaren? Jag vet faktiskt inte, vare sig om jag tycker att det är okej, eller om man skall gå ut och säga det.

2) Samarbete med vänsterpartiet.

Om man väljer att gå till val på att det i regeringen skall sitta politiker som inte med ryggraden kan fördöma det som hände i östtyskland, kuba eller ens nordkorea, då får man räkna med att alla inte kommer att rösta på en. Vänsterpartiet förstärker dessutom avundsjukestämpeln ovan.

Jag tror inte att man kan ha med vänsterpartiet om man vill skapa en majoritetsregering i Sverige. Kanske kommer den dagen då vänsterpartiet bara är ett parti för ”vänstersossar” men så är det inte idag, och vi har själva i allt för många år varit ledande i att hålla partiet utanför allt reellt inflytande för att det plötsligt skall kännas naturligt att samarbeta med dem.

Samtidigt finns det inom en del av rörelsen en mycket stark misstänksamhet mot den del av partiet som verkar mer intresserade av jämställdhets-, miljö- och KBT-frågor än av fackliga hjärtefrågor och klassisk klasskampsretorik. Att inte samarbeta med vänsterpartiet blir för denna vänsterflygel en signal på att deras socialdemokratiska parti är på väg att bli ett lite mer rosafärgat folkparti, och det skrämmer dem naturligtvis.

Kanske går det att kompromissa sig fram till, och formulera, en socialdemokratisk politik som känns så stark och tydlig att vänsterflygeln i partiet kan känna sig trygga i att vända vänsterpartiet ryggen. Jag är inte så säker. Jag tror att många socialdemokrater har lärt sig att metoderna är ideologin, inte målen. Att byta metoder (vi skulle här kunna kalla dem dogmer) blir väldigt hotfullt om man inte kan se att det är samma mål man strävar mot. Ännu svårare blir det när målen bara är nästan samma, så samma de kan vara när verkligheten också skall vägas in.

*Under perpetual construction.*

Dags att rösta!

2010-09-15T13:55:00.002+02:00

Det närmar sig valdagen, och vad det ser ut så närmar det sig ett praktfiasko för socialdemokraterna. Nu skall man inte ge upp, och man skall kämpa ända in i kaklet, men det ser mörkt ut även om Bodström grillar aldrig så mycket korv i Jordbro.

Jag hade tänkt att jag skulle vara en tvekande väljare i år. Jag hade tänkt gå in i valrörelsen med öppet sinne, och att försöka välja förbehållslöst baserat på det partierna faktiskt säger i valrörelsen. Detta har inte gått alls bra, av flera skäl.

Det första, och säkert viktigaste, är nog att jag helt enkelt ÄR socialdemokrat. Jag har en djup övertygelse om att vi måste hjälpas åt, att vi som individer påverkas av de grupper och sammanhang där vi ingår och att det behövs en stark stat för att hjälpa oss vara solidariska, fria och att kunna fatta rätt beslut för vår egen skull.

Men, detta paras med en insikt att vi som individer behöver ta ett stort ansvar för vår egen situation. De drivkrafter som ligger i att kunna påverka sin situation är mycket viktiga, och utan dem stannar samhället upp. Vi måste alltså tillåta en viss ojämlikhet i utfall för att även de som har det sämst skall få det bättre.

Jag tror att båda dessa insikter är viktiga, och att politik bör vara att hela tiden balansera dem mot varandra. Att förändringar måste vara gradvisa och grundade på en stämning i folkdjupet, och en hänsynslös kärlek till demokratiska värden som rättssäkerhet, yttrandefrihet, rätten att organisera sig, beslutsfattande genom majoritetsprincipen parat med en stor respekt för minoriteten. Allt detta gör att jag känner att jag är socialdemokrat, även om det skulle vara så att jag inte håller med det socialdemokratiska partiet.

Det andra, och lite tristare, är att jag inte kan se några alternativ. SD är enklast att plocka bort eftersom de tycker tvärt emot mig i alla frågor. KD, M och PP faller också bort på hur många grunder som helst. Men de andra partierna då? De man ändå känner att man skulle kunna överväga, varför är de inga alternativ?

C – Det parti som just nu känns längst bort av de vettiga partierna. Jag kan verkligen inte med Maud. Jag ogillar (och värre) i stort sett allting med henne. Jag tål inte hennes röst, jag tycker hon uttalar sig dogmatiskt och papegojaktigt, jag tycker att hennes entreprenörsmantra är innehållslöst och i de delar det faktiskt har ett innehåll felaktigt. Jag ogillar centerpartiets totala högerkantring, och jag förstår inte hur ”riktiga” gamla goa centerpartister står ut med vad deras parti blivit.

FP – Det parti jag tidigare känt som mitt andrahandsval. Bengt Westerbergs gamla fina traditionstyngda socialliberala parti. Jag har i många frågor inte så svårt att tänka mig att leva i ett land styrt av folkpartiets partiprogram. De senaste årens betonande av liberalismen, och den batonginspirerade klassiska tolkning av ordet som man svängt mot skrämmer bort mig. Jag brukar säga att socialism som inser värdet av individuella drivkrafter, och liberalism som inser det orimliga i dess konsekvenser i praktisk politik landar ganska nära varandra. Detta tror jag är helt sant, men det förutsätter en socialliberal hållning och jag tycker att FP av idag är lite för mycket av skyll-dig-själv liberala. Att jag har svårt för Jan Björklund i allmänhet och hans klåfingrighet i saker han inte förstår sig på (=skolfrågor) gör inte FP till ett möjligare alternativ.

V – Jag är mycket förtjust i partiets motvillighet till avregleringar och privatiseringar. Jag hatar denna typ av låtsas-valfrihet, och jag skulle vilja återreglera allt. Hellre en trött statlig byråkrat som förvaltar min pension efter bästa förmåga, än en finnig yuppie som skattar medans han beställer in champagne på någon innekrog och betalar den med mina pensionspengar. MEN, allt det som är bra med ett tjurigt socialistiskt parti förmörkas av en grumlig demokratisyn. Så länge man från ledande företrädares sida har så svårt att tydligt ta avstånd från DDR och Kuba så kan jag aldrig rösta på dem. Demokrati är viktigare än alla sociala framsteg i världen. Om man inte får säga vad man tycker, rösta på vem man vill och läsa vilka tidningar man vill så spelar läskunnighet, sjukvård och rättvisa ingen roll. Demokrati måste alltid vara viktigare än socialism. Dessutom tror jag vänsterpartiet underskattar egoismen som drivkraft och även som demokrater lägger sig lite långt till vänster om mig, men för att ge motståndet mot privatiseringarna en röst hade de varit ett alternativ om de klarat av att skaka av sig kommunismen.

MP – Nu börjar vi närma oss de verkliga alternativen. Jag tror att miljöfrågan jämte jämställdhetsfrågan är framtidens viktigaste. Visst fångas båda frågorna upp av socialdemokratin, men MP har en större trovärdighet i miljöfrågan, och de vågar vara mer radikala vilket jag tror behövs. Jag attraheras av miljöpartiets civilisationskritik, och jag tror att det är viktigt att ifrågasätta tillväxt och kommersialism som drivkrafter i samhället (även om det skall ske visionärt och inte genom att förbjuda räntor i morgon). Problemet med MP är att man inte kan vara säker på vad det är man röstar på. De skall byta språkrör när som helst, och de har en instabilitet i höger-vänster-dimensionen som känns oroande. Med SD spökande i vassen kan man faktiskt riskera att ha röstat på Reinfeldt om man röstar på MP, och det vill man inte råka ut för.

FI – Står faktiskt överst på min alternativlista. Jag gillar trots allt Gudrun, och jag tycker att jämställdhetsfrågan är minst lika viktig som miljöfrågorna. En röst på FI skulle för mig vara en röst på frågan som sådan, kanske mer än på FI’s konkreta politik (som jag inte vet så mycket om). Jag tror att denna viktiga fråga skulle få mycket mer uppmärksamhet och utrymme i de etablerade partierna om FI kunde hota bakifrån, och av den anledningen skulle jag kunna tänka mig att rösta på dem. Men att lägga sin röst utanför riksdagen, eller alternativt att rösta för ännu större instabilitet än vad SD riskerar att skapa känns inte rätt i nuläget. Sverige behöver min röst på en helhetslösning mer än vad landet behöver min långsiktiga viljeyttring, så tyvärr Gudrun, inte denna gång.

För det tredje visar det sig vara svårt att välja baserat på vad partierna säger i valrörelsen eftersom de inte gör det! Mycket lite av bakomliggande ideologi och visioner går igen i det som sägs i en modern valrörelse. Det verkar till synes handla om hundralappar till pensionärerna eller till de som jobbar. Visst skulle jag rösta på S även på det underlag som presenteras, men jag skulle nog helt ärligt lika gärna kunna låta bli. Det är tråkigt att valrörelser handlar så lite om visioner och så mycket om konkreta förslag, men det är väl så det blir i fragmentiseringens tidevarv.

För det fjärde så har en av mina främsta anledningar till att inte rösta på socialdemokraterna blivit mycket svagare. Jag tycker fortfarande att det var konstigt att välja Mona till partiledare, och jag tyckte att velandet kring samarbete eller inte med V visade att hon har en rätt svag ställning, MEN visst har hon gjort en bra valrörelse? Jag tycker att hon är mycket tydlig och klar i debatten, och jag tycker att hon gör ett mycket starkare intryck än vad jag någonsin kunde tro. Att hon sedan motarbetas i media, och sedan stjälps en gång till av alla som hela tiden gnäller på hur mycket hon motarbetas i media, är ju inte hennes fel. (Eller… lite hennes fel är det ju eftersom hon förbrukat sitt förtroende ett par gånger karriären igenom… men nog borde tiden kunna läka vissa små sår.)

Så trots en viss skepsis mot samarbetet med V (och för den delen blockpolitiken över huvud taget), och trots att jag fortfarande är osäker på Mona, så känns valet ganska enkelt. Det blir S på alla nivåer för mig. Synd bara att jag inte bor i Göteborg så att jag skulle kunnat kryssa mina gamla kompisar där.

En röst på FI...

2010-09-15T11:04:00.003+02:00

Kommenterat på: http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/14/feministiskt-initiativ-f-inte-ett-feministiskt-alternativ

En röst på FI är en röst på Alliansen… Njae… det är det väl inte riktigt. Det är samma fråga i många val i många länder. Om man är socialdemokratiskt lagd i USA, skall man då ”kasta bort” sin röst på en mer socialdemokratisk kandidat, eller skall man rösta på det minst dåliga av de realistiska alternativen och rösta på demokraterna?

Om man tycker att samhället skall vara lite mänskligare och om man inte tycker att hjälpas åt är det västa som finns så vill man antagligen ha en rödgrön regering hellre än en alliansregering. Men om man egentligen tycker att FI är det bästa alternativet, och att feminismen är vår tids stora fråga, skall man då inte rösta på dem (även om det är en bortkastat röst rent parlamentariskt)?

Jag tycker inte att svaret är självklart. Å ena sidan inser man kanske att det finns en oåterkallelighet i ytterligare 100 miljarder i sänkta skatter, och det vill man till varje rimligt pris förhindra. Å andra sidan kan 3% till FI påverka ganska mycket även om det inte ger riksdagsmandat, i det att det sätter strålkastarljuset på en fråga som förtjänar mycket mer utrymme än den får i debatten.

Till de rädda männen ovan… jag tror att vi män måste vara mycket försiktiga under den kommande generationen. Kvinnorna behöver inte oss, men vi behöver dem. Om vi inte vill vara med och ta ett delat ansvar hemma så tror jag att det snart kommer att eka ganska tomt där vi bor, och i den ensamheten kommer vi nog att önska att vi lyssnade och försökte förstå.

Sedan är det inte så att jämställdheten i första hand är en politisk fråga, utan den måste vinnas i alla relationer på alla arenor och en klok politik kan bara hjälpa till. Lösningen ligger i kommunikation och en vilja att försöka förstå och förändra sig. Det är svårt, och jag vet inte om det går, men jag vill inte att mina söner skall leva ensamma, och om priset för att undvika det är att jag gör mitt yttersta för att bli en jämställdare man då skall jag i alla fall försöka.

***

Jag tror inte att män och kvinnor är stöpta i exakt samma form. Jag tror att det finns gott om biologiska skillnader, och jag tror att man måste ta med dessa i ekvationen om man skall kunna få till en jämställd värld.

Däremot tror jag INTE att man kan ta biologiska skillnader till intäkt för att låta tingens ordning bestå. Det blir någon slags ”män är starkare och därför är det naturligt att män slår kvinnor”-mentalitet som inte leder framåt.

När jag säger att män behöver kvinnor mer än omvänt så menar jag det. Även om vi kan fortsätta tränga ut kvinnor i arbetslivet så kan vi det inte i hemmet, för där kan kvinnor rösta med fötterna och lämna oss förvånade och bittra (inte bara kan utan gör varje dag och kommer att göra i en allt ökande grad i takt med att de förstår hur illa ställt det är med jämställdheten i de allra flesta förhållanden).

När kvinnor förstår att det går att leva utan män i det privata kan deras kamp i det allmänna (som i arbetslivet) bli mycket tydligare och enklare, och på sikt kommer de att vinna lika värde även där.

Nu tror inte jag att kvinnor kan besätta hälften av alla styrelseplatser och chefsjobb utan att lära sig lite av det spel som män genom århundraden lärt sig. Jag tror att alla måste vara beredda till förändring, kvinnor såväl som män (såväl som organisationer och företag). Men jag tror att kvinnan kommer att vinna sin självklara rätt till ett lika värde genom att vinna det i hemmen för där har de den ultimata makten att helt enkelt gå iväg. Vi män måste förändra oss, eller så får vi stå ensamma och hävda rätten att slippa ta ansvar. Att vägra förstå feminismen är att välja ensamheten, det är ingen väg framåt.

Sedan är det en evig fråga hur mycket staten/politiken skall lägga sig i hur människor väljer att leva sina liv. Här är jämställdhetsfrågan bara en av alla de frågor där vissa tror att individer kan skapa utrymme för sin egen frihet om man bara låter dem vara, andra tror att det finns områden där politiken måste hjälpa individen att finna frihet genom regler och regleringar, och ytterligare andra tror inte alls att alla individer klarar av att skapa ett bra liv om man låter dem sköta sig själva, men de tycker inte att det gör något.

Jag vet inte hur mycket man kan åstadkomma med politik. Jag tror att det handlar om att kämpa på den lilla arenan, med sig själv, på jobbet, i hemmet och i bekantskapskretsen. Jag tror att man måste påverka genom att skapa opinion och genom att informera och utbilda. Jag tror också att man i vissa fall kan använda politiken för att skapa förutsättningar för, och kanske ibland tvinga, individen att tillsammans med sina medmänniskor kunna förverkliga sina bästa stämningars längtan.

Mina kommentarer på newsmill

2010-01-01T09:09:00.002+01:00

Kommentar till: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/15/utan-sj-lvkritik-kommer-s-ledningen-k-ra-partiet-i-diket

Det socialdemokratiska partiet kan inte gärna sluta vara socialdemokrater. Då kan man lika gärna (eller till och med hellre) lägga ner.

Men inom ramen för vad det är att vara socialdemokrat kan man välja att positionera sig på olika sätt, och att lyfta fram den valda politiken på olika sätt. Jag tror att man måste våga göra just det, man måste våga välja. Problemet med att välja är att man då också väljer bort. Om man prioriterar så innebär det att man prioriterar bort.

Jag tror att vi (jo, jag är medlem) måste välja att öppet acceptera vissa ojämlikheter. Det får inte vara fult att lyckas, det får inte vara fult att tjäna pengar. Vi måste göra oss av med stämpeln som ett avundsjukeparti, ett alla-skall-få-samma-påse-parti där man förväntas skämmas om man tjänar lite bättre än andra. Jag vet inte riktigt hur detta skall gå till, men jag tror att det är viktigt.

Om vi kan acceptera ”framgång” så kan man sedan satsa allt krut på att se till att pengar inte kan köpa en bättre vård, en bättre utbildning eller bättre omsorg för barn och gamla. Det är helt OK att köra en snyggare bil (om man bara bidrar solidariskt till den gemensamma välfärden), men det får aldrig vara plånboken som styr vilken vård man kan få. En totalt kompromisslös inställning i dessa frågor skulle skilja ut oss från de socialliberaler som väljer att blunda för att lika rätt till vård och sjukvård offras på den så kallade valfrihetens altare.

Lägg därtill en tydlig profil i miljöfrågor och jämställdhetsfrågor, inte lika populärt i alla grupper, men framtidsfrågor som känns logiska om man extrapolerar det socialdemokratiska partiets utveckling in i en postindustriell värld.

Jag tycker inte att vi skall välja politik efter vad vi tror folk kan tänkas rösta på. Jag tycker att vi skall ta diskussionen internt, mangla och mala och framför allt VÄLJA. Sedan när vi valt och valt bort, och fått fram vår politik DÅ skall vi titta på hur vi kan paketera den för att väljarna skall förstå och tycka om vår politik. Men först måste vi ha en politik vi själva tror på, och de som inte tror på den får då stiga av. Vi kan inte fortsätta hantera alla grupper inom partiet med silkesvantar. En öppen debatt, följt av en rad om nödvändigt jobbiga beslut, sedan tittar vi på väljarundersökningar och vad man nu gör i PR-kretsar.

***

Kommentar till: http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/17/vi-kristdemokrater-m-ste-sluta-sk-mmas-f-r-att-vara-h-ger

Ett tydligt konservativt ”back-to-pleasantville”-parti tror jag skulle ha en tydlig plats på den svenska partipaletten. Jag tror att det skulle stjäla tillbaka en del SD-röster, behålla de flesta ”riktiga” KD-röster och säkert kunna locka till sig en del besvikna högermoderater. Detta borde räcka till mer än 4%. Jag förstår inte denna typ av åsikter alls, men att 80% aldrig skulle fundera på att rösta på ett parti är ju inget problem för de som inte ser 30,66% som ett katastrofresultat.

Jag är övertygad om att den svenska politiska skalan som i huvudsak mäter hur högt skattetryck man vill ha (och därmed hur stor och rättvis offentlig sektor) kommer att förbytas eller möjligen kompletteras med en tydligare liberal vs konservativ skala. På en sådan finns det just nu gott om plats till höger, och det är nog att ta ett steg in i framtiden att tydligt positionera sig på denna skala. De andra partierna (möjligtvis FP undantaget) kommer att få problem ju mer fokus denna dimension får. M har en enorm spännvidd från brinnande liberaler till blå-bruna mörkermän, och även S har en ganska stor falang som är ganska traditionella i familje- och HBT-frågor.

För oss socialdemokrater som ligger tydligt på den liberala sidan i denna dimension lockar ju dessutom de nya allianser som en dylik kantring av fokus i debatten skulle kunna skapa. Tänk ett socialliberalt FP, ett förnyat och socialt liberalare S och så MP (kanske även C om Maud får kicken och jobb på svenskt näringsliv). Så mycket trevligare än att samarbeta med kommunister… Sverige skulle då kunna få en regering som värnar en stark och rättvis offentlig sektor värnandes en generell välfärd som omfattar alla, en modern och framåtsträvande familjepolitik (kanske tom FI skulle kunna vara med?), mänskliga rättigheter även för de som vill ha sex med andra än de bibeln förespråkar och en radikal miljöpolitik. Detta kräver då en tydlig motståndare, och ett KD enligt det artikeln skissar skulle kunna vara början till en sådan.

Så; även om jag är mot idéerna i allt så är jag för att det finns ett parti som förespråkar dem. Det känns väl dessutom trots allt bättre att det är KD som samlar ihop dessa röster än att det är SD.