torsdag 29 november 2012

Börja prata om vår politik, sluta prata om deras.

Följande körs ut på Twitter under dagen. Ett litet test att publicerar längre resonemang uppdelade i 140-teckensportioner. Jag kör så får jag se...

Partipolitik i en demokrati handla om att samla mer än hälften av rösterna så att man kan driva igenom den politik man vill se genomförd.

Men eftersom man kommer att tvinga på motvilliga människor sin politik så finns det en strävan att kunna hävda moralisk rätt.

Man vill alltså ha en argumentation som man själv tycker borde göra att ”alla” skulle kunna rösta på ens politik.

Med detta perspektiv blir man därför glad när man ser JÅ sitta i en TV-studio och målas ut på ett sätt som 70% av alla skrattar åt.

Med våra spelregler, som innebär att man skall kunna respekteras av alla, har ju etablissemanget vunnit. SD kan inte försvara sig.

Problemet är ju då bara det att Åkesson inte bryr sig om detta. Han vet att 70% tycker att han har helt fel. Men det spelar ingen roll.

Han förstår att dessa 70% ändå aldrig skulle rösta på honom, men att de andra känner att delar av deras oro och rädsla får en röst.

PK-eliten, och resten av etablissemanget, skrattar åt SDs skrivningar där svenskhet definieras med hjälp av bonader och folkdräkter.

Men JÅ vet att hans väljare, och en stor grupp till, förstår precis vad han menar med svenskhet. De bryr sig inte om exakta definitioner.

När vi skrattar åt JÅ och hans bonader, så skrattar vi också åt en stor grupp ”vanliga väljare”. Vi lär dessa att vi tycker att de är fåniga.

Vi lär dem att om man förstår vad Jimmy och hans gäng menar med svenskhet, då är etablissemanget mot en, men SD förstår.

På detta vis driver vi massor av vanliga svenskar rakt i armarna på ett fascistiskt parti.

Vi gör det eftersom journalisterna inte kan hålla fingrarna i styr, utan de vill alla bli den som knäckte Jimmy.

Alla journalister lyckas, alla knäcker Jimmy. Alla får oss i PK-maffian att skratta åt Jimmy.

Men när de gör det så får de oss också att skratta åt ganska många väljare. Den ”vi och dom” känsla som SD vill skapa, skapar vi åt dem.

Hübinette krossar JÅ i TV, och vi skrattar gott. Sedan kommer nästa mätning och vi skakar förundrat på huvudet åt SDs ökande siffror.

Skratta bäst som skrattar sist. Jag tror vi kan skratta sist om vi slutar ”ta debatten” och istället fokuserar på vår egen politik.

En politik som skapar hopp och chanser för de som snubblar och behöver hjälp. En politik för jobb, utbildning och boende åt alla.

En politik för jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. En politik vi kan sälja in till 60% av väljarna, inte till alla.

Jag tycker ju att vi i S och MP i stora drag har denna politik. Men det fattas viktiga pusselbitar, och tiden rinner iväg.

Så, för att sammanfatta: Vi skall tala om vår politik, inte om deras. Vi skall visa på våra fantastiska företrädare, inte mobba deras.

lördag 17 november 2012

Kommentar på Fannys Blogg

Jag har kommenterat ett bra text på Fannys blogg. Läs texten på bloggen www.arsinoe.se och läs sedan mitt svar nedan (eller direkt på bloggen...).

**********

Självklart har du rätt. Feminismen skall inte göras om för att den skall passa männens önskemål. Feminismen handlar ju om att se att allting redan är anpassat efter mäns önskemål och om att göra någonting åt det.

Arbetarrörelsen kunde i sin ungdom (och kan väl till viss del ännu) demonisera sin fiende, tydliggöra konflikten och sedan köra över de privilegierade. Man gjorde detta med ett latent hot om revolution i kulissen. Visst, i Sverige var det socialdemokraterna som reformvägen och så småningom i motvilligt samförstånd med kapitalet genomförde förändringarna. Men jag tror faktiskt inte att det hade gått att göra så oblodigt om hotet om våld inte funnits i bakgrunden.

Kvinnor har kanske inte riktigt samma möjligheter. Striden står inte mot en privilegierad klass man aldrig träffar, och inte har någon som helst anledning att tycka om. Striden står mot männen. Fäder, makar, älskare, vänner, söner och bröder. Det är mycket svårare att mobilisera en bred demonisering av dessa människor som står oss så nära.

Jag skrev i något sammanhang att; ”Att inte välja jämställdheten är att välja ensamheten.” Jag tror att det på sikt kommer att bli mer och mer sant. Kvinnor behöver inte män. Kvinnor kan välja att umgås med män, på olika sätt och i olika relationer, men de behöver inte göra det. Jag tror att det är detta ”hot” som på något sätt måste medvetandegöras i mäns hjärnor. Vi män ”måste” inte sluta se på kvinnor med könsstereotypa glasögon, men de måste inte heller ha med oss att göra.

Ytterst kommer det att bli nödvändigt att tvinga män in i jämställdheten. Men i den kampen behövs alla goda krafter, även män. Exakt i vilken form vi kan bidra, det får ni bestämma. Det är ytterst er kamp, men jag tror att vi är ganska många som vill lära oss mer om vad vi kan, skall och bör göra för att underlätta och hjälpa till.

Jag har två döttrar. Jag har en syster. Jag har systerdöttrar, kvinnliga vänner och kamrater. Om inte det är skäl nog att ansluta sig till kampen för ett bättre samhälle för dem, eller om det är min roll att åtminstone inte stå i vägen för förändringarna, då känns det ganska självklart.

Därmed inte sagt att det är lätt. Att i vardagen lämna ifrån sig privilegiet att vara den folk lyssnar på, att få lite mer betalt för samma arbete, att inte var den det tittas snett på när det inte är städat hemma eller när det finns fel vantar på dagis, det gör sig inte självt. Det kräver medvetenhet, tydliggörande och ständig vaksamhet på hur man beter sig.

torsdag 8 november 2012

Får man nätmobba Pär Ström?

Man skulle kunna göra rubrikens fråga ett par steg mer generell, och fortfarande ha kvar samma svar. ”Får man någon gång mobba någon alls på något ända sätt?”. Svaret är ”Nej, det får man inte.”

Men om man nu tycker att vissa personer i bloggar och debattartiklar beter sig illa och framför riktigt vidriga eller riktigt korkade åsikter, vad skall man göra då?

Jag tror att det bästa vore att helt enkelt ignorera dessa chauvinistiska, rasistiska eller på annat sätt inskränkta individer. De har sin självklara rätt till vilka åsikter som helst, och i de flesta fall har de även rätt att framföra dem (inom yttrandefrihetens ramar). Men genom att bemöta dem, länka till deras texter för att visa vilka idioter de är eller på något annat sätt referera till dem, så ger vi dem en arena de inte skall ha.

Om någon skriver att det inte finns någon könsmaktsordning, och att det egentligen är männen det är mest synd om i det här samhället, så är det en knasig åsikt. Men just därför skall man inte hjälpa till att sprida den, inte ens för att visa andra hur dumma texter det finns. Det man skall göra (tycker jag) är att skriva en egen text om hur viktigt det är att vi alla hjälps åt att belysa könsmaktsordningen, och hur knasigt det är att inte se att den finns. Detta utan att med ett ord nämna den knäppskalle man egentligen bemöter.

På det viset bidrar man till ljuset, och man undviker att sprida mörkret.

Om man känner att man förgås om man inte får gå i svaromål, så för debatten på bortaplan. Ta diskussionen i det forum där åsikten redan finns. Visst, det är tufft att diskutera på motståndarens planhalva, men där gör man ingen skada, de som läser där vet ju redan om att den obehagliga personen finns och vad hen tycker.

Sen är det väl så att någonstans längs vägen så blir en person eller en organisation så välkänd att det är dags att börja ta debatten. I fallet med Sverige Demokraterna tycker jag definitivt att vi nått dit, och kanske är det så med herr Ström också nu när goda krafter redan satt så mycket ljus på honom att det inte längre går att ignorera honom.

Men även i detta läge skall man noga överväga var, hur, när och i vilka former man debatterar. Fortfarande gäller att vara noga med att inte bli en del av de obehagliga åsikternas plattform. Att man i varje debatt man tar är noga med att den nytta det gör att man får lov att komma med motargumenten är större än den skada det gör att man med sin egen uppmärksamhet legitimerar det ondas existens. Det gäller att försöka skaffa sig kontroll över frågeställningar och att inte dras med i en debatt där redan det faktum att frågan diskuteras är skada nog.

Vem är det då som skall vara försiktig med att skänka uppmärksamhet åt korkade åsikter? Ja, det är så klart alla, men viktigare ju mer uppmärksamhet man själv har, och som man alltså kommer att ge bort.

Vilka åsikter är det då jag tar mig friheten att kalla obehagliga, onda och krokade? Ja det är naturligtvis något var och en får besluta om. Vissa kanske tycker att de åsikter jag för fram på min lilla blogg är sådana, och i så fall är jag själv just ett exempel på någon man lätt skulle kunna tiga ihjäl innan fler får upp ögonen för mina åsikter. Själv tänker jag framförallt på rasistiska och homofoba åsikter, men även väl så korkade åsikter som antifeministiska á la herr Ström eller de vidriga åsikter om överviktiga på reklamaffischer som framförs av vissa avskyvärda bloggerskor vars namn jag i enlighet med det jag just skrivit inte skall nämna här ingår.

Mer ”vanliga” åsikter som liberala, konservativa eller kommunistiska känner jag inte samma betänkligheter inför att belysa och bemöta. Visst kan det vara problematiskt om liberala krafter får fram nya duktiga debattörer, men det kommer de att få ändå via de arenor de besitter, och en ständigt pågående diskussion om hur vi skall utforma vårt samhälle är nödvändig för att demokratin skall fortsätta fungera, och det är viktigare än någonting annat.

Observera att jag inte tycker att man skall förbjuda ens de mest motbjudande bloggar (om de inte hetsar mot folkgrupp eller dylikt), men det finns heller ingen skyldighet att sprida alla åsikter.

Så, för att återknyta till rubriken och kvällens TV-debatt, så tycker jag inte att man skall mobba någon, inte ens megamobbarna själva. Men jag tycker att fenomenet Pär Ström kunde fått stanna på flashback och förbli en intern angelägenhet för de som redan håller med honom. Sprid de motsatta åsikterna, utbilda, upplys och informera, men utan att referera till motståndaren. Låt hen skaffa sig sin arena själv, det behövs inte de goda krafternas hjälp.

Mitt förra inlägg, var det inte ett brott mot just allt jag skrivit här? Jo, kanske. Men jag försvarar mig i det fallet med att min mycket lilla läsarskara knappast kommer att öka den uppmärksamhet en artikel i Axess redan har, och jag tycker kanske inte att… eller jo, den artikeln var nog värd att ignoreras om jag trott att jag hade någon uppmärksamhet att skänka bort.


**** Tillagt 20121108 18:30 ****
Ni skall vara noga med att läsa Hanna Fridéns krönika.